1. Balfour-deklarationen

Som var innehållet i ett brev daterat den 2 november 1917 och adresserat till Baron de Rothschild lyder: "Hans Majestäts regering ser med samtycke, att man upprättar ett nationellt hem i Palestina för det judiska folket och kommer att bemöda sig att underlätta uppnåendet av detta mål. Det skall också klart sägas att inget skall ske, som kan skada de civila och religiösa rättigheter hos de i Palestina existerande icke-judiska befolkningsgrupperna eller som kan menligt påverka rättigheter och politisk status för judar i något annat land." Balfour blev själv mycket snart medveten om den inbyggda faran. Den 19 februari 1919 skrev han till Lloyd George: "Den svaga punkten i vår position är naturligtvis att vi i fallet Palestina medvetet och med rätta förfaller till att acceptera principen om självbestämmande." Och han tillägger: "Om de nuvarande innevånarna tillfrågades skulle de utan tvivel ge ett anti- judisk omdöme." Detta bekräftades av rapporten från King-Crane kommissionen som sändes iväg av president Wilson 1919 för att utröna "valfriheten och önskemålen hos befolkningen som helhet". I ett meddelande som sändes till presidenten av kommissionärerna den 12 juni anmärkte de angående Palestina att: "Här intar de gamla innevånarna, både muslimer och kristna, en enhällig och ytterst fientlig hållning till någon som helst omfattande judisk invandring och mot alla försök att etablera judisk suveränitet över dem. Vi tvivlar på att några brittiska eller amerikanska ämbetsmän här tror på att det är möjligt att genomföra sionistprogrammet på annat sätt än med stöd från en stor armé."14

Kommissionen tillbakavisade det stora sionistprogrammet och föreslog att enheten Syrien - Palestina skulle bevaras under amerikanskt mandat med ombesörjande av ett begränsat judiskt nationellt hem.

Arthur Koestler definierade perfekt det som utfördes genom Balfour-deklarationen: "En nation lovade högtidligt åt en annan nation en tredje nations hemland."15

Med denna "deklaration" började den serie stora lögner som utgör så många vägmärken i staten Israels och dess ledares historia. Det var inte bara att klausulen om respekt för de "icke-judiska gruppernas" rättigheter ständigt hånades, utan idén om ett "judiskt nationalhem" - d v s som den brittiska pressen 1922 förklarade, ett center från vilket judisk kultur och religion skulle "utstråla". Men i verkligheten blev det för sionisterna ett kamouflage för att gömma skapandet av sioniststaten bakom. Den 26 februari 1919 skrev Lord Curzon:

"Medan Weizmann säger en sak till er eller medan ni kan mena en sak med ett nationellt hem så är han i själva verket ute efter något helt annat. Han föreställer sig en judisk stat, en judisk nation, en underordnad arabisk befolkning osv...styrd av judar. Han försöker genomföra detta bakom kulisserna och i skydd av brittiskt förvaltarskap."

Dubbelmoralen och det dubbla budskapet i judisk sionistisk diplomati är uppenbar. I mars 1921 sändes ett memorandum till Winston Churchill från Jewish National Council, vilket deklarerade, att det judiska folket "inte kan stå ut med att bli misstänkt för att neka en annan nation dess rättigheter"!!! Ett hyckleri för att kamouflera ett annat hyckleri!

Den 25 juni 1969 förklarade Golda Meir motsatsen i Knesset:

"Jag vill ha en judisk stat med en avgörande judisk majoritet som inte kan förändras över en natt... Jag har alltid föreställt mig detta som genuin sionism."

14. Harry K. Howard, "The King-Crane Commission", Beirut, 1963, sidan 92.

15. Arthur Koestler, "Promise and Fulfilment", London, 1949, sidan 4.