HOME

Vad är Israel?

av

Ahmed Rami

54  "DET UTLOVADE LANDET"  LEGITIMERAR SIONISTERNAS ROV AV PALESTINA    "När Herren, din Gud, låter dig komma in i det land dit du nu går, för att taga det i besittning, och när han för dig förjagar stora folk - hetiterna, girgaséerna, 214 amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och mäktigare än du - när Herren, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då skall du giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med dem eller visa dem nåd. Du skall icke befrynda dig med dem; dina döttrar skall du icke taga till hustrur åt dina söner." (5 Mos. 7: 1-3) Att ledande israeliska politiker legitimerar sionismens rov av palestiniernas land, sionismens rasistiska och expansionistiska politik med hänvisning till bibeln framgår av följande:  "Detta land existerar till följd av ett löfte av Gud själv. Det skulle vara löjligt att be om erkännande av dess legitimitet", sade dåvarande israeliska premiärministern Golda Meir i ett tal i knesset i oktober 1971(Le Monde, 15 oktober 1971).  "Detta land var ett löfte till oss, och vi har rätt till det", sade premiärminister Menachem Begin i december 1978 i Oslo, när han mottog Nobels fredspris (Dabar, 12 december 1978).   HAR JUDARNA ALLTID UTSATTS FÖR FÖRFÖLJELSER?  32. Radio Islam ifrågasätter den ständigt återkommande tesen att judar i historien alltid utsatts oförskyllt för förföljelser: att judehat eller "antisemitism" skulle vara en närmast kronisk företeelse hos alla folk. Typiskt är följande utlåtande i boken "Why the Jews? The Reason for Antisemitism" (Simon and Schuster, New York, 1983, s. 17) av de båda judiska författarna Dennis Prager och Joseph Telushkin: "Hatet till judarna har varit mänsklighetens stora hat. Medan hatet till  215 andra grupper alltid förekommit, har inget hat varit så universellt, så djupt eller så varaktigt som antisemitismen."  Detta tema går ständigt igen, inte bara i polemiska tid- ningsartiklar av judar utan också i större verk med seriösa anspråk om judarnas historia och om antisemitismen - verk som så gott som alltid är skrivna av sionister, i Sverige t ex framlidne prof Hugo Walentin, i Frankrike Leon Poliakov, tillika chef för judiskt dokumentationscentrum i Paris, i USA bl a Max I Dimont. Det är alltså genomgående fråga om partsinlagor - ungefär som om nazismen uteslutande skulle behandlas av nationalsocialister och alla antinazisters skrifter om detta ämne skulle åsidosättas. Det kan därför finnas skäl att erinra om en saklig bok som professor Efraim Briems "Antisemitismen genom tiderna" (Natur och Kultur, Sthlm 1940) och citera några valda stycken ur den om antisemitismen under antiken i Romarriket: "En av orsakerna till hatet (mot judarna) var, att judarna mer än kanske något annat folk under antiken åtnjöto en mängd förmåner och rättigheter, som inte kommo andra till del. Av olika skäl gynnade flera romerska imperatorer dem alltifrån Julius Caesar och flera edikt utgåvos, vilka tillförsäkrade judarna fri religionsutövning. På grund av deras stränga iakttagande av sabbatsbudet blevo de befriade från all militärtjänst, för att de icke skulle behöva bruka vapen på en lördag." (s. 169)  "Att judarna på detta sätt åtnjöto en helt annan frihet och större förmåner än som kommo underkuvade folk till del runt om i det romerska riket, kan man se av en mängd uttalanden av Josefus (den störste judiska historieskrivaren, som levde under åren 37 till 100 e kr). Den kände tyske orientalisten prof Julius Wellhausen skriver i Israel-jüd. 216 Geschichte, s. 236: "Judarna åtnjöto alle- handa privilegier och friheter för att kunna fullgöra sina religiösa förpliktelser, de hade även sin egen jurisdiktion, emedan deras religion var oupplösligt förbunden med rätten: de fingo lov att uppbära den i Mose lag föreskrivna skatten per capita för tempeltjänsten och sände den åstad till Jerusalem. De voro i själva verket högt gynnade, även om de icke hade och icke haft egentligt medborgarskap, dvs andel i statsstyrelsen, då de ju själva uteslöto sig från de gemensamma angelägenheterna och den offentliga kulten."  "Det är uppenbart, att denna judarnas gynnade ställning skulle väcka ont blod hos andra, i synnerhet som de, tack vare denna, kunde avsöndra sig från de andra och bevara sin fulla egenart. Detta jämte judarnas starka centralitetsaffekter uppväckte i hög grad de andra folkens differensaffekter. Vi kunna se det av de antisemitiska uttalanden, som finns hos de mest skilda författare inom den grekisk-romerska kulturvärlden: filosofen Poseidonius Apamea (omkr 135 f Kr), Appollonios Molon från Rhodos, Apion, Cicero, Seneca, Plutarchos, Horatius, Persius, Qvintillianus, Statius, Juvenalis och framför allt den store romerske historieskrivaren Tacitus. I sin Historia skriver han, efter att ha rekapitulerat de gamla sagorna om judafolkets skymfliga uppkomst - redan den egyptiska prästen vid solgudens tempel i Heliopolis, Manetho (300-talet f Kr) berättar i sin historia, att judarna härstammade från de spetälska egyptier, som konung Amenophis låtit samla från hela landet och skickat till slavarbete öster om Nilen, varefter de så småningom avföll från konungen och valde en präst från Heliopolis vid namn Osarsiph till överhuvud, denne antog namnet Moses, under vars ledning de gjorde uppror, dödade 217 Amenophis och härskade tretton år i Egypten, varefter de fördrevs och slog sig ned i Kanaan - "Judarnas riter, huru deras uppkomst än må ha varit, ha ett visst försvar på grund av sin ålder. Deras institutioner, dystra och nesliga, ha endast bestått tack vare sin gelenskap. Ty de närboende folkens drägg, föraktande sina fäders religioner, avlämnar hos dem sina tributer och sina offer: på så sätt uppstår judarnas förmögenhet, bortsett från att det hos dem finnes en envis sammanhållning, som yttrar sig i inbördes hjälpsamhet. Mot alla andra folk nära de däremot ett fientligt hat...". "Allt", skriver Tacitus på ett annat ställe, "som för oss är heligt, är för dem orent, tvärtom, det som för oss gäller som vanhelgande, upphöjes av dem." (s. 170-173) "Blevo judarna utsatta för förföljelser, så utövade de själva repressalier överallt där de kommo åt. Inte fullt femtio år efter Jerusalems förstörelse, omkring år 116, reste sig den judiska befolkningen runt om i de östra Medelhavsländerna för att utrota den befolkning, bland vilka de bodde och som de så grundligt hatade och hatades av. De judiska upproren hade sina huvudcentra i Egypten, Cyrenaika och Cypern, ehuru dessa uppror utbreddes även till Mesopotamien och Palestina. Överallt, där judarna till en början segrade, utövade de samma fruktansvärda blodbad på de andra folken, som de själva varit utsatta för. De dödade sina offer under kvalfulla marter och tvungo fångarna att under kampspel kämpa med varandra tills de stupade. I Cyrenaika skola judarna ha dödat icke mindre än 220 000 människor och på Cypern ända till 240 000 - siffrorna verkar ju onekligen ganska fantastiska. Enligt en uppgift av den romerske historieskrivaren Dio Cassius (återigen som trovärdig av både Gibbon och 218 Mommsen) söndersleto judarna de fallnas kroppar och smorde sig med deras blod. I Egypten hade de till en början stor framgång och härjade svårt mot befolkningen, så att de t o m överfollo deras skepp, på vilka de skräckslagna flyktingarna sökte rädda sig ut på havet. Emellertid sände kejsar Trajanus starka häravdelningar dit, som slogo ned upproret... I Palestina bröto oroligheterna på nytt ut år 132 under ledning av en rövarhövding Bar Kochbà, "stjärnans son" - hänsyftande på en profetia i Fjärde Moseboken: "En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ned alla söner till Set... Ty Israel skall göra märkliga ting: ur Jakob skall en härskare komma, han skall förgöra i städerna dem som rädda sig dit." (4 Mos. 24:17-19) Denne Bar Kochbà förklarades av den berömde judiska lagläraren Rabbi Akiba såsom Messias och såsom sådan hyllades han av det judiska folket därstädes. Upproret blev så svårt att kejsar Hadrianus måste tillkalla sin bäste fältherre, Julius Severus, från Britannien för att få bukt med det. Först efter tre års hårdnackade strider, år 135, var upproret nedslaget; 580 000 människor skola ha dödats, och hela Judéen låg härjat som en ödemark. "Dessa uppror bidrogo naturligtvis icke att stärka judarnas ställning i det romerska riket, och en judefientlig stämning härskade också under hela den hedniska tiden fram till kristendomens genombrott." (s. 174-175)  Nästa sida

Index över Vad är Israel? :