Judiska metoder för att tvinga judarna till immigration till Palestina

Israeliska judiska ledare och deras anhängare utomlands underhåller desperat antisemitismhotet vilket de är så beroende av för att nå sitt mål. Dr Israel Goldstein skrev:"Vad väntar amerikanska judar på? Väntar de på att en ny Hitler ska tvinga iväg dem? Tror de att de ska besparas de tragedier som har tvingat judar i andra länder att emigrera?"44

Ett tredjedels århundrade senare drar sig inte judiska och sionistiska hängivna supporters till judiska staten Israel för att göra sig löjliga. T o m efter massakrerna i Sabra och Shatila planerade och övervakade av israeliska armén, skrev Swiss Revue Juive den 11 juni 1982 och rättfärdigade sin solidaritet med den judiska statsterrorismen: "Eftersom Israel har existerat har vi kunnat gå genom livet med högt burna huvuden - vi får aldrig glömma detta faktum." När man läser detta skulle man kunna tro att schweiziska judar före 1948 hade varit i en desperat situation!

Judendomen och sionismen behöver antisemitismen för att nå sina gammaltestamentliga mål. Herzl skrev själv: "Judarna utgör ett särskilt folk och kan inte integreras med andra folk. Men de blir assimilerade i vilket samhälle som helst om de känner sig säkra där för en längre tid. Detta kan aldrig vara i vårt intresse." Och därför verkar den sionistiska judiska rörelsen för att sprida oro och osäkerhet bland världens judar.

I avsikt att artificiellt stimulera judisk immigration och erövring av palestiniernas land så finns inga regler men det rekommenderas att ett scenario av antisemitism planläggs. Och faktum är att immigration till Palestina från början har stimulerats med rent artificiella propagandistiska medel.

Här följer tre exempel på metoder som använts.

Först fallet med de judiska jemeniterna, vilka utgjorde den största grupp med immigranter från Orienten före 1948. Problemet var att ersätta palestinska arbetare till samma låga löner och att utföra de minst attraktiva arbetena som t ex jordbrukare, industriarbetare och hembiträden. En rapport av dr Thon, från Jewish Agency, visade 1908 på lösningen. "Endast orientala judar kunde arbeta som araberna för arablöner" medan de då på samma gång hjälpte till att nå sionistmålet om "judiskt arbete" och eliminering av palestinska arbetare. Han sammanfattade: "Om vi lyckades få jemenitiska familjer att installera sig i nybyggena skulle vi uppnå ytterligare något: jemenitiska kvinnor och flickor kunde arbeta som hembiträden istället för arabiska kvinnor och flickor vilka f n är anställda som tjänstefolk hos nästan varje judisk nybyggarfamilj - till den skandalösa lönen av (motsvarande) 15 svenska kronor i månaden."45 Och 1911 sändes en pseudopräst (en ateistisk jude) till Jemen - "sionistsocialisten" Warshavsky som för ändamålet döpts om till "Rabbi YavnÇ eli"- för att förkunna för jemenitiska judar Messias ankomst och Israels tredje konungarike. Mycket senare 1948 sjöng de jemenitiska immigranterna vilka fördes till Israel under en operation som kallades "Den förtrollade mattan", i planet som forslade dem: "David! David! (d v s David Ben-Gurion) Israels kung!" Denna operation utfördes i två faser, den ena mellan december 1948 och mars 1949 och den andra mellan juli 1949 och september 1950 och kostade 5,5 milj. dollar.

Ett annat exempel är det med de "omplacerade" människorna - också det från 1948. Vid den tiden fanns endast mellan 100 000 och 114 000 "omplacerade" judar i den amerikanska ockupationszonen i Europa. Trots intensiv propaganda från Jewish Agency förklarade författaren till Klausner-rapporten (fast han den 2 maj 1948 hade poängterat för American Jewish Conference att "judarna som grupp inte har någon överväldigande önskan att fara till Palestina"), utan omsvep att: "Jag är övertygad om att dessa människor måste tvingas att resa till Palestina... För att effektivera detta program blir det nödvändigt för det judiska samhället att till stora delar ändra sin politik och istället för att göra det bekvämt för de "omplacerade" se till att de får det så obekvämt som möjligt... Dessutom skulle det behövas en organisation som Haganah (en grym sionistisk terrororganisation) för att oroa judarna..."

Den viktigaste uppgiften för de judiska sionistledarna var inte att komma till judiska flyktingars hjälp utan istället i politiska syften få dem att fara till Palestina. Redan den 17 december 1938 uttryckte Ben-Gurion, i ett brev till sionistexekutivkommittÇen, sin fruktan att de förföljda judarna skulle lyckas finna skydd i västländerna: "Om judarna (i Väst) får välja mellan att hjälpa flyktingar genom att rädda judar från koncentrationslägren eller att arbeta på ett nationalmuseum i Palestina kommer barmhärtigheten att ta överhanden och hela folkets energi kommer att kanaliseras till att rädda judar från olika länder...och sionismen kommer att slås ur brädet."46

Vad gäller regeringarna i Väst, så snabba att fälla hycklande tårar över "flyktingarna från katastrofen", så tvekade dessa inte när det var fråga om att erbjuda en fristad åt dessa flyktingar att lägga på bidrag till deras inflyttning. Av judiska nazioffer, vilka flydde utomlands mellan 1935 och 1943, for knappt 8.5% av dem till Palestina. USA begränsade sitt välkomnande till 182 000 (mindre än 7%) och England till 67 000 (mindre än 2%). De flesta (över 75%) fann sin tillflykt till Sovjetunionen, närmare bestämt 1 930 000.47

"Man måste hålla i minnet", fortsätter Rabbi Klausner, "att vi har att göra med ett sjukt folk. Man kan inte fråga dem vad de vill göra, utan man måste bestämma åt dem. De kommer att vara evigt tacksamma".48

Ett tredje exempel är det med Iraks judar, den kärna från vilken ett samhälle formades för 2,5 tusen kanske år sedan av ättlingar till judar från Babylon. Detta judiska samhälle - 110 000 människor år 1948, var djupt rotat i landet. Överrabbinen i Irak, Khedouri Sassoon sade: "Judar och araber har åtnjutit samma rättigheter och privilegier i tusen år och anser sig inte som åtskilda folkslag inom denna nation."

Sedan kom Israels terroristdåd i Bagdad 1950 och 1951. Då man märkte att Iraks judar inte talade särskilt mycket om att emigrera till Israel, tvekade Israels "secret service" (Mossad) inte att kasta bomber på dem för att övertyga dem om att de var i fara. Attacken mot Masauda Shem-Tov-synagogan resulterade i tre människors död och ytterligare två dussin skadades.49 Så började den sionistorganiserade judiska utvandringen från Irak kallad "Operation Ali Baba".

Vi skulle kunna ge många fler exempel, speciellt de som hör ihop med de regelbundna manövrer som judisk politisk sionism organiserade i Latinamerika. Det judiska samhället i Mexiko reducerades till israelisk koloni. Våren 1948 deklarerade den judiska "United Fund of Mexico" att personer, som vägrade bidra till sionistfonden eller som gav otillräckliga bidrag, skulle bli föremål för hårda "domar" och deras namn skulle avslöjas inför hundratals människor. Den första "rättegången" av detta slag beskrevs i Mexiko-Citytidningen Die Stimme den 9 juni 1948. Samma system tillämpades sedan i andra latinamerikanska länder. I Montevideo råkade motspänstiga uruguanska judar, vilka 1949 vägrade att betala de 2% skatt på sin inkomst som påbjudits av sionistledarna ut för att bli uteslutna ur synagogan och de nekades rabbinens tjänster för bröllop, begravning eller omskärelse.50 Samma procedur tillämpades även i Argentina, Brasilien och Peru.51

Den judiska sionismen har misslyckats i sina försök att få alla judar i världen att flytta till Palestina - till lycka för Mellanöstern, där en sådan inflyttning ytterligare skulle skärpa sioniststatens tendens till permanent aggression mot sina arabiska grannar p g a strävan (som den nazistiska strävan) att uppnå "livsrum". Men anspråket att från staten Israel styra alla judarna i "Diasporan" har inte upphört att framställas. När Ben-Gurion var premiärminister försäkrade han: "den kollektiva judiska plikten att bistå staten Israel på alla villkor och under alla omständigheter... Detta betyder att bistå staten Israel vare sig regeringen, i det land judarna i fråga bor, önskar det eller ej."52 Vid Världssionistkongressen upptogs detta som innebärande "ovillkorligt samarbete med staten Israel och dess regering". Motståndare påpekade att utfärdandet av en sådan status till judiska världssioniströrelsen skulle sätta judar, boende utanför Israels gränser, i en besvärlig situation genom vilken de kanske "med viss rätt skulle frukta att bli anklagade för dubbla lojaliteter".53 Mitt under invasionen i Libanon, omkring den 10 juni 1982, skrev presidenten för den schweiziska avdelningen av "Action Israel", Mr Nessim D. Gaon, i det att han vädjade om insamling av pengar till staten Israel:
"Israels armÇ bevakar militärfronten i den andra fronten, d v s den för Israels ekonomi som ligger i era händer. Stöd den till det yttersta av er förmåga för att därigenom bevisa att det judiska folket är ett och odelbart."

Samma attityd av ovillkorligt á priori-stöd t o m då det gällde Israels invasion och brott visade Alain de Rothschild, när han i en intervju för France-Soir den 27 september 1982 (och å judiska institutioners representantråds i Frankrike vägnar), genast efter massakrerna i Sabra och Shatila, sade:
"Betydelsen av dessa händelser har förvrängts i ett försök att attackera och smäda det judiska samhället och det judiska folket i allmänhet, genom att ännu en gång låta dem bära skulden för att de är judar. Man har helt förlorat de verkliga gärningsmännen, vilka var libaneser, ur sikte."

Detta är exakt detsamma som Begin och Shamir säger. Den israeliska judiska invasionen i Libanon är ett brott mot folkrätten och mot mänskligheten.54. Att fördöma detta brott är för Rothschild såväl som för Shamir liktydigt med "antisemitism", missaktning, hets och smädelse mot "det judiska folket"!

45. Det väsentligaste i denna rapport återfinns i "The History of the Zionist Settlements" publicerad på hebreiska 1970 av Masada Publications, Tel-Aviv: citerad av Ilan HalÇvi, op.cit., sid. 24.

46. Citerad i "The Other Israel", publicerad av Matzpen, Tel- Aviv, 1968, sid. 91: reproducerad i Nathan Weinstocks "Zionism: False Messiah", London, 1979, sid. 136-137.

47. Siffrorna är hämtade från New York Institute for Jewish Affairs och från Christopher Sykes "Crossroads to Israel", London, 1965, citerad i Weinstock, op.cit., sid. 138.

48. Citerad i Alfred Lilienthal, "What Price Israel?", New York, 1953 (nytryck 1969 av Institutet för Palestinastudier), sid. 195.

49. En redogörelse för dessa provokativa handlingar kom i den israeliska veckotidningen Ha'olam Hazeh den 20 april och den 1 juni 1966. De bekräftades i augusti 1972 av Kokhavi Shemesh i "Svarta Pantrarnas" tidning och av journalisten Baruch Nadel i en utfrågning riktad till Mordechai Ben-Porat genom Högsta Domstolen i Tel-Aviv den 7 november 1977: se rapporten i Yediot Aharonot, den 8 november 1977, citerad i Ilan Halévi, op.cit., sid. 29.

50. Jewish Post, 22 april 1949.

51. Impresa Israelita (Rio de Janeiro) 23 juli 1948: Nossa Voz (Sao Paolo), 28 juli 1948: Jewish Telegraphic Agency (Buenos Aires) 2 augusti 1948.

52. Jerusalem Post, 17 augusti 1951.

53 Minutes Officielles, 23:e världssionistkongressen, 1951.

54. Se Amnon Kapeliuks bok om Sabra och Shatila, "Enquête sur un Massacre", Paris, Editions du Seuil, 1982.