Martin Brandt

   

6   Kap. VI.   MOSES SMITHS OGENERADE AFFÄRS METODER.   Det Bonnierska Bokförlagets kulturfrämjande verksamhet fick sitt första synliga uttryck i publiceringen av boken med titeln "Bevis för att Napoleon aldrig existerat". Boken var översatt från franskan, och översättaren var, liksom den ungdomlige förläggaren, en jude vid namn Josephson, vilket är betecknande, därför att den lilla boken, vari med låtsat allvar diskuterades, huruvida någon historisk Napoleon verkligen existerat, i själva verket avsåg att vara ett förlöjligande av den samtidigt utkomna boken av Strauss om "Jesu liv", vilken på sin tid väckte en så oerhörd uppmärksamhet inte endast inom religiösa kretsar, och vari gjordes gällande, att de kristnes Messias vore att anse närmast som en myt. Förläggaren ville tydligen ge boken sken av att vara riktad mot den irrlärige Strauss, vars anti-kristliga "bevis" skulle förlöjligas genom "bevisen" mot Napoleons existens; men i själva verket avslöja de båda judarna, den 19-årige översättaren och den 17-årige förläggaren, ofrivilligt, att de haft ett ogement nöje av att under låtsad kristendomsvänlighet opponera mot den kätterske Strauss. Produkten var så att säga ett litet varsel om vad som skulle komma ett kvartsekel senare med utgivandet av Viktor Rydbergs bok "Bibelns lära om Kristus", som visserligen för författaren var blodigt allvar, men för förläggaren endast ett skadeglatt schackrande i låtsat frisinne, varigenom han kunde slå mynt av gojims dumma pennfäkterier. Förstlingsprodukten från 1837 följdes under den (29) närmaste sjuårsperioden så småningom av ett trettio- eller fyrtiotal andra förlagsalster, i allmänhet synnerligen obetydliga såväl kvantitativt som kvalitativt. Endast två av dem kunna sägas vara verklig litteratur och ha något med "kulturen" att skaffa; den ena var en liten volym innehållande ett fåtal "Nya sagor" av Hans Christian Andersen i dålig, svensk översättning, troligtvis utförd av en av herrarna Hirschel själv - "man maa jo være forretningsmæssig!" - medan den andra var en av Dickens julberättelser. Den förra kostade 20 skilling, den senare 32 skilling. Vidare var det ett par kalendrar, "Eugenie" och "Svea", den första årgången av den långlivade, men numera saligen avsomnade publikationen. Något som kallas "Marie-Blomman" torde också ha varit något kalenderartat. "Årsskrifter för Svenska Folket" utgjorde tydligen motsvarigheten till det "Allmogebibliotek", som Strindberg låter sin Moses Smith skryta med och som Moses ville öka ut med en skrift om högstsalig drottning illrika Eleanora, illustrerad med ett gammalt porträtt av drottning Elisabet i England, som juden "fått för gott pris", "og nu lader jeg den passere for Ulrika Eleonora", varpå han enligt Strindberg belåtet tillägger: "Det är en god allmoge vi ha, den köper så snällt mina böcker!" Efter boken om den stackars drottningen, som enligt Moses skulle få "format fyra verktum på sidan ä 32 rader", kunna nämnas "Medel mot Hemorroider" till ett pris av 16 skilling, "Brev- och Formulärbok", en "Visbok", "Lille Köpmannen", "Lille Öronläkaren", "Varmt vatten mot gikt och rheumathism', "Föreskrifter för att förlänga livet", representerande en kategori av de Hirschelska kulturella förlagsartiklarna. (30) "Zuleima eller Kärlekens Tolk" samt "En blick bakom kulisserna" skulle föreställa s. k. skönlitteratur, medan "Modern i hemmet'', "Hemmet", "Berättelser för Flickor" och "Berättelser för Gossar'' sysselsatte sig med det moraliska familjelivet. Våra dagars Agnes von. Krusenstierna, f. n. en av Moses allra högst värderade klienter, skulle på den tiden ha varit en häpnadsväckande omöjlighet! Den historiska eller den politiska dagslitteraturen har inga andra representanter inom Moses bokfabrikation under de första sju åren än "Carl Johans sista stunder", "Carl Johans grav", "Tablå över 1840 års riksdagsfrågor", "Nicolaus I av Ryssland" samt möjligen också "Rysslands Mysterier" och "Nya upptäckter". Förutom detta inskränkte sig under den ifrågavarande sjuårsperioden den unge förläggarens lager till bara ett par kortlivade tidningar eller tidskrifter, "Stockholms Mode-Journal" och "Stockholms Figaro", ett sällskapsspel, porträtt av "Deras Majestäter" även - som ett par bildverk, ett över "Svenska Artister" samt ett över "Svenska Vapen och Flaggor". Förteckningen är hämtad från nyåret 1845, eller ungefär tjugofem år före den märkliga dag, då "Arvid Falk", alias August Strindberg, gjorde sin första entré hos "Moses Smith", alias Albert Bonnier, och fick i uppdrag av honom att skriva text till det gamla Elisabet-porträttet, som Moses så ogenerat förvandlat till Ulrika Eleonora. även denna lilla manöver kan betraktas som ett betecknande exempel på de metoder, som av bröderna Hirschel, alias Bonnier, utbildades redan under deras tidigaste bokschackrande, först av Adolf och senare huvudsakligen av Albert, Strindbergs "Moses Smith", som visserligen gått i lära hos den äldre bro- (31) dern, men snart kom att hundrafallt överträffa denne i fråga om hänsynslös smartness. Hirschel-brödernas verksamhet som litteraturfrämjare började med lånbiblioteks-geschäftet, först vid de s. k. Klareboderna, då ännu ett slags köpenhamnskt ghetto och slumkvarter samt längre fram dels vid Sillgatan i Göteborg, dels i Stockholm i lägenheten vid Storkyrkobrinken, som uthyrdes för försäljning av både "böcker och färdiggjorda kläder". När så småningom lånbiblioteks- och den därur framgångna bokhandelsrörelsen ytterligare utvecklats och kombinerats med bokförlag, var det rätt naturligt, att åtminstone de båda äldsta generationerna, gamle Gutkind Hirschel och hans till Sverige utvandrade söner, utan någon som helst boklig bildning, kommo att visa en viss förkärlek för så att säga "färdiggjord litteratur". Invandrande främlingar som de voro, kunde de ju omöjligen känna till och värdesätta den litteratur, som hörde till den nya miljön. Litteraturen var och förblev för dem ett slags lump- eller i bästa fall grosshandelsvara, som det kunde göras geschäft i, liksom i andra slags varor. Med blodig ironi låter Strindberg i "Röda Rummet" den judiske förläggaren Moses Smith förklara för stackars Arvid Falk, då denne försökt sälja ett manuskript till honom: "Vårt land har många stora skalder, som jag nu inte minns, men man måste ha ett namn, en Tegnell, en Öhronschegel. Herr Falk? Vem känner herr Falk? Inte jag, åtminstone! -- Men jag har hört, att det fanns sköna, stora andliga författare långt bort i tiden, under Gustaf Eriksson och hans dotter Kristin." Varpå Hirschel förklarar sig ha fått en idé, nämligen att ge ut "Guds verk och vila" av gamle Håkan Spegel, (32) om möjligt ännu billigare än "then forbannade Fosterlandsstiftelsens kristliga böcker. Och på den nytryckta Spegelboken kunde Falk-Strindberg få läsa korrektur . . Det var en sant judisk idé, att det vid bokförlags-rörelsen först och främst gäller att ge ett försonande skimmer åt mängden av småkrafs i förlagsproduktionen genom att publicera åtminstone ett och annat mera känt "stort" namn. Men vid dessas anskaffande måste i geschäftets början den invandrade och fullständigt osvenske Moses, som dock redan kallade svenskarna "vårt folk", gå så långt tillbaka i tiden, att det inte längre funnes några arvingar kvar efter bärarna av de stora namn, vilkas kvarlåtenskap han ämnade annektera. Lyckligtvis, för Moses Smith, var det då för tiden ännu inte mycket bevänt med den s. k. litterära äganderätten, vare sig ifråga om gamla svenska författare och skalder eller ifråga om den utländska litteraturen, vars författare långt in i senare hälften av 1800-talet voro så gott som rätts- och värnlösa gentemot samvetslös översättning, tjuv- och omtryck. För att fabricera småkrafset åter, begagnade Hirschel sig alltid av litterära underhuggare, proletärer, bohemer, som man kunde få att för utsvettnings-betalning leverera anspråkslösa "svenska original", eller till att nyredigera och korrekturläsa annekterade arbeten av äldre författare utan arvingar. Eller också till att haspla ur sig text till varjehanda planschverk samt översätta, kanske bearbeta skydds- och värnlösa utlänningars arbeten. Vad åter beträffar samtida inhemska författare, var det särdeles tacknämligt för Hirschel, om dessa på grund av ett oordentligt levnadssätt eller av andra an- (33) ledningar voro fattiga, nödställda, sjuka, kort sagt "under isen". På så sätt kan förklaras exempelvis, att den äldste Hirschel-brodern redan på 1830-talet kunde lägga vantarna på en så celeber och då ännu levande författare som den berömde Nicander. Denne, vilken som bekant sorgligt nog var svår alkoholist, måste sälja förlagsrätten för femton år till all sin dittills producerade lyriska diktning till Bonnier mot 1) fri bostad under ett år samt 2) 416 riksdaler 32 skilling banco. Sistnämnda belopp skulle för resten utbetalas endast månadsvis till den sjuke skalden, vilken dessutom förband sig att i första hand till sin judiske hyresvärd hembjuda eventuellt blivande produktion. Och när så ett år senare tiden var utlupen för den fria bostaden och naturligtvis det lilla kontantbeloppet levts upp, varjämte för hela 14 år framåt skalden ej hade någon rätt till sin egen tidigare produktion, då fick han bo kvar och fick några små kontanter mot att till ett från Tyskland importerat planschverk översätta och bearbeta den tyska texten, à 30 riksdaler per häfte. Ifrån detta åtagande befriades han emellertid innan årets slut - genom döden . . . Just genom dödsfallet fick emellertid skalden plötsligt större värde för hyresvärden-förläggaren. Nicander dog i februari, och redan i början av april hade Bonnier, efter att ha per brev satt sig i förbindelse med skaldens gamla mor och erbjudit sig att "visa min tillgivenhet för min dyrbare väns åldriga mor och syster" tillhandlat sig "uteslutande förlags-, trycknings- och utgivningsrättighet" till all Nicanders litterära alstring. Efter allt att döma för all framtid och för ett pris, som den Bonnierska familjebokens författare ej brytt sig om att nämna, medan man däremot får veta, (34) att överlåtelsen undertecknats av den gamla modern "med nästan oläslig och darrande hand". På liknande sätt hade den litterära äganderätten efter skalderna Vitalis och Stagnelius, av vilka åtminstone den senare enligt en minnestecknare "endast diktat under rusets mellanstunder", hamnat först hos ett par av Bonniers judiska trosförvanter, Philip Meyer och Gumpert, samt från dem förvärvats av Bonnier. Stagnelius' mor och syster hade fått 300 och Vitalis' rättsinnehavare 250 riksdaler banco. Bonnier själv åter hade av Anna Maria Lenngrens svåger och nièce tillhandlat sig för 450 riksdaler banco den berömda skaldinnans litterära kvarlåtenskap, varav huset Hirschel kunnat för något år sedan utge den tjugonde upplagan. Uppmaningen att "besöka änkor och faderlösa i deras bedrövelse" glömde aldrig Bonnierna att ställa sig till efterrättelse, så fort de fingo nys om, att ett sterbhus efter någon mera "matnyttig" skald skulle kunna beräknas vara villig att för så billigt pris som möjligt så att säga göra sig urarva. Tyvärr går sådana manövrer emellertid numera inte så lätt för sig som under "den gamla, goda tiden". Så t. ex. blev efter många årtiondens slitningar den ekonomiska uppgörelsen med Strindberg och hans sterbhus inte fullt så billig, om än i längden helt visst fördelaktig även den för Moses. Vad beträffar en annan celeber klient, Topelius, måste förlaget punga ut till sterbhuset hela 150,000 kronor för bara arrenderätten under 25 år till den döde skaldens samlade skrifter. För denna rätt hade Topelius själv tidigare velat ha ungefär 40,000, men av huset Hirschel bjudits bara inte fullt 30,000 kronor. Topelius dog i mars månad; men redan i maj in- (35) fann sig Karl Otto Bonnier själv hos de sörjande för att "göra affär". Likaså när ett par år tidigare Viktor Rydberg gått bort, då "omedelbart" överenskommelse träffades med sterbhuset, vilken överenskommelses ekonomiska resultat emellertid förtiges i den Bonnierska familjeboken. Maliciöst yttrade en av delägarna i ett litterärt sterbhus: "Först kommer dödsannonsen, så komma dödgrävarna, därpå komma Bonniers, och någon tid därefter de Samlade skrifterna." De Hirschelska fabrikationsmetoderna, d. v. s. metoderna för att på olika sätt åstadkomma förlagets, bok- eller varulager, ha naturligtvis måst i viss mån förändras under århundradets lopp, dock egentligen endast i kvantitativt hänseende, knappast i kvalitativt. Det är i stort sett Adolfs metoder från 1830-talet, om än denne var relativt hygglig och hederlig i jämförelse med de Hirschel-årgångar, som fortsatt att vara ledande för Hirschel-husets geschäft under 1930-talet.