Martin Brandt

 

15   Kap. XV.   BOKSCHACKRARENS DEBUT SOM TIDNINGSÄGARE.   När det gäller att närmare granska Bonnierna i deras nuvarande uppenbarelse, såsom utgörande den dels synliga men mest osynliga ledningen till en väldig trust, blir det närmast efter det egentliga bokgeschäftet det senaste decenniernas alltmer utgrenade Bonnierska tidningsgeschäft, som först faller i ögonen. I själva verket är familjen Hirschels intresse för svenskt tidningsväsen och aptit på svenska tidningar ingalunda av i går. Redan på 1860- och 1870-talen kände sig herrarna Moses så varma i kläderna, att de började experimentera med att få ett litet finger med i svensk politisk press. Det var på 1860-talet, som Göteborg fick sin första politiska judetidning, i den av D. F. Bonnier startade och länge också redigerade Göteborgs-Posten. Konkurrensen med den Hedlundska Handelstidningen var dock i längden så besvärlig, att David var mycket belåten, när han någon tid före sin bortgång lyckades för ett gott pris realisera sin skapelse, så att denna åtminstone undgick att dö sotdöden och helt enkelt nedläggas. Nästa Bonnierinblandning i svensk tidningspress utspelades i huvudstaden. Sedan Lars Johan Hierta fått så mycket annat att sköta, att han omöjligen längre kunde ha tillräckligt intresse och tid över för att redigera sitt berömda Aftonblad, hade detta av honom försålts, men under den nya ledningen alltmer sackat bakut. Nu hade Hiertas tidning förut i lång tid varit särskilt ett utmärkt annonsblad, och det var nog mest (83) den omständigheten, som verkade särskilt lockande på svågerparet Bonnier och Hirsch i Stockholm, så att de beslöto att lägga sig till med tidningen, vilket naturligtvis skedde i form av ett bulvanaktiebolag. I Strindbergs "Röda Rummet" förekommer en dråpande skildring av detta veterligen första judiska eller- åtminstone juderegerade tidningsaktiebolaget i den svenska huvudstaden. I hans skildring heter bolaget "Gråkappan", men Strindberg drar sig inte för att öppet presentera och avporträttera både styrelseledamöter och redaktionsmedlemmar, omskurna såväl som döpta. Karl Otto Hirschel återger i sin familjebok flera utdrag ur brevväxlingen mellan bröderna i Stockholm och Göteborg rörande det ungefär tioåriga tidnings-geschäftet i Stockholm. Det saknar inte sitt intresse att ta del av särskilt Göteborgs-Bonniers ogenerade och fräcka karaktärisering och värdesällning av de delvis högt ansedda svenska politici och skriftställare, som måste finna sig i att efterhand bli av den jude-styrda tidningsledningen, än engagerade, än avskedade för att ersättas med nya män, möjligen mera lydiga och användbara redskap åt styrelseherrarna. I denna miljö skymtar man bl. a. en sådan kapacitet som Adolf Hedin, men hans samarbete med den judeledda styrelsen blev inte långvarigt, utan höll på att ta en ända med förskräckelse för principalerna. Till sist tröttnade man på experimentet. I stället för att håva in pengar, förlorade man pengar till ingen nytta. Tiden var inte ännu mogen för svenska tidningspressens läggande under Moses' herravälde. Beträffande den gamle Moses Smith hade denne troligtvis inte alltför höga tankar om tidningsbranschen såsom "glimrende Forretnings"- objekt, utan snarare tvärtom; (84) veterligen gjorde han heller aldrig något mer försök att skapa en svensk-judisk tidningspress. Han hade nog hunnit bli litet för gammal för sådana funderingar, oclt i all synnerhet var han alltför upptagen med att ständigt ytterligare utsträcka tentaklerna inom den gamla älskade bokschackrarbranschen, den kärlek som han ju fått djupast i blodet och som satt i redan från gamle Gerards lump- och lånbibliotek i Köpenhamn. Annorlunda förhöll det sig med sonen Kal Otto och särskilt sonsönerna. Sluga och försiktiga som judarna i regel äro, ända tills de satt sig så fast, att de tycka sig kunna spela herrar, akta de sig dock alltid i det längsta för att ta någon bestämd politisk ställning, åtminstone synlig sådan. Deras politiska färg är oftast kameleontiskt skiftande, och en judisk matador, som öppet eller bakom kulisserna ekonomiskt stöder ett pressorgan av en viss färg, kan mycket väl samtidigt i all hemlighet salariera också ett mot det förra direkt, fientligt organ. Om det sålunda inte ursprungligen varit politiska instinkter och intressen, som lockade våra svenska judar in på tidningsgeschäft, så var det först ocli främst den omständigheten, att det på detta geschäft fanns pengar att förtjäna. För Göteborgs-Bonnier tillkom dessutom lust att göra sig gällande, skapa sig en position i köpmansstaden vid Göta älv samt så långt möjligt få folk att glömma hans judeursprung. Han liksom brodern Albert tillhörde den kategori av judar, som inbilla sig, att den judiska rasen genom assimilation kan bringas att sammansmälta med jordens övriga raser, och särskilt de germanska och anglosachsiska. Man föreställde sig, eller lyckades åtminstone inbilla andra, att om judarna bara blev tillräckligt uppblan- (85) dade med andra folk, skulle deras speciella rasegenskaper så småningom försvinna, så att ingen till sist skulle kunna upptäcka deras israelitiska ursprung. Om de i själva verket inte spelade komedi med gojim och endast föregåvo sig hysa en sådan vanföreställning eller om de av fullaste hjärta och övertygelse omfattade den, är kanske inte så lätt att slutgiltigt avgöra. Annars kunna ju läskunniga Israels barn i sina gamla religiösa urkunder, som föreläsas varje sabbatsdag i deras synagogor världen runt, lätt konstatera, hur deras gamla ökendom dundrade från det brinnande Sinai berg och genom alla Mosars Moses förkunnade för dem, att de skulle utrotas från jorden, om de beblandade sig med gojim. I Göteborg hade den utpräglat frisinnade Hedlund med sin Handelstidning stött sig med den ena pampen efter den andra, och med stöd av dessa sina "patroner" var det, som den judiske förläggaren D. F. Bonnier 1859 började med sin Göteborgs-Posten, precis samtidigt med att Hedlund och en dennes vän lyckades göra sig i Handelstidningen kvitt dittillsvarande huvud-delägaren Prytz, mot att förbinda sig att ge denne en livränta på ej mindre än 10,000 kronor pr år. Det är synnerligen karaktäristiskt, att när D. F. Bonnier i brev till bröderna omnämner sin tidningsplan, är det alldeles uteslutande den ekonomiska synpunkten, geschäftssynpunkten, som framhålles: "Titta på Hedlund och hans vän, ett så givande företag är deras blad, att de kunna åtaga sig utbetalning av en dylik livränta och ändå beräkna sig bli i stånd att leva gott på den återstående avkastningen, fastän de äro två. Då bör väl jag, som är ensam, kunna (86) hoppas på liknande framgång, när jag har mina patroner bakom mig." Alldeles på samma sätt, uteslutande ekonomiska synpunkter, var det, när ungefär ett årtionde senare, från något före 1870 till 1880, också brodern "Moses Smith" i huvudstaden med sin frände Abraham Hirsch faktiskt ägde Aftonbladet. Enda skillnaden var, att där var det nog inte meningen, att allmänheten skulle ha precis klart för sig, att företaget i sista hand dirigerades av judar, inte bara frändeparet Hirsch-Bonnier, utan i nära samband med dem också den s. k. Skandinaviska Banken, med juden Mannheimer i spetsen, en av Göteborgs-Postens patroner. Men det hela var som sagt uteslutande ett geschäft. Albert Bonnier skrev t. ex., som svar på någon anmärkning från brodern i Göteborg, att han inte alls brydde sig om att lägga sig i Afionblads-redaktören Sohlmans görande och låtande, men Abraham Hirsch "skaffar tio procents utdelning"... och då var ju affären rätt god. När i den dåvarande tidningen Söndags-Nisse gång på gång antyddes, att det i själva verket vore juden Bonnier, som ägde Aftonbladet, förklarade Moses uppbragt: "Jag har några aktier i Aftonbladet och är gammal bekant med Abraham Hirsch, det är allt, och om jag möjligtvis (!) skulle kunna uträtta något där, så avhåller jag mig principmässigt därifrån . . . Aftonbladet visade sig emellertid den gången omöjligt att rycka upp, t. o. m. för de judiska spekulanterna. Sohlman - om vilken vid hans antagande till redaktör Moses försmädligt och överlägset skrev, att "Sohlman bekläda vi med purpurn, men utan spiran", d. v. s. han fick skriva men ingenting bestämma - var en duglig tidningsman, men rycktes snart bort (87) genom döden. Därpå gjordes försök med redaktörer sådana som Adolf Hedin, vilken ettrige herre "höll på att ta kol på de judiska principalerna", den av Strindberg blodigt avhånade Gödecke, om vilken Pelle Staaff skrev, att han "ville dumt och kunde vad han ville", samt den lärde, men torre och urtråkige Spilhammar. Under dennes redaktörskap gick utdelningen, det viktigaste av allt, ned från 10 till knappa 3 procent, och då kunde naturligtvis inga judar vilja vara med längre, utan de anordnade hastigt en slutrealisation - "Alt skal væk denne Uge!" - och den nyssnämnda banken fick 1880 övertaga rubb och stubb för att söka på något håll bli av med eländet. Som bekant blevo Hiertas arvingar nu ägare för någon tid, och därpå Sohlmans arvingar, med hjälp av "Kungsholms-konungen" Smith, varpå efter några år en ny nedgångsperiod bröt in, då Bonnierna åter visade lust att spekulera. Bonniers i Stockholm hade alltså under 1870-talet sämre tur med sitt tidningsgeschäft än Göteborgsbrodern. Också denne hade haft bråk med redaktörer och slutligen förklarat sig inte vilja veta av sådana där "litteratörer och blodsugare, som tycka sig något vara och inte få nog betalt samt anse, att tidningsförläggarna rikta sig på dem". Alldeles precis så, som Moses i Stockholm beklagade sig över sina "blodsugande" författare, som ständigt bara ville ha betalt. Göteborgs-Bonnier gjorde sig därför snart till sin egen redaktör samt lyckades, när han ledsnat, sälja synnerligen fördelaktigt hela geschäftet för 100,000 kontant samt årslön som ekonomichef, ävensom kontrakt på att få fortfarande trycka tidningen. Detta skedde 1872, och han avled 1881 eller året (88) efter sedan också Moses tagit sin hand från pressen genom "Gråkappans" avyttrande. Därmed kan man säga, att det första skedet av Bonniernas geschäfts-makeri i svenska tidningar avslutats. Under de nästföljande tjugo åren, som återstodo av Moses Smiths liv, aktade han sig noga för vidare beblandelse med pressen i geschäftform. Då man inte kunde tjäna ens 10 procent, vore det ju inte mödan lönt. Då var det något helt annat med det givande bokockret, med dess ofta över "firti prozent". Dock: gömt var icke glömt. Om det än visat sig något för tidigt påtänkt att redan under 1800-talet söka äta sig in också i den svenska tidningspressen, dröjde det ej länge, sedan man kommit in på 1900-talet, förrän såväl pressförhållandena som huset Moses' maktställning och tidsförhållandena i allmänhet utvecklade sig på ett sätt, som både möjliggjorde och gjorde det för Moses i allra högsta grad önskvärt att få ett så bestämmande och långtgående inflytande som möjligt också på den dittills åtminstone något så när fria svenska tidningspressen. Först och sist gällde det naturligtvis att för sin bokfabrikation skaffa sig tidningsorgan, om vilkas litteraturrecensenter Moses kunde vara förvissad, att de utan vidare ställde sig till hans förlags förfogande som ett slags offentliga utropare av varje nyutkommen Mosesbok. Naturligtvis finge inte all övrig litteratur utan vidare helt förbigås, ihjältigas, utan måste också få sina omnämnanden, men mer i förbigående samt jämförelsevis kyligt. Inte heller ginge det an att alltid slå på stortrumman för precis varenda bok från Moses' förlag, utan förlagets herrar recensentlivegna måste ha en viss förmåga att iaktta måtta och inte göra sig (89) löjliga. Huvudsaken vore, att såväl författare som allmänheten finge hos sig försiktigt intrumfad den uppfattningen, att Mosesförlaget vore förlaget före och över alla andra, dess författare eliten av det skrivande Sverige och dess böcker de som framför allt måste köpas, ifall man ville följa med sin tid.