Introduktion

---

Ahmed Rami om Judendomen

Radio Islam behandlar ett politiskt ämne som är "tabu": sionismen och staten Israel. Man kan idag kritisera den katolska dogmen eller marxismen, angripa ateismen eller nationalismen, fördöma Sovjetunionens, Förenta Staternas eller Sydafrikas regimer, agitera för anarkistiskt styrelseskick eller kungadöme utan att utsätta sig för andra risker än som är normalt i en polemik eller debatt. Men om man försöker sig på att analysera judendomen och sionismen, hamnar man i en annan värld: man förflyttas från det litterära till det rättsliga området. I kraft av "lagar" skräddarsydda för att skydda den sionistiska heliga bluffen och makten, betraktas varje radikal kritik mot sionismen och judendomen och kritik av staten Israels politik och den politiska sionismen som brottslig och man löper stor risk att bli utsatt för förföljelse.

En kritisk granskning av staten Israel - och därmed menar jag inte kritik av en eller annan isolerad, må vara kriminell företeelse - utan en analys av den interna logiken av en stat grundad på judendomen och på den politiska sionismens principer - medför att man genast blir stämplad som "nazist", antisemit och utsätts för mordhotelser.1

Genom vilken mekanism har man då kunnat hänföra studium av den politiska judendomen och av den politiska sionismen till religionskrigens område? Jo, genom sammanblandning, suddiga gränsdragningar och direkt vantolkning av olika begrepp som t ex när den kriminelle Begin, när han var Israels premiärminister myntade följande slogan: "Man kan inte göra någon skillnad mellan antiisraelism, antisionism och antisemitism." Denna slogan togs genast upp och orkestrerades ut över hela världen genom dirigenterna i den Världssionistiska Organisationen.

Den moderna politiska sionismen föddes med Theodor Herzl (1860-1904). Han utarbetade 1882 års doktrin i Wien, systematiserade den 1896 i sin bok "Judestaten" och började praktiskt tillämpa den genom den första judiska världskongressen i Basel 1897.

Det är den politiska judiska sionismen med sina principer och konsekvenser som utgör föremålet för detta studium.

Först må konstateras att Theodor Herzl är radikalt agnostisk. Han bestrider energiskt dem som vill definiera judendomen som en religion. I den politiska sionismens riktning ligger att "judarna" framför allt är ett "folk" (vi känner från annat håll till, framför allt då vi studerar staten Israels grundlagar, den framträdande tvetydigheten i definitionen av "jude" och det ständiga pendlandet mellan definitionen av "etniskt" och definitionen av "religiöst").2

Theodor Herzl, vars grundläggande uppfattning inte är religiös utan politisk, säger: "Av Dreyfus-affären drar jag följande slutsatser."

1. Judarna bildar ett enda "folk" i vilka länder i världen de än vistas.

2. De har i alla tider och allestädes varit utsatta för förföljelser.

3. De kan inte assimileras i de nationer i vilka de lever: samma påstående som hävdas av alla antisemiter och rasister.

De praktiska konsekvenser, som Herzl framlade, och de lösningar, som han förordade för att varaktigt och definitivt få slut på denna motsättning, kan sammanfattas sålunda:

1. Förkasta assimilation, som, då den inte blev erkänd i östeuropeiska stater (särskilt i Ryssland), alltmer utbredde sig i väst (och särskilt i Frankrike, där antisemitismen efter Dreyfusaffären visade sitt ansikte).

2. Skapa en "judestat" i vilken kan samlas all världens judar. Man igenkänner där - i slutet av det nittonde århundrandet (som i Europa var nationalismens sekel) - ett uttryck av typisk västerländsk nationalism. Denna nationalism manifesterade sig med stor kraft i Tyskland och dess inflytande på Herzl av germansk kultur är avsevärd.

3. Denna stat skulle upprättas i ett "vakant" område. Denna uppfattning, som är karakteristisk för epokens härskande kolonialism, innebar att man inte fäste avseende vid urinvånarna. Herzl (och de ledande politiska sionisterna efter honom) stöder sig på det kolonialistiska antagandet, vilket styr hela framtiden för det sionistiska projektet och för staten Israel, som här har sitt ursprung.

Platsen för att skapa den judiska staten hade just ingen betydelse för Theodor Herzl, som för sitt "koloniseringsföretag" (embryot för den blivande staten) accepterade såväl Argentina (baronen Hirsch's förslag) som Uganda (förslag från England). Det är signifikativt att Herzl för att få råd vänder sig till Cecil Rhodes som, enligt Herzl, ledde sitt koloniseringsföretag i Sydafrika enligt samma "kolonial"-mönster.

Bland områden, lämpliga för skapandet av denna stat, tänkte Herzl emellertid särskilt på Palestina för att därmed locka till sig anhängare till "religiösa" judar "Sions dyrkare" i syfte att förstärka den rörelse han ville skapa genom att kanalisera till sin favör en religiös tradition, som han själv inte trodde på.

Han hade allt intresse av att för sin politik vidmakthålla en tvetydighet. Det mest typiska exemplet på det fördelaktiga med denna tvetydighet visade sig efter Herzls död i Balfourdeklarationen 1917, där den engelska regeringen uttalade sig till förmån för ett "judiskt nationalhem" i Palestina mot urinvånarnas (palestiniernas) vilja. Sionismens ledare utnyttjade denna deklaration i syfte att skapa en "judisk stat" av Palestina med eliminerande av urinvånarna till förmån för denna judiska stats suveränitet äver hela Palestina.

Den politiska judiska sionismens kolonialistiska karaktär, dess mytiska politiska grunder och dess olycksbringande konsekvenser för det koloniserade folket (palestinierna) och för världsfreden är temat för denna kritiska analys för att bevisa att Radio Islams kritik mot judendomen och judar och sionister är av politisk karaktär och inte av rättslig karaktär: och därför är en domstol inkompetent att avgöra i en politisk polemisk tvist. Trots detta har just domstolar varit sionisternas redskap i deras försök att tysta Radio Islam kritiska röst.

2. Det grundläggande arbete, till vilket vi ofta hänvisar, har författats på franska av en jurist, en lidelsefull sionist, professor Klein, chef för "Institutet för jämförande rätt" vid hebreiska universitetet i Jerusalem: Boken heter "Staten Israels judiska karaktär" (Editions Cujas, Paris, 1977). Den döljer inte den ständiga hopblandningen av det etniska kriteriet och det religiösa kriteriet i frågan "vem är jude?" (kapitel II, sidan 47) och "vem är icke jude?" (kapitel III, sidan 52).