|
OFFERSLANTEN
Hadj Ahmed tar med sig
Ahmed till en väldig byggnad med
blänkande grönt keramiktak. Det
är en moské, men det är
också ett av världens äldsta
universitet, säger Hadj Ahmed med stolthet.
Men Ahmed har ingen aning om vad ett universitet
är för något. Det är bara
ett konstigt ord för honom.
De tar av sig skorna
vid ingången, och den gamle stannar och
ser ut över det vidsträckta
kakelklädda golvet, som avgränsas vid
sidorna av långa
pelargångar.
"Hur många
lärda män har inte suttit vid dessa
pelare med vetgiriga ynglingar omkring sig!
Sällsamt att tänka på det.
Måtte Gud beskydda den andliga vetenskapen
också i vår förflackade tid,"
säger han som för sig
själv.
Böneutroparen
förkunnar i detsamma att tiden för
eftermiddagsbönen är inne. Hadj Ahmed
och Ahmed går till en marmorbrunn och
tvättar ansikte, händer och
fötter på föreskrivet sätt.
Därefter förrättar de bönen
tillsammans med många andra
troende.
"Min unge vän, jag
ska nu besöka en lärd man och kan inte
ta dej med dit, men jag ska visa dej ett
ställe, där vi kan träffas
efteråt," säger Hadj Ahmed, när
de lämnar moskén.
Den gamle rör sig
långsamt och värdigt, och det tar en
stund att komma till den plats han talar om,
fast den ligger i närheten. Han
berättar att det är Idriss den andres
gravmoské.
"Du kanske vet att han
levde på 800-talet och var vår
förste store sultan. Till hans mest
bemärkta gärningar hör grundandet
av denna stad. I sanning en märklig sultan
och en märklig stad."
Ahmed svarar ja,
när det faller sig så, men för
det mesta säger han ingenting alls. Han
vill inte avslöja att han aldrig har
gått i skolan och alltså inte vet
något om Marockos sultaner. Förresten
börjar han bli trött på allt tal
om lärda män och berömdheter. Han
skulle hellre vilja ströva omkring i
gränderna och titta på hantverkarnas
bodar, än lyssna till den gamle mannens
prat.
Sultanens
gravmoské liknar mest ett vackert litet
palats. Många pilgrimer vallfärdar
hit från olika delar av Marocko,
berättar Hadj Ahmed. Och Ahmed ser en blind
man ledas in av en djupt beslöjad kvinna,
en far bär sin sjuke son i armarna. Fattiga
och rika, sjuka och friska blandas i en
jämn ström av besökare. En del av
dem stannar hos försäljare vid
entrén och köper färgrika ljus,
som de sen ska tända till den helige
sultanens ära.
Det finns ett stort,
vackert gallerfönster, där
beslöjade kvinnor står och mumlar
böner tyst för sig själva.
Innanför gallret finns kistan med den
helige sultanens kvarlevor. Kvinnorna kommer
för att be om en son eller för att
få en sjukdom botad, eller de kanske har
andra önskningar, som de vill få
uppfyllda. Det berättar Hadj Ahmed för
Ahmed.
Han ger honom
några slantar att köpa mat för,
ifall han skulle bli hungrig.
"Må Gud beskydda
dej. Jag är tillbaka före
solnedgången. Då ska jag ta
dej
med till ett rum,
där vi kan tillbringa natten," säger
han och går sin väg.
Ahmed ställer sig
lite avsides och betraktar de bedjande
kvinnorna. Han ser att en av dem stoppar mynt i
ett hål i gallerfönstret. Hon offrar
för att få sin bön
uppfylld.
Ahmed tittar på
slantarna han håller i handen, och han
tänker på den duktige sultanen, som
grundade den här stan, där så
många lärda män bor. Sultanen
förstår säkert hur viktigt det
är att alla barn får lära sig
läsa och skriva.
Han smyger sig fram
mellan kvinnorna och sträcker upp en av
slantarna. En hjälpsam hand tar den och
stoppar den i hålet. Han hör
bönerna, som mumlas runt omkring honom, och
glömmer att be själv. Men så
minns han några ord, välkända
ord, som han har hört i moskén
många gånger. Han viskar, tätt
tryckt intill gallret: "I den barmhärtige
och nåderike Herren Guds namn." Sedan
tillägger han: "Hjälp mej, snälla
sultan, så jag får börja skolan
snart."
Han känner sig
märkvärdigt lätt om hjärtat,
när han går därifrån. Det
känns som när man har skakat av sig
ett tungt bekymmer, som tryckt en länge.
Han går genom de smala gränderna och
kommer till en brödugn, där
småpojkar står och väntar
på att få brödet gräddat,
som deras mor har bakat. Det doftar gott av
nybakat bröd, och Ahmed blir sugen. Han
köper kakor och sötsaker i en butik
för slantarna han har kvar. Sedan går
han mumsande vidare.
Men han hejdar sig
strax, för där, från en
öppning i muren, tränger det ut klara
barnröster. Han förstår att det
finns en koranskola där innanför.
Pojkarna läser koranverserna högt,
när de lär sig dem utantill. Ahmed
står länge och lyssnar,
försöker uppfatta orden, men det
är omöjligt. Varje pojke rabblar sitt
eget stycke, och alla rösterna blandas med
varandra till ett högt sorlande
ljud.
Han fortsätter
genom de smala gränderna och ser pojkar som
arbetar i hantverkarnas bodar och
skoputsarpojkar och tidningspojkar. Han undrar
om de har samma längtan efter att få
börja skolan som han själv? Han ser
smutsiga och trasigt klädda barn som
svärmar kring turisterna och tigger.
Då känner han sig rik.
Han går genom en
gammal port. Utanför den sitter en
korgmakare och flätar stora korgar av grov
vass. Två små pojkar hjälper
honom. Deras händer rör sig snabbt och
vant redan, fast de knappt är mer än
sex, sju år gamla.
Ahmed känner sig
så förunderligt lätt och fri.
Han tycker att han kan gå hur långt
som helst. Som om fötterna knappt
rörde vid marken, så känns det.
Han kommer till en lummig park, belägen
på sluttningen av en flod. Folk promenerar
under träden, vilar i gräset och
samtalar i grupper. Det finns blommor i lysande
färger, och långa rosenhäckar
kantar gräsmattorna. På den andra
sidan floden betar kor och får. Det
är som paradiset, så som Ahmed
föreställer sig det.
Plötsligt slits
stillheten sönder av vrålande
motorer. Ett par flygplan kommer farande
på låg höjd. Ahmed ser upp mot
himlen och upptäcker att skyarna redan
antagit solnedgångens färger. Och han
får bråttom, springer genom parken,
försöker hitta den gamla porten, men
springer visst åt fel håll, för
han befinner sig snart mellan rader av moderna
hus. Han springer och springer och kommer
ut
på ett
fält, som är bevuxet med högt
taggigt ogräs. Här borde han trampa
försiktigt, men han har inte tid, han
flänger i väg och taggarna river honom
på benen.Slutligen hejdas han av en
uttorkad flodbädd, på vars botten det
växer en tät skog av vass. På
den andra sidan går några negrer med
spadar över axlarna.
Ahmed kliver
försiktigt ner i vassen, men fåran
är sankare än han trodde, han sjunker
ner i gyttjan och fastnar. Det går inte
att ta ett enda steg till. Fast han
anstränger sig av alla krafter, kommer han
inte vidare. Han skriker av
förskräckelse, men negrerna bara
skrattar. De tycker väl han ser komisk
ut.
De kommer och
hjälper honom i alla fall. De drar i hans
armar tills det säger "plopp" och gyttjan
släpper sitt tag om fötterna. Men ack!
Sandalerna blev kvar därnere i
flodfåran. Ahmed pekar förtvivlad
på sina bara fötter och
försöker förklara på sin
dåliga arabiska att han måste ha
sandalerna, att de måste hjälpa
honom! Negrerna förstår och går
ner till kanten av fåran och börjar
gräva. De kastar upp stora klumpar av
gyttja. Och se! Rätt vad det är ligger
sandalerna på slänten. De liknar
förstås snarare lerkokor än
sandaler, och en av dem har träffats av
spaden och fått remmarna
avskurna.
Negrerna går sin
väg, medan Ahmed sitter kvar och
försöker torka bort gyttjan från
sandalerna med gräs. Han ser staden med
dess myller av hus breda ut sig framför
honom. Minareterna sticker upp likt pelare
över hustaken. Han måste tillbaka
över flodbädden, för att komma
till staden, den saken är klar.
Han tar sandalerna i
handen och börjar gå barfota utefter
stranden. Det gäller att hitta ett torrare
ställe, där han kan ta sig över,
men fåran tycks bli allt sankare, ju
längre bort han kommer.
Medan han går
där och tvekar, faller skymningen. Den
kommer hastigt, som alltid i Marocko. När
mörkret sänker sig över jorden,
tänds istället stjärnorna
på himlavalvet, och staden börjar
stråla med sitt eget milda
ljus.
Han går
snubblande vidare och håller på att
sätta sig av förskräckelse,
när en stor fågel lyfter med tunga
vingslag och flyger bort. Han stannar,
försöker lugna ner sig, lyssnar efter
människoljud, men hör bara stadens
brus och bilars signalhorn långt
borta.
Han är trött
och hungrig och rädd att halka ner i
flodfåran i mörkret. Marken är
tuvig. Han snubblar och faller ofta. Det
gör ont i fötterna. Han fastnar med
kläderna i låga, taggiga buskar och
river sönder dem. Men han måste
skynda på, är rädd att bli kvar
härute i mörkret, när natten
kommer.
Då ser han ljus
glimma mellan buskarna. Han hör rop, en
gäll kvinnoröst, och han blir glad och
ivrig, skyndar på stegen ännu mer,
bryr sig inte om att det gör ont. Då
snubblar han över något. Det är
inte en tuva den här gången, som
finns hindrande i vägen, utan en rem eller
en snara. Samtidigt som han faller, hör han
ett djur tjuta till helt nära hans ansikte.
Han känner djurets tassar på
bröstkorgen, en varm andedräkt sveper
honom i ansiktet. Djuret flåsar och
flämtar. Han ligger orörlig och
väntar att vargen eller schakalen, eller
vad det nu är för ett vilddjur, ska
hugga tänderna i honom. Men i stället
känner han en kall nos mot pannan, en
våt tunga far över munnen och
näsan. Djuret gnäller
och
gnyr.
Det går upp
för Ahmed, att det inte alls är
något människoätande rovdjur,
som står på hans bröst, utan en
högst människovänlig hund. Och
då blir han så glad, lika glad som
hunden, som visst längtat efter
sällskap lika mycket som han
själv.
Han stryker med handen
över dess lena, lockiga päls. Svansen
svänger och slår, hunden gnäller
av förtjusning över att ha hittat en
människa, eller att en människa har
hittat den, ty den sitter ohjälpligt fast.
Kopplet har fastnat i ett
busksnår.
Ahmed lösgör
kopplet och börjar gå så fort
han någonsin kan mot ljuset och ropen
därborta. Hunden drar våldsamt och
vill rusa i väg, men Ahmed är inte
så dum, att han släpper den. Han
tänker själv överlämna den
till ägarna. Något ska han väl
få i hittelön, åtminstone en
slant till mat. Han vågar till och med
hoppas på att få lift in till
sultanens gravplats, för det gör
mycket ont i fötterna nu.
Han är
nämligen så nära, att han kan se
att det skarpa ljuset kommer från en bils
strålkastare. En mindre ljuskägla
rör sig sökande över omgivningen.
Det är flera röster som ropar:
"Moggli. Moggli!"
Plötsligt
träffas han av ljusstrålen och
någon ropar till och kommer springande.
Kopplet rycks ifrån honom, han slås
omkull av en hård hand. En man ropar
upphetsande ord på ett utländskt
språk. Fler människor samlas omkring
honom, och det kommer kaskader av arga och
upprörda ord från dem. Hunden hoppar
och klänger på en av kvinnorna.
Hennes vackra klänning blir alldeles
nersmetad av lera, men det bryr hon sig inte
om.
En av männen ryter
på arabiska: "Din tjyvstryker! Vi borde
överlämna dig till
polisen."
Ahmed
försöker förklara att hunden hade
fastnat med kopplet i en buske, och att han inte
alls försökte stjäla den. Men han
har svårt att hitta de rätta orden,
och han kan inte uttala dem rätt. Han har
ju aldrig fått någon undervisning i
arabiska. Det han kan, har han lärt sig
genom att lyssna. Då blir det ofta fel
ord.
Den arabisk-talande
mannen ryter: "Försvinn
härifrån, din lille
skurk!"
Det förstår
Ahmed, men han kan inte språket så
bra att han är i stånd att svara och
försvara sig.
Sällskapet
går till bilen, och Ahmed ser att de
torkar av den leriga hunden med en ljus, ullig
filt. De skrattar och pratar, som om det inte
alls bekymrade dem att deras eleganta,
europeiska kläder har blivit alldeles
nersölade med lera.
Ahmed känner en
dov förtvivlan över att inte ha kunnat
göra sig förstådd.
Förtvivlan övergår till ilska,
och han kastar en lerkoka efter bilen när
den far i väg. Det blir en stor, plaffig
fläck på den svarta lackeringen.
Ilskan lägger sig hastigt, när han ser
det, och han blir rädd istället,
rädd att de ska komma tillbaka och ta honom
till polisen. Han hukar sig bakom en buske en
stund. Sedan haltar han iväg åt samma
håll som bilen åkte.
Hadj Ahmed har
förrättat dagens sista bön,
bönen inför natten. När han
lämnar moskén tar han vägen
förbi Idriss den andres gravmoské,
för att se om Ahmed möjligen har dykt
upp.
Och se, där
står han glädjande nog, visserligen
lerig, barfota och full med skråmor, men
för övrigt välbehållen. Och
Hadj Ahmed tackar Gud, för att han
låter honom fullgöra det uppdrag han
åtagit sig. Sedan säger han till den
där leriga figuren, som ska
föreställa Ahmed:
"Min unge vän, du
kan tacka Gud att du befinner dej i en stad med
många brunnar och rikligt flödande
vatten. Jag ser att det kommer att
behövas."
Han leder Ahmed till en
brunn i närheten och börjar
skölja leran från hans fötter.
När han är färdig med dem ger han
upp. Han skulle behöva stoppa ner hela
pojken, med kläder och allt, i brunnen, men
det går ju inte för sig.
Ahmed själv
är så utmattad, att han varken orkar
bekymra sig för rivet skinn eller leriga
och sönderrivna kläder. Han stupar
omkull på en av dynorna och somnar genast,
när de kommer till det lilla rum, som Hadj
Ahmed har hyrt för natten.
ZIP
|