Martin Brandt

   

3   Kap. III.   HUR GHETTOJUDEN HIRSCHEL STAL FRANSKA FAMILJE-NAMNET BONNIER.   Det har redan nämnts, att den Bonnierska brödratrio, som mellan åren 1827 och 1837 successivt följde förfädernas flertusenåriga exempel att tåga över Röda havet genom att överskrida Öresund, närmast kom från "Kongens København". Dit hade deras far också kommit vattenvägen, i sin ordning anländ från Lübeck, som emellertid varit bara en genomfartsplats på färden från en annan gammal hansastad, Hamburg. Där hade han dock enligt uppgift uppehållit sig som "språklä- (13) rare" endast några månader, och dit hade han på sin tid anlänt från den sachsiska huvudstaden Dresden, som uppges vara hans födelsestad. Inte mindre vansklig än denna ryckvisa utvandring från Dresden över Hamburg, Lübeck, Köpenhamn till Göteborg ter sig familjens ominösa namnförändringar före ankomsten till "det förlovade landet" på denna sidan Sundet. Den "Gerhard Bonnier" i Köpenhamn, som var far till den småningom i Sverige naturaliserade brödratrion, hade inte alls hetat så, varken beträffande för- eller tillnamn, vid ankomsten till Danmark. Då hade han i sitt pass kallats Gutkind Hirschel. Om man forskar litet längre tillbaka i urkunderna, finner man, att hans far i Dresden visserligen hetat Salomon Hirschel, men inte har samma familjnamn som sin far, vilket emellertid förklaras genom att Salomon bara var oäkta son till den från judelandet Böhmen (numera Tjecko-Slovakien) till Dresden invandrade juden Schia Loebel. Locbel och hans förfäder hade i flera generationer levat i olika polsk-tjeckiska ghetton, försörjande sig huvudsakligen såsom lumphandlare och lumpsamlare - under den tid de icke sutto i fängelse för olika bedrägerier mot sina egna trosfränder i ghettot. Vid den ifrågavarande tidpunkten voro ännu kontinentens judar mycket påpassade och ytterst strängt hållna. De måste i städerna, där de så gott som uteslutande höllo sig, tränga ihop sig inom vissa bestämda stadsdelar eller illa beryktade slödderkvarter, även kända under beteckningen judeghetton. Deras kläder måste vara av ett visst snitt, och de måste som tecken på sin ras bära ett gult band, de måste hålla sig inomhus efter mörkrets inbrott o. s. v. Men sedan han rymt från diverse fordringsägare i ghettot i sin böh- (14) miska hemort, lyckades stamfadern Loebel ta sig fram i den sachsiska huvudstaden Dresden, där då regerade den beryktade vällustingen och storslösaren kung August "den Starke", vilken juden Schia lyckades göra varjehanda tjänster. Hans trosfränder hatade honom, men därom bekymrade sig Schia föga, bara han förtjänade mycket pengar. Han lismade sig högt upp i Augusts nåd och blev en formidable ockrare och lumpsamlare en gros. Eftersom Schia gift sig i Dresden, blev han säkert inte vidare förtjust, då han en vacker dag där uppsöktes av sin i Böhmen övergivne oäkta son Salomon, som nu kallade sig Hirschel. Far och son tycks inte ha låtsat mycket om varandra, men också unge Hirschel lär åtminstone tidvis inte haft det så illa ställt och omtalas under den ganska betecknande titeln "Münz-lieverant", vilket väl kan anses närmast motsvara en sämre slags ockrare. Vidare fett måtte dock inte familjerna Schia-Hirschel i Dresden ha haft det; gubben Schia var tidtals inburad, och sonen Hirschel livnärde sig huvudsakligen som lumphandlare och lumpsamlare. Och i annat fall hade väl Salomon Hirschels barn stannat i Dresden och inte, såsom fallet var, med åtminstone ett av barnen, vilka uppgingo till ett tiotal, sonen Gutkind Hirschel, utvandrat och sökt sin lycka på annat håll, samt dessutom ändrat namn, såväl för- som släktnamn. Han var vid utvandringen, omkring år 1800, bara något över tjugo år. Det var emellertid han, som var utvald att bli de först danska och sedan svenska Bonniernas stamfar och förfar till våra dagars Karl Otto Bonnier. Den senare har också i ett synnerligen digert och anspråksfullt arbete över sin familj på närmare 800 (15) sidor bemödat sig att söka förklara förfädernas brokiga namnförbistring och alldeles särskilt farfaderns bortkastande av både för- och släktnamn. Detta ter sig onekligen så mycket mera mystiskt, som Karl Otto Bonnier förut försökt ge Schias och Hirschels och deras familjers ställning i Dresden sken av att vara rent av "patricisk". Om så varit förhållandet ter det sig så mycket oförklarligare, att Schias sonson och Salomon Hirschels son, den nyssnämnde, år 1778 födde Gutkind Hirschel, efter att ha övergivit hemmet, plötsligt uppträder som vagabonderande lumphandlare, ockrare och schackrare av pornografiska franska vykort och bildserier, än under namnet "Gerard Hirschel", än under namnen "Gutkind Hirschel" och "Gerhard Bonnier". Hans sonson Karl Ottos försök att förklara dels släktnamnet Hirschcls borttrollande av farfadern och dess ersättande med ett känt, franskt familjenamn, Bonnier, dels det nästan ännu egendomligare borttrollandet av omskärelsenamnet "Gutkind" och dettas utbyte mot det med möda framkonstruerade tysk-franska förnamnet Gerhard-Gérard, verka i högsta grad valhänta ansträngningar att dölja sin vetskap om något dunkelt förflutet, som starkt påminner om brottslingens försök att undanröja corpus deliciti. Det är ett av de många tråkiga Bonnierska familjeskeletten. Huruvida Gutkind Hirschel redan som "språklärare" i Hamburg - såsom han utger sig ha varit, efter framkomsten till Köpenhamn, för att därmed söka rättfärdiga blufftiteln "Professor Bonnier" - sökt dölja detta tydliga judenamn med det kristna och franskklingande namnet Gerard Bonnier, förefaller ovisst. I alla händelser bär han i sitt vid den fortsatta utvandringen (16) till Danmark erhållna pass från Hamburg alltjämt sitt verkliga namn, det äkta ghettonamnet Hirschel. Och i Köpenhamn börjar han först efter något år göra sig känd såsom "Gerhard Bonnier", tysk "professor i språk", eller: "Gerard Bonnier, språkprofessor från Paris". Även här tycks han i början ha sökt sin utkomst som språklärare, ett yrke, som han givetvis saknat alla kvalifikationer för. Men snart uppträder han som lumpbutiksinnehavare, senare också som lånbiblioteksinnehavare, senare till och med även som bokförläggare, boktryckare och någon tid även som tidningsutgivare. Så långt hade Gerhard Bonnier, född Gutkind Hirschel, hunnit, då år 1820 den son, Albert, såg dagen, vilken med tiden skulle så att säga förgylla det av farfadern annekterade namnet. Att familjen antog kristna för- och efternamn ledde inte till, åtminstone inte under de tre tidigare släktleden i Sverige, att också den judiska omskärelsen utbyttes mot kristlig vattenösning. Det dröjde rätt länge, så gott som hela 1800-talet ut, innan någon mer allmän arisk-judisk äktenskapsbeblandelse ägde rum; de första Bonnierna i Norden valde helt konsekvent hustrur av judisk extraktion; gubben Gerhard i Köpenhamn en av judefamiljen Elkan, Albert en av familjen Rubensson, Karl Otto en av familjen Josephson. I det fjärde släktledet åter togs åtminstone ett litet, men ack så billigt steg i arisk riktning, i det att familjen inte längre nöjde sig med bara vanliga hebreiska eller kristna förnamn, utan de unga Bonnierna uppkallades med namn ur gammal-nordisk mytologi och historia, såsom Tor, Åke, Kaj, Gert o. s. v. Lumpsamlaren från ghettot börjar bli fornnordisk - men mera härom senare!