Martin Brandt

 

29   Kap. XXIX.   BONNIERSHA PRISTÄVLINGSBEDRÄGERIER.   Vi ha hittills knappast nämnt något om Moses' reklammetoder, en av de allra viktigaste sidorna i inte bara bokförlagets utan också i den alltjämt utvidgade jättekoncernens verksamhet. Vi ha endast i förbigående påvisat de båda Mosarnas Bonnier-herrarnas - d. ä. och d. y. - exempellösa feghet och hänsynslöshet i samband med den jätte-reklam, som kom firmans böcker till del genom tryckfrihetsprocesserna mot August Strindbergs "Giftas"-bok och Gustaf Frödings diktsamling "Stänk och Flikar". Vi erinra oss, vilken ynklig roll gamle Albert spelade i bägge fallen, innan han ännu lyckats få de båda författarna att själva ta på sig ansvaret; hur han gick i en obeskrivlig bävan och fruktan för att bli dömd till någon månads fängelse, och hur han sedan, när frikännandet kom, på det fräckaste sätt utnyttjade den värdefulla gratisreklamen och lät trycka och reklamera för nya upplagor, dock utan att visa kurage och redlighet nog att låta dem framträda under sin egen firmas ursprungsbeteckning. Denna feghet och fräckhet i en oupplöslig förening äro nu en gång de mest framträdande dragen i den judiska mentaliteten, som de visat så många prov på i sin historia alltsedan herr Jakob Isakssons söners dagar. Den unge drömmaren Josefs bröder voro ju en utsökt samling bedragare och fega skälmar, och vem av dessa ökenskälmar den nu ifrågavarande Moses egentligen brås på, skulle vara intressant att veta; någon av dem är det. Men Moses-familjen torde väl knappast ens själv (176) hålla reda på tjocka släkten så pass, att man kunnat ställa upp en något så när tillförlitlig stamtavla, fast man skulle kunna tycka, att professor Gert Bonnier, som ju också är chef för Institutet för husdjursförädling, kunde ha anledning att sysselsätta sig med problemet. Faktum är emellertid, att den svenska Moses-Hirschel i högsta grad förkroppsligar hela det otäcka ökenbykets samlade arvsegenskaper av feghet, fräckhet, rävaktighet och listighet, så att han kan sägas vara ett alldeles utsökt praktexemplar av avkomma efter den gamle bedragaren Jakob, innan denne hade brottats med sin gud och blivit en aning anständigare. Dessa egenskaper, feghet, fräckhet och slughet ha framför allt kommit till synes, när det gällt reklamen för firmans böcker. På de många stora svenska författare, vilkas verk Moses förvärvat utgivningsrätten till, har han aldrig behövt kosta på sig någon dyrbar reklam. De ha gjort reklam för sig själva, och Moses har bara haft att samla pengar i kassakistan år efter år. Guldådrorna, som leda fram under de stora, kanske odödliga diktarnas lidandesväg genom tillvaron ha ännu inte sinat, de komma kanske heller aldrig att sina. Så länge världen består, skall den gamle Shylock stå vid sina kassakistor, som han ständigt kommer att fylla till brädden med guldmynt, myntade av diktarens hjärteblod. Och oräkneliga skaror av nya Mosar skola väl fortsätta att samla i kassakistorna, så mycket guld som kan myntas av diktare, både döda och levande, och så länge diktare vilja låta sig födas till denna jord, bara för att offra sitt blod för mosaiska kassakistor. Av judens blod kan nämligen inte myntas något guld, (177) det förvandlas endast till säd, oräknelig som havets sand. "Se upp mot himmelen och räkna stjärnorna". sade en hygglig herre en gång till den 90-årige Abraham, "ty så talrik skall din avkomma bliva". Det kommer heller aldrig att saknas Mosar i gamla Sverige, de komma tvärtom att ständigt ökas, åtminstone så länge urinnevånarna fortsätta att visa samma flathet och undfallenhet mot de främmande inkräktarna som hittills. Men däremot kommer det säkert inte att i framtiden bli någon uppsjö på framstående författare och verkliga diktare. Nej, den epoken tycks redan vara avslutad. Sverige liksom hela det övriga Europa, för att inte tala om den övriga kulturvärlden, har redan haft sin litterära guldålder. Endast ett fåtal av våra stora diktare äro ännu i livet, och bland den yngre generationen finns det strängt taget ingen, som förtjänar det hedersnamnet; Moses och hans köpta reklamhejdukar i den subventionerade dagspressen må sedan säga vad de vilja. Det är emellertid självklart, att författare och författarinnor av samma kaliber och storleksordning som t. ex. en Agnes v. Krusenstierna inte kunna säljas utan en mycket dyrbar reklamapparat. Och lika självklart är, att när det nu en gång för alla inte växer några stora diktare på träd, måste det kosta stora summor att med konstlade medel skapa stora författare av små, obetydliga bokmakare. Vi ha i det föregående sett, att Moses en och annan gång försökt blåsa upp en liten groda till en stor ko, i stil med den gamla fabeln oxe och groda, men denna trafik har alltid i längden visat sig vara en otacksam och dyrbar historia. Och Moses, som bara tänker på pengarna i kassakistan, (178) har blivit visare av skadan, och funderat ut en mycket slugare och mera givande reklammetod, ja, inte bara en utan flera. Men den allra betydelsefullaste är i alla fall den s. k. litterära pristävlingsmetoden. Idén är verkligen genialisk, men den är säkerligen inte heller uttänkt av Moses själv. Han har fått den så att säga till skänks av tidsandan, som på de senaste årtiondena alltmer präglats av sportighet och tävlingslust på alla tillvarons områden, den alltmer tilltagande böjelsen för spel, lotteri och tippning av alla tänkbara slag. Här har Moses funnit en billig, men givande reklammetod. Först ordnar Moses t. ex. en nationell litterär pristävling, utser en pristävlingsjury på tre eller fyra personer, med namn på något av litteraturens områden, oftast med professor Böök i spetsen och några flera liknande Hirschel-prostituerade litterära auktoriteter här i landet som medhjälpare. Hela det romanskrivande svenska folket inbjudes att delta, och skrivkunnigheten har på sistone blivit så allmän, att deltagarantalet inte brukar understiga l50-200. Ofta arrangerar Moses pristävlingen i samråd och samarbete med de båda grannländernas största mosaiska bokförlag - mer eller mindre ekonomiskt lierade med Bonniers - så att pristävlingen i själva verket på så sätt kan uppreklameras såsom "interskandinavisk". De tre eller fyra bästa arbetena från vartdera av de deltagande länderna få sedan i sin tur deltaga i en ny tävlan, och av de nio eller tolv mästerverken utväljas så av en interskandinavisk jury de tre bästa, som belönas med priser och alltså officiellt bli erkända som de bästa resultaten av hela pristävlingen. Åtminstone en sådan stor interskandinavisk pristävling har ägt rum (179) under de senaste åren, men antalet mindre, nationella, litterära roman- eller novellpristävlingar ha varit legio. Resultatet har emellertid alltid visat sig vara en stor besvikelse för allmänheten. Sällan har någon av de prisbelönta böckerna visat sig vara något värdefullare verk, fast Moses naturligtvis inte varit sen att slå på stora trumman och försöka inbilla den bokköpande allmänheten, att man tack vare bokförlagets kloka arrangemang och stora generositet lyckats framtrolla litterära genier som aldrig förr i gamla Sverige. Särskilt erinra vi oss, att Moses trollat mycket med en ung versskrivande svensk-kommunistisk komsomolka och filosofie magister vid namn Karin Boye. Hon har vunnit pris vid flera pristävlingar, och för varje gång har hon blivit större och större, så att hon vid det här laget egentligen borde vara minst lika stor som Selma Lagerlöf, om man skulle tro Moses och hans reklam-agenter. Men ingen tror längre på Moses' försäkringar, inte heller vad beträffar Karin Boyes litterära storhet. Hela landet vet numera, att hon är en typisk liten obetydlig litterär Bonniersk hålldam, både till kropp och själ; för att inte tala om ande i detta sammanhang. Detta slags gyckelspel av den gamle förhärdade Moses, nämligen att försöka göra habila versmakare och enklare romankomplikatorer av samma kaliber som Karin Boye, bolsjevik-tjänstemanna-poeten Ljungdahl et consortes till litterära storheter, skulle gärna vara den gamle skämtaren väl unnat, om inte hela pristävlingsidéen genom det sätt varpå den praktiskt genomföres, visat sig ha en allvarligare och betänkligare sida, som står alltför nära gränsen till det rent kriminella bedrägeriet. (180) Minst ett par hundratal svenska romanförfattare lockas nämligen titt och tätt genom Moses förespeglingar att deltaga i dessa tävlingar, i den fasta övertygelsen, att det hela är fair play och inte rena mosaiska berägeriet. Man kan tänka sig, vilken uppoffring av tid och arbetskraft detta är för flera kanske framstående författare, som under den ena eller andra pseudonymen besluta sig för att deltaga; kanske inte så mycket i förhoppning om något av prisen, men på grund av förlagets uttryckliga utfästelse att utom de prisbelönta verken också inköpa andra arbeten, som den utlovade pålitliga juryn kan finna vara av intresse och värde. Ofta deltar han kanske just för de utvalda jurymedlemmarnas skull, som ofta brukar utväljas av Moses med smart urskiljningsförmåga. Men sedan visar det sig, att hela pristävlingsarrangemanget är ett enda stort falsarium och bedrägeri, rena rama kriminaliteten. Man behöver inte vara någon skarpsinnig jurist för att inse, att här vid flera tillfällen förelegat uppenbart brott mot både förordningen mot illojal konkurrens och lotteriförordningen. Visserligen ha Hirschel-herrarna gång på gång de senaste åren blivit bötfällda för diverse olagliga tippnings-geschäft, som varit tydliga brott mot lotteriförordningen, men detta har huvudsakligen skett enbart i syfte att lura de enfaldiga läsarna av deras kolorerade veckopress. Men när det gäller de litterära pristävlingarna, ställer sig saken en smula allvarligare. Man har nämligen här uttryckligen lovat, att samtliga i pristävlingen deltagande arbeten komma att underkastas en sakkunnig granskning av en viss neutral, litteraturkunnig jury, och alltså inte någon slags grovsovring av första bästa skrivmaskinsfröken på för- (181) lagsexpeditionen, eller kanske snarare en första sovring av herrarna Hirschel själva, för att eliminera alla för Moses-förlaget misshagliga manuskript och författare. Beträffande åtminstone ett av det Bonnierska förlagets romanpristävlingar, den s. k. nordiska romanpris-tävlingen för 6-7 år sedan, har det också officiellt konstaterats och bekräftats, att så varit förhållandet: ett av de i pristävlingen deltagande litterära verken hade aldrig lästs av någon av jurymedlemmarna, utan plockats bort i en första grovsovring av manuskripten, som faktiskt anförtrotts åt en av Bonniers skrivmaskinsfröknar, tydligen efter närmare anvisningar av Moses själv. Det ifrågavarande manuskriptet var just den på sin tid så uppmärksammade romanen "Mannen som du dödat", av Gustaf Ericsson, en bok som erhöll de mest berömmande lovord från alla håll och av verkligt erkända auktoriteter på litteraturbedömningens område, i Sverige såväl som överallt utomlands, betecknades som ett verkligt mästerverk, när det senare utkom från ett annat bokförlag. Men samme Sten Selander, som senare i en tidning ägnade denna bok de mest översvallande lovord, hade fungerat som en av medlemmarna i pristävlingsjuryn, och han måste - då det uppseendeväckande pristävlingsbedrägeriet kom i dagen och till allmänhetens kännedom - öppet erkänna, att han helt enkelt aldrig sett ett spår av, och alltså ännu mindre läst, det ifrågavarande arbetet såsom jurymedlem, trots det verket bevisligen var inlämnat och till och med erkänt såsom deltagande i pristävlingen av Moses i egen hög person. Det var f. ö. just samme Bonniertjänsteman Sten Selander, som av förlaget skickades fram för att med- (182) dela svenska allmänheten, att grovläsningen och grovsovringen anförtrotts åt en viss skrivmaskinsdam på förlagskontoret, och att denna dam måste ha bortsovrat det ifrågavarande manuskriptet emedan det enligt hennes mening inte vore värt att tagas med i någon bedömning . . Albert Engström, också jurymedlem den gången, svor sig offentligen fri från Moses-bedrägeriet att trolla bort "Mannen som du dödat" ur pristävlingen utan att någonsin ge juryn en möjlighet att se det; han medgav villigt, att han skulle ha prisbelönat det, om han bara vetat om att det funnits. Elin Wägner, också jurymedlem den gången, svor sig även hon fri: hon hade aldrig fått se manuskriptet ifråga. Fredrik Böök, slutligen - juryns överstepräst - var den ende som totalt teg inför det Moses-bedrägeri han deltagit i den gången, men så var detta också huvudbetingelsen för Bööks feta juryhonorar: tystnad. Professor Böök läste nämligen inte ett manuskript, enligt vad som trovärdiga personer ur den närmaste vänkretsen vetat att berätta - han sålde endast sitt namn till pristävlings-geschäftet, och mot löfte att inte klandra Moses' pristagare! Här fick man alltså ett eklatant bevis på, hur Bonniers fullgör sina braskande utfästelser och uttryckliga löften, till författarna, bokhandlarna och först och sist den stora allmänheten, som luras att köpa prisbelönta Bonnier-böcker under falska förespeglingar och med vilseledande reklam. Moses köper bara en berömd kritiker, för en viss summa pengar - d. v. s. oftast bara kritikerns totala tystnad. Moses är dessutom för snål, eller kanske helt enkelt för smart, för att anställa några verkligt kompetenta grovläsare, som (183) kunna konsten att skilja agnarna från vetet; det kanske då skulle kunnat hända, att för Moses-förlaget högst misshagliga författare och idéer bleve prisbelönta. Men vad man kanske kunde begära är, att en rad svenska män och kvinnor icke för snöd vinnings skull lånade sina namn till dylika Bonnierska bedrägeri-geschäft, och därigenom möjliggjorde för Moses att uppsåtligt och fräckt draga vid näsan först flera hundra pristävlingsdeltagare, därefter hela den svenska bokhandlarkåren och slutligen hela den bokköpande skandinaviska allmänheten. Moraliskt måste sådana personer som en Böök, en Sten Selander och en Elin Wägner dömas lika hårt, om inte hårdare, än själve den gamle lumphandlaren-förläggaren; i all synnerhet sedan de blivit medvetna om sin del i bedrägerierna och trots detta fortsätta att på liknande sätt sälja sina namn till nya Bonnierska pristävlingsgeschäft. Nåväl, någon större glädje av de litterära pristävlingslurendrejerierna har Bonniers hittills inte haft. Trots alla försök att genom dessa pristävlingar av Bonniers egna galärslavar och smålitterära hålldamer skapa litterära storheter och givande guldgruvor, har man hittills på den vägen inte skördat vare sig lagrar eller guld. Däremot har den misshaglige och bedrägligt behandlade författaren Gustaf Ericsson kommit tillbaka och gett Moses en läxa för livet, med "Mannen som du dödat" och "Kreuger kommer tillhaka", två böcker som hittills utkommit i omkring 50.000 exemplar enbart i Sverige.