Bibelns Israel
och den nuvarande sioniststaten Israel

I det sista stadiet i historien om den sionistiska staten, som skulle kunna kallas den militaristiska sionismen, antar bruket av bibliska förevändningar en ny dimension.

Vid en tidpunkt när Israel, enligt Världsbankens rapporter, spenderar mer än 50% av sin budget på krigsmaskineriet, har denna militarisering som mål, (vilket Ariel Sharon själv sagt, och som vi kommer att visa senare), inte försvar av Israel utan sönderbrytande av de arabiska staterna i området. Bibeltexter anförs för att försvara metoderna för massakrer och statsterrorism.

Det är inte något nytt.18 Redan 1937 drog Ben-Gurion upp gränserna för Israel19 med referenser till Bibeln. Enligt honom skulle landet Israel omfatta fem regioner: södra delen av Libanon upp till floden Litani (detta kallade han norra delen av västra Israel), södra Syrien, Transjordanien (som nu kallas Jordanien), Palestina och Sinai. Nordgränsen skulle följa latituden Hama i Syrien, därför att han identifierade denna stad som Hasmath, vilken anges som Kanaans gräns i norr (Fjärde Mosebok XXXIV, 1-8). Andra sionister, ivriga bibeltolkare, identifierar - i eget syfte - Hamath med Aleppo, medan ytterligare andra placerar det i Turkiet. Rabbinen Adin Shteinsalz, som stod nära shellipartiet, framförde vid en sammankomst som ordnades av Sartre i Israel, judarnas "historiska rättigheter" över Cypern. 1956 förklarade Ben- Gurion till Knessets jubel, att Sinai utgjorde en del av David och Salomos kungarike. Efter anbrottet som påtvingades av Förenta Staterna och Sovjetunionen, vid tidpunkten för angreppet mot Suez, plockades denna bibliska geografi åt sidan ett tag för att åter dras fram 1967. På samma sätt har man, då man definierar gränserna för "det förlovade landet", ibland kommit att tolka floden "Egypt" (Fjärde Moseboken XXXIV, 5) som Nilen (men vilken av dess utlopp?) och ibland som Wadi el- Arish.

I detta elastiska begrepp om gränser pekar man alltid i Bibeln på ett givet avsnitt för att legitimera sin aggression i förväg eller för att i efterhand rättfärdiga annekteringar.

I nuvarande stadium av judisk sionistisk expansion använder man sig av rabbinernas paranoidliknande "religiösa" partier, som är de mest ärliga och frispråkiga fanatiska när det gäller erövringar för att berättiga Israels militära operationer och på det sättet mätta hungern hos despotiska "rättfärdighetsivrare". Förresten skillnaden mellan de "moderata" sionisterna och de "extremistiska" är som skillnaden mellan "tankar" och "baktankar"!

Det var inte av en slump som Begin vid samma tidpunkt, som man invaderade Libanon, förklarade att El Al's flygplan inte skulle flyga på lördagar eftersom man skulle respektera sabbaten.

Sådana symbolhandlingar var som en sorts gentjänst för att "rättfärdighetsivrarna" ideologiskt hade rättfärdigat de militära operationerna: Nu hade Libanon inte bara blivit "stammen Ashers" område utan massakrerna har rättfärdigats för sakens skull. Att förstöra Tyrus och Sidon, att slå sönder Beirut och slakta i Sabra och Shatila var inte bara en fortsättning på vad man skulle kunna kalla Oradourhandlingarna i Deir Yassin (som utfördes 1948 av Begins Irgun) eller morden i Qibya och Kafr Kasem eller de blodiga bedrifter som Ariel Sharons "Unit 101" begick. Allt det här mördandet har fått ett eget kännemärke. I den israeliska "missionens" namn att sprida Bibeln, påstår sig dagens Israel upprepa heliga handlingar från Bibelns Israel när de utrotade kanaaniterna och att det är samma sak när man mördar palestinier idag som när man mördade kanaaniter på Bibelns tid.

Man citerar från Bibeln:

"Men i de städer som Herren Gud givit eder skall Ni inte låta någonting leva och andas. Ni skall förstöra dem, hettiterna, amoriterna, kanaaniterna och perizziterna, hiviterna och jebusiterna, såsom Herren har befallt er."

Och som bibeln säger: "Gå nu och slå Amalek och förstör till sista grand allt vad de har och spar dem inte, slakta både man och kvinna, barn och dibarn, oxe, får, kamel och åsna."

Detta s k bibliska rättfärdigande av folkmord, denna legitimering av fortsatt aggression och annektering som utförs av den sionistiska staten Israel, denna stat som framförs vara den lagliga arvingen och fortsättningen på Bibelns Israel, alla dessa rättfärdiganden gör det lätt att göra det oacceptabla acceptabelt för judarna i Diasporan och göra det acceptabelt för många kristna som okritiskt tror på det som varande katolsk katekism och protestantisk söndagsskolelära. En kristendom som omedvetet framför sionistisk mytologi, en mytologi som har avslöjats genom texttolkningar i ett helt århundrade och speciellt nu under senare år.

I detta fall ser vi bevis på vilken mobiliserande kraft en myt har. I sin artikel, i Nekudah, kallad "Styrkan att avsluta arbetet"23 ger rabbinen Eliezer Waldman Ariel Sharons och Begins politik den teologiska bakgrunden de behöver för sina imperialistiska syften. Genom att använda många citat ur Bibeln förklarar han att Israel har visat att ockupationen av Libanon kan etablera en ny ordning i Mellanöstern och, vad värre är, att det är början på världens räddning. Han lovordar inte bara försvarskriget, utan kriget i sig själv blir ett värde. På sin väg mot världens räddning, anser han, har Israel i Libanon nått ett steg längre än efter sexdagarskriget. Och han säger vidare: "Genom detta krig har vi visat vår väpnade styrka... Vi är ansvariga för ordningen inte bara i Mellanöstern utan i hela världen."

När vi står inför sådant storhetsvansinne i den judiska israeliska nationalismen och militarismen, förstår vi hur sanna varningarna var hos den tidiga sionisten, som 1958 påminde oss hur han hade kommit in i rörelsen sex år tidigare. Jag syftar på Martin Buber, författare till böcker som "Guds rike", "Människans kunskap", "Om Bibeln" och "Israel och världen". Denne Martin Buber svarade Ben-Gurion i Jerusalem 1957: "Och nu säger Ben- Gurion till oss...att idén om Messias lever och kommer att leva till Messias' ankomst. Och jag svarar honom med motfrågan - I hur många hjärtan i denna generation i vårt land lever tanken på Messias på ett annat sätt än i snäv nationalistisk form som bara har till syfte att samla in judar i exil? - Längtan efter Messias utan en längtan efter all mänsklighetens räddning och utan önskemål att delta i förverkligandet av denna räddning har ingenting gemensamt med den messiasvision, som Israels profeter gav oss."24

Buber upphörde aldrig, i hela sitt liv fram till sin död i Israel, att fördöma den politiska och nationalistiska förvrängningen av den s k religiösa sionismen. Han säger:

"Vi talar om andan i Israel och antar att vi inte är som andra nationer. Men Israels anda är ingenting annat än en cynisk hopfogning av vår kollektiva egoism, förvandlad till en avgud."25

Nationell ideologi, anden i nationalism, är fruktbärande så länge som den inte gör nationen till ett självändamål... och på den andra nationens bekostnad.26

Judendomen är inte bara en nationalism, den är en politisk lära som syftar till att skapa en nation men på palestiniernas bekostnad.

Buber påvisade hur djupt rotad perversionen i den politiska judiska sionismen är, den perversion som växt fram ur judendom och ur europeisk nationalism på adertonhundratalet och som nu hade blivit en ersättning, ett surrogat för religionen, en sorts avgudakult i form av en stat, en stat som kallar sig Israel. Den judiska församlingen i Stockholm gav 1989 ut en propagandaskrift där alla svenska partiledare intervjuades undet temat: "Jag tror på Israel" och där alla de intervjuade säger sig tro på staten Israel!

Buber skrev:

"Den judiska religionen blev upplöst och det här är kärnan till den sjukdom som tar sig form i framväxten av en judisk nationalism omkring mitten av adertonhundratalet... Den ursprungliga längtan tillbaka är ryggraden i den förklädnad som den nationella judendomen har lånat från västerlandets moderna nationalism... Här måste man fråga sig vad tanken på Israels utvaldhet har med det här att göra."27

I det att han hänvisar till den judiska politiska sionismens nationalistiska kris, denna politiska sionism som är en perversion av den andliga judendomen, så sammanfattar han:

"Vi hoppades kunna rädda den judiska nationalismen från misstaget att upphöja folket till avgudabild. Vi har inte lyckats."28

Martin Buber var en av dem som hade en djup känsla för landet "Sion". Han underströk detta 1939 i ett brev till Gandhi, som frågade varför sionisterna inte kände sig bundna till det land där de var födda och där slogs emot förtrycket tillsammans med andra människor i stället för att söka ett eget nationellt hem. Buber svarade att judisk tro kunde leva på annat sätt än i en församling enligt sina egna lagar och på sitt eget område. Han sade: "Vad som är avgörande för oss är inte löftet om landet men kravet på att med hjälp av det landet fullborda en fri judisk församling i det landet."29

När Gandhi påminde honom om att Palestina tillhörde palestinierna och inte judarna och att det vore oriktigt och omänskligt att påtvinga palestinierna judisk dominans svarade Buber: "Vi har ingen lust att behärska dem, vi vill leva med dem."30 Kan man kalla erövring och kolonialism "samlevnad"? Är den judiska ockupationen av Palestina enbart en "samlevnad"?

Tanken, hos judar i Israel, om en rättvis samlevnad med palestinierna är nu bara en from idé hos en liten minoritet på grund av den ideologiska hjärntvätten av israeliska barn och soldater och hela befolkningen av officiell propaganda. T ex hörde vi vid tidpunkten för angreppen och massakrerna i Libanon hur professor Benjamin Cohen vid Tel Avivs universitet till Vidal-Naquet den 8 juni 1982 sade:

"Jag skriver till er just nu då jag lyssnar på min transistorradio som har förklarat att "vi" är engagerade i att uppnå "våra mål" i Libanon, nämligen att säkra freden för invånarna i Galiléen. Dessa lögner, värdiga Göbbels, gör mig vansinnig. Det är tydligt att detta primitiva krig, mer barbariskt än alla de tidigare, inte har någonting med mordförsöken i London att göra eller med säkerheten i Galiléen.....judar, söner till Abraham....judar, själva offer för så många grymheter, hur kan de bete sig så grymt?..... Är då inte den största framgången för sionismen att avjudaisera judarna. Kära vänner gör allt i er makt för att förhindra alla Begin och alla Sharon från att uppnå sina tveeggademål: den slutliga likvidationen (ett mycket populärt citat vid den tiden) av palestinierna som folk och av israelerna som mänskliga varelser."34

Denna förbannelse är lika hård som profeternas förbannelse - som Jeremias förbannelse eller Micahs förbannelse över Israels ledare (Jeremia XXIX, 21, 23 och Micah III, 9-1).

Idag förklaras var och en som avslöjar sionisternas politik i Israel vara antisemit. Efter det kriteriet skulle Amos, Jesaja, Micah, Jeremia, alla de stora profeterna vara antisemiter, därför att ledarna av sionismen i dag har valt att lyssna bara till det som rättfärdigar deras politik. Historien om Josuas massaker på kanaaniterna blir en förebild för massakrer på araber i Palestina och Libanon men man har inte brytt sig om Jeremias och Micahs förbannelse, Ezras lagar om rasdiskriminering har man lyssnat på men inte Hesekiels och Jesajas universiella messiastro.

De har valt de "läkare som dräpte profeterna".

Genom detta bedrägeri som jämställer all kritik av den judiska sionistiska staten Israel med antisemitism, skapar de stor risk för att verklig antisemitism skall väckas.

Vad som kan skapa antisemitism i dag är inte Radio Islams kritik mot en aggressiv och blodig judisk politik utan ett blint ovillkorligt stödjande av denna politik.

För varken Menachem Begin eller Ariel Sharon eller Itzhak Shamir kan själva skapa någon antisemitism genom sina förfärliga handlingar. Ingen kan blanda ihop dessa sedan länge kända krigsförbrytare, vars massakrer i Libanon bara är en konsekvent följd av deras "religion", ideologi, mytologi och politik av kolonialistisk expansion.

Vi skall försöka avslöja den politiska judiska sionismen genom att undersöka den mytologi som den bygger på - historisk mytologi och pseudo-biblisk sådan - och den politiska verklighet som ovillkorligen följer av den politiska sionismens förutsättningar, nämligen en inre politik baserad på rasism; en utrikespolitik som består av våld och expansion i syfte att erövra livsrum för att ge plats åt en hypotetisk immigration; och politisk handling som präglas av statsterrorism.

Detta för att bevisa att judendomen är en politisk ideologi kamouflerad som religion. En "religion" som har politiska anspråk (det förlovade landet) och denna "religion" används av en politisk rörelse (sionisterna) genom Israel och de judiska organisationerna och församlingarna i hela världen. Denna politiska rörelse kamouflerar sig som "etnisk folkgrupp" ibland och ibland som "religiös" grupp. Detta för att göra en viss politik "helig" och förbjuden att kritisera!

19. Rapport till världskongressen av Poalei Zion, Zürich, 29 juli 1937 (Tel-Aviv, 1938, sidan 206, 207).

20. I första kapitlet av denna skrift visar vi på den rent mytiska karaktären i dessa "heliga utrotningar".

21. Femte Mosebok, XX, 16-17.

22. I Samuel, XV, 3.

23. Analys av Ahron Moged i den israeliska tidningen Davar den 3 september, 1982.

24. Martin Buber, "Israel and the World" (New York, Schocken, 1948, 1963, sidan 263).

25. Ibid, sidan 185 (Seminarium i Tel-Aviv 1939).

26. Ibid, sidan 221-222 (Riktad till 12:e sionistkongressen, Karlsbad, den 5 september 1921).

27. Ibid, sid. 223-224.

28. Ibid, sid. 224.

29. Ibid, sid. 229 (Brev till Gandhi, 1939)

30. Ibid, sid. 233.

31. Ibid, sid. 255-256.

32. Ibid, sid. 256.

33. Ibid, sid. 257 (seminarium 30 april 1958 i New York för American Friends of Ihud).

34. Brev publicerat i Le Monde, 19 juni 1982.