Martin Brandt

 

14   Kap. XIV.   SVENSKARNA PROTESTERA MOT MOSES METODERNA.   Bonniernas uppträdande i samband med tryckfrihetsprocessen och deras skumraskmanövrer beträffande omtryckningen av första Giftasboken och publicerandet av "Kvarstadsresan" genom litteratör Bruzelius, allt detta hade hos den dåvarande Bokförläggare-föreningen väckt obehag och avsmak, särskilt som den gamle Moses lyckats att sedan nästan ett årtionde hålla sig kvar som den nämnda föreningens ordförande. Redan vid ordförandevalet närmast efter processen hade inom föreningen en stark opposition sökt förhindra Hirschels återval. Det blev emellertid lika röstetal för Bonnier och motkandidaten Beijer och vid därav nödvändiggjord lottdragning segrade Moses, varför oppositionen måste under ännu någon tid finna sig i hans ordförandeskap. Oppositionens ledare var emellertid det stora Norstedtska förlagets myndige chef, häradshövding Holm, och denne var inte van att ge tappt. Ett par år gav han sig till tåls, men till det 1887 förestående valet förberedde han en stor överraskning och en för Moses ännu mer kränkande förödmjukelse, än bara ett ratande av denne som ordförande skulle ha kommit att utgöra. Överraskningen bestod däri, att vid ett föreningens sammanträde några månader före ordförandevalet inlämnades och upplästes, just då sammanträdet skulle upplösas, en skrivelse av följande innehåll: "Då vi icke gilla de grundsatser, på vilka föreningen är byggd, och då vi icke se oss i stånd att åstadkomma (79) en förändring i den riktning vi önska, se vi oss föranlåtna att ur föreningen utträda, vilket vi härmed meddela." Därunder följde namnen på cheferna för så gott som samtliga Sveriges största förlag: Norstedts, Normans, Hiertas, Beijers, Gleerups, Kinbergs, Häggströms, Fahlcrantz, Samson & Wallins, Girons, Skoglunds, till vilka redan dagen därpå kom ytterligare till och med juden Gebers. Sedan skrivelsen upplästs, reste sig samtliga undertecknarna och avlägsnade sig, kvarlämnande i stum häpnad ordföranden Albert Bonnier med sina trogna, vilka redan följande dag fingo kännedom om, att de ur föreningen utträdda omedelbart efter avlägsnandet hade sammanträde i annan lokal och där bildat en ny bokförläggareförening. De utträdda förlagschefernas antal ökades snart med Börtzell, Beckman, Hökerberg, Gernandt m. fl. K. O. Bonnier vill i sin familjebok göra gällande, att när Norstedts Holm och de andra ur Bonnierföreningen utträdda förläggarna företogo denna opinionsyttring, skedde detta först och sist för att kurtisera allmänheten och ge efter för opinionsstormen mot "Giftas"-boken i flertalet av huvudstads- och landsortsbladen. För att ge ett visst sken av sanning åt denna sin förvanskning av fakta, anför han en del tidningscitat, citat ur en sedlighetsskrift av sedermera biskop Personne m. m., vilket allt sättes i samband med bokförläggarföreningens sönderfallande. Över de opinionerande förläggarna söker han kasta ett löjets skimmer, han uppdrar åt judeprofessorn Karl Warburg att i en tidningsartikel söka ge hela utbrytningen ett sken av att vara dikterad av missriktat sedlighetsnit. Warburg (80) fick emellertid svar på tal av bokförläggare Fahlcrantz, som påvisade, att utbrytningen varit påtänkt i mer än sju år, alltså långt innan något samarbete börjat mellan Strindberg och Bonnier. Under den långa perioden av tjugofem år voro de svenska bokförläggarna delade på två olika föreningar, d. v. s. ända till ett par år efter den kraftfulle Holms bortgång, som ägde rum 1910. Återföreningen skedde 1912. Först och sist hade det varit en strid om andan inom förläggarnas förening och deras sätt att driva sin rörelse. Under den äldre Moses nära tioåriga ordförandeskap hade föreningen alltmer fått över sig och sin verksamhet något för mycket av den krassaste judiska åskådning. Från judeförlagen hade efter hand utgått en smitta, som började genomsyra hela degen. Återföreningen tolv år efter den äldre Moses' bortgång och sedan den yngre Moses lyckats driva upp sin firmas maktställning till en förut oanad höjd, var helt visst från svensk synpunkt beklagansvärd. Först därigenom möjliggjordes det Bonnierska skräckvälde inom svensk litteratur och inom svensk bokhandel, som sedan dess ytterligare utbildats och snart nått monopolliknande natur. Vid den äldre Moses' bortgång hade hans firma ännu inte nått upp till en årsomsättning på fulla miljonen. Då var det emellertid, som sonen kunde ta vid utan några hinder, och först från den tiden, omkring sekelskiftet, kan man datera firmans uppsving till vad den numera blivit, nämligen ingalunda endast ett bokförlag, utan en maktfaktor i svenskt samhällsliv. Detta s. k. bokförlag har vid sidan av sitt egentliga verksamhetsfält slagit sig på allt möjligt. Av den vid sekelskiftet ännu knappast, trots en firmaålder av (81) två tredjedels århundrade, fullvuxna miljonfirman, har under den sedan gångna tredjedelen av ett sekel blivit en mångmiljonaffär, en geschäftanhopning av trustliknande karaktär, som börjar framträda med anspråk på att vara en stat i staten. Denna trust förlägger böcker, trycker, distribuerar och försäljer dem genom sina så gott som livegna bokhandlare, äger, trycker och redigerar tidningar av olika partifärger, driver privilegierad och monopoliserad försäljning av både tidningar och böcker såväl på gator och torg som på järnvägarna, vid järnvägs- och busstationer riket runt, säljer cigarrer och konfekt, premieobligationer och lotter, hjälper folk att tippa, driver belåningsrörelse, laborerar våldsamt i annonsgeschäft, har slagit sig på radio o. s. v. En del av dessa utvidgningar, särskilt några av de senast tillkomna, äro närmast att tillskriva den tredje Bonniergenerationen här i Sverige, K. O. Bonniers tre i geschäftet intagna söner, av vilka en särskilt efter någon tids Amerikavistelse importerat en mängd yankeidéer, som ansetts lämpliga att experimentera med också här. Men alltjämt vakar ju den gamle ortodox-skäggige K. O. Bonnier över det hela, över sönerna och numera också en i geschäftet intagen sonson, varför Moses d. y. - som numera visserligen börjar bli mätt på år, likt de gamla patriarkerna, och därför väl borde vara beredd på att snart samlas till sina fäder - ingalunda kan undgå att i främsta rummet och hårdast drabbas av vidräkningen.