Martin Brandt

 

18   Kap. XVIII.   MOSES KLAPPAR PÅ HÖGFINANSENS PORT.   Åren ha gått, och redan betraktar man ute i stora världen Ivar Kreuger från helt andra synpunkter än omedelbart efter katastrofen. Det Kreugerska verket består alltfort. Och det har fortfarande världsbetydelse. Det har bara splittrats och delats upp på många händer - alla Kreugers forna fiender inom storfinansen. Här i landet fullföljas dock ännu i dag många Kreuger-initiativ, som utan initiativtagaren ej skulle ha varit tänkbara. Ja, det har dock skett, om än här hemma mer än i utlandet hatet och förtalet fortfarande hålles vid makt, att man öppet frågat från omdömesgillt håll: "Var det verkligen en nödvändighet att framkalla Kreuger-katastrofen? Var ej denna helt enkelt en följd dels av förföljelse, ledd av personliga och konkurrensskäl, dels av att man icke ville hjälpa, när ännu hjälp var möjlig? Ja, rent ut, att man ville förtjäna på katastrofen! Låt Jerusalem brinna! Allt var förberett, klart för inhåvandet i sinom tid av de jättevinster, som f. d. baissespekulanterna hela tiden haft i kikaren." Nåväl, detta var Moses' debut inom la haute finance. Vad hans hus förtjänade på affären, låter sig icke beräknas. Inseglet på prestigens tillväxt, man skulle kanske också kunna säga belöningen för väl utförda uppdrag, följde i samma veva och i omedelbart samband med Kreuger-skottet i Paris, då i Wallenbergs-bankens dittills så exklusiva styrelse inträdde herr Tor Bonnier, äldste sonson till Moses Smith. (105) Som bekant har det även efter den stora katastrofen förekommit Kreuger-episoder, som låtit tala om sig. Särskilt må här, i anslutning till vad som förut nämnts om tidnings-schackrandet, varunder Moses dock hittills dragit kortaste strået, erinras om den oavlåtliga förföljelse, som sattes i gång mot Torsten Kreuger, när denne efter kraschen sökte rädda åtminstone något. Som bekant lyckades man först få Torsten Kreuger fälld till någon tids frihetsstraff på grund av anklagelsepunkter, som underkänts av framstående juridiska experter. Och under den tid, Torsten Kreuger sålunda var urståndsatt att själva bevaka sina intressen, lyckades några synnerligen obesvärade herrar i den av honom faktiskt ägda tidningen Svenska Dagbladet arrangera en fräck stöldkupp, genom vilken tidningen plötsligt övertogs av ett par inbrottstjuvar, varpå dessa på för sig själva synnerligen fördelaktiga villkor sålde hela tjuvgodset. Att den förre huvudredaktören och huvud-delägaren Helmer Key, liksom flera andra vittnen, beedigat, att tidningen övergått i Krengers händer och att denne var den ende och rättmätige ägaren, liksom att den ogenerade nye "ägaren" var son till den store juristexperten, f. d. execllensen och universitetskanslern Trygger, dessa båda fakta bidraga sannerligen inte till att göra saken mera tilltalande. Men, invänder kanske någon, vad skulle egentligen Bonnierna ha med den saken att göra? Jo, när så äntligen Torsten Kreuger efter återvunnen frihet sökte på rättslig väg återtaga sin ägande tidning, då bearbetades allmänna opinionen landet runt i mot Kreuger frenetiskt fientlig riktning, denne överöstes med insinuationer och invektiver, och under den sålunda uppjagade opinionsstormen gick domstolsutlåtande (106) honom emot. Och i spetsen för presskören hade Moses' ägande tidning gått, välvilligt hjälpande det omstridda bladet, som naturligtvis varit våldsammast ifråga om ovett mot sin laglige ägare, som avsatts genom tillämpning av den modernaste rättsregeln: "Beatus possidens!" ("Den som tar, han har.") Och på liknande sätt har det varit också senare, när - efter ett kortare Åkerlundskt interregnum -tidningarna Aftonbladet och Stockholms-Tidningen omhändertagits av sin ägare, Torsten Kreuger. Man erinrar huru samma våldsamma presstorm åter blåstes upp, även nu med samma utgångspunkt: det Bonnierska Dagens Nyheter och det Trygger-Wallenbergska Svenska Dagbladet och återigen ledda av samma mörka motiv, dolda bakom falskt rättspatos och skenhelig fromhet. Ty herrarna Bonnier glömma aldrig. De äro alltid oförsonliga. Deras hämnd, liksom deras gud Jahves, fortgår intill tredje och fjärde led. Vid de ifrågavarande tillfällena blevo deras planer korsade ifråga om förvärvet av ett par tre huvudstadstidningar. Men gömt är inte glömt! Planerna leva och komma att återupptas, så fort den minsta utsikt yppar sig. Den saken är viss! Inom den numera så gott som Bonnierska pressbyrån böra så många som möjligt av tidningarna också bli Bonnierägda, den saken har Hirschel svurit på! Vi tillåta oss att här citera några uttalanden, som förekomma i en förra året utkommen och fortfarande mycket uppmärksammad bok, "Kreuger kommer tillbaka", vari också beröres herrarna Bonniers pressaktion före, under och efter Kreuger-katastrofen. Det heter i denna bok bl. a.: (107) "Sverige har ju en fri press liksom Frankrike, England, U. S. A. och de övriga stora västerländska demokratierna. Men låt oss höra, vad en av världens mest berömda journalister i ganska öppenhjärtig självbekännelse säger om denna fria press. Det är John Swinton, den kände redaktören för New York Tribun, och han skriver: "New York-journalisternas syssla är att förvända sanningen, att ljuga utan hejd, att förvränga och förklena, att kräla vid Gud Mammons fötter och att sälja sina medmänniskor för att få dagligt bröd. Ni vet detta, liksom jag vet det, och därför är det en dårskap att tala om en oberoende press. Vi äro verktyg och slavar åt de rika männen bak kulisserna. Vi äro marionetter - de dra i snöret och vi dansa. - - -Vi äro intellektuellt prostituerade!" Under Bonniernas strävanden att vinna fastare fot inom svensk press, med ovan antydda lockande framtidsperspektiv i kikaren, var det egentligen bara två svenskar Moses var rädd för såsom hans planers motståndare: Ivar och Torsten Kreuger. Vad kunde detta bero på? Jo, därpå att de två voro de enda, som då kunde etablera en makt på svensk botten i stånd att motstå den Bonnier-Wallenbergska. De voro ett par svenskar, som icke kunde köpas, icke kommenderas och icke kunde skrämmas genom några schackdrag från gamle Moses. Och dessa män, Ivar och Torsten Kreuger, hade verkligen djärvheten att mitt framför Moses' ögon förhindra det planerade infångandet av ett par av Sveriges äldsta och mest ansedda tidnings-företag, som skulle ha gjort Moses till praktiskt taget den stockholmska pressens diktator. År 1929 hade Moses sväljt Sveriges då närmast hans eget största (108) självständiga förlag, Åhlén & Åkerlund. Och huvudstadens största dagliga tidning ägde han också. Men det fanns ännu ett och annat stycke mark i Sverige, som han inte ockuperat. Alldeles särskilt lockade de områden, som höllos av bröderna Kreuger." Men så ljusnade det! En vinterdag 1932 small ett skott nere i Paris. Och samma dag eller kanske till och med några dagar strax före skottet i Paris, promenerade, har det berättats, fyra herrar Bonnier, far och tre söner, ja, kanske voro även några av Hirschel-damerna med, bort till Västra Trädgårdsgatan för att titta litet närmare på det stora nybyggda Tändsticks-palatset. De torde därvid redan ha haft en känsla av, att i huset Bonniers krönika höll på att bryta in en ny epok, av ett än mer glänsande uppsving. "Juda är stor och Bonnierna äro hans profeter framför andra i det svenska Kanaan..."