Barnbok


AHMED
berberpojken
Av Ahmed Rami



 
 

OFFERSLANTEN

 

Hadj Ahmed tar med sig Ahmed till en väldig byggnad med blänkande grönt keramiktak. Det är en moské, men det är också ett av världens äldsta universitet, säger Hadj Ahmed med stolthet. Men Ahmed har ingen aning om vad ett universitet är för något. Det är bara ett konstigt ord för honom.

De tar av sig skorna vid ingången, och den gamle stannar och ser ut över det vidsträckta kakelklädda golvet, som avgränsas vid sidorna av långa pelargångar.

"Hur många lärda män har inte suttit vid dessa pelare med vetgiriga ynglingar omkring sig! Sällsamt att tänka på det. Måtte Gud beskydda den andliga vetenskapen också i vår förflackade tid," säger han som för sig själv.

Böneutroparen förkunnar i detsamma att tiden för eftermiddagsbönen är inne. Hadj Ahmed och Ahmed går till en marmorbrunn och tvättar ansikte, händer och fötter på föreskrivet sätt. Därefter förrättar de bönen tillsammans med många andra troende.

"Min unge vän, jag ska nu besöka en lärd man och kan inte ta dej med dit, men jag ska visa dej ett ställe, där vi kan träffas efteråt," säger Hadj Ahmed, när de lämnar moskén.

Den gamle rör sig långsamt och värdigt, och det tar en stund att komma till den plats han talar om, fast den ligger i närheten. Han berättar att det är Idriss den andres gravmoské.

"Du kanske vet att han levde på 800-talet och var vår förste store sultan. Till hans mest bemärkta gärningar hör grundandet av denna stad. I sanning en märklig sultan och en märklig stad."

Ahmed svarar ja, när det faller sig så, men för det mesta säger han ingenting alls. Han vill inte avslöja att han aldrig har gått i skolan och alltså inte vet något om Marockos sultaner. Förresten börjar han bli trött på allt tal om lärda män och berömdheter. Han skulle hellre vilja ströva omkring i gränderna och titta på hantverkarnas bodar, än lyssna till den gamle mannens prat.

Sultanens gravmoské liknar mest ett vackert litet palats. Många pilgrimer vallfärdar hit från olika delar av Marocko, berättar Hadj Ahmed. Och Ahmed ser en blind man ledas in av en djupt beslöjad kvinna, en far bär sin sjuke son i armarna. Fattiga och rika, sjuka och friska blandas i en jämn ström av besökare. En del av dem stannar hos försäljare vid entrén och köper färgrika ljus, som de sen ska tända till den helige sultanens ära.

Det finns ett stort, vackert gallerfönster, där beslöjade kvinnor står och mumlar böner tyst för sig själva. Innanför gallret finns kistan med den helige sultanens kvarlevor. Kvinnorna kommer för att be om en son eller för att få en sjukdom botad, eller de kanske har andra önskningar, som de vill få uppfyllda. Det berättar Hadj Ahmed för Ahmed.

Han ger honom några slantar att köpa mat för, ifall han skulle bli hungrig.

"Må Gud beskydda dej. Jag är tillbaka före solnedgången. Då ska jag ta dej med till ett rum, där vi kan tillbringa natten," säger han och går sin väg.

Ahmed ställer sig lite avsides och betraktar de bedjande kvinnorna. Han ser att en av dem stoppar mynt i ett hål i gallerfönstret. Hon offrar för att få sin bön uppfylld.

Ahmed tittar på slantarna han håller i handen, och han tänker på den duktige sultanen, som grundade den här stan, där så många lärda män bor. Sultanen förstår säkert hur viktigt det är att alla barn får lära sig läsa och skriva.

Han smyger sig fram mellan kvinnorna och sträcker upp en av slantarna. En hjälpsam hand tar den och stoppar den i hålet. Han hör bönerna, som mumlas runt omkring honom, och glömmer att be själv. Men så minns han några ord, välkända ord, som han har hört i moskén många gånger. Han viskar, tätt tryckt intill gallret: "I den barmhärtige och nåderike Herren Guds namn." Sedan tillägger han: "Hjälp mej, snälla sultan, så jag får börja skolan snart."

Han känner sig märkvärdigt lätt om hjärtat, när han går därifrån. Det känns som när man har skakat av sig ett tungt bekymmer, som tryckt en länge. Han går genom de smala gränderna och kommer till en brödugn, där småpojkar står och väntar på att få brödet gräddat, som deras mor har bakat. Det doftar gott av nybakat bröd, och Ahmed blir sugen. Han köper kakor och sötsaker i en butik för slantarna han har kvar. Sedan går han mumsande vidare.

Men han hejdar sig strax, för där, från en öppning i muren, tränger det ut klara barnröster. Han förstår att det finns en koranskola där innanför. Pojkarna läser koranverserna högt, när de lär sig dem utantill. Ahmed står länge och lyssnar, försöker uppfatta orden, men det är omöjligt. Varje pojke rabblar sitt eget stycke, och alla rösterna blandas med varandra till ett högt sorlande ljud.

Han fortsätter genom de smala gränderna och ser pojkar som arbetar i hantverkarnas bodar och skoputsarpojkar och tidningspojkar. Han undrar om de har samma längtan efter att få börja skolan som han själv? Han ser smutsiga och trasigt klädda barn som svärmar kring turisterna och tigger. Då känner han sig rik.

Han går genom en gammal port. Utanför den sitter en korgmakare och flätar stora korgar av grov vass. Två små pojkar hjälper honom. Deras händer rör sig snabbt och vant redan, fast de knappt är mer än sex, sju år gamla.

Ahmed känner sig så förunderligt lätt och fri. Han tycker att han kan gå hur långt som helst. Som om fötterna knappt rörde vid marken, så känns det. Han kommer till en lummig park, belägen på sluttningen av en flod. Folk promenerar under träden, vilar i gräset och samtalar i grupper. Det finns blommor i lysande färger, och långa rosenhäckar kantar gräsmattorna. På den andra sidan floden betar kor och får. Det är som paradiset, så som Ahmed föreställer sig det.

Plötsligt slits stillheten sönder av vrålande motorer. Ett par flygplan kommer farande på låg höjd. Ahmed ser upp mot himlen och upptäcker att skyarna redan antagit solnedgångens färger. Och han får bråttom, springer genom parken, försöker hitta den gamla porten, men springer visst åt fel håll, för han befinner sig snart mellan rader av moderna hus. Han springer och springer och kommer ut på ett fält, som är bevuxet med högt taggigt ogräs. Här borde han trampa försiktigt, men han har inte tid, han flänger i väg och taggarna river honom på benen.Slutligen hejdas han av en uttorkad flodbädd, på vars botten det växer en tät skog av vass. På den andra sidan går några negrer med spadar över axlarna.

Ahmed kliver försiktigt ner i vassen, men fåran är sankare än han trodde, han sjunker ner i gyttjan och fastnar. Det går inte att ta ett enda steg till. Fast han anstränger sig av alla krafter, kommer han inte vidare. Han skriker av förskräckelse, men negrerna bara skrattar. De tycker väl han ser komisk ut.

De kommer och hjälper honom i alla fall. De drar i hans armar tills det säger "plopp" och gyttjan släpper sitt tag om fötterna. Men ack! Sandalerna blev kvar därnere i flodfåran. Ahmed pekar förtvivlad på sina bara fötter och försöker förklara på sin dåliga arabiska att han måste ha sandalerna, att de måste hjälpa honom! Negrerna förstår och går ner till kanten av fåran och börjar gräva. De kastar upp stora klumpar av gyttja. Och se! Rätt vad det är ligger sandalerna på slänten. De liknar förstås snarare lerkokor än sandaler, och en av dem har träffats av spaden och fått remmarna avskurna.

Negrerna går sin väg, medan Ahmed sitter kvar och försöker torka bort gyttjan från sandalerna med gräs. Han ser staden med dess myller av hus breda ut sig framför honom. Minareterna sticker upp likt pelare över hustaken. Han måste tillbaka över flodbädden, för att komma till staden, den saken är klar.

Han tar sandalerna i handen och börjar gå barfota utefter stranden. Det gäller att hitta ett torrare ställe, där han kan ta sig över, men fåran tycks bli allt sankare, ju längre bort han kommer.

Medan han går där och tvekar, faller skymningen. Den kommer hastigt, som alltid i Marocko. När mörkret sänker sig över jorden, tänds istället stjärnorna på himlavalvet, och staden börjar stråla med sitt eget milda ljus.

Han går snubblande vidare och håller på att sätta sig av förskräckelse, när en stor fågel lyfter med tunga vingslag och flyger bort. Han stannar, försöker lugna ner sig, lyssnar efter människoljud, men hör bara stadens brus och bilars signalhorn långt borta.

Han är trött och hungrig och rädd att halka ner i flodfåran i mörkret. Marken är tuvig. Han snubblar och faller ofta. Det gör ont i fötterna. Han fastnar med kläderna i låga, taggiga buskar och river sönder dem. Men han måste skynda på, är rädd att bli kvar härute i mörkret, när natten kommer.

Då ser han ljus glimma mellan buskarna. Han hör rop, en gäll kvinnoröst, och han blir glad och ivrig, skyndar på stegen ännu mer, bryr sig inte om att det gör ont. Då snubblar han över något. Det är inte en tuva den här gången, som finns hindrande i vägen, utan en rem eller en snara. Samtidigt som han faller, hör han ett djur tjuta till helt nära hans ansikte. Han känner djurets tassar på bröstkorgen, en varm andedräkt sveper honom i ansiktet. Djuret flåsar och flämtar. Han ligger orörlig och väntar att vargen eller schakalen, eller vad det nu är för ett vilddjur, ska hugga tänderna i honom. Men i stället känner han en kall nos mot pannan, en våt tunga far över munnen och näsan. Djuret gnäller och gnyr.

Det går upp för Ahmed, att det inte alls är något människoätande rovdjur, som står på hans bröst, utan en högst människovänlig hund. Och då blir han så glad, lika glad som hunden, som visst längtat efter sällskap lika mycket som han själv.

Han stryker med handen över dess lena, lockiga päls. Svansen svänger och slår, hunden gnäller av förtjusning över att ha hittat en människa, eller att en människa har hittat den, ty den sitter ohjälpligt fast. Kopplet har fastnat i ett busksnår.

Ahmed lösgör kopplet och börjar gå så fort han någonsin kan mot ljuset och ropen därborta. Hunden drar våldsamt och vill rusa i väg, men Ahmed är inte så dum, att han släpper den. Han tänker själv överlämna den till ägarna. Något ska han väl få i hittelön, åtminstone en slant till mat. Han vågar till och med hoppas på att få lift in till sultanens gravplats, för det gör mycket ont i fötterna nu.

Han är nämligen så nära, att han kan se att det skarpa ljuset kommer från en bils strålkastare. En mindre ljuskägla rör sig sökande över omgivningen. Det är flera röster som ropar: "Moggli. Moggli!"

Plötsligt träffas han av ljusstrålen och någon ropar till och kommer springande. Kopplet rycks ifrån honom, han slås omkull av en hård hand. En man ropar upphetsande ord på ett utländskt språk. Fler människor samlas omkring honom, och det kommer kaskader av arga och upprörda ord från dem. Hunden hoppar och klänger på en av kvinnorna. Hennes vackra klänning blir alldeles nersmetad av lera, men det bryr hon sig inte om.

En av männen ryter på arabiska: "Din tjyvstryker! Vi borde överlämna dig till polisen."

Ahmed försöker förklara att hunden hade fastnat med kopplet i en buske, och att han inte alls försökte stjäla den. Men han har svårt att hitta de rätta orden, och han kan inte uttala dem rätt. Han har ju aldrig fått någon undervisning i arabiska. Det han kan, har han lärt sig genom att lyssna. Då blir det ofta fel ord.

Den arabisk-talande mannen ryter: "Försvinn härifrån, din lille skurk!"

Det förstår Ahmed, men han kan inte språket så bra att han är i stånd att svara och försvara sig.

Sällskapet går till bilen, och Ahmed ser att de torkar av den leriga hunden med en ljus, ullig filt. De skrattar och pratar, som om det inte alls bekymrade dem att deras eleganta, europeiska kläder har blivit alldeles nersölade med lera.

Ahmed känner en dov förtvivlan över att inte ha kunnat göra sig förstådd. Förtvivlan övergår till ilska, och han kastar en lerkoka efter bilen när den far i väg. Det blir en stor, plaffig fläck på den svarta lackeringen. Ilskan lägger sig hastigt, när han ser det, och han blir rädd istället, rädd att de ska komma tillbaka och ta honom till polisen. Han hukar sig bakom en buske en stund. Sedan haltar han iväg åt samma håll som bilen åkte.

Hadj Ahmed har förrättat dagens sista bön, bönen inför natten. När han lämnar moskén tar han vägen förbi Idriss den andres gravmoské, för att se om Ahmed möjligen har dykt upp.

Och se, där står han glädjande nog, visserligen lerig, barfota och full med skråmor, men för övrigt välbehållen. Och Hadj Ahmed tackar Gud, för att han låter honom fullgöra det uppdrag han åtagit sig. Sedan säger han till den där leriga figuren, som ska föreställa Ahmed:

"Min unge vän, du kan tacka Gud att du befinner dej i en stad med många brunnar och rikligt flödande vatten. Jag ser att det kommer att behövas."

Han leder Ahmed till en brunn i närheten och börjar skölja leran från hans fötter. När han är färdig med dem ger han upp. Han skulle behöva stoppa ner hela pojken, med kläder och allt, i brunnen, men det går ju inte för sig.

Ahmed själv är så utmattad, att han varken orkar bekymra sig för rivet skinn eller leriga och sönderrivna kläder. Han stupar omkull på en av dynorna och somnar genast, när de kommer till det lilla rum, som Hadj Ahmed har hyrt för natten.

 

Föreg. sida

Nästa sida

Index


ZIP

FÖRORD

1. ALI ÄR ETT AFFÄRSGENI

2.
EN TUFF ARABFLICKA

3.
DE UNDERLIGA KRUMELURERNA

4.
MOSKÉBESÖKET

5.
POJKLIGAN

6.
DET ÄR SOM EN SKÖN DRÖM

7.
KAMELEN

8.
DEN VACKRA TUPPKYCKLINGEN

9.
OFFERSLANTEN

10.
EN DYSTER ÅTERKOMST

11.
OFFICEREN

12.
FARMORS MATTA

13.
BRÖLLOPET

14.
ÅSNAN OCH KARTAN

15.
DEN FARLIGA KLYFTAN

16.
UPPDRAGET

17.
SKINNPÅSEN

18.
DEN RIKE ANALFABETEN



Ett liv
för frihet
Självbiografi
Av A. Rami

ZIP



Ahmed Rami´s biograhie in other languages:
French
Russian
Português
Engelsk




Vad är
Israel?
101 fakta istället för
den judiska

lögnpropagandan
---Av Ahmed Rami.

ZIP


Israel
Falsk
Varudeklaration

Den Judiska myten
om rasen
-Av Ahmed Rami.

ZIP


Israels makt
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



Judisk
häxprocess
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.net) where they are located - is mentioned.

HOME