BRÖLLOPET
Det blir inte riktigt
som Ahmed hade föreställt sig, att
komma hem till byn. De vuxna är
strängt upptagna av att förbereda
bröllopet, och det är knappt de
märker honom, sedan den första
hälsningen är överstökad.
Jo, när det gäller arbete, vet de
minsann var de har honom. De ropar och hunsar
och skickar honom än hit och än dit.
Han ska mjölka getterna, hämta vatten
och bränsle och passa upp på alla
möjliga vis. De behandlar honom som om han
vore samma lilla obetydliga pojke som reste till
stan för ett halvår sedan. Det tycks
inte ha gått upp för dem, att han
blivit halvt om halvt stadsbo; att han sett och
upplevt fantastiska saker, som de inte ens
kunnat drömma om!
Det är bara
småsyskonen och barnen i byn, som ser
på honom med en sorts beundran, för
att han bott i stan i många månader.
Det gör honom olik dem, lite
märkvärdigare. Och Ahmed solar sig i
deras blickar. Fast det grämer honom att
han inte fick ett par långbyxor i
stället för den murriga, bruna
djellabahn, som farbror Tarik köpte
inför hemresan. Ahmeds äldre bror,
Ismail, stoltserar i ett par nya jeans. Men han
jobbar på ett hotell i samhället och
får drickspengar av turisterna.
För övrigt
är det Aicha, Ahmeds storasyster, som
är huvudpersonen de här dagarna, och
så förstås hennes fästman,
Ahmad.På bröllopsdagen samlas
kvinnorna i huset och klär Aicha till brud.
Flera lager av vackra klänningar klär
de på henne, den ena ovanpå den
andra. De hänger tunga berbersmycken om
hennes hals. Till sist målar de hennes
naglar och handflator med en röd färg
som kallas henna.
När Aicha är
färdigklädd, liknar hon en stor,
beslöjad docka. Hon förs nu av
kvinnorna till den blivande svärfaderns
hus, följd av alla
bröllopsgästerna. Aicha gråter
och klagar över att hon måste
lämna sina föräldrar och flytta
in i ett främmande hus. Det ingår i
bröllopsseden. I själva verket är
hon mycket lycklig. Men småsyskonen ser
förskräckta ut. Ahmed måste
förklara för dem att Aicha bara
gråter på låtsas.
Till långt in
på natten varar bröllopsfesten. Hela
byn genljuder av sång och spel, av skratt
och glada röster. Och fast det är en
stor upplevelse för Ahmed med alla dessa
ceremonier och upptåg, dansen och
glädjen, så glömmer han inte ett
ögonblick sitt ärende.
Han blir otålig.
Ska det aldrig ta slut på dansandet och
festandet? Om två dagar måste hans
far åka tillbaka till jobbet i Oujda, och
farbror Tarik ska stiga på bussen till
Marrakech. Då är det meningen att
Ahmed ska följa med. Allt ska bli som
förr. Ingen skolgång. Inte kunna
läsa tidningarna, som han säljer
på gatorna, inte kunna skriva, bara jobba
med händerna hela livet. Alltid vara
tvungen att fråga andra vad som står
där, och vad som är skrivet här.
Över nio år är han, och det enda
han kan, är det västerländska
alfabetet. Men vad har han för nytta av
det, när han inte vet hur det ska
användas?
Han håller sig i
fars närhet och försöker hitta
ett lämpligt tillfälle att prata med
honom. Men han har alltid män omkring sig,
bybor, som han inte träffat på
länge. Och dessutom ägnar han sig
åt de minsta barnen. Dem har han tid
med!
Det är nästan
så Ahmed känner sig avundsjuk,
när han ser sin far bära omkring
lillasyster Saida på armen.
På eftermiddan,
nästa dag, ser han att en grupp män
står och tittar ner i en sinad brunn.
Både far och farfar finns med bland
männen, liksom farbror Tarik och farbror
Brahim. De diskuterar om det är lönt
att gräva den uttorkade brunnen djupare.
Ahmed hör att de är oense, för
han har ställt sig bredvid sin far. Han
tänker: nu måste det ske! Det kan
inte hjälpas, att han uppför sig
näsvist och påträngande. Han
rycker sin far i ärmen.
"Vad är det? Jag
är upptagen, ser du väl," säger
hans far.
"Jag vill börja
skolan!" utbrister Ahmed häftigt. Han har
hållit tillbaka orden så länge,
att det har blivit ett hårt tryck inom
honom. Orden riktigt studsar fram.
Männen tystnar och
ser förvånat på honom. Riktigt
häpna verkar de. Farfar säger barskt:
"Det får vi tala om en annan gång.
Gå och hjälp din mor nu!"
"Så där
håller han på jämt. Bara tjatar
om skolan. Han har inget annat i huvudet. Jag
tror det är bäst han får som han
vill, han ger sej inte förr," säger
farbror Tarik och tittar vädjande på
farfar.
Men farfar ser
avvisande ut. "Vi får tala om det senare,"
säger han och fortsätter diskussionen
om brunnen.
Efter kvällsmaten
ropar farfar på Ahmed. Far och
farbröderna Tarik och Brahim finns där
också. De sitter på hemvävda
mattor i det stora rummet en trappa
upp.
"Du har ju aldrig
gått i koranskola, Ahmed, och det är
en stor brist," säger farfar. "Men du vet
själv hur det kommer sej. Ja ja, vi ska
inte dra fram den pinsamma historien och
göra dej förlägen, men nog var
det dumt av dej att förolämpa
religionsläraren. Du vet vad jag
åsyftar."
Farfar gör Ahmed
mycket förlägen genom att prata
länge och detaljerat om händelsen med
åsnelortarna, och han får de andra
barnen att fnittra och vrida sig av skratt i
rummet intill.
"Det har ju gått
några år, och kanske läraren
förlåter dej, om du går dit och
visar dej ångerfull. Du ska få en
present att ta med dej," fortsätter
farfar.
Ahmed stirrar på
honom. Är det meningen att han ska
börja i koranskolan? Ska han sätta sig
bland småpojkarna? Menar farfar verkligen
det?"
"Jag vill börja i
en riktig skola och lära mej läsa och
skriva! Jag vill kunna läsa tidningarna!"
ropar han trotsigt.
"Ja, ni märker
själva," säger farbror Tarik
förläget, som om det var hans fel att
Ahmed uppför sig illa.
"Vad är det
där för stadsfasoner! Vi talar inte
mer om saken," säger farfar
argt.
"Men Ahmed! Vad tar det
åt dej?" Hans far skakar bedrövat
på huvudet. " Duger inte koranskolan
åt dej? Har du blivit så
högfärdig av att bo i stan? Du
vill
kanske börja i en
fin privatskola? Ja, var så god! Men det
kostar en massa pengar. Var ska du få dem
ifrån?"
Farbror Brahim
lägger sig i. Han vill gärna
hjälpa Ahmed, som står där med
skamset nedböjt huvud. Pojken visar ju
framåtanda. Han borde förstås
uppträda hövligare mot de vuxna
männen, men den pojken har alltid varit
lite annorlunda.
"Som ni vet, har vi
inrättat en liten skola i vår by, och
vi har lyckats övertala Hadj Addi att bli
lärare. Det finns bara åtta pojkar i
passande ålder, så vi skulle kunna
ta emot några pojkar från andra
byar. Vad säger ni? Skulle inte Ahmed kunna
börja där?"
"Det är lång
väg att gå," säger Yassin,
Ahmeds far.
"Han får
gärna bo hos mej," erbjuder farbror Brahim,
som varit gift ett år och ännu inte
fått några egna barn.
Efter en del
resonerande ger farfar sitt samtycke. "Jag
känner Hadj Addi. Han är from och
håller på det gamla. Han kommer inte
att sätta några griller i huvudet
på pojkarna", säger han.
ZIP
|