Myten om
"återvändandet"
Myten om den evigt gamla
längtan att "återvända" döljer den
kolonialistiska verkligheten i 1900-talets sioniststat. De
framstående inom den "troende" judenheten som
förordade "återvändandet" till Palestina
hade inte alltid någon stor succé. Så var
fallet med Judah Halevi (1075-1141), som var en judisk
filosof och poet från den period i det muslimska
Spanien, då judarna åtnjöt en privilegierad
ställning. Denne mystiker, som såg en "profet" i
varje jude, kunggjorde att "den gudomliga känslan,
som är deras speciella gåva, endast kan blomstra
i landet Israel". Dennes appell (som politiska sionister
i våra dagar hänvisar till utan att dela hans
tro) gav ingen genklang under hans egen livstid och ingen
följde hans exempel (han reste nämligen till
Jerusalem och dog vid stadens portar).
Samma sak skedde, på
1200-talet, med filosofen och mystikern Nahmanides, som
reste för att bo i Jerusalem utan att få
några medresenärer på
färden.
När de judar, som hade
blivit fördrivna från Jerusalem av korsfararna,
utvisades från Spanien av de "katolska kungarna" 1492
(med undantag för dem som under påtryckning
från inkvisitionens terror konverterade) tog en stor
del av dem sin tillflykt till andra europeiska länder
och ett mindre antal till Palestina. Politisk sionism skulle
komma att "spela på" denna ständiga
sammanblandning mellan judendomen och den historiska myt som
utgör underlag för ovannämnda politiska
sionism.
Problemet för judarna
är judendomens historiska myter, den sionistiska
etnocentrismen med det "utvalda folket" och dess s k
"exceptionella" öde och dess chauvinistiska och
rasistiska konsekvenser.
Karl Marx, kunde inte, i sin
skrift, "Om Judefrågan" (1844), tänka sig
någon frigörelse från det system som hade
begränsat judarna till en viss funktion inom detta
korrumperade system än frigörelse från
själva judendomen! (Marx' skrift lästes upp i
Radio Islam och fälldes i rättegången mot
Radio Islam).
Men den judiska sionismen
försökte finna en rent kolonialistisk
"lösning" på problemet med
"judeförföljelserna" i Europa genom att planera
erövringen, judisk kolonialism, av Palestina och
folkmord på det palestinska folket.
Theodor Herzl,26 som inte alls
var någon troende jude, och som inte hade någon
tanke på något mystiskt
"återvändande" till Sion, motiverades av speciell
"omsorg att rädda judarna från
förföljelse". Det var, påstår han,
Dreyfus-affären som inspirerade honom. Han ansåg
att den bästa lösningen skulle vara att finna ett
område där en oberoende "judisk stat" kunde
skapas. I den kolonialistiska politiska stämningen
under denna period utarbetade Theodor Herzl en plan av helt
annat slag som inte har något med religion eller det
andliga att göra. Herzl skapade, vid kongressen i Basel
1897, en judisk sionism som inte är andlig utan rent
politisk. Han vände sig till den mest typiske engelske
kolonialisten Cecil Rhodes (efter vilken Rhodesia är
uppkallat). Den 11 januari 1902 skrev han till Rhodes om sin
plan och tillade: "Hur kommer det sig då, att jag
vänder mig till Er, eftersom detta är en
fråga som ligger utanför Era domäner? Ja,
hur kommer det sig? Därför att det är
något som har med det koloniala att göra... Och
jag skulle vilja att Ni gör så här...att Ni
sätter Er auktoritets-stämpel på
sionistplanen och att Ni för följande deklaration
inför några människor som står Er
nära: Jag, Rhodes, har tagit del av denna plan och
funnit den korrekt och
genomförbar."27
Detta var den reella ideologiska
utgångspunkten för politisk sionism: Herzl
försökte att från västmakterna
erhålla ett kolonialt fribrev som skulle gå i
god för hans initiativ.
Herzl var fullt berättigad
att säga: "I Basel grundade jag en judisk
stat"28, för alla därpå följande
kännetecken i staten Israel är, med obeveklig
logik, en direkt följd av de kolonialistprinciper som
Israels grundande utgick ifrån.
Från början var den
politiska sionistiska rörelsen inte speciellt
Palestinaorienterad. Det talades i rent kolonialistiska
termer då snarast om frågan att finna en "ledig
plats", d v s ett landområde under kontroll från
Väst, där man inte skulle behöva ta
någon hänsyn till den infödda befolkningen.
Herzl försökte "erhålla medgivande att
få landområde i Mozambique och i Belgiska
Kongo".29
Bland sina kollegor i grundandet
av den politiska judiska sionismen fanns juden Max Nordau
(som ville ha afrikanska områden) som gick under
öknamnet "afrikanen"30 och Chaim Weizmann "ugandiern"
(som ville ha Uganda). Andra projekt hade diskuterats av
sionisterna för att skapa den judiska staten
Israel:
Argentina 1897, Cypern
1901-1902. Sinai 1902 och slutligen Uganda 1903-1904. Detta
sista förslag fick Herzl av den brittiska regeringen.
Världssionistorganisationen bestämde sig för
Palestina först 1905, ett år efter Herzl's
död.
För Herzl var Palestina
(korsvägen för tre kontinenter), en möjlighet
bland andra. Det han främst såg i detta
alternativ, när han gjorde sina framstötar, var
ett område som speciellt väl lämpade sig att
förhandla om med kolonialmakterna. Vid en tidpunkt
då kolonialistrivalerna (Tyskland, Ryssland och
England) just var på väg att råka i
konflikt i Främre Östern, (när Wilhelm II
hade startat projektet för en Berlin - Bysans -
Bagdadjärnväg, när Tsarryssland siktade
på Malackasundet för att få tillgång
till Medelhavet och när England vakade över
vägen till Indien genom Suezkanalen och över
oljefälten i Golfen), spelade Herzl genast på
alla koloniala önskemål från alla sidor. I
sin bok "Der Judenstaat" skrev han: "Vi skulle där
kunna forma ett slags europeiskt skyddsvärn mot Asien,
en civilisationens utpost mot barbari."31 Och det
är just det som den sionistiska maffians ledare (som t
ex Ahlmark) upprepar idag som argument för att
stödja Israel.
Som Herzl förutsåg,
skulle staten Israel inte kunna existera i Främre
Östern utan att absorberas av den, om inte denna stat
på något sätt blev instrumentet och
förmedlingen till en kollektiv kolonialism från
Väst. Alltså en västerländsk
kolonialistisk bas i Mellanöstern.
Herzl och grundarna av den
judiska politiska sionismen tvekade inte, då de talade
med någon, t o m med de värsta "antisemiter", att
använda det språk som den han talade med
önskade höra. Herzl skrev i sin dagbok 1895:
"Till Kaiser I skall jag säga: Låt vårt
folk resa! Vi är främlingar här; vi
tillåts inte att assimilera oss med befolkningen och
inte heller kan vi göra detta."32
Sionistförfattaren A.
Choraqui minns i sin biografi om Herzl att denne den 4 mars
1896 skrev: "Min varmaste anhängare hittills är
Pressburg-antisemiten Ivan von
Simonyi."!33
Då han
föreställer sig det "befriade" judiska folkets
framtid, hör Herzl dem säga: "Antisemiterna
hade rätt, men låt oss inte vara avundsjuka
för vi vill också vara
lyckliga."34
Vad beträffar Ryssland sade
den judiske sionisten Witte, tsarens finansminister, cyniskt
till Herzl att han en gång sagt till tsar Alexander
III: "Ers Majestät, om det vore möjligt att
dränka de sex eller sju miljoner judarna i Svarta
Havet, skulle jag inte ha något att
invända."
Icke desto mindre fortsatte
Herzl att säga honom, att han väntade sig en viss
uppmuntran från ryska regeringen. Witte svarade:
"Men vi uppmuntrar ju judarna att emigrera."35 (sid.
43)
Herzl erkände: "De
kommer att anföra mot mig, med all rätt i
världen, att jag tjänar antisemiternas syfte genom
att förklara att vi är ett folk, ett
folk."36
Beträffande de frågor
som Storbritannien var inblandad i vid tiden för
Balfour-deklarationen, 1917, skrev Weizmann en not, till
krigskabinettet, som innehöll följande:
"Då vi hänsköt resolutionen (till Er)
anförtrodde vi vårt nationella och sionistiska
öde åt utrikesministeriet och imperiets
krigskabinett i hopp om att problemet skulle betraktas i
skenet av imperiella intressen och enligt de principer
för vilka Ententen står."37
Det är värt att
påminna sig, och betona ännu en gång om
så behövs, i vilken grad sionism och antisemitism
är tvillingar, att Balfour själv var antisemit.
Han var en av dessa politiker, som 1905 ledde en kraftfull
kampanj för Aliens Act, d v s att förföljda
ryska judar inte skulle få komma till Storbritannien.
För honom var det, liksom för tsaren eller
kejsaren, en fråga om att med hjälp av sin
deklaration (Balfourdeklarationen 1917 mot vilken den ende
juden i kabinettet, Edwin Montagu protesterade) slussa judar
mot Palestina, vilka han inte ville ha i sitt eget
land.
Om det senare utvecklades en
konfliktperiod mellan sionisterna och Storbritannien var
denna, lik konflikten mellan Sydafrika och England, en
intern konflikt där England är huvudland i
imperiet och där konflikten inte är en
antikolonialstrid. När palestinska araber revolterade
1936-39 mot både brittisk imperialism och judisk
kolonisation, slogs denna genuint antikoloniala rörelse
ned av brittiska armén med bistånd av judisk
sionistmilis.
På detta sätt och
på historisk myt byggda "rättigheter", på
vilken den gör anspråk på Palestina, visar
sig politisk judisk sionism vara ett i huvudsak kolonialt
fenomen. Dess enda skillnad från klassisk
"kolonialism" (av t ex engelsk eller fransk typ) är att
den inte ägnar sig åt att huvudsakligen
exploatera den inhemska befolkningen som billig arbetskraft
eller som marknad för produkter från "hemlandet".
Den syftar till en "colony of settlement": d v s målet
är inte bara att exploatera "de infödda" utan att
ta deras plats genom att beröva dem deras land och
fördriva dem för att sedan ta deras arbeten och
genom att tvinga dem i exil eller reducera dem till politisk
maktlöshet i deras eget land genom rasdiskriminering
eller samla dem i en sorts "indianreservat" för
"turistkuriositet"!! Detta är innebörden i den
politiska judiska sionismens slogans i Israel: Judiskt land,
judiskt arbete, en judisk stat.
26. Hans bok "The Jewish State" publicerades i Wien
1896.
27. Theodor Herzl, "Complete
Diaries", London, 1960, volym 3, sidan 1194.
28. Ibid, volym 2, sidan
581.
29. J. P. Alem, "Juifs et
Arabes; 3 000 ans d'histoire", Paris, sidan
67.
30. Den 19 december 1903
avfyrade studenten Zelig Louban, i Paris, ett revolverskott
mot Nordau och skrek: "Död åt Nordau,
afrikanen!"
31. Herzl, "The Jewish State",
New York, 1946. I samma arbete skrev han: "Det judiska
samhället kommer att förhandla med de nuvarande
ägarna i landet och placera sig själva under
europeiska makters protektorat." (ibid, sidan
95.)
32. Herzl, "Complete Diaries",
volym I, sidan 23.
33. A. Chouraqui, "A Man Alone",
Jerusalem, 1970, sidan 106.
34. Ibid, sidan 167. Denna
samstämmighet i sionism och antisemitism
bekräftades t o m under hitlertiden. Tyske
utrikesministerns arkiverade protokoll avslöjar de
överenskommelser som gjordes mellan Hitlers Tredje Rike
och Jewish Agency i avsikt att underlätta
överflyttningen och emigrationen av de tyska judarna
till Palestina. Ett dokument från den 22 juni 1937
bär vittnesbörd om nazisternas villrådighet:
"Denna tyska hållning, dikterad av inrikespolitiska
krav, befrämjar verkligen befästandet av
judenheten i Palestina och påskyndar därigenom
utvecklandet av en judisk stat i
Palestina."
Icke desto mindre beslöt
Hitler själv att fortsätta på denna linje.
Chefsombudet i utrikesministeriets ekonomiska avdelning,
Clodius, anmärker den 27 januari 1938 följande:
"Führern har återigen nyligen beslutat... att
judisk emigration från Tyskland ska fortsätta att
understödjas med alla tillgängliga medel. Varje
oklarhet som kan ha förekommit intill dags dato (om
huruvida sådan emigration, enligt Fürerns
åsikter, bör styras direkt till Palestina) har
genom denna bekräftelse undanröjts."
("Documents on German Foreign Policy", 1918-1945, serie D,
vol. 5, London, 1953, sid. 752 och 784.)
En tidigare ledare för
Sternligan, Nathan Yalin-Mor (f d Friedmann-Yellin), ger oss
de argument som användes av en kontingent, från
denna grupp, som 1942 hade sänts för att
förhandla med nazisterna, mitt under kriget:
"Våra planer för immigration i stor skala
erbjöd Tyskland ytterligare en fördel, då de
på detta sätt uppfyllde ett av dess öppet
erkända mål - nämligen att rensa Europa
från judar." (Nathan Yalin-Mor,
"Israël-Israël ...:Histoire du Groupe Stern,
1940-1948", Paris, 1978, sid. 98.)
Detta samarbete mellan judiska
sioinstledarna och nazisterna bekräftas i Hannah
Arendts bok, "Eichmann in Jerusalem". Dr. Kastner, som
representerade sioniströrelsen, slöt en
överenskommelse med Eichmann. Den senare skulle
tillåta "illegal utflyttning" av flera tusen
framstående judar och medlemmar i sionisternas
ungdomsorganisationer till Palestina. I utbyte mot detta
skulle "lugn och ordning" råda i de läger
från vilka hundratusentals judar sändes vidare
till Auschwitz. (Hannah Arendt, "Eichmann in Jerusalem",
London, 1963, sid. 37- 38.)
Beträffande omfattningen av
sionistledarnas samarbete med nazisterna kan rekommenderas
ett dokument med titeln "The Holocaust Victims Accuse:
Documents and Testimony on Jewish War Criminals", av Reb
Moshe Shanfiel, publicerad av Naturei Charta i USA, G P O B
2143, Brooklyn, New York, 11202.
35. Chouraqui, op.cit., sid.
236.
36. Ibid, sid.
199.
37. Chaim Weizmann, "Trial and
Error", London, 1949, sid. 258: "Vad vi ville ha",
tillade Weizmann, "var ett brittiskt protektorat".
Till Lord Robert Cecils uppbyggelse förklarade han:
"Ett judiskt Palestina skulle utgöra en livvakt
för England - speciellt med avseende på
Suezkanalen", (ibid, sid. 242, 243).
|