Övergången från det politiska och litterära till det rättsliga och från politisk debatt till "domstolsförhandlingar" har åstadkommits med hjälp av rena "juridiska" och politiska bedrägerier som utgör ett allvarligt hot mot demokratin, yttrandefriheten och rättssäkerheten. Man nöjer sig inte med att spela på den dolda glidningen från religiös judisk sionism till politisk sionism (vilken tillåter ett utnyttjande av religionen för att göra en politik helig och till ett oberörbart tabu) för att beskylla varje kritiker av de ledande israelernas sionistiska politik som antisemitisk. En grundläggande betraktelse över antisemitismen uttrycktes i Bernard Lazares bok "Antisemitismen, dess historia och dess orsaker", utgiven 1894 i den upprörda stämningen efter Dreyfus-affären och födelsen av Theodor Herzls politiska sionism. (Lazare är själv jude.)

Det är inte sant - som det har påståtts - att Lazare i sina senare skrifter upphörde att tillskriva judarna själva något ansvar för antisemitismen. I sin skrift "Contre l'antisémitisme" (mot antisemitismen), publicerad av Stock 1896, skrev han: "Vad jag sagt i min bok upprepade jag i en skrift med titeln Antisémitisme et révolution." (Mars 1895) Han sade åter 1896:

"Jag skrev att vi inte måste förutsätta att de antisemitiska manifestationerna i det förflutna bara var orsakade av ett religionskrig och jag vidhålller det fortfarande. Jag har skrivit att orsaken till antisemitismen historiskt sett överallt och fram till våra dagar (spärrat av Lazare) var att "juden var en antisocial varelse". Jag säger så alltjämt. Till sist har jag i avslutningen av min bok skrivit: "Antisemitismens orsaker är nationella, religiösa, politiska och ekonomiska. De är alla av djupgående betydelse och de beror inte bara på juden och inte bara på hans grannar utan framförallt på det sociala samhället."

Bernard Lazare tillade slutligen, som varje seriös skriftställare med tillbakablickande genomläsning av sitt arbete:

"Skulle jag i dag skriva om denna bok, hade jag väl utan tvivel anledning att ändra och göra tillägg, men om jag förebrår mig något är det just för att inte ha preciserat antisemitismens religiösa orsaker, att inte ha tillräckligt pekat på hur de tjänar ekonomiska intressen hos vissa kapitalister." Och som ett svar till Drumont tillade han: "Debatten om den judiska frågan bör inte vara en debatt om min person." (Sid. 18 och 19 i Bernard Lazares broschyr.)

Bernard Lazares skrift var ett svar på den antisemitiska bestsellern "Det judiska Frankrike" av Drumont (1886). Till skillnad från Drumonts hatfyllda och okunniga pamflett grundar sig Bernards studium - även för den som inte delar alla hans teser (vilka vanligtvis presenteras ärligt som enbart arbetshypoteser) - på klara och tankeväckande historiska analyser som både visar de judiska samfundens del i ansvaret för de förföljelser som de ofta utsattes för och antisemiternas ohederliga utnyttjande av de objektiva villkoren för dessa samfunds särart.

Bernard Lazare skiljer mellan den anti-judaism, i allmänhet av kristet ursprung, som varade från början av fjärde århundradet till mitten av nittonde århundradet och den antisemitism, som under detta namn första gången kom till uttryck i en bok av Hamburgjournalisten Wilhelm Marr: "Judendomens seger över germanskheten" 1873.

Särskilt den kristna anti-judaismen är en biprodukt av den ideologiska och politiska fastheten hos den segrande kyrkan, arvtagare till traditionen hos synagogans överstepräster och till den hos romerska riket. Så snart den kom till makten förvandlades den från förföljd till förföljare av andra religioner, både de hedniska och den judiska. I judendomen, varifrån dittills många hade blivit omvända, såg kyrkan en rival som måste slås ned. (Se Petrus första brev, 2:9: "Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk...") Absurt nog anklagade den judarna att vara ett folk, som genom att vägra acceptera Jesus, blivit "gudsmördare" eftersom Jesus i Nicea förklarats vara av samma "substans" som Gud.

Bernard Lazare visar hur de judiska samfundens småaktiga hårklyverier och deras fördjupande i den mest inskränkta och stränga tolkning av Lagen, under århundranden skapat goda förevändningar för sådan beskyllning. Bernhard Lazare uttrycker det så att "juden förskansade sig bakom de stängsel som rests omkring Torah och de första skriftlärde, och sedan av fariséerna och talmudisterna, Ezras efterföljare, den ursprungliga mosaismens förvrängare och profeternas fiender".5

Lazare tillägger, att denna isolering förvärrades av en omständighet, som för juden var något exceptionellt: Israel "yvdes över sin Torahs överlägsenhet och ansåg sig stå över alla andra folk".7

Denna attityd stärktes ytterligare genom tillväxten av den i adertonhundratalets Europa omfattande nationalismen. Lazare skriver: "De har betraktat sig såsom det utvalda folket, överlägsnare alla andra folk, något som är karakteristiskt för alla chauvinistiska nationer, såsom i dag tyskarna, fransmännen och engelsmännen."8

Judarnas slutenhet inom sin egen värld innebar intet nytt. Varje försök till utbrytning hade under århundrande bekämpats av de renlärighetsivrande rabbinerna och en förstenande Talmudism. Lazare erinrar hur på elvahundratalet ett försök av Maimonides (judisk filosof), att visa harmonin mellan tro och vetande, väckte våldsam opposition från renlärighetsivrarna. Hans stora arbete "More Nebuchim" eller "Ledning för de förvirrade" brännmärktes av Talmudisterna. Rabbin Salomon i Montpellier uttalade 1232 ett anatema över envar som läste boken och lät sedan bränna den. Talmudisterna strävade efter att - enligt Lazare - "tvinga Israel att enbart studera Lagen".9 (Alltså Torah i Gamla Testamentet). På initiativ av en tysk doktor Asher ben Yechiel samlades en synod av trettio rabbiner i Barcelona med Ben Adret som ordförande och exkommunicerade alla som före 25 års ålder läste andra skrifter än Bibeln (GT) och Talmud.10 Lazare sammanfattar resultatet av dessa strävanden med orden: "De hade uppnått sitt mål. De hade avskurit Israel från gemenskap med andra nationer."11

Under sjuttonde århundradet fortsatte samma strävan, som sökt kväva Maimonides, med Talmudisternas försök att förstöra Spinoza. I det adertonde århundradet angrep de Moses Mendelssohn: genom att översätta Bibeln (GT) till tyska språket ådrog han sig rabbinernas förbannelse. De var beslutna att behålla sitt monopol på den Talmudiska uttolkningen av Lagen och att inte tillåta folket ha direkt tillgång till Torah och de förbjöd läsning av denna översättning.

I våra dagar ser vi hur rabbinatet, i den judiska staten Israel, försöker genomdriva denna selektiva och sekteristiska tolkning av Bibeln (GT) för nya politiska mål och lyckas sätta sin prägel på staten Israel och dess politik och propaganda för att tysta all kritik även här i Sverige.

Lazare framhåller en annan ofördelaktig sidan av denna tradition:

"Att göra Israel till världens centrum, folkens jäst, nationernas uppviglare, det är absurt; men det är vad både judarnas vänner och fiender håller på med. Vare sig de heter Bousset eller Drumont tillskriver de judarna en omåttlig betydelse." 12. I sin "Avhandling om världshistoria" gjorde Bousset Judea till världens centrum. Alla historiska händelser, imperiers grundande och fall, hade sin enda orsak i Guds vilja. En Gud som stod Israels söner bi, dessa israeliter vars plikt det var att föra mänskligheten till dess enda mål - att komma till Kristus. Man behöver bara vända upp och ned på denna plan, så får man "Sions vises protokoll", som publicerades strax efter världssionistkongressen i Basel 1897, med tanken att det fanns en judisk-frimurerisk konspiration, som hade för avsikt att etablera världsdominans, vilket skulle innebära ondskans triumf. Likheten med Boussuets uppfattning är perfekt.

När vi med hjälp av Bernard Lazare, som själv är jude, nämner tendenserna, hos judiska tänkare, att understryka judiska särskildheter i motsats till universalismen, dessa tendenser som understryker andan av rasism, erövring, dominering och massakrer, rasdiskriminering och strävanden att göra Israels folk till världens centrum, gör vi detta på det sättet att vi följer Lazares tankar för att undvika medveten hopblandning skapad av antisemiter, som vill påpeka, att "perversionerna i sionismen skulle komma från en fundamental defekt hos judendomen". Det är både läran och tolkningen, av anhängare, samt tillämpningen som kritiskt bör granskas.

De grymma och barbariska tendenserna som redan finns inbyggda i den bibliska judendomen utnyttjas politiskt av de mest fanatiska sionisterna i dag, vilka inte själva är troende. Vad vi är emot är just detta selektiva läsandet av Bibeln (GT) och att bara se till de judiska traditionerna, som isolerar judarna från andra folk, eftersom Gamla Testamentet kan innehålla vissa andra positiva delar, men som inte används.

I det här temat om överenskommelse mellan Gud och människor, "löftet", ett löfte som gäller alla familjer på jorden enligt Genesis, ur dessa löften framkommer en form av krav på mänskligheten, att människan d v s alla människor strävar efter att i varje ögonblick i sin historia försöka utröna Guds avsikt och gudomliga planer och underkasta sig dem för att fullfölja dem såsom Abraham gjorde sitt offer och på det viset ställa i rätt belysning vår kunskap och vår dödlighet, så att tron börjar där tanken slutar. För anden hittas inte i sig själv utan i förhållande till andra. Det är med civilisationer som med individer; de lever och blomstrar bara genom ömsesidig befruktning. Den högsta uppenbarelsen av Gud är erfarenheten att man står i ett förhållande till någon annan.

Detta förhållande är en urgammal universalistisk tradition hos kristna och muslimer. Men judendomen och den politiska sionismen är en politisk nationalistisk och kolonial förvridning som inte hör till religionen utan till den europeiska nationalismen och kolonialismen på adertonhundratalet. Den gör en selektiv och stamanknuten läsning av Bibeln, en verklig förvrängning av Guds avsikt, för att förkläda och kamouflera sionismens politiska syften.17

5. Bernard Lazare, Antisemitism, dess historia och orsaker, London 1967, sidan 11.

6. Ibid, sidan 12.

7. Ibid, sidan 10.

8. Ibid, sidan 133.

9. Ibid, sidan 63.

10. Ibid, sidan 64.

11. Ibid, sidan 14.

12. (Denna passage finns inte i den engelska översättningen. Den förekommer på sidan 263 i volym 2 i den franska utgåvan från 1934) Detta är vad även André Neher har gjort i sin bok om L'essence du prophétisme (Calmann-Lévy, 1972, sidan 111): "Israel är världens axel, dess nerv, dess centrum, dess hjärta."

13. Roger Garaudy, "Appel aux vivants", Editions du Seuil, Collection Point 1979, sidan 154.

14. Ibid, sidan 155.

15. Jerusalem, 1941.

16. Martin Buber, "I and Thou", Edinburgh, 1970, sidan 69 och 67.

17. Bernard Lazare sade att Talmud avleder oss från Bibeln: "De lärde förvränger profeterna" (finns ej i den engelska översättningen: däremot finns den i den franska utgåvan från 1934, volym 2, sidan 184). Men vi har inte för avsikt att här engagera oss i en polemik om Talmud. På innersidan av omslaget till boken "Vad är Israel?" (av Ahmed Rami, Kultur Förlag, Sthlm 1987) återges ett "smakprov" från Talmud med autentiska citat. Talmud stinker av hat och grymhet kopplat till de judiska sederna och dess trosuppfattning. Dramatiken i dag handlar om att välja Josua i GT eller t ex Rabbi Simeon ben Yokhai i Talmud, för att rättfärdiga en viss rasistisk och imperialistisk politik.