Martin Brandt

 

12   Kap. XII.   "AD HELVEDE TIL MED DISSE SVENSKE DIGTERES UFORSKAMMEDE FORNAERMELSER, HVIS BARE VI TJENER MANGE PENGE . . "   Exemplen på sådana för Bonniernas litterära kompetens och moral lika komprometterande episoder kunde mångfaldigas. Den dödssjuke skalden Edvard Fredin, prisbelönt av Svenska Akademien för "Vår Daniel", hade kort förut avvisats av Moses; skalden Bååth avfärdades, emedan "vi frukta att förlusten blir för stor"; den senare så populära författarinnan fru Malling fick före sin debut veta, att Moses funnit "publikens köplust vara nästan ingen" etc. Följden för fru Malling blev, att hon vände sig till den danske förläggaren Bojesen, som tryckte den ena efter den andra av hennes böcker på svenska och därpå gjorde för sig och författarinnan en god affär. Tills det Bonnierska förlaget måste tigga om att få av fru Malling och hennes danske förläggare dyrt tillköpa sig förlagsrätten för Sverige. Vid samma tidpunkt led judefirman en liknande än värre både personlig förödmjukelse och, vilket naturligtvis var det värsta, ekonomisk uppoffring. Det gäller den stora svenska författarinnan Selma Lagerlöf. Den nyssnämnda fru Malling kunde som författarinna inte på långa vägar jämföras med "Gösta Berlings" diktarinna samt var dessutom till hälften danska, varför det inte kunde anses alltför egendomligt, att hon, avvisad från "Sveriges Hegel", vände sig till den förläggare, som dåmera i Danmark övertagit Hegels roll. (68) Men att också Selma Lagerlöf skulle bli tvungen att, emedan Bonnierna underbjödo den danske förläggaren ifråga om Gösta Berlings andra upplaga, gå till Danmark och där göra upp om förläggandet därifrån av samtliga sina arbeten, också på svenska språket för hela tio år framåt - det var onekligen en svår blamage! Också här blev det för Moses samma förödmjukelse som i fallet Malling. Han måste alltså för en dyr penning tillköpa sig förlagsrätten för Sverige. Att han efter denna förargliga 10-årsperiods utgång skyndade sig att träffa kontrakt för evärdliga tider med den stora författarinnan, följer av sig självt. Och sedan dess har hon naturligtvis inte haft någon anledning att beklaga sig över sin judiske förläggare, såsom hon också, välvillig som hon är, offentligen förklarat. Så pass slug är naturligtvis Moses, att han, en gång slagen på fingrarna, inte gör om en dumhet. Så t. ex. hade förvisso Per Hallström all anledning att vara nöjd med Moses, sedan denne efter några år fått förlåtelse för det första avvisandet. Om en högfärdsgalen jude blott blir på rätta sättet åthutad och samtidigt får klart för sig, att han huggit i sten, då finns det sedan ingen gräns för hans affabilitet och kryperi. "Mäster Olofs", "Röda Rummets" och "Svarta Fanors" diktare var ju en ytterst oberäknelig herre, som även Moses någon gång kanske hade anledning att beklaga sig över. Men oftast hade diktaren full anledning, att som han gjorde kalla sin förläggare "en lömsk fan" och i ett brev förklara, att även om Albert Bonnier köpte manuskriptet (det gällde den gången mästerverket "Hemsöborna"), så vore den nämnde förläggaren för diktaren "så vidrig som ett slemmigt rep- (69) tildjur, att jag ej vill ha någon korrespondens med honom, även om köpet kommer till stånd". Moses har emellertid fått kontant gottgörelse i hundrafallt mått för allt det mångåriga okvädandet, och det är ju för Moses huvudsaken. "Ad Helvede til med disse svenske Digteres uforskammede Fornærmelser, hvls bare vi tjener mange Penge!" - som gamle Moses ofta uttryckte det för sina hjärtevänner och trosfränder. Som ett av de intressantaste fallen, där Moses grundligt huggit i sten, måste vi omnämna, hur Moses blev avfärdad av den berömde Alexander Kielland. Norrmännen är ju i allmänhet temperamentsfulla och begåvade med en " æresfslelse och ett självmedvetande, som inte skräda orden, när de bli trampade på tårna. Moses, d. v. s. Albert B., hade 1881 gjort ett bondförsök att för Kiellands nya bok "Else" pressa ned det redan förut billiga pris, som han betalat för Kiellands arbeten - 20 kronor pr ark - ytterligare ett skruvtag, till bara 15 kronor. På detta vackra anbud fick han aldrig något svar. Men inte desto mindre skämdes han inte att nästa år ånyo tillskriva diktaren och be att få titta på ett korrekturexemplar av det då väntade nya arbetet, mästerverket "Skipper Worse". Huruvida han tänkte bjuda också för detta 15 kronor pr ark, underlät han att nämna. Moses fick mottaga en förbittrad, ljungande svarsskrivelse, varav här återges ett utdrag, innehållande de mest karakteristiska norska avbasningarna: "Då jag på sin tid lämnade ert anbud på min julberättelse "Else" utan svar, tog jag för givet, att Ni skulle förstå, att förbindelsen oss emellan vore avbruten. Det är därför med en viss överraskning jag mottagit ert brev, vari Ni tyckes tro, att jag framdeles (70) skulle kunna önska att låta mina böcker tryckas på svenska i er affär." Här erinrar Kielland om det nätta anbudet på 15 kronor pr ark för boken "Else", genom vilken nedprutning bokförläggaren skulle ha tjänat hela 37 kronor 50 öre! Därefter fortsätter han: "Jag har haft riklig anledning att träffa på den mest otroliga fräckhet i form av prutning från köparnas sida, men jag har alltid ansett att, även om det skulle gälla handel med tegel, det måste finnas något av anständighetsskäl begränsat underpris, varunder spekulanten ej kan gå utan att förnärma säljaren. Av er senaste skrivelse måste jag få den uppfattningen, att Ni inte begripit, att Ni tillfogat mig just en sådan förnärmelse. Och i själva verket förundrar detta mig knappast. Ty det utsökta hån, varmed sedan urminnes tid förläggarna nedlåtit sig till att leva av författare, måste naturligtvis sätta spår också i uppfattningen nu för tiden. När jag icke delar denna uppfattning, måste jag väl finna mig i att vara ett undantag. Emellertid är det mitt fasta hopp, att om jag, låt oss säga om tio år, publicerar er och min korrespondens, denna redan då skall te sig som ett lika kuriöst som i högsta grad förbluffande exempel på, vilken behandling en förläggare åren 1881-82 kunde ge författare. Skulle Ni förarga Er över det här brevet, föreslår jag Er att gömma på såväl brevet som förargelsen till om som sagt tio år. Då kanske också Ni nått fram till en sådan uppfattning av vad anständigheten bjuder i förhållandet mellan förläggare och författare, som skulle kunna göra samarbete oss emellan tänkbart." Efter denna våldsamma men välförtjänta upptuktelse kröp naturligtvis Moses till korset och fick verk- (72) ligen förlägga såväl "Skipper Wotse" som "Gift". Men sedan blev det slut igen. För Kiellands nästa bok gjorde Moses ånyo ett prutningsförsök. Det var då, som Kielland sarkastiskt svarade, att eftersom han erhållit högre anbud än från Bonniers, vilket högre anbud han naturligtvis antagit, vore detta anledning till glädje såväl för honom själv som också för Bonnier, "emedan Ni ju sagt Er aldrig ha tjänat något på mina skrifter". Ännu en gång försökte Bonnier svänga sig, men därpå gjorde den store norske författaren slut på all vidare korrespondens dem emellan i det mördande kvicka brev, som redan delvis citerats, och vari han kom in på det för Moses ömtåliga kapitlet om äran och pengarna i samverkan mellan förläggare och författare. De stora författarna, som måste arbeta för att få pengar, bli ofta sittande med den tomma äran, medan de stora förläggarna, som säga sig sätta en ära i att ge ut författarnas skrifter, bli sittande där med pengarna. Den anordningen ville Kielland inte vara med om längre och sade därför "Sveriges Hegel" farväl för alltid. Naturligtvis fick han en annan svensk förläggare, men K. O. Bonnier ger honom i sin familjebok den åsnesparken, att det lönade sig icke att förlägga hans böcker! Liten hämnd är också hämnd, för Moses Smith!