2. Myten om rasen

Den andra grundläggande historiska myten i den judiska sionismen är den om raskontinuiteten och den ständiga längtan att "återvända".

En påhittad genealogi siktar mot att få folk att tro att alla judar i världen i dag är enligt den judiska propagandamyten avkomman från en "ras" vilken kom i en "klump" på Guds befallning med Abraham och patriarkerna till det "förlovade" landet Kanaan. Detta folk emigrerade sedan till Egypten och befriades sedan, fortfarande med deras Guds makt, från slaveri genom den mirakulösa "exodus" som leddes av Moses c:a år 1200 och erövrade till slut, under Josuas ledning, "det förlovade landet", utrotade (fortfarande enligt den judiska Gudens order) den infödda befolkningen (palestinierna) för att bygga ett judiskt imperium, Davids imperium, för att därefter besegras och bli drivna i landsflykt, "diaspora".

När Cyrus år 539 tillät de som trodde att de är "exilflyktingar" att återvända, fanns där två män som stod det persiska hovet nära. Det var enligt den judiska mytologin översteprästen Nehemiah och den skriftlärde Ezra. Dessa var mycket angelägna att bevara "renheten" i sin "ras" och sin "religion" samt att undvika att judarna assimilerades med de folk bland vilka de levde. De stiftade stränga judiska lagar vilka förbjöd enligt den judiska läran giftemål med icke- judiska kvinnor och kodifierade systematiskt lagarna som en gång "uppenbarats för Moses" samt instiftade en fullkomlig prästerlig auktoritet.

Lagarna som systematiskt organiserade rasdiskrimineringen var extra stränga: "Skilj er från landets folk och från de främmande hustrurna." (Ezra, i GT, X, II) Dessa främmande hustrur skulle förskjutas inom tre månader: "Och de satte stopp för alla män som hade tagit sig främmande hustrur första dagen i första månaden." (Ezra, X, 17). Vi finner i Nehemiah (XIII, 3): "Nu hände det sig att när de hörde talas om lagen, skilde de från Israel hela den blandade massan." Och Nehemiah tillägger: "Dessa dagar såg jag också judar som gift sig med kvinnor av Ashdod, Ammon och Moab. Och hälften av deras barn talade Ashdod's språk och kunde inte tala judarnas språk utan talade än det ena och än det andra språket. Och när jag kom i tvist med dem, förbannade dem, slog vissa av dem och drog dem i håret och fick dem att svära vid Gud och säga: "Ge inte era döttrar till deras söner och tag inte deras döttrar till era söner eller till er själva." (XIII, 23-25) "Så renade jag dem från allt främmande och återupprättade regler för prästerna och Leviterna var och en i sitt ämbete."

I denna ovan "officiella" judiska version av judarnas historia ska vi se, då vi analyserar det selektiva och rasinriktade sätt på vilket den samtida judiska sionismen läser Bibeln, att denna "gyllene legend", som är ett ideologiskt instrument i de mycket målmedvetna politiska syftenas tjänst utgör den väsentligaste delen.

Denna "historia" fortsätter i "Diasporan", vilket innebär att judarna även den som just har konverterat till judendomen är "skingrade" över världens olika nationer där judiska grupper, vilka av sionisterna sägs alltid och överallt bli förföljda, antas ha bevarat sitt messianska hopp om "återvändande" till "det förlovade landet" som man tillfälligt förlorat. En jude som har konverterat till judendomen ska automatiskt tro att han eller hon härstammar från Abraham, att han är förskingrad och att han ska "återvända" till landet som lovats Abrahams säd! De har på detta sätt skapat ett "prästerligt folk" bland alla nationer. Ett folk som är ålagt det gudomliga uppdraget att genom sina mytologiska lidanden och sin oförstörbara tro vittna om Guds (den judiska) grundläggande "avsikter". Hela mänsklighetens historia enligt den judiska tron kretsar sålunda kring detta utvalda folks öde.

Vi ska senare se hur våra dagars politiska sionism har "sekulariserat" detta tema för att rättfärdiga ett slags maktpolitik även för dem (och det är majoriteten både i staten Israel och i "Diasporan") som inte längre bekänner sig till judisk religion. Man behöver inte "tro" för att vara jude. Det är den biologiska rasistiska definitionen som gäller (av judisk mor och av Abrahams säd).

Innan vi tar itu med den grundläggande teologiska misstolkning som skapar väven i den judiska sionistiska ideologin, med sitt tema om "löftet" som ger en "gudomlig rätt" till landet Palestina och om det judiska folkets "utvaldhet" som i namn av denna "gudomliga rätt" ger dem tillåtelse att trampa sönder alla mänskliga rättigheter för dem som i tusentals år bott och verkat i Palestina, ska vi ta upp två judiska "hjälp-myter": den om den "judiska rasen" och den om den eviga längtan att "återvända".

Innan denna tragiska myt utvecklades (speciellt genom de vansinniga tolkningar som greve Joseph Arthur de Gobineau framförde i sin bok "Essai sur l'inégalité des races humaines" år 1853) var det närmaste man kunde komma ett rastänkande, den uppfattningen av folkstammen som en blodsgemenskap vilken enligt den judiska mytologin, i alla civilisationer, rättfärdigades genom den mytiska projektionen av en gemensam förfader, stammens hjälte, samt genom sådana släktlegender som vi kan finna bland Amerikas indianer, eller i Aeneiden och i Gamla Testamentet. Men hos indianerna t ex menade man inte "ras" i den betydelse som ordet fick i Europa på 1800-talet, d v s i betydelsen av några få stora grupper av människor: utan där avsågs människor i samma rakt nedstigande släktled från små stamsamhällen eller från speciella sociala grupper. I franska språket under 1500-talet kallades t ex en bestämd kunglig dynasti för en "ras" och under 1700-talet benämndes ärftlig adlighet "de race" till skillnad från dem som nyss adlats och inte hade ett sådant långt släktarv.

Det var först på 1700-talet, t ex med Buffon, som idén med en ursprunglig mänsklig modell uppstod. Idén om den vita rasen, som "urartar" mer och mer "ju längre man kommer från den tempererade zonen". Och sedan (i namn av en högst etnocentrisk "utveckling") med Europa (som alltid), som dess medelpunkt, kom de icke-västerländska folken att anses som "primitiva" - en grundläggande ursäkt för att "rättfärdiga" kolonialerövringar med den vite mannens uppgift att bringa "utveckling", och "civilisation" där även den "missionerande" kyrkan deltog. Våra dagars uppfattning om "underutveckling" förevigar det hierarkiska begreppet enligt vilket människans idealmodell är den som finns i västerlandet: "ett folk är mer eller mindre utvecklat beroende på hur nära det kommer detta ideal." Lévi-Strauss har i sin bok "Race et Histoire" energiskt fördömt denna "västerländska" etnocentrism genom att visa hur den eliminerade möjligheten att påverka därför att den uteslöt en dialog mellan kulturer: "Det enda misstag som kan drabba en mänsklig folkgrupp och hindra dem frrån att fullända sin natur är att vara ensam och isolerad."9

Pseudoteorin om raser har alltid tjänat som ett sätt och ett instrument för att rättfärdiga dominans, privilegier och våld. Exempel på detta nådde sin kulmen med nazismen. Hitler anklagar i sin bok "Mein Kampf" judarna för att "föra in negrer i Rhenlandet med den yttersta avsikten att göra bastarder av den vita rasen som de hatar", och han påstår att "judarna förgiftar andras blod, men bevarar sitt eget blod oförfalskat".

Det är väl att märka att Hitler och nazismen härmade sina "offer" - judarna. Lagstiftaren som utfärdade de Nürnberg-lagarna nämner i sitt företal till dessa att han var inspirerad av de första historiska besluten att bevara rasens renhet, nämligen de som togs av Ezra och Nehemiah! Man skall därtill inte glömma att de sionistiska judarnas organisationer i Tyskland öppet välkomnade denna nya lagstiftning som ett stort steg i deras kamp att förhindra judarna från blandgifte med de icke-judiska folken och den tilltagande "assimilationen".

Som synes är detta alltså inte bara ett påfund, från den äldsta historiens dagar eller från arkeologin. Utan, i kraft av den rabbinska traditionen, definierar den nuvarande judiska staten Israels grundlag "juden" på det sätt som Ezra och Nehemiah föreskriver och som också föreskrivs i de rasistiska Nürnberg-lagarna. En jude är enligt Israels grundlag en person som har en judisk kvinna till mor (raskriteriet) eller har konverterat till den israelitiska religionen, alltså genom att tro på att man härstammar från Abraham (raskontinuitet), (det teokratiska kriteriet).10 Den enda som kan tillgodoräkna sig lagen om "återvändandet" och de privilegier som detta medför i staten Israel är de, som motsvarar dessa kriterier som båda är, direkt eller indirekt, rasistiska.

Vi har genom Israels definition av vem som är jude sålunda inte bara en rasdefinition utan också en radiskriminering genom att, som vi kommer att se, det innebär antingen privilegier för judarna eller underlägsenhet för icke-judar enbart genom att tillhöra den ena eller den andra gruppen.

Det finns ingen vetenskaplig grund för rasism. Ur biologisk synpunkt har den gamla teorin om "kranialindex" vilken skiljer "dolichocephalus" från "brachycephalus" befunnits oandvändbar. Moderna genetiker, enligt vilka vissa gener styr blodserums egenskaper, har visat att den biologiska uppfattningen om ras är värdelös.

Den arkaiska myten i Genesis (i GT) (IX, 18-27) har fått tjäna, liksom de andra rasistiska myterna, som förevändning för "rättfärdigande" av hierarkier och dominans. Noah's tre söner vilka, då de steg ur arken, tog sig an uppgiften att befolka jorden, ska förmodas vara dels asiaternas ursprung (Shem), dels européernas ursprung (Japhet) och dels afrikanernas ursprung (Ham). De sistnämnda var dömda till slaveri och våld. Den feodala medeltiden upplevde Ham som de livegnas förfader, Japhet som herrskapets förfader och Shem som prästerskapets förfader på toppen av hierarkin. Leon Poliakov anmärker i sin bok "Le Myth arien" angående den hebreiska traditionen (eller mera exakt den rabbinska traditionen) att även den gör tydliga anspelningar på "ras" och att gränsen där mellan det "utvalda folket" och "andra nationer" är avsedd att bevara det förstnämndas roll som ett prästerskapsfolk.11

Historien erbjuder inte någon mer objektiv grund än biologin för begreppet ras. Att påpeka att "judarna" är en "ras" avskild från andra "nationer" betyder att skapa en myt vilken delas av antisemiterna och sionisterna. Antisemitism och sionism grundar sig på samma antagande och leder till samma resultat.

Detta allmänna antagande är tron på en "judisk" rasenhet som inte kan assimileras i andra nationer vare sig det är en konsekvens av "utvaldhet" eller "särskillnad".

Det generella resultatet är slutsatsen att "judarna" måste bort från andra nationer och samlas i ett världsgetto (Israel), vilket alltid har varit antisemiternas mål.

I själva verket har ingen "judisk ras" någonsin existerat, utom i hos judendomens och sionisternas mytologi. Under varje historisk epok har "judarna" varit en komponent av många etniska grupper (vilka för övrigt inte var raser).

Nomaderna eller herdefolken, som kom till Kanaan under deras sökande efter fast jordegendom, var araméer som kom från norra Eufrat, från Transjordanien eller från Arabien; det betyder att de, p g a sitt språk (inte p g a sitt blod), var "semiter" liksom idag araber och israeler är det. Släktskapet mellan det hebreiska och det arabiska språket bär vittne om detta faktum. Både hebreiska och arabiska är semitiska språk.

Apiru eller Habiru (hebréerna) som kom från Egypten med "exodus" var en social kategori (dissidenter) och inte en etnisk grupp.

Stammar som, fredligt eller med militära medel, infiltrerade Kanaan, blandades genom kultur och blod med den lokala befolkningen, vilket Ezra's och Nehemiah's raslagar åtskilliga årtusenden senare vittnar om.

Davids och Solomons kungarike även i mytologin var multinationellt och välkomnande i sin attityd till främmande etniska grupper och deras religioner.

När Cyrus tillät den som var i Babylonisk mytologisk "exil" att "återvända" blev den stora majoriteten av dem kvar i Mesopotamien där de hade slagit rot. Som idag, även om sionismen erbjuder alla judar i världen att "återvända" till Israel så stannar de kvar i allafall där de bor även om de rituellt dagligen upprepar ritualen "nästa år i Jerusalem"!

Slutligen, när romarna drev ut israeliterna efter revolten år 70 år e Kr och Bar Kokhba's revolt, omvände "exilgrupperna" ofta till sin religion det folk som tog emot dem. Joseph Reinach skrev i "Le Journal des Débats" den 30 mars 1919:

"Judarna i Palestina utgör endast en icke signifikant minoritet. Liksom de kristna och muslimerna ägnade sig judarna med stor iver åt att omvända andra folk till sin tro. Innan den kristna eran började hade judarna i stora grupper konverterat till den monoteistiska religionen, som Moses, andra semiter (eller araber), greker, egyptier och romare. Judisk proselytism var senare inte mindre aktiv i Asien, över Nordafrika, i Italien, Spanien och Gallien. Otvivelaktigt var det romerska och galliska omvända som var förhärskande i de judiska samhällena som nämns av Gregory of Tour's krönikor. Det fanns många omvända av iberiskt ursprung bland de judar som drevs från Spanien av Ferdinand den katolske och som slog sig ned i Italien, Frankrike, i Östern och i Smyrna. Den största majoriteten av ryska, polska och galliska judar är ättlingar till Khazarerna, ett tartarfolk från Sydryssland vilket i stora massor konverterade till judendomen på Karl den Stores tid."

För att tala om en judisk ras måste man vara antingen okunnig eller oärlig. Judarna var bara en av åtskilliga arabiska eller semitiska stammar som slog sig ned i västra Asien.

Joseph Reinachs slutsats är tydlig: "Eftersom det varken finns en judisk ras eller en judisk nation utan endast en judisk religion en lära, är sionismen verkligen en dårskap - ett trehövdat misstag: historiskt, arkeologiskt och etniskt."

Med ännu större vetenskaplig precision bekräftar Maxime Rodinson, själv jude, Reinach's åsikter:

"Det är mycket troligt - och fysisk antropologi tenderar att visa att det är sant - att de sk arabiska innevånarna i Palestina (av vilka en majoritet för övrigt är folk som "blivit araber") har mycket mer av det forna hebreiska "blodet" i sig än de flesta judar i "Diasporan", vilkas religiösa exklusivitet inte på något sätt hindrat dem från att ta till sig omvända av olika ursprung. I århundraden var judisk proselytism viktigt även i Västeuropa och fortfor att förekomma även på andra ställen under långa tider. Historiskt sett kan tillräckliga bevis för detta erhållas i den judiska gruppen i Sydarabien på sjätte århundradet och kan baseras på de sydaraber som hade blivit judar; i Khazarernas turkisk-judiska samhällen i sydöstra Ryssland under åttonde och tionde århundradet, vilkas bas (språk) var turkiska eller finsk-ugriska och utan tvivel slaviskt; hos judarna i Kina, som blivit genuint kinesiska; hos de svarta judarna i Codun, Falashas i Etiopien etc. Och från antropologisk synpunkt räcker en blick på vilken sammankomst som helst av judar med olika bakgrund för att få en uppfattning om betydelsen av främmande influens."12

Den mest entydiga slutsatsen av denna historiens humbug har formulerats av Thomas Kiernan: "Antropologerna drar de slutsatserna...att de östeuropeiska judar som skapat sionismen hade mycket litet eller inget alls biologiskt samband med Palestina."13

För att avliva dessa påstådda "historiska rättigheter", ska vi på nytt aktualisera tre huvudmoment i skapandet av staten Israel:

10. Se Joseph Badi, "Fundamental laws of the State of Israel", New York, 1960, sidan 156.

11. Léon Poliakov, "The Aryan myth", London, 1974, sidan 327.

12. Maxime Rodinson, "Israel: A Colonial Settler State?", New York, 1973, sid 79, 80. Se också Ilan Halevi, boken "La question juive", Paris, Editions de Minuit 1981, sid 116-125 och dennes analys av Arthur Koestlers bok om khazarerna, "The Thirteenth Tribe", London, 1976.