|
19
DEN JUDISKA
MAKTENS
FRÄCKHET
och Universitetets
självständighet
Att utmana den judiska intellektuella
terrorismens makt och dess åsiktspolis kan inte ske
utan "straff'. Professor Jan Bergman, som
försökt tänka fritt, har fått erfara
detta. Men Uppsala Universitets reaktion, mot rabbinernas
fräckhet, hedrar Sverige och det svenska folket.
Här återger jag en skrivelse från
professor Ragnar Holte, teologiska fakultetens dekanus,
angående rabbinernas aggression mot det svenska
universitetets akademiska självständighet, samt
ställningstaganden från Universitetets
lärare och forskare. Denna hederliga reaktion
är ett tecken på att det fortfarande finns
"vissa motståndsfickor"' mot arrogansens och
fräckhetens makt.
***
UPPSALA UNIVERSITET Avskrift
TEOLOGISKA FAKULTETEN
Professor RAGNAR HOLTE
Fakultetens dekanus
1990-04-18
Till Rektorsämbetet
Arg kritik mot professor Jan Bergmans
irrläror- och forskargärning
Enligt Rektors uppdrag yttrar jag mig
härmed över två till universitetet
inkomna skrivelser med kritik mot professor Jan Bergmans
lärar- och forskargärning. Den ena, daterad
1990-03-02, är undertecknad av överrabbin
Morton H Narrowe, Stockholm, och rabbin Robert L Wolkoff,
Göteborg. Den andra, daterad 1990-02-24, är
undertecknad av Dr Evan M Zuesse, South Australian
College of Advanced Education.
Med anledning av den
uppmärksamhet en rad tidningar ägnat
frågan har jag bedömt det som lämpligt
att i entidnings-artikel "Religionsstudium idag" ge en
till allmänheten riktad information om
religionsstudiets uppläggning och allmänna
innebörd vid vår fakultet, med särskild
hänsyn till studiet av judendomen och Bergmans
insats i detta sammanhang. Jag tillåter mig att
här bilägga denna artikel och vill
framhål-la, att jag betraktar de där
förda resonemangen och bedöm-ningarna som en
allmän bakgrund för de mer detaljerade
kommentarerna i det följande.
De båda skrivelserna har
gemensamt att den framförda kritiken primärt
gäller Jan Bergmans vittnesmål på
försvars-sidan i rättegången mot Ahmed
Rami i september-oktober 1989. De båda rabbinerna
begränsar sig till detta men drar negativa
slutsatser rörande Bergmans kompetens och
lämplig-het som lärare och forskare i judendom.
Dr Zuesse förfar på likartat sätt men
gör därutöver en rad
påståenden om förhållanden och
händelser i den religionshistoriska
forskar-miljön vid vår fakultet.
Som jag framhållit och motiverat
redan i min tidnings-artikel anser jag de slutsatser som
dragits utifrån Bergmans vittnesmål
ohållbara, och jag skall i det följande
motivera denna min åsikt ytterligare. Vad
gäller dr Zuesse's påståenden om
förhållandena vid vår
religionshistoriska avdelning så är de
synnerligen ovederhäftiga och därtill djupt
kränkande, vilket jag även har för avsikt
att uppvisa.
Vittnesmålet saknar relevans
för huvudfrågan
De flesta professorer har vid sidan av
sina tjänsteåligganden en rad frivilla
åtaganden. Frågan hur de sköter de
sistnämnda saknar i princip relevans för
frågan hur de sköter sin tjänst. Bergmans
uppdrag som rättegångsvittne tillhör helt
klart kategorin frivilliga åtaganden och utgör
därmed ingen relevant saklig grund för ett
klagomål mot hans insats som forskare och
lärare i religionshistoria. Rättegången
har heller inte behandlats i undervisningen i
religionshistoria vare sig på grundutbildnings-
eller forskarnivå, utom vid ett enda
tillfälle, nämligen då dr Zuesse vid sitt
besök i Bergmans forskar-seminarium öppnade
häftig polemik i frågan i strid mot på
förhand träffad överenskommelse, och
så missbrukade sin ställning som inbjuden
gäst. Därom mera nedan.
Jag skulle därmed kunna
lämna hela rabbinernas skrivelse och delar av dr
Zuesse's skrivelse utan ytterligare kommenta-rer.
Emellertid är det uppenbart att
påståendena om att vittnesmålet
avslöjar en djup okunnighet om judendomen och
därtill en fördomsfull och antisemitisk attityd
inte bör stå oemotsagda, då de uppenbart
får effekten - och det är ju också
avsikten -att indirekt kasta en skugga över
Berg-mans kompetens och lämplighet som forskare och
lärare.
Det finns fyra fundamentala
felaktigheter i de på vittnes-målet baserade
resonemangen och slutsatserna.
1. Man förbiser de avgörande
skillnaderna mellan dels akademisk undervisning och
examination i judendom, dels vittnesmål i en
rättegång där den anklagade riskerar
fängelse-straff för en rad antijudiska
uttalanden. Skillnaden är avgöran-de med
hänsyn till såväl (a) Bergmans
bedömning av Ramis uttalanden som (b) hans val av
relevant material för sin
framställning.
(a) En stor del av vittnesmålet
handlar om Ramis bruk av citat ur den hebreiska bibeln.
Bergman konstaterar att Rami förvisso icke är
skolad som exeget och ej kan sägas bedriva
någon vetenskaplig informativ verksamhet
(Stockholms tingsrätts förhörsutskrift, bd
15:4, s 10). Rami har skrivit en stridsskrift, i vilken
han bl a anför bokstavligt tolkade bibelverser som
exempel på vad som enligt judisk uppfattning
utgör gudomliga bud och förbud. Bedömd som
en saklig veten-skaplig framställning av detta
skulle den få "underkänt" av Bergman (15:6,13)
som även anser att vissa av Ramis kommentarer kan
karakteriseras som "hädelse" (15:12,40 f). Men
uppgiften i en rättegång är inte att
göra en vetenskaplig bedömning av den
anklagades uttalanden utan att bedöma om han gjort
sig skyldig till brottsligt förfarande, och
försvars-sidans uppgift att se vad som kan tala mot
fällande dom. Bergman väljer här linjen,
inte att egentligen "f8rsvara" men att söka
"förstå" och "förklara" Ramis polemik
(15:13,3-4).
(b) Med hänsyn till denna uppgift
är det också som Bergman väljer sitt
material. Uppgiften är inte att som i den akademiska
undervisningssituationen ge en allsidig
framställ-ning av judendomens historia och
skrifttolkningstradition utan att se efter om det finns
något verklighetsunderlag alls för Ramis
uttalanden. Bergman visar fram visst sådant
material.
2. Man gör en falsk
generalisering av huvudpoängen i Bergmans
vittnesmål och får den därmed att
framstå som orimlig. Så tydligast i dr
Zuesse's skrivelse: "I was shocked to discover that
Professor Bergman, a supposed expert in Judaica, asserted
as fact that it is religious law in Judaism that Jews
must kill 'even the best of the Gentiles' ... Professor
Bergman exclaimed that this interpretation arose from
Jewish Biblical Exegesis, in which he presented himself
as especially sk i I led."
Bergman talar inte alls om någon
sådan generell religiös förpliktelse. Vad
han säger är att det i vissa kretsar i Israel
idag förekommer att s k förintelsetexter ges en
aktuell tillämpning trots att "hela
skriftlärdomen under århundraden i judendomen"
kan sägas ha gått ut på att ge
tolkningar som hindrar en aktuell tillämpning av
sådana texter (15:5 3 f). Rabbinen Wolkoff har i
UNT 90-02-16 medgivit att sådant missbruk i dag kan
förekomma. Den till rabbinernas skrivelse som bilaga
fogade artikeln av den judiske bibelforskaren Uriel Simon
ger klart stöd åt huvudpoängen i Bergmans
vittnesmål. Den uttrycker oro inför och
avståndstagande från det nämnda slaget
av aktuell bibeltillämpning. Artikeln blir
obegriplig om inte det kritiserade fenomenet faktiskt
förekommer.
(Inom parentes sagt har Bergman inte
framställt sig som "especially skilled" i judisk
skrifttolkning utan angivit bestämda gränser:
"Jag kan inte hur enkelt som helst handskas med
Talmudtexter och sådant, det kan jag inte",
15:3,2)
3. Enligt rabbinerna är det
Bergmans skyldighet som religionshistoriker att
etikettera Rami som "antisemit", annars är han inte
"objektiv". Men kärnan i historisk objektivi-tet
är att rätt beskriva
sakförhållanden, inte att sätta
värde-laddade etiketter. Jag tycker i och för
sig att termen "anti-semitism" är användbar i
historisk beskrivning, om termen används med
urskillning. Men det var extra befogat att vara
återhållsam med termen i ett vittnesmål
där anklagelsen gällde "hets mot folkgrupp".
Bergman såg det med rätta som juryns uppgift
att avgöra skuldfrågan och som sin egen att
bidra med faktaunderlag för en sådan
bedömning. Bergman tog i sitt vittnesmål klart
avstånd från en rad orimliga anti-judiska
uttalanden hos Rami. Dessa avståndstaganden var
på intet sätt "undanglidande".
4. Som jag framhåller i min
bifogade tidningsartikel ser rabbinerna felaktigt exakta
minneskunskaper som kriterium på forskarkompetens.
Mitt intryck är att Bergman inte riktigt hade
förutsett svårigheten i en situation där
han inte hade att som lärare undervisa över ett
i detalj förberett material utan hade att besvara en
hel rad direkta frå or och för att kunna svara
ideligen måste falla tillbaka pä sina ej
alltid exakta minneskunskaper. Vittnesmålet blev
knappast något pedagogiskt mästarprov, men att
från denna mycket speciella och för Bergman
ovana situation dra negativa slutsatser om hur han
fungerar i normal akademisk undervisning är helt
felaktigt.
Jag vill understryka att jag inte
gör anspråk på egen kompetens
rörande judisk religion och historia eller den
aktuella situationen i Mellanöstern. Men det har
bara krävts vanlig förmåga att läsa
och förstå texter för att inse att den
på vittnesmålet byggda kritiken mot Bergman
som forskare och pedagog inte håller.
Beskrivningen av den
religionshistoriska forskarmiljön ovederhäftig
och kränkande
Jag övergår till de delar
av dr Zuesse's skrivelse som direkt uttalar sig om den
religionshistoriska forskningsmiljön vid var
fakultet. Man kan förundra sig över att han
under några få dagars vistelse i Uppsala och
ett enda besök i forskar-seminariet kunnat bilda sig
en så tvärsäker uppfattning om hur
Bergman "does harm to his students, to his Chair of
Religion, and to the reputation of the University of
Uppsala".
Beträffande besöket i
forskarseminariet har jag fått följande
upplysningar från andra deltagare. Berg man hade
fåt information om att en australiensisk judisk
forskare var på besök i Sverige, och enligt
sin vanliga policy att gärna inbjuda judiska
forskare - en något oväntad policy hos en
föregiven extrem antisemit - ringde han upp dr
Zuesse och inbjöd honom till forskarseminariet. Som
tema bestämdes "tre moderna judiska tänkare".
Vid seminariet besvarade dr Zuesse sin värds
gästfrihet genom att rikta en häftig attack mot
honom rörande hans vittnesmål vid
Rami-rätte-gången. I stället för att
under den anslagna seminarietiden en och en halv timme ge
en inledning som sedan kunde följas av samtal,
lät gästen sin i aggressiv ton framförda
exposé pågå c:a 2 timmar, och
först mot slutet kom han in på det
överenskomna ämnet. Alla närvarande var
oerhört illa berörda, däribland en polsk
gästprofessor som flera gånger vädjade
till Bergman att ingripa i egenskap av ordförande.
Bergman ville dock under inga förhållanden
få det att framstå som om han ville hindra en
gästande judisk forskare från att fritt yttra
sig. (Till saken hör att Bergman vid tidigare
tele-fonkontakt hade erbjudit sig att privat diskutera
vittnes-målet med sin gäst före eller
efter seminariet.)
När gästen äntligen var
färdig föreslog Bergman att man, trots att
tiden var långt framskriden, skulle anslå en
halvtimme åt att diskutera det överenskomna
ämnet "tre moderna judiska tänkare".
Självfallet ville han inte då gå i
svaromål beträffande vittnesmålet och
hade ej heller material till hands för något
sådant. Dr Zuesse's tolkning av situationen är
emellertid att Bergman "had no other possible response to
make ... but to accept the points made, since they were
irrefutable ..." (en märkligt kategorisk
formu-lering i fråga om historiska tolkningar,
knappast vittnande om en kritisk
forskarinställning). BI a påstår dr
Zuesse vidare att "a graduate student doing research on
Gush Emunim and present at the seminar had to confirm"
talarens uppfatt-ning gentemot Bergmans. Den
åsyftade dementerar helt riktigheten i detta
påstående. I stället har han själv
ställt kritiska frågor till dr Zuesse utan att
få några tillfredsställan-de
svar.
Dr Zuesse påstår vidare
att judiska och till judendomen sympatiskt inställda
studenter varit "unable to continue their studies on
Judaism under Bergman. They transfer to other teachers or
even to other universities". Hela detta avsnitt saknar
verklighetsunderlag. Dock kan "a doctoral student" som
har kontakt både med Bergman och med prof Louise
Bäckman i Stockholm identifieras. Men det är p
g a sjukdom som denne avbrutit sina studier, och varken
vid religionshistoriska institutionen i Stockholm eller
vid vår religionshistoriska avdelning har
någon hört vederbörande kritisera
Bergmans undervisning.
Det heter också att "Professor
Bergman persistently ` tries to involve his graduate
students in his anti-Jewish activities, guiding groups of
them in solicitous tours of Palestinian areas, and
teaching his distorted view of Jewish history and
religion in his classes". Inom det s k
Västasien-projektet har studieresor företagits
för att ge en ytterst allsidig bild av
förhållandena i Mellanöstern. Visst har
palestinska kontakter tagits, men många positiva
kontakter med judiska universitet och andra institutioner
har också tagits, och en särskild studiegrupp
har ägnats det arameiska folkets
öden.
Vad generellt gäller Bergmans
undervisning erinras om att det oftast varit andra
lärare än han som givit kurser om judendom (se
tidningsartikeln). Vad gäller påståendet
om byte av lärobok så är det obegripligt.
Självfallet byter man ibland läroböcker,
man prövar sig fram för att finna böcker
som fungerar bra i undervisningen, men att byte gjorts av
sådana motiv som antyds i skrivelsen känns
inte igen. Det påpekas också att förslag
o m byte av läroböcker ofta väcks av andra
än Bergman och att beslut härom fattas i
dekokratisk ordning.
Som helt fantastiskt framstår
påståendet att "Professor Bergman has
enrolled himself in the ranks of those denying the
Holocaust". Saken behandlades explicit i
Rami-rättegången där Bergman
självfallet tog "helt avstånd" från
denna s k revisionistiska ståndpunkt (15:72,22
f).
Som inte mindre fantastiskt, och som
klart ärekränkande, framstår omdömet
"probably a Nazi". Man bör då ha klart
för sig att omdömet fälls om en akademisk
lärare som form-ligen brinner av intresse och
ambition att i sin undervisning sprida kunskap om och
skapa förståelse för främmande
religio-ner och kulturer och att därigenom
också motverka alla former av rasism.
Solidaritetsförklaringar för
Bergman har skriftligt fram-förts till mig
från dels avdelningskollegiet, dels
forskar-seminariet i religionshistoria, och muntligt
dessutom från fakultetens
professorskollegium.
I egenskap av fakultetens dekanus
vädjar jag till Rektors-ämbetet att med fasthet
avvisa den framförda kritiken mot min högt
aktade kollega Jan Bergmans forskar- och
lärar-gärning och inte minst att försvara
hans heder mot de lögn-aktiga och kränkande
beskyllningar som han blivit utsatt för.
Enligt uppdrag
Teologiska fakultetens
dekanus
Nästa
sida
|