|
6
(Bilaga 7, från Ahmed Rami till Svea
hovrätt)
BENDIT:
PRINCIPFRÅGA OM
YTTRANDEFRIHET
(Utdrag från en uppsats av Jean-Gabriel
Cohn-Bendit)
Artikelförfattaren Jean-Gabriel Cohn-Bendit,
bror till den beryktade studentledaren "Danny le Rouge" i
1968 års vänsterradikalism i Paris. är en
judisk intellektuell, f d trotskist, sedemera
vänsterliberal som 1980 i tidningen Liberation tog
ställning för revisionisternas yttrandefrihet.
EN VIKTIG FRÅGA ATT
STÄLLA OCH SÖKA BESVARA
Är det möjligt att
rationellt skriva om ett ämne som man i
allmänhet indignerat vägrar att rationellt
diskutera?
Själva tanken att åter
studera historien om "den slutliga lösningen" som
ett historiskt problem, inte som ett historiskt faktum
(av gränslös tragedi och fasa), är i sig
utmanande, för att inte säga djupt
anstötlig; en monumental oförskämdhet,
skulle nog många säga.
Men det kan ändå vara
intressant att ställa en första enkel
fråga:
- Beslutade det nazistiska Tysklands
ledning att utrota (alla de då tillgängliga)
judarna? Och skedde i så fall detta planerade
(fysiska) folkmord i förintelselägrens
gaskammare med giftgasen Cyklon B?
Enbart att ställa denna
fråga - eller dessa två frågor -
är att, hos en del människor, väcka pinsam
och bestört indignation. De vägrar att
läsa mer, och jag är naturligtvis fullt
medveten om denna risk liksom att jag utsätter mig
för misskreditering.
JAG VAR TVÄRSÄKER
OM "FÖRINTELSEN"
Själv reagerade jag likadant
för två år sedan, när jag
stötte på personer som ifrågasatte och
till och med förnekade Förintelsen. Det var en
vän som fick mig att läsa Rassinier, trots att
det som han berättade verkade då, för
mig, så förvirrat och fullt av dumheter. Innan
jag började ta itu med läsningen av Rassiniers
(till Förintelsen starkt kritiska) skrifter gav jag
min ivrige revisionistiske vän de svar som
människor ger mig idag:
1. Allt det där är absurt.
Det finns ju sådana mängder med bevis på
detta gigantiska folkmord, med gaskamrar och miljoner
dödade.
2. Diskussioner om antalet offer
är inte bara makabert; det förändrar
ingenting i grunden.
3. Nazismen var och kommer att
förbli en avskyvärd företeelse;
därför tjänar denna diskussion (om
Förintelsen) inget till.
4. Att föra en sådan
här diskussion tjänar endast några
nynazisters intressen ...
5. Jag har faktiskt viktigare saker
att befatta mig med.
ATT FÖRSÖKA
FÖRSTÅ...
OCH INTE AUTOMATISKT
FÖRDÖMA
Men min vän gav inte upp; han
envisades med att jag skulle läsa Rassinier, och jag
började misstänka att han, trots sitt
förflutna och sitt nuvarande politiska liv, var
antisemit ...
Och nu står jag här
själv bemött med samma skepsis och samma
misstankar. Jag begär alltså av dem som har
samma inställning som jag tidigare hade, dvs
nästan hela den franska intelligentsian, historiker
eller ej, att de skall förstå hur jag har
kunnat gå från säkerhet till tvivel, de
tvivel som jag idag hyser.
Jag säger avsiktligt
förstå, inte acceptera, därför att
det ändå är möjligt att jag har fel.
Men, om jag inte har blivit galen, inte är en
föraktlig skitstövel, inte är en
tjockhudad dumskalle, inte är fanatiker, då;
måste man påvisa vilka misstag jag
begår i diskussioner i öppna debatter, och
inte genom förolämpningar och inte genom
misstankar om mina motiv.
ISOLERING FÖR
VILSE
Men varför vill jag då ha
den här diskussionen? Varför kan jag inte
nöja mig med forskningar och egna personliga
funderingar?
Därför att jag inte tror
på det meningsfulla i privata funderingar och
på isolerade forskningar. Medmänsklig
kommunikation är för mig viktigt för att
kunna komma fram till sanningar inom alla områden
...
Personliga funderingar, som ibland
är oundvikliga, är alltid farliga; man kommer
så lätt in på villovägar. Jag
vägrar att acceptera den isolerade situationen som
något beständigt.
Men jag är ju inte ensam om dessa
tvivel. Jag delar dem med dem som blivit säkra och
vanligen är högeranhängare, litet
fascistanstuckna kanske, alltså rena motsatsen till
det som jag står för och vill kämpa
för. Därför är den situation som jag
hamnat i rent outhärdlig för mig.
HISTORIEN - EN
DOMSTOL
Jag har ett behov av att
rättfärdiga mig, att här föra ett
försvarstal. Domstolen i detta fall är
historieskrivningen från denna tid.
Varje historiker blir - på sitt
sätt - antingen åklagare eller
försvarare.
Det är faktiskt så, att var
och en som talar om historia inkallas antingen som vittne
för att lägga nazismen något till last
eller för att frikänna nazismen något,
och i senare fallet betraktas denne som
försvarsadvokat för (hela) nazismen, t ex om
han uttalar vissa tvivel om gaskamrarna eller på
logiken i vissa av de sedvanliga argumenten.
FÖR EN KRITISK
GRANSKNING
Mitt problem, som liberal jude,
är att jag är i opposition mot
västvärldens nästan totala kategoriska
inställning att existensen av gaskamrarna i Hitlers
koncentrationsläger inte får underkastas en
kritisk granskning. Detta är ett
frihetsinskränkande totalitärt
påbud.
Jag känner väl till
skillnaden mellan ett demokratiskt styre och en
totalitär stat. Jag är också medveten om
faran för demokratin att glida in i totalitarism
när man söker inskränka yttrandefriheten
för att "skydda de demokratiska värdena"
...
Hur kan man i en demokrati som har
själva sin legitimation i yttrandefriheten acceptera
att vissa medborgare låter sig förhindras att
säga vad de tänker och hur de tänker? De
totalitära staterna pålägger att alla
medborgare skall visa "skyldighet att noga väga sina
ord" och aldrig uttala något "förgripligt",
dvs kritiskt. Är inte detta avskräckande nog
för varje frihetsvän och demokrat?
FÖRSTA STEGET MOT
TOTALITARISM
Om vissa institutioner som t ex
armén eller skolan anses så viktiga för
samhället, att det plötsligt utgick ett dekret
från statsmakten att dessa viktiga och
oumbärliga samhällsinstitutioner inte får
utsättas för "missaktning", vore detta enligt
min uppfattning ytterst allvarligt. Därmed togs ett
första steg mot totalitarism. De totalitära
staterna gör ju just detta genom att inskränka
eller rent av förbjuda kritik av alla institutioner
och av hela samhället.
Att t ex en utlänning eller
flykting inte skulle kunna uttrycka sig fritt utan att
riskera förvisning är för mig också
oacceptabelt. Jag minns hur Chirac som
premiärminister manade Pliotch, som då just
frigivits från ett sojvetiskt fångläger,
att uttala sig återhållsamt om Sovjetunionen.
Innebörden av detta: I Sovjet, "hans land", var
Pliotch tvungen att tiga om sina åsikter på
grund av att där inte rådde någon
yttrandefrihet, men i Frankrike, där
yttrandefriheten finns, var han tvungen att tiga - eller
"visa återhållsamhet" - därför att
han var utlänning, en främmande gäst som
inte får tillåta sig samma friheter som
värdfolket. I princip tycks det inte vara
någon skillnad vad gäller respekten för
yttrandefrihet mellan att vara medborgare i en
totalitär stat och en utlänning i en demokrati
(som Chiracs Frankrike).
INGET OCH INGEN SKALL
STÅ ÖVER KRITIK
Låt mig sammanfatta min
demokratiska ståndpunkt: det finns ingen
människa, medborgare eller utlänning,
offentliganställd eller inte, som man kan
förbjuda att uttrycka sina tankar och åsikter,
och ingen institution - det må vara armén
eller statschefen - som är sakrosankt och som
får tillåtas stå över all
offentlig kritik.
Kampen för frihet är
också en kamp för den fria radion och för
en annan press och TV som inte är underkastad vare
sig statligt monopol eller pengarnas makt.
Jag har alltid frapperats av det
absurda påståendet att, vid ett givet
tillfälle, minoritetsåsikter måste
uttryckas på kortare tid eller i mindre
bokstäver än majoritetsåsikterna (eller
de åsikter som utger sig för att vara
majoritetens).
Kanske är demokratin i vissa
avseenden i själva verket mer hycklande än
totalitära stater. I alla händelser bör
man ställa sig frågan: - Finns det
åsikter som man inte har rätt att
uttrycka?
SKA VISSA ÅSIKTER
FÖRBJUDAS OCH ANDRA
TILLÅTAS?
En gång ansåg också
jag "Ingen frihet för frihetens fiender". Jag yrkade
då på förbud för fascistiska
tidningar och möten ... Jag demonstrerade 1956 mot
att Guitton utsetts till professor vid Sorbonne med
motiveringen att han kunde ha varit
Pétain-anhängare under kriget, vilket dock
inte hindrade att jag samtidigt, i den demokratiska
principens anda, demonstrerade mot mötesförbud
för yttersta högern, mot beslagtagandet av en
bok om tortyr i Algeriet liksom mot att man
förbjöd visning av filmen "Nunnan" efter
påtryckningar från religiöst
håll.
Efter kritisk självrannsakan
inser jag att jag då använde mig av
demokratins principer om yttrandefrihet för min
rätt att uttrycka mina åsikter, medan jag
samtidigt argumenterade för att förbjuda andra
deras åsikter som kolliderade med mina
...
TOLERANSPRINCIPEN GYNNAR INTE
DE INTOLERANTA
När jag hävdar
toleransprincipen i praktisk tillämpning - att
också mina ivrigaste meningsmotståndare skall
få ha samma rätt att komma till tals som jag
och mina meningsfränder - så finns det vissa
personer som, i detta, ser en sorts
självplågeri, en sorts masochism. Om jag, en
liberal jude, vore övertygad om att
toleransprincipen skulle leda till frihetens
förlust, skulle nog, också jag, ivra för
åsiktscensur för mina meningsfiender. Men jag
är inte övertygad om detta. Jag tror inte att,
om man tillåter också rasister, fascister och
stalinister att tala fritt, så innebär det att
man hjälper deras idéer att få
ökad spridning och bli "legitimerade
samhällsidéer".
Låt mig sammanfatta:
1. Att avstå från censur
och låta var och en fritt uttrycka sina tankar
innebär inte att man avstår från att
bemöta och bekämpa motbjudande
åsikter.
2. Om man kräver att personer,
utpekade och förklarade som "frihetens fiender",
skall censureras, blir man - frivilligt eller
ofrivilligt, avsiktligt eller oavsiktligt - en
sådan "frihetens fiende" och ger därmed sin
legitimering åt att (det demokratiska)
samhället glider in i det första stadiet
på väg mot totalitarism.
3. Jag tror inte att det är
möjligt att förhindra vissa idéer vare
sig genom polisiära metoder eller genom vissa
sofistikerade förtryckarmetoder.
4. För mig är det inte bara
moraliskt (enligt toleransprincipen) utan även
realistiskt att låta även motbjudande
åsikter fritt få träda fram i ljuset, de
idéer som jag vill bekämpa. Man kan ju inte
bekämpa det som inte framträder och uttrycks
inför offentligheten.
ÄR CENSUR DET ENDA
ALTERNATIVET?
Detta var min allmänna
inställning när "Faurisson-affären" blev
allmänt känd 1979.
Jag hade då ännu inte
läst den text (av ett antal franska historiker som
där fördömde Faurisson och hans
förnekande av gaskamrarnas existens för
utrotning av judar och andra i Hitlers
koncentrationsläger). Men jag hade starkt
berörts av de reaktioner som denna Faurissons text
framkallade i pressen, i nationalförsamlingen och i
Lyon: indignationsladdade krav på yrkesförbud
(för Faurisson som universitetsprofessor),
inkallande inför rätta mm ...
När jag, först, läste
Faurissons utlåtande (i Le Monde) trodde jag att
han var nynazist och att han i sak hade helt fel.
Därför ville jag, en liberal jude med
vänstersympatier, offentligt ge honom rätt att
få uttala sig i yttrandefrihetens namn
...
Jag träffade snart Faurisson
personligen och läste Rassiniers skrifter och
insåg att ingen av dem var antisemit och att ingen
av dem var för folkmord.
Om det skulle vara så att
Faurisson och Rassinier vore antisemiter och att allt vad
de säger är inte bara "lögn" utan
även "oacceptabelt", så är jag
ändå motståndare till att man
förbjuder dem att uttrycka sina idéer och
tankar.
För mig föreligger
emellertid ett problem: hur skall man kunna bekämpa
det som framstår som både falskt (i sak) och
(moraliskt) oacceptabelt och farligt, om man avstår
från censur i alla former?
MÅNGA FÖRBUD FINNS
REDAN
Förbud är inte den enda form
av censur som jag vänder mig emot. Förtal
är en annan form som är lika förkastlig.
Istället för att kritisera de av
motståndaren framförda fakta och
åsikterna misskrediterar man personen. Men att
misskreditera är inte att
vederlägga!
Det finns flera mer eller mindre
sofistikerade metoder för misskreditering som i
realiteten är åsiktscensur, t ex genom att
försåtligt ställa frågan till
meningsmotståndaren: - Har ni inte vårdats
på mentalsjukhus? Därmed ger man
offentligheten intrycket att vederbörande kan vara
obalanserad och sakna trovärdighet.
En annan försåtlig
fråga (som ständigt framförs mot t ex
revisionister): - När uttalade ni senast rasistiska
tankar? Därmed avses att misskreditera allt vad
vederbörande sedan har att framföra.
(Nästan alla har vid något tillfälle i
livet låtit undslippa sig ett omdöme som kan
vara rasistiskt).
FRÅGAN OM FOLKMORD,
UTROTNING:
DET GÄLLER HÅLLBAR
DOKUMENTATION
De officiella (etablerade)
historikerna grundar teorin om folkmord (på
judarna) på följande historiska
uppgifter:
År 1941 utgick en hemlig order
från Hitler att utrota alla judar. Denna order
verkställdes i "förintelseläger", bl a
Auschwitz, där det inrättades gaskammare
där hundratusentals judar utrotades. Inalles
utrotades mellan 4, 5 och 6 miljoner judar.
De historiker som kallar sig
"revisionister" - och som kallar de förstnämnda
"utrotningsanhängare" - förnekar denna hemliga
order, som det inte finns några spår av utom
i vittnesmål efter kriget och i
Auschwitzkommendanten Rudolf Höss' (i Polen
först utgivna) memoarer. Revisionisterna
ifrågasätter om det fanns några
gaskammare och de ifrågasätter (det officiellt
angivna) antalet judar som dog i nazismens våld.
Därav drar de slutsatsen att det aldrig funnits
något (fysiskt) folkmord och heller ingen plan
för utrotning. Folkmordet ("Förintelsen")
skulle inte vara något annat än en
propagandafint under kriget som sedan - efter krigsslutet
- legitimerats genom olika rättegångar och
tvivelaktiga vittnesmål.
För min del står jag inte
främmande för att revisionisterna har
rätt. Om de andra bevisen (som
"förintelseanhängarna" anför) är lika
dåligt grundade som de som bygger på
(SS-officeren) dr Kremers anteckningar (vilkas
autenticitet aldrig ifrågasatts) och om man vill
hänvisa till Gerstein-rapporten, Höss' memoarer
eller till det fantasiartade vittnesmålet
från Filip Müller, ja, i så fall är
den officiella historieskrivningen inte alls
trovärdig.
SKA MAN BYGGA HISTORIEN
PÅ ENBART PERSONLIGA
VITTNESMÅL?
Frågan om folkmord som den
byggts upp av den officiella historieskrivningen
här, ställer vissa metodproblem, där man
måste erinra om följande
banaliteter:
1. Om vi, om en viss period, saknar
någon som helst autentisk dokumentation, kan vi
inte bestämt uttala oss om vad som hände under
denna period i berörda avseenden.
2. Ett "historiskt faktum", vilket det
än må vara och hur hemskt det än har
varit, som inte grundar sig på något annat
än "vittnesmål" kan inte tillfredsställa
den samvetsgranne och sanningssökande historikern
på samma sätt som verkliga fakta som
bekräftas av andra dokument än
vittnesmålen.
3. Den ofta framförda gensagan
(mot revisionisterna) att "det är lika absurt att
ifrågasätta gaskamrarnas existens som att
ifrågasätta att Napoleon funnits eller att
kriget 1914 ägde rum" är en historiskt sett
orimlig utsaga:
a) Förekomsten av gaskammare -
liksom Hitlers order - baseras inte på något
annat än vittnesmål.
b) Däremot grundar sig existensen
av kriget 1914 inte bara på "våra tappra
soldaters" vittnesmål utan på en mängd
autentiska dokument. Och detsamma gäller om
Napoleon; det vi vet om honom grundar sig inte bara
på personliga vittnesmål från hans
anhängare och motståndare (för i så
fall kunde man tvivla på att "den sagolike
karriäristen och erövraren" Napoleon verkligen
hade levt).
c) Skillnaden när man
försöker bedöma dessa två uppgifter
- om gaskamrarna funnits och om första
världskriget ägt rum - ligger i egenskapen hos
de dokument som bevisar dem. Om man kan betvivla
gaskamrarnas existens (för systematisk massutrotning
av människor), så är skälet
härtill att gaskamrarna inte grundar sig på
något annat än vittnesmål och dessutom
att dessa berättelser ofta motsäger varandra
och ibland sig själva.
Nästa
sida
|