|
82
"WALDHEIM-AFFÄREN"
OCH
PALMEMORDET
Under det gångna året har det lilla
neutrala landet Österrike hamnat i fokus. I negativ
bemärkelse. Ty uppmärksamheten har inte varit
smickrande. Den har inte som det är brukligt
när det gäller Österrike handlat om
Mozart, Haydn, Straussvalser, Bauhausskolan,
sekelskiftets Wien eller någon av de
vetenskapsmän och kulturpersonligheter som gjort det
lilla landet så berömt.
Nej, det har handlat om antisemitism, om ett land
fläckat av ett brunt förflutet. Ett
förflutet som det lilla landet - enligt de
TV-program som visats i Sverige under året - inte
vill göra upp med. Historiker och - inte minst -
psykoanalytiker har trätt fram i media och
förklarat vad som är ruttet med
Österrike.
Kampanjen riktade sig till en början endast mot
presidenten Waldheim men övergick så
småningom till breda angrepp mot landet
självt. Man kan säga att Waldheim var
målet som man sköt in sig på för
att kunna angripa Österrike självt.
Och visst är det riktigt att angripa
antisemitismen. Denna motbjudande företeelse som
är sionismens spegelbild.
Men denna kampanj innehåller mycket som är
märkligt. Och inte bara det. Den är till sin
karaktär helt skamlig och brottslig. Trots det
ovansagda. Varför?
Jo, när man skärskådar denna kampanj
närmare så märker man att det inte
så mycket handlar om Waldheim. Det handlar inte
heller om Österrikes "ovilja att göra, upp med
sitt förflutna". Nej, målet för kampanjen
är Österrikes utrikespolitik. En utrikespolitik
som bär en judes signatur. Till yttermera visso ett
judiskt nazioffers signatur.
Det låter märkligt, men det är inte
märkligt, ty det visar bara hur den sionistiska
makten inom media i västvärlden återigen
lyckas lägga ut dimridåer och dölja sina
verkliga
336
syften. Och detta trots att Waldheimaffären
innehåller så många märkliga
detaljer att man tycker att åtminstone någon
enda vaken journalist skulle sätta ut ett
frågetecken.
Men antagligen har ingen vågat
ifrågasätta historien av rädsla för
att få stämpeln "antisemit" på sig. (I
Sverige får man den stämpeln på sig
väldigt snabbt utan att den sionistdominerade
pressen ger någon möjlighet för den
anklagade att försvara sig.) Ta exemplet Jan Myrdal,
som av Per Ahlmark anklagades för antisemitism
för att han ansåg att professor Faurrisson
skulle ha rätt att framföra sina åsikter
utan att bli trakasserad.
Nå, åter till Waldheim. Vad har han
anklagats för, och vad är
klarlagt?
Ja, få offentliga personer i Västeuropa har
fått sitt liv så fullständigt klarlagt
som Österrikes president Kurt Waldheim. Man vet med
säkerhet i dag följande:
Waldheim har inte begått krigsförbrytelser.
Det är inte fastslaget att han kände till
deportationer av judar från Balkan. Vidare vet vi
att han var medlem i en nazistisk studentorganisation
efter Anschluss (det fanns enbart nazistiska
studentorganisationer på den tiden). Det är
vidare fastslaget att Waldheim inte sagt hela sanningen
om sina förehavanden under kriget. Det var för
det sistnämnda han blev kritiserad av Bruno Kreisky.
Kreisky var f ö kritisk mot kampanjen mot Waldheim.
Han sade att den var "överdriven". Bruno Kreisky
visste ju att det var han och den politik som var
arkitekten till det som var det verkliga målet
för kampanjen.
Detta är kristallklart. Ty, vi vet i dag, att CIA
hela tiden ända sedan andra världskrigets slut
känt till allt om Kurt Waldheim. Och därmed har
den israeliska säkerhetstjänsten, Mossad,
också känt till det. Och därmed
också World Jewish Congress, som f ö medgivit
att man känt till allt som var värt att veta om
Kurt Waldheim under hans tid som FNs generalsekreterare.
Så varför reagerade man i så fall inte
tidigare? Varför väntade man tills det stod
klart att Kurt Waldheim skulle bli vald till
Österrikes president?
337
Svaret är enkelt - mycket enkelt. Man ville
åstadkomma maximal skada på Österrikes
anseende. För att därigenom kunna utsätta
landet för utpressning. Förmå landet att
överge den politik som Bruno Kreisky utformade under
sin tid som kansler. Bruno Kreisky förde en
utpräglat arabvänlig politik. Han bjöd in
Moammar Khadaffi. Han fördömde Israel i mycket
hårda ordalag. Han inledde kontakter med PLO. Han
blev god vän med Arafat. (De träffades f ö
senast på PLOs "enhetskonferens" i Alger, där
Kreisky var gäst.) Naturligtvis var sionisterna
rasande. Men vad kunde de göra? Bruno Kreisky
förlorade en stor del av sin familj i de nazistiska
judeförföljelserna. Han var i Sverige under
kriget som flykting därför att han var jude,
aktiv motståndsman mot nazismen och för att
han var vänstersocialist. Sionisterna gnisslade
tänder. Per Ahlmark for då och då till
Wien och intervjuade Simon Wiesenthal, som i fjol av
självaste Jerusalem Post anklagades för att ha
varit nazikollaboratör. Så man bidade sin tid.
Man väntade tills Kreisky avgått. Nu
slår man alltså till med denna jättelika
och välregisserade kampanj. Det lilla Österrike
utsätts för en internationell
utpressningskampanj utan like. En kampanj ledd av Israel,
som 1969 bjöd in den ökände rasisten Enoch
Powell till Israel. Israel, vars nuvarande
premiärminister erbjöd Nazityskland en pakt
under andra
världskriget.
Man förstår, att sionisterna har lagt ner
all sin energi på denna kampanj. Ty det var Bruno
Kreisky och Olof Palme som i Europa gick i bräschen
för ett erkännande av det palestinska folkets
rättigheter. Dessa båda politiker var på
väg att bryta upp motståndet mot ett
erkännande av PLO i Europa. De var ledare för
neutrala länder som ville driva en aktiv
neutralitetspolitik med moraliska förtecken. Vi
märker alltså att en människas
göranden och låtanden i sig inte spelar
någon roll så länge han lydigt vandrar i
den internationella sionismens ledband. I Sverige har
denna kampanj gått helt enligt ritningarna. Men
på andra hall i världen har några
enstaka protester kommit till tals.
En av de intressantare var den
judisk-österrikiske politiske kolumnisten och chefen
för Radio Austria International,
338
Paul Lendari, som i ett öppet brev i
International Herald Tribune den 19 november skriver
följande: "Den kampanj som riktas mot det
österrikiska folket använder sig av samma
stereotyper och lögnaktiga generaliseringar som
rasister, antisemiter och totalitära propagandister
brukar använda sig av".
Paul Lendari anklagar vidare i sitt brev den
amerikanska ambassadören Ronald Lauder, en
sionistisk jude för att smutskasta Österrike. I
sitt brev citerar Lendari ambassadör Ronald Lauder
när denne säger: "I det här landet är
alla fega" och "Österrikare är alltid
avundsjuka på dem som har framgång".
Paul Lendari påpekar vidare att "Det bor mer
än 3 000 sovjetiska judar i Wien med egna skolor och
affärer. Dessa judar har föredragit att stanna
i Wien framför att fara till Israel". Lendari
avslutar sitt brev med att påpeka, att han
själv var nära att förlora livet under de
nazistiska judeförföljelserna.
Men detta är en enstaka röst. Nu skall det
lilla neutrala Österrike bringas på knä
för att det haft djärvheten att föra en
egen politik och inte velat gå i sionisternas
ledband. Och kampanjen börjar ge resultat; det
österrikiska folkpartiets ordförande, Michael
Graff, avgick för någon vecka sedan.
Borgmästaren i Linz, Karl Höll, avgick redan
tidigare. Men denna kampanj kommer att fortgå - var
så säker - tills Österrike ger upp sin
arabvänliga politik.
I Sverige var ett erkännande av PLO på
väg. Olof Palme arbetade långsamt men
systematiskt och säkert för ett svenskt
närmande till PLO.
För detta blev han intensivt hatad av sionisterna
såväl hemmavid som utomlands. När det
palestinska folkets ledare, Yassir Arafat, besökte
Sverige, sammanträdde en rasande sionistisk mobb i
Storkyrkan. När sedan Olof Palme kom för att
tala i Storkyrkan haglade glåporden över
honom. Han visade dock ett stort mod och höll sitt
tal trots att
339
han avbröts av Hillel-skolans huliganer flera
gånger. - Nu är Olof Palme borta.
Intresset ljuger inte säger marxisterna. Vem
eller vilka har tjänat på detta?
Högerextremisterna?
Knappast - Sveriges politik har inte
förändrats på någon punkt efter
Olof Palmes död, så att det skulle kunna
tillfredsställa ytterhögern.
Kurderna - löjligt. På vilket sätt
skulle de ha vunnit på Olof Palmes död? Han
var ju det kurdiska folkets vän.
Sionisterna - ja, i allra högsta grad. Ty efter
Olof Palmes död har engagemanget för Palestinas
folk nästan helt försvunnit ur svensk
utrikespolitik.
Om vi ser på Palmemordet ur denna synvinkel,
märker vi plötsligt att saker och
företeelser som annars verkar obegripliga
plötsligt blir begripliga. Pusselbitarna faller
på plats på ett kusligt sätt.
Författaren Jan Myrdal och journalisten Tomas
Kanger har i en rad skriftställningar, böcker,
radioprogram m m klart visat på det märkliga i
SÄPOs och polisens agerande. De ledde utredningen
bort från mördaren/mördarna.
Varför? Ja, går vi litet längre
tillbaka i tiden så hittar vi bevisen för att
den svenska säkerhetspolisen har ett mycket
nära samarbete med den israeliska
säkerhetstjänsten Mossad. Samarbetet är
så nära, att Mossad ansåg sig kunna
skjuta ned folk på öppen gata och lova att
deras "vänner" skulle "se till" att de inte
åkte fast. Nu åkte de visserligen fast p g a
ett "misstag", men de behövde inte sitta inne
någon längre tid.
Journalisten Jan Guillou bevisade, att Mossad hade
utfört inbrott och en rad andra kriminella
handlingar i Sverige med den svenska
säkerhetspolisens hjälp.
340
För detta fick Jan Guillou ett års
fängelse. Och vem var SÄPO-chef när detta
samarbete utvecklades och fördjupades? Jo, ingen
mindre än Hans Holmér.
Efter mordet anklagade den kände författaren
Olof Lagercrantz Per Ahlmark för att vara
medansvarig för mordet. Ahlmark svarade med
tystnad.
Men vad gjorde SÄPO? Jo, man jagade helt
oskyldiga och oförvitliga medborgare.
Genom sina agenter som fanns strategiskt utplacerade i
media bedrev SÄPO en desinformationskampanj utan
like i svensk presshistoria. Och denna kampanj
fortsätter i dag utan att någon kunnat ingripa
mot detta, mot rättsstatens grundprinciper stridande
förfarande.
Man planterade ut "falska" spår i media och
piskade därefter upp en masspsykos kring
spåret - sina agenter i media. Det skrämmande
är att media, som skall vara "den fjärde
statsmakten" inte under någon av dessa
masspsykotiska excesser visade civilkurage nog att
på sedvanligt journalistiskt manér
pröva de uppgifter som den sionistiska
säkerhetspolisen spred ut.
Journalisten Tomas Kanger har ägnat sig åt
ett intensivt "muckraking" och grävt fram
många intressanta fakta i fallet. Han (och Jan
Myrdal i sina skriftställningar) visar hur pressen
och TV suttit i knä på spaningsledningen och
underlåtit att bedriva en kritiskt granskande
journalistik. I stället har media varit
spaningsledningens megafon och villigt tagit del i
veritabla hetskampanjer mot grupper och enskilda, vilket
hade ett flertal tragedier till följd.
I fallet med den s k 33-åringen framstår
det klart att han var oskyldig.
Fallet med den s k 47-åringen är mer
belysande för pressens roll i detta sammanhang. Dess
smutsiga roll. 47-åringen presenterades i Svenska
Dagbladet som "Extremisten". Fakta lades fram som var
minst sagt belastande. Han hade varit medlem i det
ökända WACL (World Anti-Communist
341
League). Han hade åtta dagar före mordet
skickat ett brev som innehöll en artikel med
rubriken dr Olof Palme skjuten, där ordet doktor var
överstruket. För den oinvigde läsaren
måste detta te sig mycket märkligt. Men
Svenska Dagbladet valde att förtiga fakta som talade
emot denna bild. Ty när dessa fakta framlägges
framträder en helt ny bild av 47-åringen
än den av en kallhamrad fanatisk
högerextremist. Dessa fakta valde Svenska Dagbladet
att förtiga, för att få en "smaskig"
säljande story.
Fakta är följande: 47-åringen hade
redan 1984 lämnat WACL. I själva verket blev
han utesluten. Detta därför att han
avslöjat nazistinfiltrationen inom WACL i boken "The
Blue Document".
Han deklarerade då offentligt, att han tog
avstånd från högerextremismen. Han var
källan bakom Ove Hanssons bok "Till höger om
neutraliteten", som bl a avslöjar den
högerextremistiska och sionistiska contra-gruppens
verksamhet. Han var också medarbetare i boken
"Nazismen och fascismen i Sverige", som journalisten
på Falukuriren, Hans Lindqvist, gav ut.
Beträffande mordnatten har 47-åringen
alibi, för han talade vid tidpunkten för mordet
i telefon med en i Sverige bosatt judisk
medborgarrättsaktivist från Leningrad.
Dessutom är 47-åringen mycket fet och klarar
överhuvudtaget inte av att ta sig fram
springande.
Nå, den andra möjligheten skulle då
vara att 47-åringen själv skulle vara
inblandad i en komplott eller känna till en
sådan.
Detta är befängt. De fakta som är
för handen mal sönder ett sådant
påstående till stoft och aska.
Personen i fråga var nämligen känd
för att "inte kunna hålla inne" med
någonting. Det bekräftades gång på
gång av samtliga personer som kände honom. Han
var kort och gott skvallrig. Det var svårt att lita
på honom. Skulle denna person ha fatt reda på
det minsta eller skulle mördaren/
342
mördarna på något sätt kunnat
misstänka att 47-åringen kände till
något, hade 47-åringen med all säkerhet
inte levt så länge, att han fått uppleva
presskampanjen mot sig
själv.
Det är också beklagligt, att ett flertal
personer som kände 47-åringen - och det var
många - ringde upp journalisten på SvD och
talade om, "att de kokat ihop en jäkligt tunn
soppa".
I "Tätt i spåret", SvDs skrönor om
47-åringen, kröp sanningen fram.
Allmänheten borde ha fått en chock, men var
vid det här laget så van vid de högre
kretsarnas skandaler att de bara ryckte på
axlarna.
SSI, alltså statens säkerhetstjänst,
hade använt sig av en ökänd mytoman och
skojare som informatör. Denne skojare har
förekommit i en rad skumma sammanhang. Bl a har hans
namn nämnts gång på gång i flera
tidningar i samband med den s k kriminella guldkuppen i
Helsingfors. Han är också bevisligen
medarbetare till en sionistisk maffialedare, som har
ägnat sig åt det mesta i kriminell väg -
bl a knarkhandel och koppleri i Sverige. Denne
sionistiske maffialedare kom till Sverige hänvisande
till att han var förföljd som jude i
Sovjetunionen. Polismyndigheterna i Sverige
påpekade för den folkpartistiska pressen, som
förde ett väldigt "hallå" om den s k
stackars förföljde, att mannen var kriminell.
Till slut fick han i alla fall komma till Sverige,
när en grupp högt uppsatta folkpartister
ingripit till hans förman. Så kom han och
inledde omedelbart sin grova kriminella verksamhet i
Sverige. Sovjetiska judar har ju automatisk rätt att
emigrera till Sverige precis som i staten Israel. Skall
Sverige bli ett andra Israel?
Alltså, denne skojare, känd för sin
opålitlighet och sin skrytsamhet, använder sig
SSI av som informatör. Men i verkligheten är
han en desinformatör, precis av den typen som den
israeliska Mossad använder sig av för att
infiltrera säkerhetstjänsten och förvirra
de västerländska säkerhetstjänsterna.
Mycket av det som skrevs om 47-åringen visade sig
snart vara fabrikationer av denne skojare. Denne
skojare
343
hade också "informerat" SSI om andra personer
här i Sverige. Allt visade sig vara lögn
från början till slut.
Nu frågar sig vän av ordning: hur i Herrans
namn kan SSI anställa en välkänd mytoman
som informatör? Och varför har SÄPO
spridit dessa villospår i pressen? Varför har
SvD Inte bedrivit en rudimentär
källforskning?
Svaret är enligt logikens obarmhärtiga lagar
endast ett: det finns något att dölja.
Något som höga vederbörande är
beredda att gå mycket långt för att
skydda och skyla över.
Vi vet alltså att 47-åringen hade
lämnat kretsarna inom ytterhögern 1984. Vi vet
att han i stället bekämpade denna. Att det var
mot denna ytterhöger som han uttalade hotelser.
Hotelser som förvrängdes för att passa in
i den konspiratoriska bild man målade upp. Mannen
umgicks under perioden 1985-86 med afrikaner på
Afrikacenter. I sanning ett underligt sällskap
för en högerextremist.
Den ytterhöger han angrep så hårt och
effektivt inkluderade höga polisbefäl och
högt uppsatta tjänstemän. Det var denna
extremhöger, alltså WACL, som bevisligen har
förbindelser med latinamerikanska diktatorer som
sommaren 1985 planerade Baltic Freedom Cruise. I detta
jippo ingick också en Baltisk Tribunal i
Köpenhamn. Här finner vi Per Ahlmark som en av
de verkliga huvudfigurerna. Pressen fann det tydligen
inte märkligt, att Per Ahlmark framträdde i
sammanhang där också WACLs ordförande i
Sverige framträdde och intervjuades i TV. Denne
WACL-ledare var och är god vän med den
latinamerikanske diktatorn Alfredo Stroessner, som
är känd för att skydda nazister som flytt.
Människor som är förblindade av den
sionistiska propagandan kanske finner detta
märkligt. Sionister och fascister i intimt
samarbete. Men det är den naturligaste sak i
världen. Sionisterna har alltid samarbetat med
fascister och högerextremistiska diktaturer.
Speciellt intimt har deras samarbete varit med de
latinamerikanska diktaturerna som Somoza-diktaturen i
Nicaragua och den vedervärdiga diktaturen i
Guatemala
344
som gjorde sig skyldig till de mest fruktansvärda
brott mot mänskligheten. Dessa diktaturer hölls
uppe och kunde utföra sina hemska dåd, som bl
a bestod i ständigt återkommande massakrer
på fattiga indianbyar.
I Mellanamerika, där ledande politiker varit
centralt placerade inom WACL, har alltså Israel
spelat en central roll när det gäller skyddet
av fascistiska diktaturer.
I Europa utövar Israel (och CIA) sin makt genom
Kilowatt-gruppen. Kilowattgruppen är en grupp stater
som har slutit ett avtal för att bekämpa
"terrorismen". I första hand den "den palestinska
terrorismen", men även den kurdiska. Enligt avtalet
är samtliga stater skyldiga att kartlägga
palestinier och kurder i sina respektive länder,
vilka är politiskt aktiva, samt sådana
personer, i sina länder, som är aktiva i
solidaritetsgrupper som arbetar för de kurdiska och
palestinska folken. Dessa namn förs in på data
och enligt avtalets klausuler har varje signatärland
tillgång till samtliga länders
namnuppgifter.
Medlemmar i Kilowattgruppen är samtliga
NATO-länder samt Sverige. Och - naturligtvis -
Israel.
Det betyder alltså att Sverige samarbetar med
den fascistiska turkiska regeringen och dess
ökända säkerhetspolis i
förföljandet av den turkiska oppositionen. Det
är i ljuset av Kilowattavtalet man måste se
Hans Holmérs aktioner mot den kurdiska
befolkningsgruppen i Sverige. Dessa aktioner som av en
känd svensk advokat liknades vid de metoder som
Pinochet använder sig av i Chile.
Det behöver väl knappast sägas att
Israel och dess säkerhetstjänst Mossad spelar
en central roll inom Kilowattgruppen. Israel och Sverige
hade ett omfattande samarbete långt innan
Kilowattgruppen bildades. Men i och med gruppens bildande
fördjupades samarbetet väsentligt.
Om Mossad kunnat röra sig obehindrat
tidigare, deras rörelsefrihet
ännu större nu, när de hade avtal
att
345
hänvisa till. Mossad har skaffat sig
vetorätt när det gäller palestinska
flyktingar. När en kvinna på PLO-kontoret i
Stockholm började bli en aning för effektiv i
kampen för sitt folks rättigheter, såg
Mossad till att hon blev utvisad.
Det senaste exemplet på hur de svenska
myndigheterna kröker rygg för Israel, är
en känd palestinsk sociologiprofessors öde.
Denne internationellt aktade vetenskapsman utpekades av
Mossad i Sverige såsom varande identisk med Abu
Nidal. Svenskarna gjorde inga undersökningar utan
stämplade mannen som terrorist. Han spärrades
in i en förläggning och förbjöds att
läsa annat än svenska serietidningar. Denne
lärde man som var van att sluka
böcker. Så är den
svenska säkerhetspolisen underställd Mossad och
lyder dess minsta vink.
Och detta förklarar varför vissa spår
i Palmemordet aldrig nämnts av vare sig polis eller
massmedia och aldrig heller kommer att nämnas.
Varför annars har SÄPO hela tiden undvikit det
sionistiska spåret i Palmemordet? - Är det
för att skydda
vännerna?
Nästa
sida
|