Myten om "historiska rättigheter"

Myten om judarnas "rätt" till Palestina

"Detta land är judarnas historiska hem", deklarerade sionistorganisationen i sitt memorandum till fredskonferensen 1919.

Utropandet av staten Israel, den 14 maj 1948, bekräftade, att det var "i kraft av det judiska folkets naturliga och historiska rättigheter", som denna stat grundades i Palestina.

Idén med de "historiska rättigheterna" är, i sionistpropaganda, ständigt kopplad till talet om "det förlovade landet", vilket förväntas skänka israelerna en ursprunglig, "gudomlig rätt", till ägande och herravälde över Palestina.

Vi ska emellertid betrakta dessa två problem var för sig. Att göra denna uppdelning är inte svårt, eftersom det, förutom i de bibliska skrifterna, varken i skrifter från folken i Mellanöstern eller bland arkeologiska fynd, finns några spår av de händelser som redovisas i Gamla Testamentet före det tionde århundradet f Kr. T o m en lärd man som dominikanen Fader de Vaux, vilken var mycket angelägen att hävda Gamla Testamentets autencitet, erkänner, att man, förutom i Bibeln, inte kan finna "någon tydlig referens varken till de hebreiska patriarkerna, tiden i Egypten eller erövringen av Kanaan". Det är dessutom tveksamt, huruvida något ytterligare ljus kan komma att spridas över denna fråga genom nya skrifter.1

Temat om Palestina som det "förlovade landet" förekommer sålunda endast i skrifter från dem som anser sig omhulda denna tanke. Andra uttolkare har, för c:a hundra år sedan, kommit till ännu mer extrema slutsatser. Detta kommer vi att se i samband med resonemanget om den bibliska myten om "det förlovade landet".

Den första observation man gör, så snart man upphör att okritiskt nöja sig med de "historiska" delarna av Gamla Testamentet, är att hebréernas historia är långt ifrån att vara den centrala del i historien som de "exceptionalistiska" teserna i den politiska sionismen vill låta påskina. Tvärtom tycks hebréernas historia inte under någon tidsepok varit tydligt skild från vare sig Mesopotamiens, hettiternas eller Egyptens riken. De har alltid varit mycket små minoriteter i de flesta länder; inte enbart i Palestina.

Om vi bortser arkeologin, som har bevis för människors närvaro i det land som skulle bli Palestina 10 000 år tillbaka, och inskränker oss till den historiska period från vilken det finns skrivna dokument, kan vi schematiskt urskilja:

1. Den tidiga bronsåldern fram till år 2000 f Kr, från vilken vi har bevis (och ännu fler nu sedan upptäckten av Ebla- skrifterna 1976) på en i Kanaan existerande stor samhällscivilisation med ett västsemitisk-talande folk som t ex de som talade armeniska och de som talade Kanaans språk.

2. Sedan kommer en period (2200-1900) som utmärkes av inflytande från folkvandringar.

3. Därefter en ny period av "stadsliv" (1900-1550) under medelbronsåldern.

4. Från mitten av 1500-talet f Kr var det sedan egyptisk dominans i området. Faraonerna i den 18:e dynastin gjorde Palestina till ett egyptiskt gränsrike.

Detta område, i hjärtat av den "bördiga halvmånen" som sträcker sig från Nilen till Eufrat, är det landområde genom vilket de mest skilda folkslag har passerat och blandat sig med varann. När nomaderna eller herdefolken, som var på väg att börja ett bofast liv, kom från Mesopotamien eller Transjordanien och anlände till Kanaan i början av år 2000 f Kr, d v s den tidiga bronsåldern, fann de där innevånare som hade gjort detta land till sitt hem långt tidigare, kanaaniterna, alltså förfäder till dagens palestinier, och som redan hade en samhällelig civilisation och just var på väg, i slutet av år 2000 f Kr, att få kunskap om användningen av järn och om alfabetiskt skrivsätt.

Hebréerna bildade, tvärtemot Bibelns traditionella framställning, inte någon utmärkande etnisk grupp innan nomaderna kom till Kanaan. De bestod av olika etniska grupper och var endast en del av de stora nomadiska folkvandringarna.

Vissa av dessa nomader som kom från Mesopotamien slog sig ner i Kanaan, medan andra fortsatte till Egypten. De förra, (varibland återfanns de som senare skulle kallas hebréer) lånade sitt språk, sätt att skriva och religion från kanaaniterna ända till de, omking år 1400, kanske i Hyksosinkräktarnas kölvatten, sökte sig nytt land i Egypten.

När Hyksos drevs ut ur Egypten blev hebréerna, (som troligen hade anlänt, tillsammans med Hyksos, och åtnjutit hans beskydd och dragit nytta av denna privilegierade ställning), ansedda som medbrottslingar och utsatta för ökat förtryck. Detta upproriska och udda folkslag, som inte bildade någon etnisk grupp utan snarare en kategori av människor som var politiskt fientligt inställda till Farao, flydde från Egypten under namnet apiru (från vilket otvivelaktigt namnet hebrée kommer enligt Fader de Vaux).

Denna typ av utvandring av missnöjda "outsiders" måste ha varit mycket vanlig och ofta förekommande, i de egyptiska krönikeskrifterna. Men ingen som helst kommentar till denna "händelse" finns inte ens i form av en gränsvaktsrapport - trots att det förekommer sådana rapporter om förflyttningar fr o m 19:e århundradet f Kr och framåt.

De enda källor vi har, bortsett från de fiktiva sagor som finns i Gamla Testamentet, kan räknas på handens fem fingrar. Första gången man kan finna namnet Israel är på ett minnesmärke, från c:a 1225, över Pharaon Merneptah's segrar. Där kan man läsa, utan några närmare detaljupplysningar, att när denne intog städer i Palestina förstörde han också "Israel": "Israel har utplånats, dess ras existerar inte längre." Inget annat sägs om Israel i denna skrift.2 Förutom detta finns det 400 lertavlor, som successivt har återfunnits från år 1887 vid Tel-el-Amarna, den huvudstad som grundades av Pharaon Amenophis IV. Dessa ger oss upplysningar om korrespondens mellan Pharaoh och vasallprinsarna i Palestina och Syrien. Här omnämns inte Israel alls, men man får intressanta upplysningar om storstäderna i Kanaan och deras inbördes rivalitet.

Av dessa enstaka spår som Israel, bland många folkslags historia, lämnat efter sig framträder genast två slutsatser:

1. Att det inte är möjligt att tillskriva Israel som "historisk rätt" att inneha rätten att vara den första ockupanten och erövraren. När folkstammen kom till Palestina med den arameniska vågen, fann de där de infödda (palestinierna): kanaaniterna, hettiterna (runt Hebron som de grundat), ammoniterna (runt Amman), moabiterna (öster om Döda Havet) och edomiterna (i sydöst). Samtidigt kom från Egeiska havet ett annat folk, palestinierna (och därifrån kommer namnet "Palestina"), och installerade sig mellan berget Carmel och öknen. Det folkslag som i dag kallas palestinier, som före Islam hade andra religioner, kom under 7:e århundradet e Kr, att omvändas i större delar av befolkningen (däribland israeliterna) till Islam, blandade sig med varandra genom ingifte och introducerade sitt eget språk. Arabernas invandring i Palestina under det 7:e århundradet var snarare ett kulturellt än ett etniskt fenomen. Palestinierna stammar alltså från de infödda kanaaniterna, vilka bodde i Palestina redan för åtminstone 5000 år sedan (alltså från historiens början).

De stammar också från filistéerna (vilka gav landet dess namn Palestina - som på arabiska heter Falastin) och de stammar från perserna, grekerna, romarna, araberna och turkarna, vilka successivt ockuperade landet i babyloniernas, hettiternas och egyptiernas efterföljd. De "första ockupanterna" är alltså dessa "palestinier", som har bebott detta land sedan historiens gryning. Detta medan judarnas anspråk på Palestina bygger enbart på efterkonstruerade myter och makten.

2. Den andra slutsatsen som följer på denna Palestinas historia är, att hebréerna (apiru) bara var ett av många andra invandrarfolk (babylonier, hettiter, egyptier, perser, greker, romare, araber och turkar) då de på 13:e århundradet f Kr kom från Egypten och slog sig ner i Palestina som små minoriteter antingen genom infiltration eller genom erövring. (Vi återkommer till detta när vi diskuterar Bibelns berättelser).

Först sedan de installerat sig i Kanaan, ungefär på 13:e århundradet f Kr, kan man tala om ett "israeliskt folk", en syntes av folkslag av olika etniskt ursprung. Först då kan man också spåra källor antingen interna eller externa: För det första därför att, som vi redan nämnt, det inte finns några andra dokument än Bibeln, som relaterar till den föregående tidsperioden3 och för det andra därför att ingen av Bibelns skrifter kommit till före Salomos regeringsperiod (dvs det 10:e århundradet). Dessa första versioner var inspirerade av dåtidens politiska tankegångar (hyllande eller kritik av monarkin, legitimering av äganderätt till land eller erövring av land o s v) samt också grundade på muntlig tradition. De liknade Eddan, Homeros epik, Kung Arthurs legender, de afrikanska griots heroiska stamtavlor eller de arabiska sagoberättarnas sägner i vilka, som Fader de Vaux säger:

"Ortnamn eller namn på grupper inom folkstammen likväl som förfäders efternamn förklaras genom folklig etymologi. Sagorna etablerar en folklig rätt att utnyttja ett speciellt territorium eller åtnjuta särskilda privilegier. I sagorna har gruppen, till vilken berättaren hör, den ledande rollen."

Genom analys av sagorna i de bibliska skrifterna (vi har inget annat att tillgå när det gäller de judiska legenderna) kan vi få reda på, att omkring år 1000 f Kr fanns det en ledare för en grupp (som på 16:e århundradet e Kr skulle kallats en "condottiere"), vilken hörde till ätten Judah. I spetsen för filistéiska och kretensiska legotrupper utnyttjade han mycket skickligt maktbalansen mellan denna epoks båda "supermakter" babylonierna och egyptierna. Han lyckades bygga ett kungarike och etablera sig, med sin livvakt av folk från Kreta och filistéer, i Jerusalem, där de tidigare innevånarna, jebusiterna, också fortsatte att bo kvar. Denne truppledare, David, - fortfarande enligt GT:s legender - som anförtrodde befälet över en tredjedel av sin armé till en filisté, Ittai från Gath, och som, under Absaloms revolt, tog emot underhåll från den amonitiske prinsen Shobi i Transjordanien, försökte aldrig "judaisera" Kanaan. Tvärtom skapade han en multinationell stat som tog till sig alla folk av skilda religioner och ursprung. Hans egen anmoder Ruth var moabit och när han kom i svårigheter, lämnade han sina släktingar i skyddsligt förvar hos kungen av Moab.

Med en hettitisk kvinna hade han en son, Salomon, som efterträdde honom på tronen och som behöll och till och med utvecklade statens multinationella karaktär.4

Efter Salomons död uppdelades Davids kungarike i Israel i norr och Juda i söder. År 721 invaderade assyrierna Israel och år 587 besegrades Juda av babylonierna. Landets ledande män gick i exil. När sedan Cyrus, Persiens kung, intog Babylon lät han alla som gått i exil återvända. (Många föredrog dock att stanna i Babylon.)

Därefter levde hebréerna omväxlande under persisk, grekisk och romersk dominans ända till Mackabéer-revolten, andra århundradet f Kr, som riktades mot en efterträdare till Alexander, nämligen Antiochus Epiphanes. Efter tjugo års strider skapade mackabéerna en dynasti, som är känd under namnet Hasmonéerna. Denna upplöstes sedermera av inre stridigheter och år 63 f Kr erövrades Palestina av Pompeji och blev först en vasallmonarki under Herodes och sedan en romersk provins. Två revolter mot de romerska ockupanterna misslyckades. De ägde rum år 70 och år 135 f Kr. När den andra revolten, ledd av Bar Kokhba, slogs ned, förstördes också Templet. Det judiska folket spreds till alla Medelhavets kustområden. Det israeliska samhället hade upphört att existera. Allt detta, alltså, är en judisk biblisk sagoversion.

Benjamin av Toledo, en judisk pilgrim, som besökte Jerusalem 1170, fann endast 1440 judar i hela Palestina. Nahmanides mötte år 1267 endast två judiska familjer i Jerusalem, trots att den muslimske ledaren Saladin hade låtit judarna "återvända", enligt den judiska ritualen "nästa år i Jerusalem", sedan han återställt Jerusalem år 1187, efter det att korstågfararna intog Jerusalem år 1099.

Judarna begav sig till Palestina som flyktingar från andra orter och inte av någon slags nostalgi för "sina förfäders land". Deras förfäder även enligt GT är inte från Palestina utan från Mesopotamien. (Abraham var ju från Mesopotamien). På 1400-talet var de första som invandrade till Palestina några av de spanska judarna, som inte hade känt något behov av att emigrera under åtta århundradens samexistens med araberna i Spanien (Andalusien), men som då flydde från inkvisitionens ömsesidiga intolerans och "de mest katolska kungarna". Bara ett fåtal av dessa spanska judar kom till Palestina. Majoriteten fann sin tillflykt i de muslimska länderna (som Marocko och Egypten) i Frankrike, Holland, Italien, Cypern eller Balkanländerna. År 1845 fanns endast 12 000 judar i Palestina av en befolkning på 350 000 och år 1880 endast 25 000 av en befolkning på 500 000. År 1882 ledde förföljelserna i Ryssland till en ny inflyttningsvåg, som följdes av judar från Polen och Rumänien.

Då vi nu har kommit till den tidpunkt då den politiska sionismen utvecklades, efter utgivandet av Theodor Herzls bok "Der Judenstaat" 1896, är det nödvändigt, om vi ska förstå de nya motiven i denna rörelse, att summera problemen om de påstådda "historiska rättigheterna".

Långt ifrån att vara de första "ockupanterna" i Palestina, - eftersom när judiska invandrare kom till Palestina första gången så var detta land redan bebott av palestinierna - var hebréerna endast en komponent bland många andra i blandningen av folk i "den bördiga halvmånen". De har ingen grund för att åberopa en utvald period i denna långa historia. Politisk judisk sionism ägnar sig åt systematisk manipulation och förvrängning av fakta när den, i israeliska skolböcker liksom i propaganda till övriga världen, bevarar som signifikant för Palestinas historia endast de få tillfällen då hebréerna spelade en viss påstådd ledande roll enligt den judiska bibliska mytologin nämligen:

1. Ockupationen av Kanaan (Palestina) av folkstammarna från Josuas tid, vilken i 10:e århundradets bibeltexter dateras till 1200-talet f Kr. Denna tolkning förvandlades dessutom i en fiktiv efterkonstruktion till ett "heligt krig" och en förgörande seger över palestinierna genom det 6:e århundradets teologer, vilka, långt efter händelserna, skrev om historien med mycket precisa politiska avsikter (vilket vi kommer att erfara då vi talar om sionismens religiösa mytologi som kompletterar den historiska mytologin).

2. Davids och Salomons 73 regeringsår.

3. "Exilen" i Babylon och "återvändandet" därifrån.

4. Samt slutligen "revolterna" åren 66-70 och åren 132-135 mot romarriket.

Resten av Palestinas historia är av den judiska mytologiska propagandan utplånad, som om inget hänt i detta land under 2000 år, alltså från det tredje årtusendet f Kr till hebréernas ankomst, och därefter igen ingenting i ytterligare 2000 år, alltså från Bar Kokhbas revolt ända till år 135 e Kr och till dess att den judiska staten Israel skapades år 1948.

På detta sätt har en grundläggande historisk myt med bedrägerier skapats genom att godtyckligt bevara bara några få perioder under en historieutveckling på 5000 år: nämligen invandringen, bland så många andra, av hebreiska folkstammar; Davids kungadöme, bland många andras; samt maccabéernas och Bar Kokhbas revolter, också de bland många andra.

Palestinas historia, som den lärs ut i skolorna i den judiska staten Israel, och som propageras i hela världen till stöd för denna banditstat är ett verk av förfalskare. Men den mytologiska "heliga historien", som den lärs ut även i katolska katekes-skolor eller i protestantiska söndagsskolor, från det judiska Gamla Testamentet, stöder oavsiktligt den politiska sionismens propaganda genom att hålla sig strikt till Bibelns myter och bortse från det antika Österns verkliga historia. Man lägger därmed grunden hos miljoner kristna över hela världen att som sanning ta till sig en mytologi, som betyder döden för det palestinska folket och för världsfreden. Denna mytologi har nämligen som syfte att förse politisk judisk sionism med anledningar och legitimitet att göra territoriella anspråk och annekteringar samt begå aggressionshandlingar i rent expansionistiska krig.

Sionisterna kompletterar denna första förvanskning av sanningen med ytterligare två "historiska" myter:

1. Efter det att de har förvandlat Palestina med judisk propaganda till en "historisk öken" (med undantag av de perioder då hebréerna var där), förvandlar de det också till en "geografisk öken": "Ge ett land utan folk till ett folk utan land", för att citera juden Israel Zangwills välkända formulering.5 Hela den judiska sionistiska ideologin i sitt anspråk på Palestina bygger på att landet är tomt. Om sionismen ändå upptäcker efter 1948 att Palestina finns där, så "bör man driva bort dem"!

2. Efter att ha förstört landet Palestinas historiska kontinuitet, skapar sionismen (liksom antisemiterna) en ras- och rasistkontinuitet för "det judiska folket", genom påhittade genealogier och genom att vägra assimilering i akt och mening, att rättfärdiga "återvändandet" - som om dagens "judar" vore avkomman och den naturliga arvtagaren Abraham och till Bibelns israeliter och nu äntligen uppfyllde den gamla, ständiga önskan hos hela världens alla judiska samhällen.

Låt oss - i följande sidor - analysera dessa två historiska myter.

2. "Det kan inte vara i betydelsen hela Israel, d v s de tolv stammarna. Hela Israel hade nämligen inte bildats vid den tiden. Man måste därför ha menat Israel i en mycket mera begränsad omfattning." (Ibid, volym 1, sidan 390).

3. För att ta det mest signifikanta exemplet: just namnet David och dennes historia förekommer inte i någon annan källa än den judiska Bibeln (GT). Det står inte heller att finna i någon av skrifterna eller bland de arkeologiska fynden.

4. Det är sensationellt bestickande att i kraft av de grundläggande lagarna i den nuvarande judiska staten Israel enligt vilka man anses vara jude endast om man har en judisk mor eller har konverterat till den judiska religionen. Om man skulle tillämpa denna dagens "officiella" judiska israeliska definition av vem är jude så skulle "juden" kung Salomon inte ha ansetts som jude och skulle inte ha kommit i åtnjutande av förmånen med den israeliska "lagen om återvändandet". För det första därför att hans mor inte var judinna utan hettit. För det andra därför att ingen ortodox rabbin bemyndigad att bekräfta Salomons konvertering, skulle ha gått med på att göra detta åt en man som i Jerusalem satte upp altare åt t ex Egyptens, Edons, Moabs och Sidons gudar. Detsamma borde gälla Saul, som var född av en kanaanitisk kvinna och även (som vi senare skall se) kung David vars mormors mor, Ruth, var moabit!