Martin Brandt

 

19   Kap. XIX.   BONNIERSKA PRESSBYRÅN.   I det föregående har i samband med omnämnandet av Bonnierpressen också nämnts den s. k. Pressbyrån såsom varande av synnerlig betydelse för herrarna Hirschel genom den så gott som oinskränkta maktställning, de lyckats förskaffa sig inom företaget ifråga, som i sin ordning är av avgörande betydelse för resp. tidningars spridning och möjligheter att slå sig fram i den hårda konkurrensen. Företagets officiella namn (109) är Svenska Pressbyrån, och sedan något över trettio år drives rörelsen i form av aktiebolag. Dess antydda oerhörda betydelse för de svenska tidningarna framgår bl. a. av, att Pressbyrån dels har ensamrätt till att försälja tidningar på samtliga statens och de flesta enskilda järnvägar, såväl genom s. k. tågbud som från kiosker vid järnvägsstationerna, dels övertagit levererandet av utkommande tidningar till omkring 10,000 återförsäljande butiker över hela landet, varjämte Pressbyrån på en mängd större platser bedriver självständigt tidningskolportage med egna försäljare. Utom huvudkontoret i Stockholm har upprättats filialkontor i ett halvt hundratal svenska städer. Företaget tar befattning med ungefär 600 olika svenska tidningar, som regelbundet försäljas i omkring l50 miljoner exemplar, och för driften sysselsättas inemot halvtannat tusental personer. Som man ser, en liten nätt affär. Mycket att sköta, men också förvisso mycket att tjäna. Bonnierna fingo in sin hand där just genom förvärvet av Dagens Nyheter 1916, ty aktierna skola nominellt innehas av resp. tidningar. Betecknande är, att knappt hade denne nykomling, herr K. O. Bonnier, kommit att tillhöra byrån, förrän han valdes till styrelsens ordförande. Och det förblev han sedan i nästan två årtionden, då han äntligen vid närmare 80 års ålder lämnade styrelsen, dock endast för att där ersättas av en av sönerna Hirschel. Hur är nu bolagets styrelse sammansatt? Detta företag, inom vars ledning rätteligen skiftande intressen borde vara så allsidigt representerade som möjligt. Styrelsen skall bestå av inalles nio medlemmar. Av dessa tillhör endast en landsorten och är bosatt i Malmö; (110) av de andra åtta, som alla äro bosatta i huvudstaden, kan man gott bortse såväl från ordföranden - den endast för representationens skull valde och honorerade generalkrigskommissarien Wijnbladh - som också från den avlönade verkställande direktören, en pensionerad major och trevlig "lebensbruder". Det återstår sålunda i styrelsen här i Stockholm sex ledamöter, som alla borde vara tidningsmän eller fackmän inom tidningsbranschen. Av dessa sex finns det emellertid blott en enda kristen svensk, herr Roeck-Hansen, medan alla de övriga fem äro judar, och bland dessa tre bröder Bonnier, samtliga betitlade bokförläggare, medan de båda återstående heta Hirsch, besläktade med Bonnierna samt till yrket angivna såsom den ene ingenjör, den andre disponent. En skön samling till garant för "pressens frihet", när det gäller Pressbyrån! Av sex styrelseledamöter i den institution, som skall ansvara för, ja, som skaffat sig formligt statsmonopol på det opartiska och samvetsgranna ordnandet och handhavandet av de svenska tidningarnas spridande och tillhandahållande, frånsett prenumerationen, av dessa sex finns en enda fackman och icke jude, medan fem äro judar och av dem tre bröder ur familjen Bonnier, sålunda representerande en enda av de stora dagliga tidningarna - plus en syndaflod av kolorerad veckopress - medan de två andra judarna äro deras släktingar. Här skulle man, om någonsin, kunna tillämpa det gamla ordstävet om att skam går på torra landet! Och det är just det, som är det farliga med judarna, och på samma gång det för dem så karaktäristiska, att de, så fort de känna sig varma i kläderna och hunnit bli hemmastadda, sakna allt sinne för måtta och mo- (111) deration, och med avkastande av all tidigare låtsad anspråkslöshet plötsligt rycka till sig hela kakan, hyllande som sitt valspråk: "Allt eller intet!" Vi ha ju haft en hel del andra familje-, parti- eller intressentkoncerner, som var på sitt gebit sökt breda ut sig och lägga beslag på alla poster av avgörande betydelse, men i regeln dock med någon, åtminstone skenbar moderation och under varjehanda skyddande förklädnad. Men dylikt har Moses-koncernen tydligen helt och hållet försmått, efter erövrandet först av en viktig position inom Sveriges press samt därefter erövrandet av den ännu betydelsefullare pressinstitutionen Svenska Pressbyrån, där Moses med häpnadsväckande hänsynslöshet klampat in med hela sin familj och två judekusiner. Det ser verkligen ut, som om det blir nödvändigt förr eller senare att på något sätt stärka judarnas "pénétration pacifique" - eller peaceful penetration, som det kanske numera borde hela, sedan Europas judar alltmer börja kasta befriande blickar västerut - på det ekonomiska och finansiella området, just därför att de alltid visat sig vara ur stånd att hålla måtta. Det kan inte hjälpas, att man både kan förstå och i viss mån gilla Hitlerregeringens ingripande mot de tyska judarnas beslagläggande av alltjämt utvidgade områden av tyska folkets ekonomiska liv. Alldeles särskilt gäller detta ingripandet mot det judiska pressväldet, en inte mindre ekonomisk än kulturell fara. Ur den av judeförläggaren Moses grundade Berliner Tageblatt, redigerad av Arthur Levysohn, hade under årtiondenas lopp vuxit fram en tidningskoncern, som slukade massor av konkurrenter samt ynglade av sig ständigt nya tidningar och tidskrifter av alla slag, i alldeles särskild (112) grad under den första efterkrigstidens kaos och villervalla. I vilken utsträckning denna halvt otyska, halvt kosmopolitiska tidningspress bidrog till att försvåra den nationella pånyttfödelsen i Tyskland, kan naturligtvis ej exakt påvisas. Men helt visst var det av behovet påkallat att göra slut på övermodet, hänsynslösheten och oförståelsen hos denna judepress, som ej ville eller kunde finna sig i att sätta de nationella synpunkterna över alla andra, utan prompt ville forsätta att spela på sina gamla salongsliberala strängar, vid behov omstämda till allt radikalare och bolsjevikiska tongångar. Det förefaller kanske åtskilliga svenska läsare vara ett alltför hårt och godtyckligt ingrepp i den privata äganderätten, när Hitlerregimen en vacker dag beslagtog hela judekoncernens tidningslokaler, tidningar och tidskrifter, löste in lager och inventarier, strök ett streck över "rättigheterna" och körde de hebreiska direktörerna och chefredaktörerna på porten. Men själva utan sinne för moderation och måtta, förstår den judiska mentaliteten ej halvmesyrer, och de imponeras ej av annat än kraftiga, resoluta åtgärder, som hylla samma regel - "Allt eller intet!" - som judarna själva tillämpa, då de ha makten. Man må väl kunna hoppas, att inte även här i Sverige förhållandena skola ta en utveckling liknande den judiska översvämningen i Tyskland, särskilt inom pressgebitet, så att sådana drastiska åtgärder, som där vidtogos, måste tillgripas även här. Det ser emellertid mörkt ut, särskilt som våra tongivande judar naturligtvis äro tillräckligt sluga att kurtisera och, om så kräves, krypa för den f. n. makthavande socialdemokratin. Denna börjar dock här i Sverige visa tecken (113) till att överge sin tidigare antinationella hållning och visa mer nationella signaler och tendenser. Under sådana förhållanden borde också den svenska pressen själv i främsta rummet vakna upp till insikt om den fara, som sakta men säkert hotar att slå den i samma bojor, som en gång herrar Moses, den tyske Moses, Ullstein, Levysohn m. fl. i Tyskland fjättrade dess tidningspress med, och som det krävdes en revolution och en Hitler för att krossa. En grundlig revolution i svensk press vore förvisso av nöden, med början inom Svenska Pressbyrån.