av Ahmed Ben Bella
ZIP
KAPITEL X
KRITIK AV DEN MODERNA SOCIOLOGIN
VÄSTVÄRLDEN, MARXISMEN OCH
REVOLUTIONEN
- Kulturrevolutionen måste noga granska de grundläggande idéerna i den moderna västerländska civilisationen sedan 500 år tillbaka. Men vilken attityd bör vi inta visavi samhällsvetenskapen som har medfört en störtflod av idéer, lagar och teser, varav en del upphöjts till i det närmaste religiösa dogmer?
Naturvetenskaperna, samhällsvetenskaperna och den moderna utvärderingen är inte neutrala. De har inte nedstigit från himlen ofelbara och gällande för alla, överallt, och i alla tider. De har grundats på de filosofiska kriterierna och de kulturella kriterierna som kan kallas "paradigmer" och som kan förändras från en kultur till en annan, från en civilisation till en annan.
Krutet, till exempel, uppfanns av kineserna, århundraden innan västvärlden upptäckte det. Kineserna använde det till raketer och till bengaliska eldar för festligheter. Det är västvärlden som står för den dödsbringande användningen av krutet när man använder det för kanoner.
Man kan inte säga det nog ofta, de västerländska vetenskaperna domineras av materialismen, en i högsta grad matematisk imperialism i sättet att närma sig all kunskap genom att låta ekonomin vara vetenskapernas vetenskap som sammanfattar alla vetenskaper. Ett ord genomsyrar alla dessa intellektuella konstruktioner och inspirerar västvärlden. Det är profiten för profitens skull, och profiten har i sina spår utsugningen, alltså härskandet som leder till kolonialism och imperialism. Man skulle kunna sammanfatta denna värld som byggs på denna grund genom formen: "En mot alla, alla mot en."
Sedan Descartes, Hobbes, David Hume, Ricardo, Adam Smith, Malthus, Darwin ända till Marx göder ett intellektuellt arv detta ord (alltså profiten) som den utgör grundstenen i. Vetenskaperna, alla vetenskaper, påverkas av detta onda. Detta förstärks av vetenskapens deviation. Resultatet är en allvarlig perversion av rationalismen.
Filosofiska Frankfurtskolan med Horkheimer, Adorno och Marcuse har gjort mycket för att avmystifiera rationalismen. De har studerat dessa intellektuella banor som ledde fram till nazismen och fascismen och cartésianismens perversioner. I slutänden av den metod som Descartes presenterar står en rykande skorsten, det är krematoriernas och koncentrationslägrernas skorsten. Som resultat av hans tankegångar öppnar sig Gulag, Kolyma, där livet inte klarar sig mer än två månader. Descartes' metod ledde också till de "civiliserade" enligt Helsingforsöverenskommelserna, psykriatiska klinikerna för oppositionella i Sovjetunionen.
Byråkratin, som leder till en förvärrad centralisering, ja det är dit cartésianismen leder och västvärldens vetenskaper, som alla grott i samma kulturella mylla, och som alla bär materialismens kännetecken.
Det här pusslet började komma på plats redan 1492 efter det att Amerika upptäckts och utgör den verkliga födelsen för kapitalismen. Det är helt logiskt att, efter det att de första indianerna mördades av spanjorer och efter det att Columbus ropat: "Land i sikte, land i sikte" följde ett folkmord på indianerna, förorening, skogsdöd i norr och omvandling till öken i söder. Saheldramat, via de 100 miljoner svarta som dödades, kolonialismen, Allenbys, Bugeauds, Massus och deras medtävlares kolonialism, koncentrationsläger, Gulag, psykiatriska kliniker, de rasistiska bomberna över Nagasaki och Hiroshima, avlövningsmedlen som spreds i tusentals ton över Vietnam, en determinism som obevekligen utvecklat sig, en oförsonlig logik som bildar sin kedja, länk efter länk.
Den så kallade "upplysningstiden" markerar den här utvecklingen. Michel Foucault skrev två böcker (L'histoire de la folie och Surveiller et punir) där han gjorde en definitiv bedömning av detta ämne. I den senare boken, Surveiller et punir beskriver han utvecklingen av ett system som leder till centralisering och tyranni. Fängelsestrukturen är en sammanfattning av systemet, och det kan ju också vara kasernen, sjukhuset eller skolan. Fängelset består av en kedja korridorer, som leder fram till en punkt, övervakningspunkten. Fångarna kan på ett klart definierat sätt, under avgränsade ögonblick, röra sig, men deras rörelser övervakas från observationspunkten. Vårt samhälle är som det här fängelset, korridorer och övervakningspunkter, som i det här fallet utgörs av lagar, förbud och normer.
Foucaults andra bok, L'histoire de la folie, tar upp det här temat, men på ett annat sätt och visar att humaniseringen av det här systemet skedde mycket tack vare inflytandet av det islamska samhället i Andalusien, där dåren väckte medlidande och ibland respekt, i motsats till den åsikt som är vanlig i väst, att man trodde att dårarna var besatta av demoner som man måste driva ut, om man nu inte helt enkelt brände den sjuke på bål.
Det var det som fick Maurice Clavel i en debatt med Philippe Solers som övergått till marxismen att förklara. "Ja, cartésianismen i sin klassiska form var till sist ett frihetsberövande redskap, ett instrument för att åstadkomma underkastelse och uteslutning av människan istället för att vara ett medel för att befria människan och leda henne fram till ljuset... Redan i L'histoire de la folie har Foucault förstört ljuset. Ja, den stora förstöraren av ljuset, det är han."
Den här lilla utvikningen som vi har gjort är till för att markera tydligare att vetenskaperna, sociologin inberäknad, inte är neutrala och att de inte är resultat av existentiella idéer, värderingar och val.
- Ni har här skissat upp historien och evolutionsprocessen i det kapitalistiska samhället och det onda som det samhället drar med sig. Men den socialistiska, den marxistiska skolan har framburit en annan tolkning av sociologin, som är på samma gång motsatt och samtidigt stöder den traditionella sociologin!
Marxismen inspireras av samma västerländska kultur, den bär fram samma problematik. Det var inte för intet som Marx ville tillägna Darwin Kapitalet! Marxismen framstod till en början som antagonist till kapitalismen, men föll undan i sin tur för den utilitära principen, och för det kapitalistiska samhällets slutmål, dvs konsumtion.
Marxismen som kallar sig "vetenskaplig" är full av stora oklarheter och motsättningar.
Vi vet nu, i motsats till marxismens tes, att bofastheten föregick herdestadiet. De nya arkeologiska upptäckterna av sumererna är ett bevis för det. Och likadant så är de olika samhällsstadier som Marx beskrev motsäges av det som hände i t ex den muslimska världen. Där fanns det inget feodalt stadium. Det fanns självklart stora jordegendomar, och utsugning människor emellan, men feodalsystemet existerade inte. Med feodalsystem menar jag ett system där det finns en feodal herre som tar upp skatt, har egna arméer, sitt eget banér, slår egna mynt och råder över sina livegnas liv och död, ja, över alla personer som faller under hans jurisdiktion, och som bestämmer äktenskapen, med partner utanför hans område. Det här feodalsamhället hade vi inte i Islam.
Vi kommer nu till en av marxismens grundstenar, den historiska klassen, dvs proletarietet och den historiska roll som den fått spela. Låt oss döma marxismen efter dess egna kriterier, och framför allt då den historiska determinismen. Från Kina till Kuba, genom Indokina, Nordkorea och Algeriet så är det bönderna som har gjort historien, och inte arbetarna. Snarare har arbetarna, då de kunnat plocka upp smulorna vid imperialismens bord, varit passiva, kanske till och med spelat med, dvs varit aktiva för kolonialismen, så som till exempel hände i Algeriet, där de till slut blev våra fiender i kärnan av den hemliga armén OAS. Det sista fascistiska fästet var faktiskt kvarteret Bab-el-Oued, så kallade "röda", där det kommunistiska partiet var vid makten; och svartfötterna i Bel Abbes som röstade på den kommunistiska borgmästaren Justrabo och gjorde gemensam sak med mördarna i Främlingslegionen!
De här svartfötternas frustration, de var ju själva utnyttjade, fann en avledare i närvaron av ett lager under dem, ett kuvat, förtryckt folk var ett bra offer för deras frustration, de hade hittat några som var svagare och mer utnyttjade än de själva och med jubel trampade de på oss i sökandet efter en euforisk maktkänsla. Löjliga "undermänniskor", manipulerade av det kapitalistiska systemet, tror att de blir människor genom att massakrera "slavar".
Det är Freuds, Jungs, Adlers teorier som gör att vi kan analysera den här situationen, inte Marx. Att anta att arbetarna är den riktiga historiska klassen, som ska göra slut på kapitalismen. Hur skulle den tankeoperationen vara möjlig om nu huvudaktörerna försvinner? Ja, faktiskt, arbetarklassen håller på att tunnas ut helt och hållet, eftersom den inte utgör mer än 20-25 procent av de som arbetar i de industrialiserade länderna. Den här siffran sjunker hela tiden, eftersom de verksamma i serviceyrken ökar för att nu omfatta 75 procent av den aktiva befolkningen.
Om arbetarklassen inte kunde utföra den uppgift som tillkom den när den utgjorde 60 till 70 procent av den aktiva befokningen i västvärlden, hur skulle den då kunna göra det nu, när den bara är en tredjedel så stor, och allt tyder på att antalet kommer att minska ännu mer.
- Den historiska analysen av socialismen och marxismen är viktig, ja, kanske till och med viktigare än den som gäller de rent teoretiska aspekterna, fastän det finns en viss samklang mellan teorin och teorins historiska tillämpning. Vad anser Ni om det första socialistiska samhället i Sovjetunionen sjuttio år efter oktober- revolutionen?
Vilket ansikte visar den "socialistiska" världen idag? På samma sätt som den kapitalistiska världen, karakteriseras den av den merkantilistiska rationalismen. Man hade väntat sig av den socialistiska världen en ny människa, en ny kvinna, ett nytt samhälle, bättre kvalitativa förhållanden mellan samhällets medlemmar. Det var det här man lät ana. Men den här faktiska "socialismen" underkastar sig materialismens kvantitativa lagar. Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté lanserade det berömda slagordet "uppnå och överträffa" och genom det gick in i samma hejdlösa kapplöpning, som den kapitalistiska världen, för produktionen av konsumtionsvaror i samma infernaliska onda cirkel av framväxande nya behov så snart som de gamla behoven är tillfredsställda.
Människan från det här samhället är så lik det kapitalistiska konsumtionssamhällets människa att man inte kan skilja mellan dem och kanske ännu mer extrem eftersom det kommunistiska samhället inte kan erbjuda alla de produkter människorna önskar i jämförelse med det kapitalistiska samhällets överflöd. Böcker skrivna av kommunister så som Rue du prolétaire rouge eller La société corrumpue ger en intensiv beskrivning av det socialistiska samhället, ett samhälle på jakt efter lyckan i konsumtion, ett samhälle som i grunden påverkats av korruption på alla nivåer inkluderande rättsväsendet.
Det som vi ser idag i form av utväxter likt elakartade tumörer som fördärvar detta samhälle, är följderna av misstag, som man kunde ana mycket tidigt i den här revolutionen. Så är det med valet av den amerikanska taylorism som Lenin gjorde själv i ett allvarligt misstag beträffande målen och medlen. Lenin gick vilse när han trodde att om taylorismen infördes i Sovjetunionen i arbetarnas tjänst så skulle man vinna tid på det och fritid som, om den användes rätt, skulle göra det möjligt att komma ikapp den kulturella eftersläpningen. Ett katastrofalt misstag. Istället för att hjälpa till så att man kom ikapp denna eftersläpning, minerade taylorismen socialismen inifrån, och jag tror knappt att de socialistiska organisationerna vid Renault, som ju till stor del utgörs av nordafrikaner, skulle säga emot det här.
För övrigt, genom att begränsa revolutionen till ett enda land, när dogmen förskriver att endast en proletär världsrevolution hade chans att lyckas, är också en allvarlig förvrängning som fick svåra konsekvenser för framtiden.
En annan brist på förutseende i dogmen: när nu revolutionen borde inträffa i ett land som dominerades av ett proletariat, som t ex Tyskland, inträffar den istället i Ryssland, där proletariatet bara utgjorde 4 procent av den aktiva befolkningen.
Andra lika allvarliga förvrängningar visade sig. Det gäller stödet till de revolutionära krafterna i världen, och speciellt i tredje världen, i deras kamp mot kolonialismen och imperialismen. Fallet med den muslimske tartaren Galiev, som var Stalins ansvarige i nationalitetsfrågor, är signifikativt i den här frågan.
- Han var ändå marxist, medlem i det kommunistiska partiet?
Jag tror inte att Galiev var marxist. Visst var han marxist på ytan, men egentligen var han en nationalist, som drogs med i oktoberrevolutionen, som han ett tag trodde skulle kunna hjälpa fram frihetsrörelsen för hans folk. Han trodde på de revolutionära krafterna i Islam såsom drivkraft, och tvivlade på det västerländska proletariatets revolutionära karaktär. För honom är revolutionens framtid hos de kolonialiserade fooken mot kolonialismen. Det är dessa folk som inte har blivit av med sina bojor, fastslog han, och inte västvärldens proletariat. Galiev var den förste att inse tredje världens problem i vår tid.
Understödd av indiern Roy, såg det ett tag ut som om hans teser skulle bli de förhärskande under Baku-kongressen, där de blev offentliggjorda. Men revolutionen i Sovjetunionen, inringad som den var med kontrarevolutionära hot som ville kväva den, föredrog att stödja tesen om revolutionär realism, som medgav att revolutionen kunde ett tag dominera i ett enda land, till nackdel för världsrevolutionen. Dessa idéer slog igenom framför Sultan Galievs idéer och framför Baku-kongressens idéer av 1922.
Galiev likviderades av Stalin och indiern Roy flydde till Kina där han kämpade sida vid sida med Mao Tse Tung.
Nästan samtidigt utspelade sig en annan händelse i Persien med Kutchuk Khan som skulle sätta sin prägel på revolutionen i tredje världen under lång tid. I sin revolt mot shahen bildade Kutchuk Khan en verklig republik i Azerbadjan, i den iranska delen, och gav den namnet sovjetrepublik, samtidigt som han bad Sovjet att hjälpa honom och att erkänna hans makt. I början gav Lenin sitt stöd och skickade till och med en armé för att hjälpa till, men precis som fallet var med inställningen till Galievs teser fick de yttre påtryckningarna på Sovjet att låta "realismen segra", desto mer eftersom engelsmännen hade låtit ana att man kanske skulle kunna ge ett lån till Sovjetunionen. Lenin tvekade inte att överge Kutchuk Khan och lämna honom åt hans öde. De iranska kommunisterna gick t o m så långt att de hjälpte shahen fmilitärt ör att krossa Kutchuk Khans republik.
Man kan utan risk fastslå att genom mordet på Sultan Galiev och krossandet av Kutchuk Khanrepubliken omöjliggjorde Sovjet all tanke på stöd för revolutionära styrkor som skulle kunna dyka upp i tredje världen. Så uppstod också en deviation som skulle leda till Jalta och till multinationella företags intåg i den socialistiska världen med en verklig exploatering som utövades t ex av Japan över Sibirien. Verkliga felsteg som syntes klart i den enade operationen mellan de amerikanska och sovjetiska rymdexperimenten, och som faktiskt uttryckte en verklighet, ett närmande mellan två system och utsuddandet av skillnaderna mellan dem.
- På många sätt var Lenin inte marxist, eftersom de åtgärder han vidtog skilde sig från den marxistiska teorin. Låt oss då klargöra leninismen till skillnad mot staten. Man kan inte förneka att marxismen förespråkar avskaffande av profit och exploatering, man kan till och med säga att det finns viss tillämpning som liknar Er självförvaltningsmetod.
Självförvaltning fanns beträffande fackföreningarna vid t ex järnvägen, men det var Lenin själv som gjorde slut på denna modell för att istället sätta in det tayloristiska systemet.
När man talar om historisk determinism så är det som om Marx sa till oss: bry er mindre om vad jag säger och titta mer på vad som kommer att hända i historien, vad mina arvtagare kommer att göra. Där ser vi en självständig marxistisk egenskap. Låt oss nu se på historien, vad den berättar genom Stalin, Bresjnev, Jivkov och Kim Il Sung, varken deras exempel eller deras verk övertygar. Vi kan inte hitta nycklarna till våra problem i deras verk. Vi ser att det man idag kallar utveckling, framsteg, tillväxt och produktivitet får olika betydelse alltefter vilka mål man har. Vi ser att kulturen är viktig i deras definitioner och att varje handling ses i skenet av kulturen.
Hos oss i tredje världen är den nya historiska klassen efter bönderna och frihetsrörelserna de unga, de helt unga. Det är de som gör historia i Soweto, i Palestina, i Libanon, i Nicaragua och i Iran. Det hela har biologiska grunder. Ungdomen idag har samma kroppsliga och själsliga mognad som de som var arton och nitton år hade för tio år sedan. En utveckling som beror dels på födan, dels på tekniska framsteg, på media, kommunikationsmedlen som ju har krympt vår värld väsentligt.
- I praktiken har marxismen fört med sig teoretiskt framsteg inom vetandet som utgör en verklig historisk revolution inom vetenskapen.
Man tillskriver ibland marxismen saker som den inte själv begär. Så är det till exempel med klasskampen, som man tillskriver den, men som egentligen kommer från den franska bourgeoisin. Proudhon, Fourier och utopisterna röjde vägen för Marx, men man måste medge att Marx analys är mer systematisk, djupare, rikare i inställning till kapitalism och imperialism. Men som varje vetenskap är den ganska inexakt, och innebär t o m vissa riktiga misstag som vi har sett.
"Filosoferna har hittills sysslat med att förklara världen. Nu måste man ändra den" genom att sätta Hegel "på fötter" när han har gått på huvudet hittills genom att förklara att det är slut på filosofin. Vi kan konstatera att den fortfarande har en framtid och att den antagligen kommer att leva lika länge som mänskligheten.
- Skillnaderna mellan de kommunistiska samhällena och de kapitalistiska minskar successivt så att man snart inte ser någon större skillnad mellan dem. Hur är det möjligt? Hur stöder kapitalismen i väst de socialistiska regimerna?
Vi har redan visat fram de här samstämmigheterna. Frågan om de stora skulderna och dess betydelse som socialistvärlden har hos väst är ett annat avslöjande tecken. Fallet med Polen är tydligt i det här hänseendet. Polen är skyldig 25 miljarder dollar till väst. När mannen på gatan klagar över att de ekonomiska planerna misslyckats iscensätter den kommunistiska regimen en reformplan som finansieras av västvärldens banker.
Och lika förvånande är det att det är de kapitalistiska bankerna och de multinationella storkapitalistiska företag som skyndar till sjukbädden när socialismen är sjuk! Här ser vi alltså bankerna och de multinationella företagen som hjälper till för att låta det socialistiska experimentet överleva! Men för den skull ska vi inte tvivla på värdet i en socialism som teoretiskt borde lura dem?
En dag ställde en journalist följande fråga till Agnelli, president för Fiat, som just skulle bygga en fabrik i Sovjetunionen: "Fruktar ni inte konkurrens med tanke på lönerna i Sovjetunionen? " "Nej, svarade han, eftersom de kommer att framställa modell 7 och vi kommer att framställa modell 10."
Det här påminner på ett underligt sätt om taylorismen såsom den infördes av Lenin.
Ordföranden i den internationella fackföreningen för arbetare med kemiska produkter, en verkligt stridbar fackförening när det gäller aktiviteter mot de multinationella företagen har, i sin bok Vodka-cola, lyft på slöjan. Han har siffror till sitt stöd när han visar på det långt framskridna samarbetet mellan kapitalistiska och socialistiska system. Han har bland annat avslöjat de nära kontakter som vävts mellan bankerna i väst med deras motsvarigheter i Sovjet, som besöker samma klubbar, spelar golf och bridge tillsammans, med andra ord, de lever ett liv på samma sätt i de högre kretsarna i de två politiska systemen.
- Var ligger huvudfelet? Vad är det som gått fel i socialistvärlden?
Det viktigaste misslyckandet är i det väsentliga det som gäller människan, och där har man misslyckats totalt. Det här misslyckandet beror inte på något svek från marxismen. Det har inte förekommit något svek, utan man har bara fått fram i dagsljuset hurdan den är. Det har inte förekommit någon avvikelse, utan man har troget följt spåren.
De tio miljoner bönder som mördades på Stalins order under jordreformen, de 98 medlemmarna av 120 i centralkommittén för det kommunistiska partiet som likviderades också av Stalin, liksom de två tredjedelar av medlemmarna i centralkommitéerna i de europeiska folkrepublikerna. Det var inte ett fel av en enda pervers människa. De är i grunden följden av ett system och den princip som studerats av Michel Foucault och som vi tidigare har talat om.
- Minns Ni de ekonomiska kontakterna och de handelskontakter och politiska kontakter som Ni hade med socialistländerna när Ni var statsöverhuvud?
De ekonomiska kontakter som utvecklades mellan oss var inte annorlunda än de kontakter vi hade med kapitalistvärlden. Det var handelskontakter, med undantag för Kina, med vilket dock våra kontakter var mycket begränsade, eftersom Kina själv inte var så välutvecklat. Jag har för övrigt haft tillfälle att, tillsammans med Che Guevara, som då var ekonomiminister i Kuba, fördöma den här "socialistiska" merkantilismen, och det var under en sammankomst för den afroasiatiska ekonomiska kommissionen. Min kritik väckte då stor uppståndelse.
- Tror Ni att försoningen mellan de två systemen kommer att leda till att alla skillnader mellan öst och väst suddas ut?
Nej, det kommer inte att bli någon försoning vad det gäller intressen, för det ena systemet existerar inte och blomstrar inte annat än om det är till skada för det andra systemet. Just nu är det här världssystemet farligt blockerat. Svälten som dödar miljoner människor, miljöförstöringen som drabbar växtligheten och leder till att öknarna breder ut sig, vinstbegäret som förstör Amazonas, som är jordens största syrereservoar, skuldbördan som krossar tredje världen där befolkningen bara ökar. Alla dessa problem tillsammans, och listan kan göras ännu längre, visar att vi inte kan fortsätta så här särskilt länge till.
Det behövs att vi tänker efter, att vi får nya visioner, att vi får en annan världsordning.
- Vad beträffar de socialistiska modellerna i tredje världen, om vi nu inte tänker på arabvärlden och den islamiska världen, ska man jämföra deras förhållande till det centrala systemet med de förhållande som råder mellan tredje världen, som har kapitalistiska tendenser, och den västerländska kapitalismen?
Ja, precis som fallet var med Algeriet, förhållandena är desamma.
Det är ingen skillnad om det så är Mozambique, Kuba eller Nordkorea. Vi ser ingenting positivt med att man imiterar dessa experiment.
- Men har inte en del av de här samhällena gjort stora framsteg?
Jag tror inte det, i varje fall inte när det gäller verkliga framsteg, som faktiskt börjar med människan. Om det har skett några framsteg, vilket inte alltid är fallet, så är det ändå bara kvantitativa framsteg.
- Till skada för det kulturella arvet?
Till skada för naturtillgångarna, men också för kulturella värden.
- Men man måste ändå medge, att de samhällen som har offrat sina kulturella värden, har lyckats undgå svält och andra katastrofer. Vad är viktigast, livet eller identiteten?
Jag förnekar inte att det finns den här aspekten på problemet. Med hjälp av vetenskapen, har man rått på svält och sjukdomar mycket snabbare, t ex i Kuba och Korea. Men den plats man gett människan, levnadsvillkoren, det man har reducerat människan till, visar på stora brister i en sådan här utveckling.
- Historiskt sett har det socialistiska systemet vuxit fram ur det kapitalistiska systemet. Det dök upp mycket senare. Ändå har man intrycket av att det yngre systemet brakar samman mycket tidigare än det gamla. Det handlar om en paradox eller en felberäkning. Vad tror Ni?
Eftersom centraliseringen har genomförts i en grad som är helt okänd i mänsklig historia. Människan, hennes kreativitet, hennes fantasi som berikar hela samhället, har berövats sin livskraft och sinat. Man behöver bara se på de produkter som framställs i det sovjetiska systemet, liksom på den musik som komponerats efter Moussorsky, Rimskij-Korsakov eller Tjajkovskij såväl som på litteraturen efter Tjechov, Turgenjev, Dostojevskij och Tolstoj. Det är likadant med filmen efter Eisenstein eller poesin efter Majakovskijs självmord. Vad beträffar Bolsjojteatern så vet alla att den växte fram före oktoberrevolutionen. Arkitekturen har blivit medioker, det syns tydligt i Moskva, när man ser på andra byggnader än Kreml.
- Det Ni säger påminner mig om att Lenin sa att konsten
måste vara framvuxen ur partisanerna. Konsten får bli
drivremmen i den socialistiska vägen. En sådan trång syn på konsten kan inte gynna dess blomstring, utom hos de oppositionella.
Man vet vart den så kallade socialrealismen har lett. En medioker vision, av en medioker verklighet. Konsten är friheten. Konsten behöver utrymme och frihet för att blomstra, den behöver svängrum och spontanitet. Precis som vetenskapen klarar den inte av att vara begränsad på ett trångt utrymme. Man kan ju påminna om lysenkism-misstagen som fått namn efter den kände biologen Lysenko, som förärades med Stalinpriset och som ville ställa proletariatets vetenskap mot bourgeoisins, men proletariatets vetenskap byggde på en dialektisk materialism och krossade karriären för många vetenskapsmän innan man avskaffade den 1965.
- Kan Ni tala om de kommunistiska partiernas experiment i arabvärlden?
Jag ser inget intressant eller nyttigt med det. Om det roar er kan vi prata om det algeriska kommunistpartiet. Dess erfarenhet sammanfattar de andras. Det växte fram i Frankrike och sedan dess har det förblivit en organisation som styrs från Frankrike.
När det algeriska folket gjorde sig berett att gripa till vapen mot kolonialismen den 1 november 1954, så fortsatte det kommunistiska partiet att hävda att Algeriet fortfarande var en nation som höll på att växa fram. Efter den 1 november publicerade dess centralkommitté en kommuniké som fördömde "våld från vilken sida det än kommer", och förkastade då utan att göra någon särskillnad medan de förtrycktas våld och kolonialisternas. Partiet har inte slutat upp att jämföra den algeriska nationalismen med erövrarnas trångsynta nationalism, med utsugarnas och förtryckarnas.
För att inte helt och hållet missa historiens tåg, som startade utan dem och även mot dem, kommer partiet att engagera sig även om det är i utkanten av befrielsefronten, för att skapa sin egen motståndsrörelse, sin egen armé. Det var inte förrän efter ett svidande nederlag som man beslutade sig för att ansluta sig till FLN:s led. För den skull hindrar det inte oss att hedra dess kämpar som senare ofta var mycket modiga och delade våra mödor och vårt hopp i de kolonialistiska fängelsehålorna och i motståndsrörelsen. När jag talar om den här fasen i vår revolution måste jag klargöra ett problem. Om den officiella socialismen, som representeras av Sovjetunionen, inte kan ge oss lösningar på våra viktigaste problem, ska man för den skull inte jämställa den med Förenta Staterna som är fiende nummer ett för den islamiska världen, för arabvärlden och för hela tredje världen. För oss är Sovjetunionen tvärtom en taktisk allierad även om vi måste förkasta dess förehavanden i Afghanistan eller i Eritrea.
- När ändrade det algeriska kommunistiska partiet sin inställning beträffande revolutionen?
Två år efter den 1 november 1954.
- Efter statskuppen i juni 1965, fanns det då inte en underförstådd allians mellan marxisterna och Boumediène?
Nej, tvärtom till att börja med, man stötte sig med militärregimen som genomfört kuppen. Det var när Moskva intervenerade strax efteråt och uppmanade kommunisterna att stödja överstarna och att bilda det som de kallade en "volontär kärna". Det var genom att göra det som kommunistpartiet återupptog sina beprövade vanliga metoder med infiltration. Avsikten var som den alltid har varit partiets framtid, dess fortbestånd och detta överordnad all hänsyn till fosterlandet, nationen, tron eller mänskligheten: partiet var överordnad allt det här.
- Till sist, vad tror Ni om de västerländska marxisternas försök att komma fram med modeller som tangerar den leninistiska strängheten?
Berlinguers och Carillos eurokommunism kanske är mänskligare, men den går ned sig i kapitalismens träskmarker.
Vad beträffar de socialistiska partierna, när de väl avverkat sin smekmånad så anstränger de sig för att förvalta det kapitalistiska systemet genom att påstå att de gör det bättre än högern. Därav dess missräkningar, felsteg och den karikatyr av socialism som de för det mesta utgör.
Denna bok kom ut på
arabiska under titeln: "Ahmed Ben Bella, Hadith Maarifi
Shamel" hos bokförlaget "Dar Al Wahda", i Beirut,
1985. Denna bok har även kommit ut på franska
under titeln: "ITINERAIRE" hos : "Editions
Alternatives/El Badil", Paris, 1987 - SVENSK
ÖVERSÄTTNING: av Ahmed Rami och Marie-Louise
Wadenberg -
Kultur
Förlag, Stockholm 1989 - ISBN 91 971094-3-6
- Kultur Förlag,
Box 316, 101 26 Sthlm 1. Tel 0708121240. - Pg489 90 42-8 -
Boken beställs genom bokhandeln eller genom att
sätta in 100 kr på ovan Pg
MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella
|
|
- 1. Förord,
av Ahmed
Rami
- 2. Introduktion
- 3. Åren
av danande
- 4. Om
det förflutna
- 5. Den
nuvarande
världsordningen
- 6. Islam
är vårt svar
- 7. De
islamiska rörelserna
- 8. Den
algeriska revolutionen
- 9. Den
arabiska nationalismen
- 10. Den
arabiska utvecklingen
- 11. Kritik
av den moderna sociologin
- 12. Islamiska
enheten
- 13. Den
palestinska revolutionen
- 14. Ordlista
Vad
är
Israel?
101
fakta
istället för
propagandan
Av A. Rami.
ZIP
Israel
Falsk
Varudeklaration
Judisk myt
om rasen
Av A. Rami.
ZIP
berber-
pojken
Barnbok
av
Ahmed Rami
