Martin Brandt

 

21   Kap. XXI.   SVARTA HANDEN FRÅN SVEAVÄGEN.   Vilken betydelse det kan ha för de olika tidningarna och tidskrifterna, särskilt de mindre av dem, att Bonnierna genom sin fullständiga allmakt inom Pressbyrån, deras egen privata byrå, ha makt att helt och hållet kväva, strypa och tillintetgöra sina konkurrenter, är kanske inte så uppenbart för alla som det borde vara. Det är ju helt på de Bonnierska buden i järnvägskupéerna, på de Bonnierska tidningskioskerna vid stationerna, på de Bonnierska tidningskolportörerna landet runt, som det beror om och hur pass mycket en tidning eller tidskrift, ny eller gammal, skall kunna göra sig bemärkt i den mördande konkurrensen. Det behövs bara en förstulen vink, en antydan - inte från högsta ort, utan från förstående och påpassliga underhuggare - så kunna misshagliga tidningar och tidskrifter vara ganska säkra om sitt öde, d. v. s. sin undergång. Gång på gång har man kunnat i olika dagliga huvudstadstidningar läsa tillkännagivanden från resp. redaktion, att den anhåller, att de tågpassagerare, som vid olika tillfällen begärt få köpa tidningen ifråga, men avspisats med påståendet "Den är slut", måtte ha godheten att för redaktionen anmäla tid och plats för det skedda i och för undersökning om, hur det vid tillfället ifråga verkligen förhållit sig med budets oförmåga att tillhandahålla den önskade tidningen. Det var visst, efter vad vi erinra oss, särskilt "Allehanda" under den Ljunglundska regimen, som ansåg sig ha anledning att klaga i berörda avseenden. Tidningen (120) stod nämligen då till den grad illa till boks hos jude-förlaget, att detta rent av vägrade sända sina böcker till redaktionen i och för anmälan. Moses hade nämligen beslutat, att denna lilla pressslusk "Allehanda" skulle stukas - här var en som Moses vågade sig på, eftersom han var så liten och ofarlig. Episoderna med tidningsbuden, som förklara sig för tillfället inte ha den eller den önskade tidningen, är ju rätt belystande, fast bara ett enda av de mångfaldiga sätt, varpå en monopoliserad distribution även mångfald föremål, det må vara tidningar eller annat, kan ha de distribuerade varornas och dess ägares öde i sina händer. Vad som i detta fall gäller de på tågen, vid stationerna eller på öppna platser utbjudna tidningarna, gäller också de böcker, som samtidigt och på liknande sätt utkolporteras från Moses-förlaget direkt, d. v. s. genom dess bud, i ogenerad konkurrens med de svenska bokhandlarna, som redan dessförutan av Moses pressats ned till fullständig maktlöshet. Men vilka förlags böcker tror den ärade läsaren, att tågbuden och övriga ombud för den Bonnierska pressbyrån bjuda ut i första hand? Det är emellertid som bekant ingalunda bara tidningar och böcker, som av de ifrågavarande Bonnier-försäljarna tillhandahållas på tågen och vid stationerna. Tvärtom kan man hos en del av dessa Bonnierska pressombud tillhandla sig kola och Fyffes bananer och först som sist rökverk av alla slag, de infamt påpassade ordinarie tobakshandlarna till obotlig skada. Och varför skulle Moses inte sälja Virginiatobak lika gärna som Agnes von Krusenstiernas familjeinteriörer och Dagens Nyheter, som aldrig saknas hos tidningsbuden och "Levande livet" och kola och bana- (121) ner? Samme Moses, som i likhet med den grekiska sagans hydra har ett oräkneligt antal huvuden, som, om något av dem skulle av någon anledning försvinna, ögonblickligen ersättes med ett nytt eller flera nya. Samme Moses säljer och belånar ju obligationer, oaktat ingen människa kan begripa, vad det geschäftet kan ha att skaffa med bok-, tidnings- och cigarrettschackrande. Moses har också ett slags avbetalningsaffär i direkt samband med bok- och tidningsgeschäftet. Moses gör i film och radio, vilken sistnämnda institution Moses lyckats att särskilt få till att göra reklam för Moses' egna böcker, Moses' egna tidningar. Vi kunna ej underlåta att än en gång inflika ett litet utdrag ur den förut omnämnda Kreuger-bokens omnämnande av de Bonnierska intrigerna: "Pudelns kärna, den egentliga, värsta faran från Bonnierhåll är, att Bonnier företer bilden av en bläckfisk, opererande med tjugo eller hundra griparmar samtidigt. Han publicerar religiös litteratur med samma patriarkaliska uppsyn och moraliska patos. som när han profiterar på smutslitteratur. Han förtjänar guld på alla manifestationer av svensk "nationalism" med samma fördomsfrihet, varmed han spekulerar i alla slags böjelser för kommunism och bolsjevism. Han härskar genom att söndra och splittra. Han är den långa, giriga handen, som sticker fram och stickes in överallt, men aldrig kan fångas. Hans hus har starka likheter med huset Wallenberg, eller - för att gå till det särskilt för de yngre herrarna Moses så kära och lärorika Amerika - huset Morgan; men det svenska judehusets metoder och uppträdande har en än mer förrädisk anstrykning, i det ingen människa skulle våga påvisa företagets verkliga avsikter. Är det (122) huvudsakligen svenska eller franska eller yanke-krafter... eller är det kanske ryska... som stå därbakom och driva sitt spel under skyddande förklädnad? Eller är det i företagets innersta kärna intet av allt detta - utan helt rätt och slätt bara den evige juden Shylock från Shakespeares drama - kort och gott den gamle Shylock, som här dock handlar inte bara med guldmynt och procenteri, utan med helt andra och betydelsefullare värden . . . i sista hand såväl kulturella som nationella, hur långt dessa än månde te sig från Shylocks synpunkter: " - - - På tal om de Bonnierska bläckfiskarmarnas förmåga att gripa omkring sig, få vi inte glömma ett av de senaste och viktigaste förvärven. Det allra betydelsefullaste var väl den Åkerlundska erövringen, men ungefär samtidigt skedde också den s. k. fusionen mellan å ena sidan judebolaget Moses och å andra sidan det förlag, som väl skulle anses som Sveriges finaste, gamla Norstedts. Beträffande detta blev det väl inte precis ett förvärv eller rent köp. Den överenskommelse, som träffades, och den fusion som åstadkoms mellan Norstedts och Bonniers, berörde icke hela bokförlagsrörelsen, utan blott förläggande av skolbokslitteratur, och det var fråga om ett slags kompanjonskap inom detta särskilda förlagsområde med vissa begränsningar och bestämmelser rörande de båda kontrahenternas praktik. Judarna hade väl tyckt, att konkurrensen med Norstedts gjorde skolböckerna alldeles för billiga för svenska folkets barn, samt omsider lyckats få det gamla ansedda förlaget på sin sida, nu när den gamle myndige kraftkarlen Holm sedan årtionden vilat i sin grav. Denna firma kallar sig "P. A. Norstedt-Albert Bon- (123) nier, Svenska Förlaget". Alltså sida vid sida det förnämliga förlagsnamnet Norstedt och namnet på den förläggare, som Norstedt-direktören G. B. A. Holm en gång i tiden inte ville sitta tillsammans med i samma bokförläggaresammanslutning . . . Man torde knappast misstaga sig, om man antar, att det för gamle Moses son, Karl Otto Bonnier, var en stolt stund, då han lyckades få detta firmanamn antaget, med de bägge personnamnen uttryckligen ingående däri. ----- Sin oerhörda utveckling på bekostnad av alla sina konkurrenter och sin nuvarande maktställning har Moses-förlaget vunnit först och sist genom ett reklamväsen, som i målmedveten hänsynslöshet saknat sin like inom landet. Bonnierreklamerandet har mångfaldiga sätt att göra sig gällande. Det tidigaste och enklaste är naturligtvis annonsering och utpuffande i resp. tidningsorgan av varje utkommande Moses-bok, den må vara aldrig så obetydlig och intetsägande, rentav underhaltig och mindrevärdig. Annonspuffandet kompletteras så av recensioner, om vilka det i flertalet fall kan sägas, att de äro på ett eller annat sätt, mer eller mindre direkt, betalade. Inte bara ifråga om bokfabrikens egen tidning Dagens Nyheter, vars hela medarbetarstab, inklusive herrar recensenter, ju direkt är i fabrikens sold. Utan runt omkring på tidningsredaktionerna i Sveriges land sitter folk, som på alla möjliga sätt äro beroende av det stora Moses-förlaget, vare sig som författare till på förlaget utgivna böcker eller som dess stipendiater, eller som medarbetare i dess tusen och en magasin, etc.... Och alla dessa veta naturligtvis alltför (124) väl, vad deras frid tillhörer, för att ej underlåta att instämma i den övriga klackens mer eller mindre oreserverade jubeloväsen. Bonnier-reklamen i form av recensioner är följaktligen ingalunda inskränkt till bara själva det stora Bonnierbladets litteratur- och kulturspalter, utan samma reklam letar sig väg också till spalterna i de allra flesta andra tidningar; moderata eller liberala eller socialdemokratiska, ja ännu mera radikala. En bekant författare har berättat, hur han efter att ha fått de vackraste recensioner för en utgiven bok i så gott som alla tidningar utom i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, tog sig friheten låta tillställa ett särskilt exemplar till en av Svenska Dagbladets litteraturbedömare, som emellertid under mycket komplimenterande och ytterst artigt måste med tydlig ledsnad och halvt skamsen meddela, att av vissa skäl vore det ej troligt, att boken finge recenseras. Den hade nämligen utkommit från ett icke Bonnierskt förlag. Ett annat fall: ett vetenskapligt arbete, ej heller det tyvärr på Moses förlag, anbefalldes ej blott i ett flertal tidningar Sverige runt utan också i grannlandspressen. Men Dagens Nyheter teg absolut, och likaledes Svenska Dagbladet. Författaren tog sig då friheten att vända sig direkt till Moses, och undrade, om det ej vore möjligt att åtminstone fä boken ifråga påvisad i Dagens Nyheter, gärna t. o. m. utskälld, men i alla fall inte precis ihjältigen? Svaret blev den för alla, som ha minsta kännedom om förhållandena, häpnadsväckande eller kanske snarare sorglustiga förklaringen, att ehuru förlaget visserligen äger den ifrågavarande tidningen, skulle det ej kunna falla ägarna in att på minsta sätt påverka eller söka öva någon som helst påtryckning (125) på tidningens redaktion eller dennas olika medlemmar! Bokens författare har ganska mycket sinne för humor och har omsorgsfullt gömt det brev, vari denna dyrbara förklaring förekom. En framslående funktionär inom Publicistklubben, också med sinne för humor, har bevekligen anhållit, att brevet ifråga finge för all framtid förvaras i klubbens arkiv, såsom ett lika vackert som vältaligt vittnesbörd om vårt fria ord under tjugonde seklet, det 56:e enligt judiska kalendern. De nu senast omnämnda små fallen ha anförts blott för att i förbigående visa, hur svårt det är dels för författare utanför den Bonnierska klicken - och än värre, ifall möjligen denna klick av någon anledning skulle vara onådigt stämd mot vederbörande - dels för andra mindre furlag, att göra sig gällande under konkurrensen med Moses-förlaget och dess klienter. Intet annat svenskt bokförlag är i stånd att vräka ut sådana massor av annonser, spalter upp och spalter ned, stundom hela stora sidor. I detta Bonnierska annonshav drunkna och försvinna andra förlags fåtaliga och blygsammare annonser, särskilt när det är boksäsong. De drunkna och försvinna och lyckas blott i enstaka undantagsfall göra sig hörda, vare sig i annonsspalterna eller bland recensionerna, där de meterlånga Bonnier-redogörelserna alldeles kväva de centimeter- eller millimeterlånga omnämnanden, som kunna bli över för andra förlag. För övrigt har Moses ytterligare den utvägen, att kommendera sina bokhandlare att då och då, ibland flera dagar i följd, fylla ett eller flera av sina fönster med uteslutande Moses-böcker; ibland bara en och (126) samma bok, förevisad i ett eller flera fönster med ett par hundratal exemplar. Naturligtvis i avsikt att inbilla folk, att denna bok är något alldeles extra, d. v. s. en bok som Bonnier-förlaget beslutat till varje pris trumfa igenom. Hur det är möjligt, att konkurrentförlagen kunna stillatigande finna sig i att på detta sätt då och då få samtliga sina egna arbeten bortsopade för en eller flera dagar och i bokhandelsfönstren nödgas ge plats för uteslutande Bonnierlitteratur, ja, detta står i samband dels med det långsamma undermineringsarbete, som från Bonnierhåll bedrivits under årtionden för att beröva bokhandlarkåren och dess sammanslutningar så gott som all ekonomisk och moralisk motståndskraft, dels med konkurrentförlagens gradvisa minskning såväl i antal som i betydelse. Samt kan i någon mån även tillskrivas dumheten och den svenska flatheten inför den utländska fräckheten ...