|
KAMELEN
Ahmed ligger på
bilgolvet därbak bland verktyg och andra
hårda saker. Ansiktet och bröstkorgen
vilar mot en bensindunk. Det är inte alls
bekvämt. När bilen skakar och guppar
på den ojämna vägen, slår
han hakan i dunken.
De båda
männen i framsätet har ingen aning om
att han ligger där. Han hade tänkt
fråga, om han fick följa med, det
hade han verkligen, och inte alls planerat att
gömma sig. Men när han kom springande
till parkeringsplatsen, var det så enkelt
att göra det han gjort. Bildörren stod
öppen, och det låg ett svart
plastskynke därbak och liksom väntade.
Ingen såg när han kröp under
det.
Men plasten
stänger ute luften. Han blir yr och
mår illa av bensinångorna.
Törstig är han också, alldeles
torr i munnen. Han har försökt
äta lite av brödbiten, som han
håller i handen, men tuggorna fastnar i
halsen. Frukostbrödet var det enda han fick
med sig, när han sprang från butiken
tidigt på morgonen. Farbror Tarik var till
marknaden och skaffade varor
då.
Nu har han legat
så här länge, länge. Han
måste sträcka på benen och
vända sig. Det går inte att ligga i
samma ställning längre. Han reser sig
upp på armbågen och flyttar
fötterna, men då rasslar det till om
verktygen. Något tungt faller ner på
hans ben. Det skramlar ännu värre,
när han försöker dra benen
åt sig.
Männen
därframme tystnar. Den utländske
journalisten, Olle, säger något
på sitt konstiga språk och bromsar
in bilen. Det hjälper inte att Ahmed
spänner sig och ligger alldeles
orörlig, de har hört något. En
hand drar undan plastskynket, men Ahmed blundar
och hoppas att han inte syns bland alla
grejorna. Fast det är klart att de ser
honom.
Olles arabiske
vän, Mahmoud, säger något med
upprörd röst och kryper över
ryggstödet. Han sträcker sig efter
Ahmed, tar ett hårt tag i hans ena arm och
rycker upp honom i stående ställning,
slår honom i ansiktet, slår igen,
är hemskt arg.
"Vilken jävla
unge!" skriker han på arabiska och
slår honom en gång till.
Men Olle säger
något lugnande och tar tag i Mahmoud,
så han släpper greppet om armen.
Ahmed sjunker ner och sätter sig på
bilgolvet, alldeles omtöcknad av
bensinångor. Han kräks, men magen
är tom. Det kommer bara lite grönt
slem.
De släpar ut honom
och lägger honom på en filt vid
vägkanten. Mahmoud är mycket
snäll nu och lyssnar på hjärtat.
Han ger honom att dricka ur en
läskedrycksflaska och torkar bort smuts
från hans ansikte. Och Ahmed kryar snart
på sig därute i friska luften. Han
är så nyfiken, så han
glömmer illamåendet och sätter
sig upp. Men det finns inte mycket att se. Det
är bergigt omkring dem och ganska kalt.
Marken är glest bevuxen med låga
buskar och tuvor av magert gräs. Han ser
ett gytter av gulbruna hus på
avstånd. Gröna palmkronor sticker upp
mellan de platta hustaken. Nu händer det
som Ahmed har önskat sig under hela resan.
Han får sitta mellan Olle och Mahmoud i
framsätet. Trots att
han
fortfarande är
yr och mår illa, njuter han av farten och
av att se vägen komma rusande emot honom
och sedan dyka in under bilen. Fort går
det. Han tittar beundrande på Olle, som
vrider på ratten och får bilen att
följa vägen, fast den kröker och
slingrar sig. Så mäktig den är
som sitter i en bil! En fulllastad
åsnekärra måste väja
långt ut på vägkanten. Och
där flaxar några grant klädda
kvinnor in i ett busksnår som skrämda
fåglar. Olle skrattar och vinkar åt
dem.
Sedan pratar han med
Mahmoud på det konstiga språket
igen. Mahmoud skalar en apelsin och delar den i
tre delar. Ahmed får den största
biten.
De åker in i
samhället, förbi vittrade
husväggar av stampad jord, och kommer till
en stor byggnad med en pelargång på
framsidan. Det är ett härbärge
för resande. En buss har just stannat, och
passagerarna myllrar in i huset, bärande
på småbarn, filtar, väskor och
många olika slags
ägodelar.
Olle kör sakta in
på parkeringsplatsen och slår av
motorn. Mahmoud tar Ahmed om axlarna och
säger på arabiska att de ska sova
här i natt.
"I morron får vi
ordna så du kommer hem till Marrakech,"
säger han.
"Hur långt
är det till Oujda?" frågar
Ahmed.
"En dagsresa
ungefär. Varför frågar du
det?"
"Jag måste till
far."
"Är han i Oujda?
Längtar du efter din far?" frågar
Mahmoud medan de går mot det stora
huset.
"Jag vill börja
skolan. Jag måste prata med far om
det."
Mahmoud går ifatt
Olle, och de samtalar ett tag på Olles
språk. De ser åt Ahmeds håll
och verkar bekymrade. Mahmoud kommer tillbaka
och tar honom om axlarna igen och säger att
de ska gå till kaféet och prata om
det här.
En man i
mörkblå djellabah sitter på
golvet därinne i det lilla mörka
kaféet och knäpper på en
gitarr. Han sjunger en entonig melodi, medan en
annan man slår takten mot en
plåtburk. Två män spelar
bräde vid ett lågt bord. Ahmed och
Mahmoud sätter sig vid ett bord
utanför och dricker mynta-teet, som de
beställt. De sitter på stolar, som
man gör i Europa.
"Du vet inte din fars
adress, säjer du. Hur ska du då kunna
hitta honom?"
"Jag kan
fråga..."
"Det är
omöjligt, Ahmed. Oujda är en stor
stad. Du kommer aldrig att hitta honom på
det sättet. Det måste du
förstå."
"Om ni hjälper
mej..."
"Det kan vi inte. Vi
ska fortsätta in i Algeriet,
förstår du. Vi har
bråttom."
"Jag klarar mig
själv."
"Nej, Ahmed, det
gör du inte. I morron åker du hem
till Marrakech. Vi ska leta rätt på
nån, som kan ta dej med," säger
Mahmoud bestämt.
Olle kommer och
sätter sig hos dem. Han har varit inne i
huset och ordnat med rum för natten.
När de druckit flera koppar mynta-te,
går de till en liten restaurang, där
de blir serverade stekt kyckling. Ahmed
äter inte mycket. Han har ont i huvudet och
mår fortfarande illa.
"Jag tror du
behöver lägga dej att sova nu,"
säger Mahmoud med mjuk
röst,
och hans ögon
är snälla.
När de kommer ut,
är det redan mörkt, men på
himlavalvet har tusentals stjärnor
tänts. Det gamla huset verkar
ståtligt och palatslikt nu, när
mörkret döljer skavankerna. Ett milt
ljus silar ut genom de små
fönstren.
De går genom en
stor sal, där kvinnor ligger i rader
på golvet, inrullade i rödrandiga
filtar. En del av dem har gnällande
småbarn i famnen. I ett hörn spelar
en grupp män kort. Någon knäpper
sakta på en luta och gnolar för sig
själv. Men Olle och Mahmoud ska inte sova
bland buss-folket. De har beställt var sitt
rum. I Mahmouds rum finns det en madrass
på golvet åt Ahmed.
"Lägg dej och sov
nu, så du är utvilad i morron,"
säger Mahmoud och låter nästan
som farbror Tarik, fast snällare. "Jag
går till kaféet en
stund."
Ahmed är så
trött, så han orkar inte ens ta av
sig djellabahn. Madrassen är mjuk och
skön, och han somnar innan Mahmoud hunnit
gå sin väg. Men han sover inte tungt,
han känner illamåendet i sömnen
och vaknar, när Mahmoud kommer tillbaka.
Han hör honom klä av sig och
lägga sig, hör hans andetag. Det
luktar besksöt rök av hans
kläder. Männen på kaféet
har rökt kif, ett slags hasch. Ahmed
känner igen lukten. Den kväljer honom,
och han längtar efter frisk luft.
Förresten måste han ut och kissa,
så han trär fötterna i
sandalerna och öppnar sakta dörren.
Han går genom en kort korridor och vidare
genom den stora sovsalen, där en stor del
av golvytan täcks av avlånga
människobylten. Det hörs ljud
från de sovande, snarkljud, grymtningar,
svag jämmer. Men några män
är ännu vakna och sitter och viskar
under lampan vid väggen.
Stjärnorna är
stora och klara. De verkar så nära,
som om han skulle kunna sträcka upp handen
och röra vid dem. Han kommer att tänka
på en saga, som Zaid berättade en
stjärnklar kväll. Han vill gärna
tänka på Zaid just nu, för han
är rädd för
nattmörkret.
"En gång kom
vinden och tog fatt i ett fång halm, som
en tjuv hade stulit och lastat på sin
kamel. Vinden virvlade om med halmen och
strödde ut den över himlavalvet,
så att den bildade som en ljus, glittrande
gata. Man kan se den än däruppe. Om du
tittar noga, så ser du kamelens
fotspår," sa Zaid och pekade mot
kvällshimlen. Och Ahmed skrattade, för
inte såg han till några
kamelspår bland
stjärnorna.
Han funderar, medan han
står där och kissar. Hur ska han
komma till Oujda? På något sätt
måste han ta sig dit. I morgon tänker
Olle och Mahmoud skicka tillbaka honom till
Marrakech. Då är det för sent.
Han måste ge sig av nu, börja
gå i mörkret. När det blir
ljust, har han hunnit ganska långt.
Då kan han be att få åka med
någon som är på väg mot
Oujda. Om han bara visste åt vilket
håll han skulle gå?
Han börjar
gå på måfå. En uggla
hoar någonstans. Det låter hemskt.
Och vinden för med sig konstiga ljud,
nattljud, som man aldrig hör på
dagen. När den drar genom palmernas kronor,
rasslar bladen på ett helt annat
sätt, än när det är ljust.
Det låter som om de var gjorda av
plåt. Det rasslar och rasslar. Långt
borta tjuter ett djur. Kanske en
varg.
Vinden är kall och
han fryser. Eller darrar han så, för
att han är rädd? Han är rädd
för nattens djinner, ett slags andar, som
farmor brukade varna för. Vissla inte om
natten! Det kan locka djinnerna att dansa, sa
farmor. Om någon ropar, svara inte
förrän ditt namn har upprepats tre
gånger. Då först kan du vara
säker på att det är en
människa som talat.
Plötsligt snavar
han över något mjukt och känner
doften av kamel slå emot sig. Han ser den
mörka konturen av kamelens hals och blir
så glad, stryker över den. Kamelen
spottar inte, den verkar bara oerhört
förvånad över att en liten
människa kommer och smeker den mitt i
natten. Ahmed sätter sig bredvid sin nye
vän och värmer sig mot den sträva
ullen.
Om han hade mycket
pengar, skulle han köpa den här
kamelen och rida på den till Oujda. Det
skulle vara väldigt skönt att ha en
kamel, när han kommer fram dit och ska
börja leta efter far. Han kanske
måste söka igenom hela stan. Det blir
jobbigt det, utan kamel.
Den utstrålar en
sån skön trygghet, där den
ligger i mörkret. Ahmed kan inte slita sig
ifrån den. Han hör inte nattljuden
nu, de konstiga ljuden, som han inte vet
varifrån de kommer. Han hör bara
kamelens lugna andhämtning och känner
hur dess kropp utvidgas, varje gång den
andas in. Vem äger en sådan underbar
kamel, som kan jaga mörkerrädsla
på flykten?
Han stelnar till,
när han hör sitt namn ropas. En
ljuskägla rör sig därborta,
varifrån han kom. Och fast han känner
igen rösten, svarar han inte. Det kan ju
vara en djin, som begagnar sig av Mahmouds
röst för att skämta med
honom!
Men när
rösten ropar hans namn för andra
gången, står han inte ut med att
vänta längre. Han springer emot
Mahmoud och trycker sig intill honom. Men
Mahmoud är arg och knuffar undan honom med
knäet.
"Djävla unge att
ställa till besvär! Jag ska binda fast
dej vid sängen," säger han och tar
Ahmed hårt i armen.
ZIP
|