26
Kap.
XXVI.
HÄMNAREN HIRSCHEL.
I det föregående har omnämnts
några av de många olika Bonnierska
straffmetoderna och hämndmetoderna mot
konkurrenter. Ju mer Moses-företaget
växt ut under årens lopp, desto flera
ha de ifrågavarande Bonniermetoderna
blivit. Till dess att nu vid
100-årsjubileet Moses kan känna sig
som ett slags påve, utrustad med
löse- och bindenyckel, i stånd
såväl att lyckliggöra de
välsedda som att bannlysa och
omöjliggöra de misshagliga, samt inte
bara förvisa och utestänga dessa
senare från sina egna domäner, utan
också dra försorg om att de även
på alla andra håll mötas av
axelryckningar, ryggtavlor och
obönhörligt stängda
dörrar.
Enklast och lättast har ju detta
ställt sig ifråga om författare
eller författarinnor, först och
främst debuterande sådana, men
även sådana, som redan skaffat sig
namn, men av olika skäl ådragit sig
Moses-förlagets misshag och onåd. En
och annan har ju haft ryggrad och panna, att
trots Bonniersk likgiltighet eller onåd
vinna stöd på annat håll samt
på det sättet slå sig fram, ja,
i vissa fall rentav förödmjuka Moses
och driva denne till att ta till bönboken,
men dessa undantag bekräfta i detta fall
endast regeln, att vad Moses ratar vågar
knappast heller någon annan åtaga
sig.
Det kan vara nog att anföra ett enda
exempel: den framstående, men
småningom så gott som landsflyktige
diktaren Ola Hansson. Redan tidigt klagade denne
i brev till Moses-förlaget, att hans
manuskript bru-
(160)
kat "börja hos Er för att sedan
göra ronden bland övriga herrar
stockholmsförläggare". Gång
på gång avfärdades han av Moses
med att "de unga författarna mottagas
så kyligt av kritik och publik", och
åtminstone vid ett tillfälle
erbjöd sig Moses endast att "trycka boken
utan honorar samt dela eventuell vinst". Ola
Hanssons märkliga Nietzsche-bok "Ung Ofegs
Visor", avvisades, emedan ingen av de
dåvarande Bonnierna kände till
någon Nietzsche. Att "den arme Ola
Hansson", såsom K. O. Bonnier i sin
familjebok överlägset kallar honom, i
längden fylldes av bitterhet, torde
nästan förlåtas honom, men
när han blev nog oklok att tillskriva det
mäktiga och självmedvetna
förlaget i så oartiga uttryck, att
dessa av K. O. Bonnier betecknas som
"förolämpningar", då avspisades
han genom en kort förklaring, att
förläggaren "aldrig mera vill ha med
Er att skaffa". Förläggarens
handgångna recensenter avskräckte med
oförståendets, hånets eller
åtlöjets vapen andra förlag
från att sträcka en hjälpsam
hand till diktaren, vilken slutligen som bekant
fann döden nere på
Balkanhalvön.
Man kan tänka sig, hur helt annorlunda
diktarens öde skulle ha kunnat gestalta
sig, om han bland sitt hemlands
förläggare funnit en verklig Sveriges
Hegel, medan den svenske förläggare,
som vågat göra anspråk på
titeln Sveriges Hegel, uteslutande såg
på den ekonomiska sidan av saken och,
då han ej fann Ola Hansson
tillräckligt givande samt därtill inte
tillräckligt ödmjuk, lät honom
veta, att man ej längre ville ha med honom
att skaffa.
Icke om en enda stor svensk skald eller annan
författare kan man säga, att han eller
hon av Bonnier-förlaget upptäckts och
hjälpts fram, icke ens om t. ex.
(161)
Gustaf Fröding eller Birger
Sjöberg, fast de debuterade hos
förlaget. Men däremot skulle talrika
fall kunna påvisas, där
Moses-förlaget icke blott stött bort
lovande diktare, utan därtill av olika
anledningar sedan bokstavligen
förföljt dem, och det med en lika
målmedveten som omotiverad, skändlig
och grym hänsynslöshet.
I detta samband kan också, utan att vi
nämna några namn, antydas även
ett annat, liknande fall, som ligger oss
betydligt närmare i tiden. Det beröres
i en av oss redan några gånger
citerad bok rörande Kreuger-katastrofen, i
vilken bok också de Bonnierska intrigerna
mot bröderna Kreuger brännmärkas.
Bokens författare låter "en ung
svensk författare" skildra, hur han
såsom för Bonnierna misshaglig funnit
sig föranlåten att med hustru och
barn söka sig över Danmark ut i
världen i hopp att där icke alla
portar skulle befinnas stängda för
honom, såsom förhållandet visat
sig vara härhemma, alltsedan han
råkat ådraga sig Bonniersk
onåd och bannlysning.
"Så mycket", heter det i
ifrågavarande citat, "var alltså en
andens arbetare i Sverige värd under den
Bonnierska regimen! Så mycket av framtid
fanns det för en svensk författare, en
pennans och tankens arbetare, om han
råkade representera en
idévärld, som icke var Bonniernas.
Död och förbannelse var allt, som vi
tre någonsin från denna dag hade att
vänta från det hållet. --- Ty
det vilade numera en hemlig förbannelse
över oss tre, och den kommer att vila
över oss, så länge vi leva. Jag
har känt den varje dag, även sedan jag
lämnade Sverige. Jag har funnit, att
Bonniernas armar äro otroligt långa
och aldrig i vila en enda dag. Jag har mött
en Bonniers hämnande,
(162)
hatiska hand, vart jag än styrt mina
steg under de senaste åren - - - jag har
mött den bland förläggare och
tidningar i många länder. Jag har ju
fått sälja många manuskript,
och på många håll, vid olika
tillfällen, har det ibland skymtat en
ljusning. Ja, jag har trott, att vi lyckats
slå oss ut ur den stora inringningen, vi
tre. Men så en dag har Den Svarta Handen
från Sveavägen i Stockholm
plötsligt stått livslevande i
vår väg igen. - - - Där jag och
min hustru vunnit förtroende och efter
hårt arbete lyckats finna en viss
uppskattning och ersättning för
vårt slit, har plötsligt rest sig en
mur av misstänksamhet och kyla. Det ena
efter det andra av våra
avsättningsfält har på
något mystiskt sätt avstängts.
Jag har också arbetat för svenska
förlag och tidskrifter, under olika
signaturer. Men förr eller senare har
Handen upptäckt oss och drivit oss bort.
Såväl hemma som i främmande
länder. - - -"
Citatet ifråga slutar sålunda:
"Tro nu inte, att detta är skämt. Det
förhåller sig ingalunda så,
utan detta är skrivet av en svensk
författare, som levat i en flerårig
landsflykt."
Fallet må kanske synas sällsynt,
men det kan tjäna till att framhålla
i än starkare belysning de
vedervärdigheter, som Bonniersk onåd
kan ådraga även här i landet
levande författare. Ty om den Bonnierska
handen kan nå och förfölja
misshagliga svenska författare även om
dessa sökt en fristad utanför Sverige,
huru mycket större och mer hopplösa
risker löper ej då den
författare, som söker trotsa
onåden under kvarstannande här i
landet, där det stora förlaget sitter
mitt i sitt spindelnät av
bokförlagsexpeditioner och tidnings- eller
tidskriftsredaktioner.
(163)
Själva de andra förlagen, det
fåtal som alltjämt söker
hålla uppe konkurrensen, kan göras
till föremål för allehanda
förföljelser om än naturligtvis
under andra former, mer i det tysta, på
mörka omvägar. Särskilt alltsedan
den stund, då under gemensamhets-kampen
mot bröderna Kreuger Moses lyckades vinna
insteg i bankvärlden. Den ödesdigra
dag 1932, då Herodes och Pilatus,
Wallenbergshuset och Bonnierhuset, funno
varandra. Det är ju bankerna, som
bestämma krediten, medge eller avklippa
sådan, och då är det ej
svårt att inse, vilken betydelse det
för Bonnierna har, att numera sedan flera
år en av dem fungerar som en av
vice-Översteprästerna inne i det allra
heligaste i det Wallenbergska Mammonstemplet vid
Kungsträdgården.
Att omöjliggöra och avliva
misshagliga smärre konkurrentförlag,
dessförinnan av Moses målmedvetet
underminerade, har redan nämnts som ett led
i den Bonnierska praktiken, när det
gällt att hindra de svenska böckernas
förbilligande. Och de
förföljelsemetoder, som därtill
lämpa sig, äro numera för Moses
så väl tillrättalagda och
så enkla att tillgripa och utföra, i
motsats mot vad förhållandet var,
innan Bonnierna blivit också en
börsfaktor, en bankmakt.
Samma metoder kunna ju också i
nödfall mobiliseras och användas mot
eventuellt genstörtiga bokhandlare, om
möjligen någon sådan skulle
kunna tänkas söka stegra sig mot
ukaserna om att först och sist skylta med
och puffa för Moses-böckerna samt
låta de andra förlagens alster
få åtnöjas med platser i
skymundan. Någon direkt Bonniersk
förföljelse mot bokhandlarna är
dock förvisso lika otänkbar som
obehövlig, till den grad försoffade
och maktlösa som
(164)
dessa numera hunnit bli under det Bonnierska
skräckväldet. Det finns visserligen
undantag även inom den svenska
bokhandlarkåren, men dessa lysande
undantag bekräfta bara regeln.
Och så har ju huset Bonnier slutligen
sin ytterst användbara pressbyrå,
så fort det gäller inte bara
misshagliga tidningar och tidskrifter, utan
också de böcker, som det kan behaga
herrarna Bonnier tillsammans med två
kusinerna Hirsch att försälja genom
deras tidningsbud på tågen eller
genom stationernas tidnings och bokkiosker. Man
kan vara förvissad om samt även utan
större svårigheter kontrollera och
konstatera, att det ges utomordentliga
möjligheter till förföljelse
också genom ifrågavarande byrå
och dess bud, och att dessa möjligheter
också flitigt utnyttjas, mitt framför
näsan på det svenska folket och utan
att en röst av protest tillåtes
göra sig hörd.
Och ett folk, en tidnings- och
tidskriftspress, en bokförlags- och
bokhandelskår, som lugnt och utan skymt
till motåtgärder låter ett enda
företag till den grad äta sig in och
befästa sin makt, sin slutliga allmakt - ha
de verkligen någon rätt att klaga, om
och när denna allmakt tar sig uttryck ej
blott i en undan för undan allt värre
hänsynslöshet ifråga om den
dagliga konkurrensen, utan också i en lika
hänsynslös förföljelse i
händelse av försök till
motstånd?
Kanske - kanske inte. Men hur som helst med
den saken, det måste dock slås fast,
att det insteg i tidningsvärlden och det
inflytande där samt genom densamma, som
Moses lyckats förvärva sig, är av
den allra största betydelse, större
än de flesta människor ana.
Därmed följa nämligen
möjligheter av oanad räckvidd
ifråga om att förfölja,
omöjliggöra, litterärt,
(165)
politiskt, ekonomiskt, moraliskt, varenda
person eller institution, som kan våga
tänka på att opponera sig mot Moses i
en eller annan form, på vilket
område det vara må. Ve den, som
Moses svär på att
tillintetgöra!
Det hittills mest iögonenfallande
exemplet på ett flagrant fall av Bonniersk
förföljelsekampanj i pressen har redan
omnämnts. Vi åsyfta fallet Kreuger.
Slug och försiktig som Moses är,
aktade han sig emellertid för att
låta sitt eget ägande hus- och
livorgan Dagens Nyheter framträda
alltför mycket och allför hätskt,
under den allra värsta Kreuger-kampanjen. I
stället föredrog Moses att under hand
spy ut sitt etter i och genom andra pressorgan,
där genom Moses-koncernens handgångna
män man kunde för pengar och goda ord
få in alla önskade angrepp, om ej
på annat sätt så i form av
insändare, och. sedan kritisera dem alla i
huvudorganet Hirschels Nyheter i Stockholm.
Ty Moses är aldrig rådlös,
vare sig det gäller att göra
geschäft eller att gå till angrepp,
att försvara sig eller att
förfölja.
|