13
Kap.
XIII.
MOSES BLIR SKRÄMD, OCH GÖMMER
SIG BAKOM BUSKEN.
De båda fall, då det någon
kort tid såg ut, som om Moses
möjligen skulle kunna bli inburad för
sitt bokförläggande, inföllo som
bekant 1884 efter utsändandet av den
första "Giftas"-boken samt tolv år
senare i samband med publicerandet av
Frödings "Stänk och Flikar", år
1896.
Vid intetdera av dessa båda
tillfällen kunde förläggaren
sägas ha huggit i sten. Tvärtom!
Båda de ifrågavarande böckerna
voro ju och ha till den dag i dag är
förblivit mästerverk, som räknas
till vår klassiska litteratur.
Sin första och största ryktbarhet
erhöllo de ju emellertid genom att de
båda två av oförstående
s. k. sedlighetsbevakande myndigheter blevo
beslagtagna och föremål för
tryckfrihetsprocesser. Deras betydelse
åter i den Bonnierska krönikan och
för uppfattningen om och
värdesättningen av den Bonnierska
mentaliteten, ligger i det sätt,
varpå herrarna Moses, i detta fall
särskilt gamle Albert. reagerade inför
utsikten att möjligen få på
sitt geschäft inte bara håva in
pengar, utan också kanske få
för detsamma kläda skott.
Att tryckfrihetsåtalen voro
fullständigt omotiverade, säger sig
självt. Därför kan det på
intet sätt vara fråga om att
uppföra dem på Moses-företagets
skuldkonto. Men lika omöjligt ha herrarna
Bonnier-Hirschel genom sitt uppträdande vid
de båda tillfällena ifråga
gjort det även för den
välvilligaste bedömare att
uppföra de båda fallen på deras
kredit- eller förtjänstkonto.
(73)
Detta beror förstås på, vad
man menar med förtjänst. På ett
sätt blevo de båda böckerna, som
vid sitt första framträdande
höllo på att skrämma livet ur
herrarna Moses, far och son, två av de
säkraste grundstenarna för huset
Bonniers utveckling till miljonföretag.
Litet skandal hade Moses naturligtvis
räknat med: ja, varför inte rent ut
säga hoppats på, naturligtvis i
reklamsyfte. Ifråga om t. ex.
"Giftas"-boken hade man, tycks det, tänkt
sig t. o. m. möjligheten av att en passus i
boken rörande konfirmationens nattvardsvin
skulle kunna bli betraktad som gäckeri med
sakramenten. Men då åtalet
utvidgades att gälla rentav hädelse
mot Gud, blev det värre, ty i förra
fallet hade det kunnat bli fråga blott om
fängelse i 6 månader eller
böter, medan i senare fallet åter det
kunde bli ända upp till 2 års
straffarbete.
I det Frödingska fallet åter
gällde åtalet "sådana
ohöljda och skändliga
framställningar av lasts utövning,
varigenom främjandet av ett
fördärvligt levnadssätt
åsyftas."
Redan för oss nu levande, skilda genom
blott 40-50 år från den
ifrågavarande perioden, förefaller
det så gott som oförklarligt, hur ens
de värsta sedlighets-zeloter kunnat komma
på åtalsidéerna. Men när
nu förläggaren en gång tagit
risken och räknat med densamma just i
reklamsyfte, då blev det i högsta
grad osmakligt och ynkligt att bli vittne till
den nästan otroliga feghet och
förfäran, varav Moses nu greps, och
hans feberaktiga, krampaktiga
ansträngningar att få avvältra
det juridiska ansvaret från sig på
författaren. Lättast blev detta
ifråga om den sjuklige, finkänslige
Fröding, som utan vidare, dock efter
ångestfulla böner och uppmaningar
från Moses sida, genom att lämna
Moses den i tryckfrihetsförordningen
påbjudna förfat-
(74)
tarnamnsedeln, tog allt ansvaret på
sig. Då hade emellertid Moses redan hunnit
lägga i dagen en häpnadsväckande
feghet ej blott genom alla de feberaktiga
vädjandena till författaren att
för Guds skull se till att Moses bleve
skild från målet, utan ännu
mera genom sina i tidningarna återgivna
försök att försvara sig, där
fegheten fick honom att förödmjuka sig
ända därhän, att han
förklarade, att "förläggaren
är blott ett underordnat biträde i
litteraturens tjänst"!
Ynkligheten från förläggarens
sida var i detta fall så mycket
större, som den gången risken
för en fällande dom var så gott
som ingen, trots att t. ex. den
sedlighetsivrande Sigurd prompt ville ha dom
över
"miljonären-bordellpoetförläggaren-judgubben",
varmed Moses träffande karakteriserades.
Men om sålunda fegheten vid det
Frödingska tillfället var
iögonenfallande, hade samma feghet och
omanliga, jämmerliga vädjan till den
annars så förbisedde författaren
framträtt i ett ännu skarpare och mer
obarmhärtigt ljus i det Strindbergska
fallet, tolv år tidigare. Vid den
tidpunkten var för övrigt Moses
ännu bara ett par och sextio år,
varför utsikten till att eventuellt
få 6 månaders fångelse eller
böter inte behövt verka så
ytterligt förfärande. I stället
för den tragik, som den Bonnierska
familjebokens författare synes vilja ge
skildringarna sken av - och breven om
utsändandet hals över huvud av unge
Moses till författarens vistelseort i
Schweiz för att tigga och be denne komma
hem och rädda den åldre Moses genom
att själv svara i hädelsemålet -
i stället för denna tragik faller
över alla dessa uppträden ett
stänk av omedveten, oemotståndlig
komik.
Inte minst gäller detta om de båda
"Giftas"-förläg-
(75)
garnas poserande och viktighetsmakeri, sedan
äntligen den infångade diktaren
hamnat i Stockholm, för att inte tala om
deras triumfatorslater efter frikännandet.
Hela episoden resulterade i en glänsande
gratisreklam för Moses och Strindberg, och
den förre poserade som beskyddare ej blott
av Strindberg utan av den s. k. nya litteraturen
i allmänhet. Båda herrarna Moses hade
kommit på modet. De nya författarna
föredrogo att, om möjligt, få
debutera hos Strindbergs förläggare.
Moses förstod sannerligen att skaffa sig
valuta såväl ifråga ont
prestige som ifråga om pengar.
Det mest tragikomiska i hela affären
är emellertid, att när det sedan,
omedelbart efter "Giftas"-bokens
frikännande, helt naturligt blev
fråga om att utge en ny upplaga, då
drog sig, trots frikännandet, den judiske
förläggaren för att göra den
affären. Den gamla farisédemonen,
som spelat så många komedier i det
gamla Jerusalem, grep den åldrande Moses
med hull och hår, och den gamle
skäggige gyckelmakaren låtsades, som
om han plötsligt blivit för fin och
för upphöjd för att vilja
spekulera i en dylik lättköpt reveny!
Vilken bottenlös, avgrundsdjup
fräckhet av den gamle Jakobs oäkta
avkomma att spela dygdemönster i
västerländsk anda! Att de livslevande
djävlarna, som Luther träffande kallar
dem, inte begripa, att de en gång för
alla äro avslöjade som huggormars
avföda och alla bedragares
mönsterbilder!
Moses junior skildrar helt oskuldsfullt i den
ovannämnda Moses-boken, hur han på
den gamle Moses vägnar sprang omkring hos
småförläggare i Stockholm
för att skaffa en förläggare av
den nya "Giftas"-upplagan, som Moses själv
inte ville officiellt stå i bräschen
för, men gärna ville tjäna "mange
Penge" på. Inte
(76)
heller kollegerna visade dock någon
lust den gången; dels voro de rädda
för sedlighetsfanatikerna, dels kanske de
inte hade lust att vara bulvan för Moses.
Att denne komme att ge ut en ny del av "Giftas"
med nya historier, det anade man, men just
därför ville utan inte reklamera
för den nya delen genom att ge publiken ett
omtryck av första delen.
Moses fann dock på råd. I
Stockholm fanns på den tiden en originell
man, som hette Leufstedt, med det från
ghettot och modersmjölken invanda yrket att
sälja bättre, avlagda herrkläder,
men som också roade sig med varjehanda
andra små bigeschäft. Bl. a. gav han
ut "visor tryckta i år" från sin
firma, som han gett det klingande namnet
"Bokförlagsföreningen Svea" - ett
typiskt judenamn på ett typiskt
judeföretag! Det var på detta "lump-
och klädesförlag", som andra upplagan
av "Giftas" utkom.
"Min far blev mycket glad", skriver Karl Otto
Hirschel med spelad oskuld, ''över att
på så sätt Strindberg av
klädesförsäljaren Leufstedt fick
2.500 kr. för 3.000 exemplar". Fast det var
en offentlig hemlighet att det hela rörde
sig om en vanlig bulvanhistoria. Den Bonnierska
firman skulle hålla sig för god att
vilja så omedelbart efter processen
omtrycka "Giftas"-boken men om detta gjordes av
bulvan, angick det ingen. Samma
förlagspolitik går som bekant igen
ännu år 1937, när
Hirschelförlaget söker profitera
på modärn Pelle Snusk-litteratur;
böckerna ges ut på ett
bulvanförlag.
Strindberg själv lät sig emellertid
inte föras bakom ljuset. Längre fram,
under något av de vanliga grälen med
Moses angående förläggandet av
någon Strindbergsbok, antydde han
försmädligt, att om det kanske
(77)
inte ginge an direkt på Bonnierska
förlaget, skulle man kanske
försöka hos "Bokhandelsföreningen
Svea". Praktiken med bulvanförlag har
för resten alltid utnyttjats flitigt hos
Bonnierfirman, om än i andra former och av
delvis andra skäl. Närmast som ett
gyckelspel verkar det, att när Strindberg
vid samma tidpunkt skrev sin "Kvarstadsresan",
så ville Bonnierna inte heller
förlägga den. Åtminstone inte
direkt och inte som bok. I stället
vidtalades en mindre välkänd
litteratör, som senare gjorde skandal under
Frödings-åtalet, att trycka
"Kvarstadsresan" i sitt boulevardblad
"Budkavlen" samt att betala Strindberg 1.000 kr.
för rätten därtill. Men det var
en offentlig hemlighet var den
ifrågavarande litteratören, som var
känd för sina urusla affärer,
kommit över de 1.000 kronorna . . .
Varför inte "skräddare Leufstedt"
fick förlägga också
"Kvarstadsresan", är okänt.
Försäljning av bättre avlagda
kläder hade ju ej ansetts behöva vara
alldeles främmande för bokförlag
på den tiden, då den förste
svenske Bonnier hyrde sin första
Stockholmslokal att användas "antingen till
bokhandel eller till handel med
färdiggjorda kläder" - eller kanske
rättare för båda
ändamålen samtidigt.
|