|
39
LÖGNER SOM
PÅBJUDNA SANNINGAR
ISRAEL, SIONISMEN OCH JUDENDOMEN
BYGGER PÅ LÖGNER OCH BEDRÄGERIER I
'RELIGIÖSA' FORMER. DESSA BEDRÄGERIER GÖRS
TILL MYTER OCH TVINGAS PÅ OSS SOM
SANNINGEN.
Historierevisionisterna, som grundligt
och kritiskt vetenskapligt granskat de etablerade
historikernas redovisningar, har kunnat påvisa att
uppgifterna och den gängse versionen av
historieskrivningen om "Förintelsen av sex miljoner
judar" (i andra världskrigets Europa av nazisterna)
är en myt. En myt enligt gängse definition
är: en uppdiktad berättelse som utges för
sanning och en verklighetsfrämmande utsaga som
många sätter tro till. Vissa myter - som i
historieromaner - bygger på vissa faktiska
händelser.
I detta fall är myten både
en villfarelse och en lögn. Flertalet som
håller denna "Förintelsen" för att vara
sann är i god tro. De är själva offer
för en villfarelse liksom de som i årtusenden
trodde att jorden var platt och de som i kristenheten
länge trodde att jorden - enligt den judiska Bibelns
skapelseberättelse - var universums centrum. Men
denna "förintelsens" myts upphovsmän och de som
mest ihärdigt framhärdar i att myten är
sanning vet att det är en lögn, en för
deras intressen mycket fördelaktig
lögn.
Om en lögn är både
politiskt fördelaktig och ekonomiskt vinstgivande
för särskilt en viss inflytelserik grupp - och
detta är i hög grad fallet med
"Förintelsen" för Israel och judarna - så
är denna lögn en så viktig lönande
myt och ett stort geschäft att den måste
hållas för en grundmurad sanning, därtill
förstärkt som sedelärande och
folkuppfostrande.
Kommunismen med dess strålande
visioner om en centralplanerad jämlikhet i folklig
förbrödring är en sådan politisk
myt, en av (de kommunistiska makthavama) påbjuden
lögn. Kommunismens nedgång och bråda
fall i Östeuropa visar att lögnens fatala
herrevälde inte varar beständigt: att den
länge undertryckta oppositionen kan växa till
en folkstorm som vräker undan dem som levt högt
på bedrägeriet. Det är sanningens triumf
över lögnen som synes bekräfta Abraham
Lincolns optimistiska sentens:" Man kan lura en del av
folket hela tiden och hela folket till en viss tid; men
man kan inte lura hela folket hela tiden."
Förutsättningen för att
en lögn skall bli allmänt accepterad som en
viktig sanning är förstås att varje
sanningssökande opposition nedtystas. Hela folket
kan då luras - till en viss tid, tills bubblan
spricker.
I totalitära diktaturer erbjuder
det inga nämnvärda svårigheter att snabbt
nedtysta varje kritisk opposition: de oppositionella
fångslas eller avrättas - offentligt eller i
lönndom - som "statsfiender", "uppviglare mot
samhällsordningen", "klassfiender",
"folkförrädare", "imperialistspioner",
"krigshetsare" eller någon annan lämplig
brottsrubricering. Den sanningssökande kritikem
nedtystas - likvideras -som en för hela folket och
samhällsordningen svår brottsling,
därtill en farlig smittobärare som måste
undanröjas.
I "demokratierna" väljer de
mörka krafterna och lobbygrupperna (som styr
samhället bakom kulisserna) en annan teknik för
att komma åt de oliktänkande som hotar
systemet. Med pengarnas makt "köper" de
massmedierna, hjärntvättar opinionen,
svartlistar dissidenter och stiftar "lagar" som
kriminaliserar "vissa" åsikter.
I demokratier med "grundlagsfästa
garantier för medborgerliga fri- och
rättigheter" är det svårare att
polisiärt nedtysta obekväma
sanningssökare. Detta görs med
"rättegångar"! Uppgiften går att
lösa om man lyckas göra t ex myten till en
grundmurad sanning, vilket förutsätter ett
maximalt utnyttjande av ett segerrikt världskrigs
möjligheter eller Israels totala seger för att
demonisera och kriminalisera den besegrande fienden.
Medierna, bokutgivningen och den politiska makten är
behärskad för detta ändamål! Myten
om t ex "Förintelsen av sex miljoner judar" bygger
just pä andra världskriget som ett ideologiskt
krig med dess efterföljande "segertribunaler" mot
det besegrade nazistiska Tyskland. Att avslöja myten
framstår som ett nesligt försök att
förneka det rättfärdiga i andra
världskrigets utgång och därmed den
därav uppkomna efterkrigsordningen. Så blir en
politiskt värdefull myt en grundmurad sanning. Att
ifrågasätta Israels rätt att ockupera
Palestina är att "propagera för en ny
förintelse"! Judarna kommer härmed inte med
något nytt i historien.
Historien erbjuder talrika exempel
på lögner eller myter som påbjudits vara
sanning och intalats vara viktiga sanningar, t ex under
inkvisitionens och häxprocessernas tid i Europa,
då kättare -oliktänkande avvikande
kristna - judar och vissa utpekade kvinnor
förklarades vara besatta av onda andar, i Satans
våld, och därför förtjänta att
utsättas för tortyr och i summariska
rättegångar dömdes att brännas
på bål, så att elden kunde
förtära det onda hos dem. Dessa barbariska
straff var verbalinspirerade från den judiska
Bibeln, från Gamla Testamentet, där det
ideligen talas om "Herren såsom en
förtärande eld" (2 Mos. 24:17 m fl) och att
Israels fiender måste brännas upp i eld (2
Sam. 12:31).
Dessa förföljelser av
kättare och judar och dessa häxprocesser
pågick i flera hundra år i Europa
därför att man intalades tro att vissa bibliska
myter var sanna, gudomligt sanna, och inte fick
ifrågasättas - ända tills vissa modiga
och självständiga tänkande forskare - som
dr Urban Hjärne i Sverige i slutet av 1600-talet -
kunde påvisa att häxprocesserna inte bara var
rättsvidriga utan att de byggde på en
förfärande lögn. En djävulsk
lögn.
Ett exempel på en
folkhistorieskrivning i dagens västvärld under
"häxprocess"stämning, är de palestinska
frihetsälskande motståndsmän som idag
spärras in i fångelserna i Israel och i hela
västvärlden som onda "terrorister", medan
Israel presenteras som en civiliserad demokratisk
stat!
Ett annat exempel på en myt som
blivit en "historisk sanning" är uppgifterna att den
romerske kejsaren Nero var ett veritabelt monstrum av
aldrig tidigare skådat slag i fråga om
pervers ondska; att han anstiftade Roms brand medan han
spelade cittra och sjöng egna (pekoralistiska)
kärlekshymner över förödelsen, och
att han gjorde förföljelserna mot de kristna
till en makaber fest av sadistisk vällust. I en bok
som utkom så sent som 1960 på svenska skriver
den balt-tyske kulturhistorikern dr Lissner:
"Insydda i djurhudar blev de troende
sönderslitna av hundar, de korsfästes eller
antändes för att tjäna som facklor ... De
föll offer för en enda mans grymhet, offer
för Nero, och ingen gladde sig egentligen åt
deras död utom kejsaren, som öppnde sina egna
trädgårdar för skådespelet när
de kristna brändes." (Ivar Lissner: Romerska
kejsare, Norstedts, Sthlm 1960, s.149-150)
Dessa uppgifter härrör
från främst de båda romerska
historieskrivarna Seutonius och Tacitus som inte drevs av
någon opartisk sanningskärlek utan av hat till
Nero som representant för en avskydd kejserlig
despoti. De återger obekräftat skvaller, inte
några källkritiskt granskande dokument.
Sanningen är att Nero inte ens var i Rom när
branden utbröt utan i sin villa i Antium, mer
än 50 kilometer därifrån. Det är
också väl bestyrkt att när Nero fick veta
att Rom stod i brand skyndade han dit, inte för att
i upprymd sinnesstämning sjunga och spela cittra
utan för att febrilt vidta åtgärder
för att hejda eldens härjningar och organisera
hjälp åt dess offer. Och betcäffande de
kristna, så finns det bevis för att Nero,
ehuru personligen fåfång, var osedvanligt
tolerant i sin inställning till alla nya
trosläror, även till de (då ännu
fåtaliga) kristna, medan det saknas alla bevis
för att han skulle ha uppmuntrat eller ens godtagit
sådana illgärningar mot de kristna som
tillvitats honom.
Denna väl pepprade mytbild av
Nero har varit så kärt omhuldad
därför att den erbjuder en saftig historia som
tilltalar - och förfärar -folkfantasin och
dessutom fyller en sedelärande och vällovlig
politisk uppgift: att på ett åskådligt
sätt varna för kejsarvansinnet.
På vissa tidningsredaktioner
kunde man, för en del år sedan, läsa
föl-jande självironiska sentens: - Kolla aldrig
dina uppgifter, då fördärvar du bara en
bra historia! Professionella historieskrivare, som
gärna vill bli lästa av många, inser det
lukrativa värdet att följa detta
lättsinniga recept - och därför vimlar det
också på marknaden av historiemyter,
särskilt i den genre som kallas "modern historia"
och skildrar nazismens Tyskland och andra
världskrigets Europa, där Hitler axlat rollen
som Antikrist, Stora Satan och alla tiders monster i
människoskepnad, precis som tidigare Nero, medan
Hitlers fiender presenteras som änglar!
ATT TYSTA
OLIKTÄNKANDE
De tre faserna för nedtystning av
kritiskt oppositionella: demonisering,
idiotförklaring, rättsprocesser:
I en demokrati, där redan
förskoleelever uppmanas att ifrågasätta
inte bara sina föräldrar utan även sina
lärare, är ju all opposition - i princip
-legitimerad och uppmuntrad. Hur en kritisk opposition i
en viss fråga -t ex beträffande den
proklamerade "sanningen" (om Israel och Förintelsen
av sex miljoner judar under andra världskriget) -
skall effektivt kunna kvaddas, i en demokrati (med
informations- och yttrandefrihet), är inget
svårlöst problem, sedan man väl skaffat
sig total opinionsmakt: I de två första
faserna sker en demonisering och idiotförklaring av
varje kritisk opponent.
Demoniseringen tillgår så
att den kritiske opponenten genast förklaras vara
djävulskt ondskefull genom att stämpla honom
som "nazist", "antisemit", "judehatare", "judehetsare",
"nynazist", "rasist", palestinsk terrorist och liknande
invektiv eller nidglosor som omedelbart associerar till
ett djävulskt sinnelag, en vilja till att göra
det onda, vilket är möjligt eftersom hela
opinionsbildningen - inom både
underhållningsindustrin och
undervisningsväsendet och informationsmedia
inpräglat att dessa nidglosor står för
alla tänkbara varianter av vämjelig ondska som
brutalt människoförakt, hatisk masshysteri,
sadistiskt människoplågeri, cynisk
maktpolitik, krigiska erövringar, vettlösa
världserövrarplaner och systematiska massmord i
industriell jätteskala.
Avsikten med demoniseringen av den
obekväme meningsmotståndaren är
förstås att den utpekat onde inte - av
anständighetsskäl - får delta i den
offentliga debatten i ett fritt och upplyst samhälle
"som bygger på strävan efter det
goda."
Idiotförklaringen, som
ytterligare syftar till att isolera och nedtysta varje
obekväm kritisk opponent, går ut på att
inte bara (som i demonise-ringen) moraliskt
inkompetensförklara den obekväme
meningsmotståndaren utan även intellektuellt
inkompetensförklara honom genom att stämpla
honom som en "stolle" eller "galning" som förmenas t
ex "förneka" det förutsatt mest uppenbara
faktum. Därför heter det om t ex de
obekväma och "farliga" historierevisionisterna, som
kunnat bevisa att den s k "Förintelsen" i den
judiska versionen inte kan ha ägt rum, att de
"förnekar Förintelsen", ofta med tillägget
att de "förnekar de nazistiska
koncentrationslägren" och "förnekar den
nazistiska judeförföljelsen", vilket inte
är sant.
Förutsättningen för
dessa indignerade utbrott, som t ex skall styrka de
kritiska historierevisionisternas förmenta idioti,
är självfallet tron att "Förintelsen'
är till fullo bevisad och därmed ett
obestridligt faktum, vilket inte är fallet, eftersom
opinionsdominansen för den judiska
propagandaversionen av "Förintelsen" som ett bevisat
faktum är så förkrossande att ytterst fa
människor här funnit orsak att ställa sig.
skeptiska och efterfråga verkliga bevis, som aldrig
framlagts och inte finns.
Om man väl lyckats inpränta
i allmänna medvetandet att motståndarna till
Israel, alltså till den judiska ockupationen i
Palestina och att de kritiska historierevisionisterna t
ex är både onda och idiotiska ("svårt
förståndshandikappade"), måste de
givetvis också vara farliga och brottsliga, enligt
' lämpliga" lagparagrafer som "missaktning - eller
förakt - av folkgrupp", lagparagrafer som
används idag inte för att skydda judarna men
för att försvara den judiska ockupationen i
Palestina mot all radikal kritik.
Här ser vi alltså hur de
tre samverkande faserna, demoniseringen,
idiotförklaringen och kriminaliseringen av de
misshagliga kritikerna bildar ett mönster i
processen att genom fördömelser och domslut
"likvidera" dem, varvid man hela tiden använder sig
av starkt känsloladdade skenargument:
- Att ifrågasätta Israels
existens (judarnas rätt att ockupera Palestina)
är "att uppmana till en ny förintelse",
säger man.
- Att förneka Förintelsen
och gaskamrarnas existens är att vara nazist och
primitiv judehatare, säger man.
- Det är en skymf mot all
anständighet att dräpa minnet av de
mördade och rentvå bödlarna, säger
man.
- Att ta ifrån oss (judar)
minnet av våra döda anförvanter är
att förneka vårt (judiska)
existensberättigande och legitimera nya
judeförföljelser och judemord, säger
man.
Avsikten med dessa starkt emotionella
utbrott som ges en karaktär av psykologiska och
existential-filosofiska argument är att ytterligare
understryka demoniseringen av de obekväma
kritikerna, så att de på inga villkor skall
få komma till tals och framlägga sina
relevanta fakta och kritiska undersökningar utan
istället uteslutas från all
offentlighet.
Jämte de våldsamt
indignerade känsloutbrotten tillgrips även
kvasiargument som också är
känslostyrda:
"Hur kunde en man som med själ
och hjärta hade försvurit sig till en ideologi
som satte massmordet på oskyldiga,
försvarslösa människor i centrum samtidigt
vara en god, omtänksam och älskad familjefar?"
(SvDa Israelkorrespondent i en artikel i Expressen den 31
maj 1990)
Här utgår man ifrån
den i propagandan frekvent förekommande
föreställningen att nationalsocialismen
(nazismen) är det absoluta onda, medan Israel och
den rasistiska judendomen och sionismen är det
absoluta goda!
En annan typ av skenargument är
att säga:
- Att förneka judarnas bibliska
och mytiska historia och Förintelsen är som att
förneka att jorden är rund och hävda att
den är platt.
Detta är självfallet en
både falsk och missvisande analogi: att jorden
är rund (sfärisk) kan vetenskapligt bevisas
till skillnad från Gamla Testamentet som
används av judarna som lagfart för att
lägga beslag på Palestina och
Förintelsen. Den som - mot alla empiriska fakta -
förnekar att jorden ät rund idiotförklaras
men han varken demoniseras eller kriminaliseras. Man
ignorerar sådana stollar.
Nästa
sida
|