|
DET ÄR SOM EN
SKÖN DRÖM
Butikernas portar
är tillbommade och låsta nu.
Kommersen har tagit nattpaus. Men folk kommer
och går fortfarande. Det sorlar och ekar
av steg i de trånga gränderna.
Fötterna ilar förbi Ahmed, där
han sitter hopkrupen invid husväggen, stora
karlfötter i sandaler och i vanliga skor
och i tofflor, mindre fötter i skor med
höga klackar och fötter i
lågklackade skor. Han blundar för att
slippa se alla fötterna. Yrseln har kommit
tillbaka. Han fryser, så han skakar i
kvällskylan.
Han sitter och
tänker på den sköna dynan i
rummet innanför farbror Tariks butik, den
som har ett blårandigt överdrag. Hur
ska han komma dit? Åt vilket håll
ska han gå? Vem ska han fråga om
vägen? Alla verkar ha så
bråttom.
Då hör han
böneutroparen kalla till kvällens
sista bön, bönen inför natten.
Spröd och kvillrande ljuder hans
stämma i den svala
kvällsluften:
"Gud är den
störste, Gud är den
störste.
Jag bekänner att
det inte finns någon annan gud än
Gud
och jag bekänner
att Mohamed är den som Gud har
sänt.
Skynda till bönen!
Skynda till frälsning!
Gud är den
störste.
Jag bekänner att
det inte finns någon annan gud än
Gud."
Högt
ovanifrån kommer rösten. Det är
så underligt! För andra gången
denna dag befinner sig Ahmed helt nära
moskén. Han reser sig och går med
vingliga steg den korta biten fram till
entrén. Där tvekar han ett
ögonblick, innan han tar av sig
sandalerna.
"Är pojken
här ensam?" säger en man i vit,
elegant djellabah av ylle.
"Har du kommit för
att be? Så här sent? Alldeles ensam?"
säger en annan. Han låter mycket
förundrad.
Ahmed är så
förfärligt trött. Orkar inte
svara. Rösterna kommer liksom långt
bortifrån. Men visst är han ensam,
så han nickar, tänker på den
mjuka dynan i farbror Tariks rum.
"Men det är ju
samma pojke som var här på
eftermiddan och deltog i bönen," säger
en tredje man. "Då var han i sällskap
med en äldre person."
"Jag tror han
håller på att somna. Ja, det är
ju alldeles för sent för barn i hans
ålder att vara ute nu. Han borde
förrätta bönerna hemma,"
säger mannen i den vita djellabahn
kritiskt.
Sedan hör Ahmed
som i en dimma att någon ropar hans namn.
Han känner igen farbror Tariks röst,
men han orkar inte svara. Han vill inte svara
heller, bryr sig inte om att svara, för det
är som en dröm, en mycket behaglig
dröm. Han blir buren och avklädd, och
dynan, som han blir lagd på, är
precis så mjuk, som han drömde
om.
Han får sova
tills han vaknar nästa dag. Till
långt fram på förmiddagen sover
han. Farbror Tarik ser efter, så han
äter upp frukostbrödet till
mynta-teet. Sen säger han helt
lugnt:
"Madame Simon har varit
här och frågat efter dej. Du
behöver inte gå tillbaka till henne,
om du inte vill."
"Jag vill inte,"
säger Ahmed.
"Nå, då
så. Det ska nog gå att hitta ett
annat jobb åt dej."
Det kommer
beslöjade arabkvinnor från kvarteret
och gör inköp, och deras ögon
blänker varmt och vänligt ovanför
slöjan, när de ser på Ahmed.
Till och med Hussein i hörnet, som är
ovän med farbror Tarik, nickar när
Ahmed går förbi. Man lägger
märke till honom på ett helt annant
sätt i gränden nu än
förut.
Det är fortfarande
som en dröm, en skön och behaglig
dröm, och Ahmed njuter. Han bryr sig inte
om att fundera över varför alla har
blivit så snälla och bjuder på
nötter och godsaker. Det enda som
känns lite besvärligt, är att
gamle Ben Halil kommer och hämtar honom om
eftermiddagarna, när han går till
moskén för att be
eftermiddagsbönen. Farbror Tarik klappar
Ahmed på huvudet, när han kommer
tillbaka, och säger att han är en
heder för familjen.
Magsmärtorna
är nästan borta nu och yrseln
också. Ahmed börjar må riktigt
bra. Han smiter undan, när Ben Halil kommer
för att ta honom med till moskén.
Han går till marknadstorget istället
och letar efter Ali, känner lust för
spännande upplevelser tillsammans med
kompisen. Men Ali finns aldrig där. Inte
heller på Färgarnas gata syns han
till.
För övrigt
börjar allt bli som förr. Farbror
Tarik verkar missnöjd. Han väcker
Ahmed klockan halv fem om morgnarna, innan han
åker till marknaden. Ahmed somnar om och
farbror Tarik grälar, precis som förr.
Den behagliga tiden är förbi.
Farbröderna i butiken ler inte längre,
när Ahmed går förbi, eller ger
honom godsaker. Hussein i hörnet ser
surmulnare ut än någonsin.
Också Zaid
uppför sig som vanligt. Han tar med sig
Ahmed till kaféet under
siestan.
"De gamle var så
till sig för att du gick till moskén
två gånger samma dag. Du är
allt en skenhelig liten skojare, du," säger
han och skrattar.
Ahmed skrattar
också, fast egentligen tycker han det
känns fel. Han gick till moskén den
där dagen, för att det fanns trygghet
där. Det fanns vatten där, när
han höll på att förgås av
törst. Han togs om hand av vänliga
människor, när han var utmattad och
inte visste vart han skulle ta vägen. Inom
sig är han allvarlig, när han
tänker på det som hände. Det var
så underligt, alltsammans. Ändå
skrattar han. Men det är mest för att
det är kul att sitta på kaféet
tillsammans med Zaid.
En dag sitter det
två journalister på kaféet
när Zaid och Ahmed kommer dit. Den ene
är ljushårig och har underligt
blekblå ögon och blek hy. Han ser
sjuk ut, tycker Ahmed. Men hans kamrat är
arab och ser ut som folk gör mest. De
är på väg till Oujda, en stad i
nordöstra Marocko, berättar Mahmoud,
araben. De ska fortsätta bilresan tidigt
nästa morgon.
Ahmed lyssnar ivrigt.
Oujda, det är ju där hans far jobbar!
Och en tanke dyker upp i hans hjärna. En
tanke som övergår till beslut. Ett
hemligt och alldeles oryggligt beslut. Han kan
knappt sitta stilla, vill gå
därifrån och tänka igenom
beslutet i lugn och ro. Det känns som en
lättnad, när siestan är slut och
Zaid och han lämnar
kaféet.
ZIP
|