Martin Brandt

 

20   Kap. XX.   "LÅT JERUSALEM BRINNA!"   Den numera Bonnierska, f. d. Åkerlundska s. k. kulörta veckopressen är i själva verket en i högsta grad motbjudande företeelse. Särskilt ifråga om vissa schatteringar, som uppstå på litet längre avstånd från modercellen vid Sveavägen, där "De fyra stora" rest sig sitt palats och inte riktigt vilja kännas vid precis alla inom den talrika avkomman. vilken liksom de lägre organismerna inom djurriket oupphörligt föröka sig genom klyvning eller på vad sätt det nu må gå till. Levande ungar blir det i alla händelser ögonblickligen, som genast sprida sig i det allt grumligare och smutsigare presshavet. Bonnierna hade redan tidigt, på 1840- och 1850-talen, innan de ännu vågat tänka på att ge sig in i tidnings-politiken, försökt sin lycka med boulevardblad, skämt- (114) tidningar, modetidningar och sådant småkrafs. Men det blev aldrig någon riktig affär av allt detta småplotter, och så tog det för mycket tid och arbete från den viktigare bokfabrikationen och bokschackrandet. Men att fram emot sekelskiftet och in på l900-talet Bonniernas intresse för dylik veckojournalistik återuppvaknade hade sina särskilda skäl. De unga författarna och författarinnorna, som det Bonnierska förlaget gärna ville gälla för att ha till hälften på entreprenad, började forökas i en dittills oanad grad. Sådana massor av romaner, noveller och poesi strömmade in och måste magasineras på bord och stolar, bänkar och hyllor i de Bonnierska lokalerna, att det blev otänkbart alt ge ut hela denna myriad i bokform. Däremot skulle kanske en rätt stor del kunna stoppas in i olika tidskrifter, magasin, revyer eller hur de nu kunde komma att kallas. Det kunde hända, att dessa tidskrifter eller åtminstone någon eller några av dem kunde i längden bli givande; varom inte, behövde förlusten inte bli så stor, ty dels måste de Bonnierska tryckpressarna ständigt matas, dels kunde novell- och poemförfattarna, glada redan över äran, avfärdas med mycket moderata honorar, dels vore det ju inte omöjligt att bland dem skulle kunna påträffas en och annan, som det ginge att verkligen slå mynt av och införliva i den ordinarie Bonnierska författar-staben. Till allt detta kom, att Bonnierförlaget bleve i stånd att vid sig fästa större delen av denna författare-anhopning och hålla dem på avstånd från andra förlag. Omkring sekelskiftet fick Moses en konkurrent av alltmer växande betydelse. En infödd, kristen konkurrentfirma, som inte bara vågade uppta konkur- (115) rensen, utan också följdes av en nästan häpnadsväckande ekonomisk framgång, och detta inte bara inom bokförläggaregebitet, utan ännu mera som tidskrifts-utgivare. Moses gnuggade sina ögon och ville i början knappast tro, att det verkligen förhöll sig så, att bland "die dummen Schweden" och gojim skulle kunna uppstå ett par konkurrenter i stånd att hålla honom stången. Så var det i alla fall. De båda herrarna voro som bekant Åhlen och Åkerlund, och de arbetade länge tillsammans, varefter de bildade skilda firmor. Särskilt det Åkerlundska förlagets chef lyckades redan som bokförläggare dra till sig den ena litterära kraften efter den andra, som Bonnierna gärna skulle velat ha i sin fårfålla, men ännu större framgång hade han med sin tidskriftsfabrikation. Därvidlag leddes han av helt judiska principer, just de idéer, som lekt för K. O. Bonniers inbillning, då han börjat fundera på att ge sig in också i den branschen. Naturligtvis betraktade Bonniers i början Åhlen & Åkerlunds-affärerna och dess innehavare med vanlig judehögfärd såsom dumma uppkomlingar, som gärna kunde få löpa linan ut. Det visade sig emellertid så småningom, att den konkurrensen gick det inte att ignorera. Och då återstod ju intet annat än att, på samma sätt som praktiserats så mångfaldiga gånger förut, köpa konkurrentaffären. Svenska affärsmän äro i regeln, hur skickliga och framgångsrika de än må vara, nästan aldrig uthålliga. De ledsna alltför snart. Efter att ha förtjänat ett enligt deras egen uppfattning tillräckligt antal miljoner, får en dylik svensk lust att slå sig till ro, att byta ut det gamla jobbet, som börjar förefalla enformigt och tråkigt, mot någon annan tillvaro, kanske bara den rike (116) mannens, men möjligen med en stimulerande tillsats av något nytt, eventuellt med förnämligare anstrykning än det förra. Svensken har alltid haft och har alltjämt alltför mycket av vad Holberg betecknade som "den honnette Ambition". Men om svenskarna, även de affärsbegåvade, sakna egenskapen att vara uthålliga, är motsatsen fallet med Israels barn. De släppa aldrig taget. Om en framgångsrik svensk affärsman efter att ha håvat in en förmögenhet på några miljoner tycker sig ha fått nog - "Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö!" - så får juden aldrig nog. Bokförläggaren Åkerlund blev herr generalkonsuln och ordenskommendören m. m., som någon kortare tid också försökte sig som stor tidningschef, medan det av honom så framgångsrikt upparbetade bokförlags- och tidskriftsföretaget pr extra kontant övergick i Moses och dennes söners ägo. Särskilt Moses-sönernas existens bör här understrykas, ty om de inte funnits, hade näppeligen Karl Otto gjort en så ansenlig affär. Men nu funnos här tre unga herrar Moses, och i Åkerlundska geschäftet fanns just precis, vad man mer än en gång drömt sig på Bonnierhåll ifråga om tidskriftsjobbande i en utsträckning, som skulle kunna utvecklas till ett faktiskt monopol. Själva hade Bonnierna för tillfället egentligen inte mera i den vägen att komma med än "Bonniers Månadstidning", "Bonnier-magasinet" och "Bonniers Litterära Magasin", senare också "Radiolyssnaren" - ett skickligt exploaterande av Hirschel-familjens inflytande över svensk radio - samt den äckligt moderna, tillgjorda och anspråksfulla tidskriften "Nu". (117) Men så kom, genom det Åkerlundska köpet, till dessa fem Bonnierpublikationer ytterligare ej färre än åtta nya. Rotande i och kryperi för furstligheters och andra förnämiteters privatliv, detektiv- och exotisk romantik av det mest orientaliska slag, de mest humbugsartade och löjeväckande skildringar med anspråk på att vara hämtade ur levande livet, det faddaste, jolmigaste societets- och sängkammarprat -, se där den själaspis, som varje vecka utspys ur Bonnierska pressar i femton olika varieteter, under mellanstunderna mellan själva bokfabricerandet. Men detta är blott det officiella, det kända antalet. Sedan gammalt är nämligen huset Bonnier förtrogen med systemet att använda bulvaner. Vi kunna ju exempelvis erinra om den i det föregående omnämnde "skräddarn Leufstedt", som fick äran att omtrycka den beslagtagna första "Giftas"-boken. Och f. n. finnas åtskilliga svenska småförlag, som ha Bonnierskt ryggstöd bakom sig, fast de skola föreställa att vara så självständiga. Genom dem kan underhållas en viss smygkonkurrens med andra förlag, men dessa bulvanförlag kunna också få överta ansvaret för ett och annat i tidskriftsväg, som det stora förlaget inte gärna vill låtsas om, t. ex. en Krusenstiernas sexuella Pelle Snusk-litteratur. Vi ha i det föregående återgivit ett citat ur den stora uppgörelseboken "Kreuger kommer tillbaka", vari också berördes den del, som Bonnierna tagit i Kreuger-förföljelserna. Där heter det också bl. a: "Det hände för några år sedan, att flera tiotusental svenska ungdomar trädde fram och energiskt protesterade mot det Bonnierska husets skillingtryck, dess spekulerande i underlivsskildringar och sexualförbrytelser m. m. dylikt. Nå, det blev fort en ändring häri - (118) det tyckte sig svenska folket kunna se (nämligen så tillvida, som den då särskilt avsedda tidskriften blev försiktigare och Bonnierförlagets Pelle Snusk-litteratur tills vidare försvann ur förlagskatalogen). Men vad svenska folket icke kunde se, det var, att det "nya" förlag, som fortsatte genren under annat förlagsnamn, var bara helt enkelt en av de många osynliga filialerna, Hirschel-bulvanerna." Men om den Bonnierska tidskriftshydran, som man öppet ansvarar för, dock fortfarande under det Åhlen-Åkerlundska firmanamnet, inte är direkt osedligt, så är det i sin helhet ägnat att verka så fördummande, förslöande och förråande, att redan ur ren intelligens-synpunkt, även med bortseende från direkt moraliska sådana, man omöjligen kan annat än brännmärka den ansvarslöshet och likgiltighet, som ett stort och mäktigt förlag härvidlag låter komma sig till last. "Låt Jerusalem brinna", skämtade för några år sedan de mäktiga, övermodiga, tyska judeförläggarna och de judiska tidningsägarna inom den pornografiska och kolorerade Pelle Snusk-genren. Och "Jerusalem" - deras makt och härlighet -brann verkligen!