|
8
BLUFFEN
OM HISTORISKA RÄTTIGHETER
"Detta land är judarnas historiska hem",
deklarerade Världssionistiska Organisationen i sitt
memorandum till fredskonferensen i Versailles 1919.
Utropandet av staten Israel den 14 maj 1948
bekräftade att det var "i kraft av det judiska
folkets naturliga och historiska rättigheter"
som denna stat bildades i Palestina.
Idén om "de historiska rättigheterna"
är i sionistpropagandan ständigt kopplad till
myten om "det förlovade landet", som skall
skänka judarna en ursprunglig, "gudomlig rätt"
till att besitta och härska över Palestina.
(för mera detaljerad analys, se boken "The Case of
Israel" av Roger Garaudy, Shoruouk, London 1983, sid.
29)
Låt oss först konstatera, att det inte
finns några spår av de händelser som
omtalas i Gamla Testamentet före tionde
århundradet f.Kr. vare sig i skrifter från
folken i Mellanöstern eller i arkeologiska fynd.
Också en lärd man som Fader de Vaux, som
är ytterst angelägen om att hävda "GT:s
giltighet", nödgas erkänna detta. - Man kan,
säger han, inte finna någon tydlig referens
vare sig till de hebreiska patriarkerna,
fångenskapen i Egypten eller erövringen av
Kaanan. GT:s berättelser är sagor.
Föreställningen om Palestina som "det
förlovade landet" eller "det utlovade landet"
förekommer sålunda endast i de
gammaltestamentliga skrifter, som vissa troende omhuldar
som "sanna". Vissa andra uttolkare har för omring
ett hundra år sedan kommit till ännu mer
extrema slutsatser.
I själva verket är hebréernas - eller
israeliternas - historia något helt annat och
mycket blygsammare än vad den politiska sionismen
vill låta påskina.
35
Deras historia kan inte under någon av dessa
forntida epoker tydligt skiljas från vare sig
Mesopotamien, Hettiternas rike (där det talades ett
indoeuropeiskt språk, ej semitiskt) eller
Egypten.
Om vi bortser från de arkeologiska fynden, som
kan bestyrka människors närvaro i Palestina
för omkring 10 000 år sedan och
inskränker oss till den historiska period från
vilken det finns skriftliga dokument, så kan vi
schematiskt urskilja följande.
1. Den tidiga bronsåldern fram till cirka
år 2000 f.Kr. Från denna tidiga
bronsålderstid har vi flerfaldiga bevis,
särskilt efter upptäckten av Eblaskrifterna
1976, på en i Kanaan existerande stor civilisation
av folk som talade västsemitiska språk som
arameiska, kaananeiska och även hebreiska - de
förstnämnda, arameiskan, var det mest seglivade
och talades allmänt som folkspråk ännu
på Jesu tid i Palestina.
2. Sedan kommer en period (2200-1900 f.Kr.), den s.k.
medelbronsåldern, som präglades av
folkvandringar.
3. Därefter en ny period av "stadsliv" (1900-1550
f.Kr.).
4. Från mitten av 1500-talet f.Kr. rådde
egyptisk dominans i området. De egyptiska
faraonerna i den 18:e dynastin förvandlade Palestina
till ett egyptiskt gränsrike.
Hela det vidsträckta området från
Nilen till Eufrat utsattes för de mest skilda
folkvandringar som kom att beblanda sig med varandra.
När de nomadiserande herdefolken från
Mesopotamien och Transjordanien anlände til Kaanan
(Palestina) i början av år 2000 f.Kr.,
så fann de där invånare som var bofasta,
kaananéerna med en utvecklad civilisation. De
kunde bruka järn och hade utvecklat alfabetisk
skrivkonst.
36
De nomadiserande hebréerna utgjorde även
sedan de blivit bofasta ingen enhetlig etnisk grupp utan
utgjorde endast en del av de stora nomadiska
folkvandringarna - alltså tvärtom vad som
berättas i Gamla Testamentet.
Man har kunnat visa, att endast vissa av dessa
nomadiserande hebréer bosatte sig i Kaanan, medan
flertalet vandrade vidare till Egypten. De hebréer
som bosatte sig i Kaanan lånade sitt språk,
sin skrivkonst och sin religion från
kananéerna ända tills de omkring år
1400 f.Kr. sökte sig nytt land i Egypten, sannolikt
i de inkräktande hyksosfolkets kölvatten.
När hyksos drevs ut ur Egypten, blev de nomader,
däribland hebréerna, som hade åtnjutit
hyksos' beskydd och priviligierade ställning,
utpekade som medbrottslingar och utsatta för
förföljelser och förtryck. Detta
upproriska och udda folk, som inte utgjorde någon
etnisk grupp utan en grupp som förenades genom sin
fientlighet till Farao, flydde från Egypten. Detta
folk kallades apiru, varifrån benämningen
hebré torde komma.
Detta skulle alltså vara exodus, det
legendariska uttåget ur Egypten som i Andra
Moseboken skildras som ett blodigt uppror med Jahve som
den massmördande armen för att befria sitt
utvalda träldomsfolk. Men de egyptiska
kröneskrifterna från denna tid, som eljest
är omfattande och ofta detaljerade, gör ingen
som helst kommentar till denna händelse - om den
någonsin har ägt rum.
De källor vi har om hebréerna från
den tidens Egypten är ytterst fåtaliga och
sparsamma, Första gången man kan finna namnet
Israel är på ett minnesmärke från
omkring 1225 f.Kr. Det står över farao Mern
eptahs segrar.
37
Man har påträffat ca 400 lertavlor vid
Tel-el-Amarna, den huvudstad som grundades av farao
Amenophis IV. Dessa upplyser oss om en fortlöpande
korrespondens mellan farao och (de egyptiska)
vasallfurstarna i Palestina och Syrien. Men här
omnämns inte Israel alls. Däremot kan man
här inhämta intressant information om
storstäderna i Kaanan och deras inbördes
tvister och stridigheter.
Det är mot denna bakgrund av denna mycket
översiktiga framställning möjligt att
fastställa följande:
1. Man kan inte - på grundval av historiska
fakta - tillskriva Israel någon som helst
"historisk rätt" till området Palestina.
När folkstammarna (bland vilka hebréerna var
en av många) kom med den arameiska vågen till
Kaanan, d.v.s. Palestina (Kaananéerna är
Palestiniernas förfäder, fann de där
infödda och bofasta kananéer (alltså
palestinier) hettitier (kring Hebron som de grundat),
ammoniter (runt nuvarande Amon, huvudstad i Jordanien)
moabiter (öster om Döda havet) och edomiter (i
sydöst).
Samtidigt kom från Egeiska havet ett annat folk,
de indoeuropeiska filistéerna, som bosatte sig
mellan berget Carmel och öknen. Det är
från filistéerna, som palestinierna
etymologiskt härstammar. Vår tids palestinier
som idag är kristna och muslimer härstammar
alltså inte bara från araberna, utan de har
mycket äldre förankring i Palestina.
Araberna kom först, redan under sjunde
århundradet e.Kr. i mindre antal, omvände
större delen av befolkningen (däribland
kvarvarande hebréer/israeliter) till islam,
blandade sig med dem genom ingifte och införde sitt
eget språk. Arabernas invandring i Palestina under
600-talet var snarare ett kulturellt än etniskt
fenomen.
38
Palestinierna härstammar sålunda från
de infödda kaananéerna liksom från
filistéerna, senare från perserna, grekerna,
romarna, araberna och turkarna, vilka succesivt
ockuperade landet.
Palestinierna har alltså bebott detta land sedan
historiens gryning, medan judarna kom till Palestina som
inkränktare från början.
2. Hebréerna var alltså - som apiru -
endast ett av många invandrarfolk, bland vilka
främst märks - i kronologisk ordning -
babylonier, hettiter, egyptier, perser, greker, romare,
araber och turkar, vartill kan fogas franker och
normander som kvarstannade från korsfarartiden.
Sannolikt kom hebréerna på 1200-talet f.Kr.
från Egypten och bosatte sig i Palestina, dels
genom infiltration, dels genom erövringar.
Av Gamla Testamentets s.k. historiska böcker -
t.ex. Konungaböckerna och Samuelsböckerna -
framgår inte bara att David var en osedvanligt grym
rövarhövding (se t.ex. 2:a Sam. 12:29-31) utan
även en slipad kondotiär påminnande om de
kondotiärer som florerade i renässansens
Italien. David stod i spetsen för filistéiska
och kreteniska legotrupper. Vi har ju ännu uttrycket
"kreti och pleti" som beteckning för "blandat
sällskap" eller "vem som helst", vilket är ett
lån från bibeln, närmare bestämt
från 2:a Samuelsboken (8:18, där det just
talas om kung Davids utländska legosoldater.
"Keretéerna och peletéerna",
alltså kretensarna och filistéerna. I gamla
bibelöversättningar heter det "Chreti och
Plethi".
David, liksom hans son och arvtagare Salomo,
utnyttjade skickligt rivaliteten mellan denna tids
två stormakter i området, Babylonien och
Egypten. David med sin livvakt av kretensare och
filistéer erövrade Jerusalem, men dess
tidigare invånare, jebuséerna, fortsatte att
bo kvar där.
39
David anförtrodde befälet över en
tredjedel av sin armé åt en filisté,
Ittai från Gath. Under sin son Absaloms revolt,
mottog David underhåll från den ammonitiske
prinsen Shobi. David "judaiserade" aldrig sitt rike.
Tvärtom skapade han en multinationell stat som tog
till sig alla folk av skilda religioner och ursprung.
Davids egen anmoder Ruth var moabit, och när David
råkade i svårigheter, lämnade han sina
släktingar i skyddsligt förvar hos kungen av
Moab. Och Davids favorit- gemål Batseba var hetiten
Urias hustru (2 Sam. 11:3) Det var med henne han hade sin
arvinge Salomo.
Under Salomo blev detta Israels rike än mer
multinationellt - om man alltså får tro den
judiska bibeln, Gamla Testamentet, som är den enda
tillgängliga källan. Salomos ryktbara tempel
byggdes av fenicier och den feniciske kungen Hiram
försedde honom till och med med allt
byggnadsmaterial (1 Kon. 5:8). Salomos flotta, med vilken
han for till Ofir för att hämta guld, byggdes
också av den feniciske kungen Hirams folk, ja
manskapet som kunde navigera var även feniciskt (1
Kon. 9:27). Och Salomos talrika hustrur var av de mest
skilda folk (1 Kon. 11:1-3). Det var inte mycket som var
israeliskt - eller judiskt - i Davids och Salomos rike,
om nu detta forntida rike skall tjäna som
förebild för vår tids judiska stat
Israel!
Efter Salomos död uppdelades Davids och Salomos
kungarike i Israel i norr och Juda i söder. År
721 f.Kr. invaderade assyrierna Israel och år 587
f.Kr. besegrades Juda av babylonierna, varvid Judas
ledande skikt bortfördes eller självmant gick i
exil i Babylonien. När sedan perserkonungen Cyrus
intog Babylonien, lät han alla judar som så
önskade återvända varvid dock flertalet
av dem dock föredrog att stanna kvar i det persiska
Babylonien. Därefter levde hebréerna
(judarna) omväxlande under persisk, grekisk och
romersk överhöghet - ända till
Mackabéerupproret - mot det grekiska
herraväldet under kung Antichos den store av
seleukidernas ätt - år 167.
40
Efter 20 års strider skapade den judiska
prästsläkten mackabéerna en dynasti, som
är känd under namnet Hasmonéerna. Denna
dynasti upplöstes snart av inre stridigheter och
år 63 f.Kr. erövrades det jäsande
Palestina av den romerska härföraren och
politikern Gnejus Pompejus. Först blev Palestina en
vasallmonarki under Herodes, sedan en romersk provins.
Två uppror ägde rum mot den romerska
överhögheten, och båda misslyckades
skändligen. Den första revolten ägde rum
år 70 e.Kr., den andra år 135. När den
andra judiska revolten, ledd av Bar Kochba (som utropat
sig till judarnas Messias under namnet
"Stjärnornas son") slogs ned,
förstördes också i grunden templet. Det
judiska folkets öde blev därmed exilens
diasporans. Judarna, som redan långt
dessförinnan levt väsentligen runt hela
Medelhavet och i det forntida Babylonien (nuvarande
Irak), kom nu att bli bosatta över hela Romarriket,
också i själva Rom. Det koncentrerade
israelitiska (judiska) samhället i eget land hade
upphört att existera.
Vad är då att säga om judarnas
anspråk på "historiska rättigheter" till
Palestina?
Svaret är att detta anspråk, som
ständigt framförs av sionisterna, saknar
historiskt verklighetsunderlag. Sionisterna har
systematiskt manipulerat och förvrängt fakta,
när det i israeliska skolböcker liksom i sin
propaganda i övriga världen bevarar som
signifikant för Palestinas historia endast ett
fåtal tillfällen när hebréerna
spelade en viktigare roll, nämligen
följande:
1. Ockupationen av folkstammarna från Josuas
tid, som i bibeltexterna dateras till 1200-talet f.Kr.,
när de sannolikt ägt rum på 900-talet
f.Kr. Dessutom förvandlas detta plundrings- och
erövrartåg till ett "heligt krig" och till en
förgörande seger genom 500-talets
skriftlärda, som långt efter händelserna
skrev om historien med mycket tydliga politiska
avsikter.
41
2. David och Salomos 73 regeringsår - utan att
betona dessa rikens vassalkaraktär och
multinationella liksom multireligiösa
karaktär.
3. Exilen i Babylonien och återkomsten
därifrån - utan att framhäva de starka
babyloniska påverkningarna och att flertalet "i den
babyloniska fångenskapen" föredrog att
kvarstanna där.
4. Slutligen revolterna åren 66-70 och
åren 132-135 mot Romarriket.
I sionismens version av Palestinas historia är
resten utplånad som om inget av betydelse hade
hänt i detta land under 2000 år, alltså
från det tredje årtusendet f.Kr. til
hebréernas ankomst, och därefter inget av
betydelse hade hänt i ytterligare 2000 år,
alltså från Bar Kochbas revolt omkring
år 135 till dess att staten Israel bildades
år 1948! Någon motsvarighet till denna
etnocentrism i historieskrivning får man leta
efter.
På detta sätt har alltså en
grundläggande historisk myt skapats - godtyckligt
har man plockat fram endast några få perioder
under ett lands historiska utveckling på
bortåt 5000 år, nämligen invandringen av
endast hebréerna av talrika folkstammar: endast
David och Salomos kungadömen bland talrika andra och
Mackabéernas och Bar Kochbas uppror bland talrika
andra.
Palestinas historia, som den lärs ut i staten
Israels skolor, är ett verk av förfalskare. Men
också "den heliga historien" om "det heliga landet"
som den lärs ut i katolska katekes-skolor och
protestantiska söndagsskolor är lika bibliskt
centrerad och stöder därmed oavsiktligt den
politiska sionismens propaganda. Därmed läggs
grunden till att miljoner kristna i hela världen tar
för sanning en mytologi, som betyder döden
för det palestinska folket och utgör ett
permanent hot mot freden inte bara i Mellanöstern
utan
42
även i hela världen eftersom de båda
supermakterna, särskilt USA, är så starkt
inblandade i denna konflikthärd. Denna mytologi har
nämligen till syfte att förse den politiska
sionismen med anledningar att göra territoriella
annekteringar och begå aggresionshandlingar.
Sionisterna kompletterar denna grundläggande
förvanskning av Palestinas historia med ytterliggare
två "historiska" myter:
1. Myten att det är sionisterna (Israel) som har
lyckats förvandla Palestina från en öken
till "en blomstrande trädgård", som
omfattar myten om det tidigare tomma landet som tack vare
Israels folk befolkats: "Ge ett land utan folk till
ett folk utan land", som först den engelska
sionisten Israel Zangwill utropade (och efter honom
Theodor Herzl)!
2. Myten om en raskontinuitet för det "judiska
folket" som skall rättfärdiga
"återvändandet" - som om dagens "judar" vore
ättlingar i rakt nedstigande led från Bibelns
israeliter och nu äntligen finge den gamla
önskan om ett judiskt samhälle i "det utlovade
landet" uppfylld!
* * *
När den politiska sionismen - genom Theodor
Herzls bok "Den Judiska Staten" av år 1896 - klart
framlades, bortsågs helt från att Palestina
redan var befolkat. Icke-existensen av det palestinska
folket är en av de grundläggande
förutsättningarna för sionismen - och just
detta är roten till alla sionismens
påföljande brott. Som ny premiärminister
i den sionistiska staten Israel sade Golda Meir i
Londontidningen Sunday Times den 15 juni 1969:
"Det fanns inget folk kallas palestinier. Det var inte
så att där fanns ett palestinskt folk och vi
kom och drev ut dom och tog deras land ifrån dem.
De existerade inte."
43
Om dessa icke-existerande palestinier ändå
visar sig så närvarande att de gör
motstånd, måste de naturligtvis antingen
fördrivas eller massakreras, ungefär som onda
fantomer, vilket väl inte kan väcka några
verkliga protester! Det är på detta sätt
folkmord legitimeras.
Då Albert Einstein frågade Chaim Weizmann,
som då var Världssionistiska Organisationens
ledare, hur det går med araberna om Palestina
överlåts åt judarna, svarade
Weizmann:
"Vilka araber? Dem kan man knappast räkna
med!"
Professor Ben-Zion Dinur, den förste
utbildningsministern i staten Israel och en nära
vän till sin premiärministern David Ben-Gurion
skrev 1954 i sin introduktion till History of Haganah,
utgiven av Världssionistiska Organisationen:
"I vårt land finns plats endast för
judarna. Vi skall säga till araberna: Ge er av
härifrån! Och om de inte följer
uppmaningen, om de skulle göra motstånd, skall
vi driva ut dem med våld!"
Joseph Weitz, förre direktören för
förlikningsavdelningen i Judiska agenturen, skrev
1940:
"Oss emellan måste göras klart att det inte
finns plats för båda folken i detta land...
Enda lösningen är Eretz Israel,
åtminstone västra Israel, utan araber, och det
finns ingen annan möjlighet än att flytta dessa
araber härifrån till intilliggande
landområden."
Ledande sionister var sålunda inställda
på att roffa åt sig ett annat folks land och
driva ut invånarna som de uppfattade som primitiva,
outvecklade, betydelselösa beduiner. Ännu
möter man denna föreställning i
sionistpropagandan.
Det bör dock noteras, att en känd sionistisk
pionjär, Ascher Ginzberg, som skrev ganska flitigt
under pseudonymen Ahad Ha'am, som betyder "en av folket"
redan
44
1891 skrev följande:
"Vi utomlands är vana att tro, att Palestina nu
för tiden är nästan helt öde, en
ofruktsam öken där vem som helst kan köpa
det land han vill ha. Men faktum är att så
är det inte. över hela landet är det
svårt att finna arabiskt land som inte är
uppodlat... De enda platser som är ouppodlade
är sanddyner och bergiga områden där
inget annat än enstaka fruktträd kan växa,
och då endast efter hårt röjningsarbete
och nyuppodling."
Nej, Palestina var då sannerligen inte vare sig
avfolkat eller vanskött och låg i träda.
Det var befolkat och fruktodlingar och jordbruk var i
stark frammarsch.
* * *
Fördelningen av den Palestinska befolkningen, ca
4.5 milj. pers., 1982:
Libanon 8.3% Syrien 5.4% Jordanien 24.0% (Inom
Palestina 40.5%) Israel 12.0% Gaza 10.0% Västbanken
18.5%
Nästa
sida
|