Den judiska israeliska expansionismen

Visionen om "Stor-Israel"

"Jag skulle vilja föreslå er att i tal ofta nämna och återkomma till programmet det Det Stora Israel, innan det blir för sent... Basel-programmet måste innehålla orden Det Stora Israel eller Palestina och dess grannländer - annars blir det ett meningslöst nonsens. Man får inte ta in 10 miljoner judar i ett land på 25 000 kvadratkilometer."1

Detta brev som sändes den 29 oktober 1899 till juden Theodor Herzl från en av hans nära judiska vänner och rådgivare, David Frietsch, uttrycker med perfekt klarhet den inre logiken i judisk sionistisk "utrikespolitik" och hur den sionistiska ideologin och rörelsen ser på andra människor och folk när det gäller att verka för de judiska intressena.

Just sionismens princip och strävan - att göra judendomen inte längre bara till en "religion" utan till en "nation" och en stat, att räkna alla judar i världen som hörande till denna nation och att kämpa för att föra dem till denna stat - tvingade den judiska sioniststaten in i en serie expansionskrig för att erövra "livsrum". Hela historien med den judiska staten Israels angrepp och annekteringar har varit en logisk följd av denna obevekliga logik i politisk judisk sionism.

Den enda skillnaden mellan den judiska israelitiska militäristiska och expansionistiska utfall och nazisternas agerande är den judiska ideologin som legitimerar "religiös" rasism och den rättfärdigande mytbildningen som omger det hela. (Judendomen är ju, från antiken, en primitiv stamreligion enbart för ett "folk" som om man skulle göra svenskheten till "svenskdom" som en "religion" enbart för svenskar.) Tonvikten är lagd inte bara på den judiska rasmyten utan också på den pseudobibliska myten om ett "löfte" tolkat i ren folkstamsinnebörd - inte i den andliga bemärkelsen av ett messianskt universellt gudsrike som hos kristendomen och Islam utan som "Landet" i materialistisk och territoriell mening'med ett biologiskt begrepp för att definiera vem är "jude": av judisk mor, och av Abrahams Släkt!

Texten i Första Mosebok (XV, 18) som lyder: "Till din släkt har jag givit detta land, från Egyptens flod till den stora floden Eufrat" anses fastställa (inte en etnisk, religiös eller kulturell grupp) men ett politiskt och militärt program,2 som om det var en historisk realitet och ett dokument om äganderätt - och som om Abrahams "släkt" (som är från Mesopotamien) skulle definieras genom blodsband och inte genom trosgemenskap. Och som om vi dessutom skulle anse vår tids judars mytiska härstamning som äkta och betrakta dem som ättlingar till Kanaans urinnevånare. (En "religion" eller en mytisk "härstamningslära" för rena politiska syften?) Dagens judar som, liksom alla andra grupperna, är avkomman av flera folkstammars blandning (från Krim till Jemen och från Etiopien till Spanien) har, inte vare sig p g a något absurt biologiskt ursprung eller enligt historiens bevis, någon rätt att ha anspråk på arv från förfäder som inte är deras eller att utesluta den infödda befolkningen av muslimer och kristna palestinier från sitt land eller från sitt arv. Dessa har helt säkert ett betydligt starkare etniskt och territoriellt arv från innevånarna i Davids kungarike än de polska, ryska, romerska, ungerska, jemenitiska, svenska eller nordafrikanska judiska immigranter till Palestina.

Ändå är det med denna myt om det judiska "Stor-Israel", "utlovat" till deras påstådda förfäder och genom sättet att selektivt läsa Bibeln (GT) som Israels ledare kontinuerligt rättfärdigar sin expansionspolitik och de anfall och annekteringar de utför i namn av dessa löjliga och absurda sagor.

"Om boken Bibeln finns", sade Moshe Dayan i augusti 1967, "och bokens folk finns, då finns också Bibelns land - landet med budorden och patriarkerna i Jerusalem, Hebron, Jeriko och trakterna däromkring".3 Men på grundval av sådana "principer" blir de geografiska och politiska gränserna tänjbara.

"Tag Amerikas självständighetsförklaring t ex. Den innehåller inget omnämnande av territoriella gränser. Vi behöver inte heller markera ut gränserna för vår stat".4 Detta Ben-Gurion-citat av Amerika som föredöme är synnerligen signifikant. I Amerika flyttades nämligen gränsen kontinuerligt västerut under ett helt århundrade ända tills man nådde Pacific Ocean. En plågsam process för indianerna vilken syftade till att driva dessa från landområden som nykomlingarna ville erövra!

Ben-Gurion har mycket tydligt sagt: "Att behålla status quo räcker inte. Vi har skapat en dynamisk stat inriktad på nytänkande och reformer - nybyggande och utvidgning."5

Politisk praxis motsvarar också denna märkliga teori:
Palestinas mark och land tas i besittning och dess innevånare fördrivs. Detta är djungelns lag enligt sioniststaten så som den var till sin natur redan från början. Förenta Nationernas resolution om delningen av Palestina respekterades aldrig av Israels ledare. Som vi har sett, har sionistiska kommandotrupper, under tiden från delningsresolutionen den 29 november 1947 till slutet av det engelska mandatet tagit områden i besittning som t ex Jaffa och Acre, vilka hade tilldelats araberna.

När arabstaterna, för att skydda palestinierna från liknande massakrer, försökte intervenera vid Deir Yassin (i april 1948) tog ledarna för sioniststaten detta som en förevändning för att annektera mer landområde. Fast de hade blivit tilldelade 56% av palestinskt land av FN förfogade de vid slutet av det första Israel-arabiska kriget över 80% av det.

I samband härmed bör en annan legend också avlivas, nämligen den om den lille israelen David som kämpar mot araben Goliath. Denna legend används både för att väcka medkänsla för den "lilla nationen" Israel vilkens säkerhet är "hotad" och för att ingjuta mod hos den egna militären. Utan att ta i beaktande den nuvarande situationen då Israels armé förfogar över kärnvapen och krigsmaterial som kvantitativt och kvalitativt är vida överlägsna samtliga arabstaters samlade krigsmateriel, ska man veta att Egyptens, Syriens, Libanons och Iraks trupper 1948 sammanlagt uppgick till 22 000 män mot Israels 65 000 soldater.

I New York Times publicerades den 9 mars 1964 en intervju med Ben-Gurion. Han sade: "Israels landområde skulle förmodligen varit större om general Moshe Dayan hade varit ledare för trupperna under kriget 1948." General Allon som ledde viktiga kommandostyrkor under detta krig sade: "När premiärministern och försvarsministern (d v s Ben-Gurion på vilken president Truman satt hård press) beordrade halt för vår armés framryckningar, var vi på randen av seger på alla vitala fronter från Litanien i norr till Sinai-öknen i sydväst. Ytterligare några dagars strider hade gjort det möjligt för oss att "befria" hela landet." Denna uppgift uppsköts endast. När president Nasser nationaliserade Suez-kanalen 1956, såg sionistledarna i Israel detta som ett tillfälle till nya territoriella utvidgningar. Genom att alliera sig med engelsmännen, som hade intressen i kanalen, och fransmännen som, eftersom de låg i krig med Algeriet, på detta sätt hoppades att komma åt de algeriska ledarna och deras allierade i Egypten. Anfallet lades upp i Frankrike av Moshe Dayan och Shimon Peres tillsammans med fransmannen general Challe (senare en av ledarna i generalernas militärkupp mot de Gaulle i Algeriet) samt den franska regeringen.6

Amerikas och Sovjets åtgärder satte stopp för denna barbariska invasion av Egypten. Men den "grandiosa modellen" kvarstod. Menachem Begin har skrivit: "Eretz Israel (alltså det 'stora Israel' från Nilen till Eufrat enligt GT) skall återbördas till Israels folk i sin helhet och för evigt."7 1967 beslöt de israeliska ledarna att göra ännu ett språng framåt. Krig var deras enda sätt att lösa problemen. 1967 fanns det i Israel 96 000 arbetslösa judar av en befolkning på 950 000. Utvandringen överskred invandringen med c:a 10 000. Inkomsten av grundkapital från insamlingar i "diasporan" (främst då USA) var som lägst någonsin. Ett segerrikt krig skulle i ett slag lösa alla dessa problem. Mobilisering och ockupation av nya landområden skulle eliminera arbetslösheten. Upprördhet över "hotet mot Israels säkerhet" skulle stimulera insamlingen av pengar från judar utomlands och militär triumf skulle återge förtroendet hos potentiella immigranter.

Idén med "ett förebyggande krig" låg nedärvt i det sionistiska systemets logik. Den 12 oktober 1955 deklarerade Begin i Knesset: "Jag är helt övertygad om effektiviteten i att, utan vidare uppskov, sätta igång ett preventivt krig mot arabstaterna. Genom en sådan aktion uppnår vi två mål: dels förintandet av den arabiska makten och dels utvidgande av vårt territorium." Det "förebyggande kriget" 1967 (det s k sexdagarskriget) inleddes med en aktion liknande de japanska fascisternas då de vid Pearl Harbour den 7 december 1941, utan någon som helst krigsförklaring, överraskade och förintade Amerikas flotta. Den 5 juni 1967 förintade israeliska skvadroner det egyptiska militärflygvapnet utan någon föregående krigsförklaring!

Den 12 juni 1967 förklarade premiärministern Levi Eshkol i Knesset att Israels existens har hängt på en tråd, men att arabledarnas förhoppning om att förinta Israel har grusats.

Ingen israelisk ledare kunde i realiteten tro på denna lögn som var avsedd för de naiva både inom och utom Israel.

En före detta israelisk minister, Mordechai Ben-Tov, sade det öppet: "Hela historien med faran för utrotning för Israel var i varje detalj påhittad och efteråt överdriven för att rättfärdiga annekteringen av nytt arabiskt land."8 Detta bekräftades också av militären bl a av general Ezer Weizmann som sade: "Det var aldrig någon fara för utplåning."9 General Mattityahu Peled sade: "Tesen enligt vilken vi i juni 1967 stod inför ett utrotningshot och enligt vilken Israel kämpade för sin fysiska överlevnad var inget annat än en bluff, som föddes och spreds ut efter kriget."10 T o m general Rabin skrev: "Jag tror inte att Nasser ville ha krig. De två divisioner som han sände till Sinai den 14 maj skulle inte ha räckt att släppa loss en offensiv mot Israel. Det visste både han och vi."11

Lögner och aggressioner tillsammans gjorde det möjligt för Israel att ockupera Sinai. Lögner därför att sioniststaten utåt hela tiden försäkrade att de inte var ute efter några annekteringar. "Israel eftertraktar inte landområden hos några av sina grannar", sade Israels representant i FN, Michael Camay, den 8 november 1966 (FN Document A/SPC, PV 505). "Vi har inte för avsikt att invadera någons land", sade Moshe Dayan i radio den 5 juni 1967. Vi behöver bara jämföra dessa konstateranden med de uttalanden som gjordes av general Hod, ledaren för Israels flygstyrka: "Det ligger 16 års planering bakom dessa första 80 minuter", (han menade anfallet den 5 juni 1967). "Vi levde med planen, vi sov med den, vi åt med den. Ständigt arbetade vi på att göra den perfekt."12

Brottet lönade sig. Efter 1967 härskade sionisterna över ett landområde som var tre gånger så stort som det de tilldelats vid delningen 1947. Men smaken för ytterligare erövringar var inte tillfredsställd med detta.

I juli 1968 förklarade Moshe Dayan: "Under de senaste hundra åren har vårt folk befunnit sig i en process av uppbyggnad av landet och nationen, av utvidgning och av att få hit ytterligare antal judiska innevånare i avsikt att utvidga våra gränser. Ingen jude skall säga att processen har nått sitt slut. Ingen jude skall säga att vi är nära vägens mål."13

1972 tillfrågades Golda Meir i en intervju: "Vilket landområde anser ni nödvändigt för Israels säkerhet?" Hon svarade: "Om ni menar att vi borde dra en gräns så har vi inte gjort det än. Vi kommer att göra det när tiden är inne. Men en av grundteserna i Israels politik är att gränserna från 4 juni 1967 inte kan återupprättas på fredlig väg. Det måste bli ändringar i gränsdragningarna. Vi önskar ändringar beträffande alla våra gränser för vår säkerhets skull."

Efter det bakslag de led 1973, tryckte den israeliska kolonialpolitiken orubbligt på, speciellt då de kunde hänvisa till Camp David-avtalet i september 1978 (Egyptens "München") som gjorde det möjligt att mångfaldiga bosättningarna i de ockuperade områdena, att annektera Jerusalem och Golan-höjderna samt att 1982 genomföra invasionen i Libanon.

2. Herzl påminner sig, i sin dagbok, om ett samtal han hade med sin vän, sionistprästen William Hechler, kaplan för Brittiska Ambassaden i Wien, under en resa med orientexpressen: "I kupén vecklade han ut sina kartor över Palestina och instruerade mig flera timmar i sträck. Gränsen i norr borde gå vid bergen mot Cappadocia (d v s Taurusbergen i Turkiet). Den södra gränsen vid Suezkanalen. Den slogan som skulle spridas borde lyda: Davids och Solomons Palestina." (Theodor Herzls dagböcker i komplett utgåva, London, 1960; vol. I, sid. 342).

3. Jerusalem Post, 10 augusti 1967.

4. Ben-Gurions dagbok, 14 maj 1948, citerad av Michael Bar- Zohar, "The Armed Prophet", London 1967, sid. 133.

5. Ben-Gurion, "Rebirth and Destiny of Israel", New York, 1954, sid. 156.

6. N. Lau Lavie, "Moshe Dayan: A Biography", London, 1968, sid. 156.

7. Menachem Begin, "The Revolt: The Story of The Irgun", London, 1951, sid. 335. New York Times, av den 29 november 1967, citerade ett uttalande av general de Gaulle: "Under Suezaffären 1956 framstod Israel som en krigisk stat - fast övertygad att utvidga sitt landområde".

8. Al Hamishmar, 14 april 1972.

9. Ma'ariv, 19 april 1972.

10. Ha'aretz, 19 mars 1972.

11. Ibid, (citerad i Le Monde 3 juni 1972.)

12. Sunday Times, 16 juli 1967.

13. Ma'ariv, 7 juli 1968.