|
7
(BILAGA 7B, från Ahmed Rami till Svea
hovrätt)
NOAM CHOMSKY:
NÄR SKA YTTRANDEFRIHETEN
FÖRSVARAS?
***
Noam Chomsky är professor i lingvistik
(språkforskning) vid Cambridge University i
Massachusetts, USA, välkänd för sitt
starka politiska engagemang mot USA:s krig i Vietnam
under 60- och 70-talen.
***
SJÄLVKLARHETER OCH
HYCKLANDE INTELLEKTUELLA
De påpekanden som här
framförs är så självklara att jag
måste be de förnuftiga personer, som
läser detta, om ursäkt. Men om det likväl
finns vissa goda skäl att framföra dem, och det
oroar mig att det gör att, så kommer de att
vittna om vissa anmärkningsvärda aspekter i
våra intellektuella kretsar idag.
Innan jag tar upp det ämne jag
blivit ombedd att yttra mig om, är det
nödvändigt att framföra två
nödvändiga klargöranden: För det
första - jag behandlar här endast ett exakt och
speciellt ämne, nämligen rätten att fritt
få framföra åsikter, slutsatser och
övertygelser. Jag skall här inte alls yttra mig
om Robert Faurissons verk eller den kritik han
framför, vilket jag inte känner så
väl till, och inte heller de ämnen han
behandlar, vilket jag inte heller är särskilt
insatt i. För det andra - jag har några inte
smickrande (men förtjänta) kommentarer om vissa
grupper inom vår intelligentsia, vilka helt saknar
respekt för fakta och förnuft, något jag
själv bittert fått erfara. Det jag skulle ha
att säga gäller förstås inte de
många andra som oförtröttligt
fortsätter att visa prov på intellektuell
integritet. Jag ska inte här gå in på
detaljer. De negativa tendenser jag syftar på
här är tillräckligt intressanta för
att förtjäna uppmärksamhet, men jag vill
inte att mina kommentarer missuppfattas och
tillämpas utanför det problemområde jag
behandlar.
För ett tag sedan blev jag ombedd
att skriva på en petition till försvar
för "åsikts- och yttrandefriheten" för
Robert Faurisson (som är en fransk
oliktänkande). Petitionen ger absolut ingen
information om karaktären, nivån eller
giltigheten av hans forskning, utan begränsade sig
uttryckligen till att försvara grundläggande
rättigheter som betraktas som självklart
förvärvade i demokratiska samhällen.
Petitionen uppmanade universitetet och andra auktoriteter
att "göra allt som står dem till buds för
att garantera Faurissons säkerhet och hans frihet
att utöva sina legala rättigheter" ("do
everything possible to ensure Faurisson's safety and the
free exercise of his legal rights"). Jag skrev på,
utan att tveka.
Det faktum att jag skrivit på
denna petition väckte en storm av protester i
Frankrike!!
Jag blev mycket mer
förvånad över att få läsa att
Pierre Vidal-Naquet (sionist) finner petitionen
"skandalös" och speciellt att jag skrivit på
den.
Vidal-Naquet uppger endast en orsak
till att han finner petitionen, såväl som min
underskrift, "skandalös". Petitionen informerade
endast om att Faurisson hade publicerat sina "resultat"
("Since he began making his findings public"),
något som är ovedersägligt, men den
säger eller antyder inget exakt om deras värde
och heller inget om deras giltighet.
Jag angriper ingen bestämd. Men
antag att någon verkligen fann denna petition
"skandalös", inte p g a en tolkningsfråga,
utan p g a dess verkliga mening. Antag att denna individ
finner Faurissons åsikter chockerande och t o m
förfärliga och att han bedömer Faurissons
åsikter och sätt att forska som
skandalöst. Antag t o m att han har fog för
dessa slutsatser - om han har rätt eller ej saknar
minsta betydelse i detta sammanhang. Vi kan därav
dra den slutsatsen att individen i fråga anser att
petitionen var skandalös och att Faurisson verkligen
borde berövas sina normala mänskliga
rättigheter att yttra sig, att han borde avskedas
från universitetet och att man borde trakassera
honom, och t o m utsätta honom för fysiskt
våld etc. En sådan attityd är inte
ovanlig. Den är typisk t ex för amerikanska
kommunister och deras motsvarigheter i andra
länder.
SELEKTIV
YTTRANDEFRIHET?
För dem som har lärt sig
något från 1700-talet (se Voltaire) så
föll det sig helt självklart, utom all
diskussion, att försvar för rätten till
yttrandefriheten: inte bara begränsar sig till de
idéer man samtycker med utan att man, just i det
fall då det rör sig om åsikter som man
finner utomordentligt chockerande, som man bör
försvara denna rätt å det ivrigaste. Att
understödja rätten att uttrycka redan
allmänt accepterade åsikter är ju helt
klart så gott som betydelselöst. Allt detta
är man helt införstådd med i USA.
Därför förekommer inget i USA som liknar
"Faurisson-affären". Men i Frankrike (och i vissa
andra europeiska länder), där traditionen med
medborgerliga rättigheter är långt
ifrån befäst och där tendenser av djupt
totalitär art bearbetat intelligentsian under
åtskilliga år (kollaborationen, det stora
leninistiska inflytandet, den nästan
verklighetsfrämmande attityden hos den nya
högerfalangen bland de intellektuella osv), är
situationen uppenbarligen helt annorlunda.
För den som engagerar sig
för den kulturella situationen i t ex Frankrikes
intellektuella kretsar, saknar affären Faurisson
inte intresse. Den för genast tankarna till
två jämförelser. Den första är
följande: jag har ofta skrivit på petitioner,
som verkligen gått till ytterlighet, till
försvar för ryska dissidenter, vars
åsikter verkligen varit avskyvärda:
anhängare till amerikanska barbariet och grymheter,
då de härjade i Indokina, eller anhängare
till kärnvapenkriget eller anhängare till en
religiös chauvinism som påminner om
medeltiden. Ingen har någonsin höjt protester
för det. Men om någon gjort det, skulle jag ha
betraktat detta med samma förakt som jag hyser mot
kampanjen som har drivits mot petitionen för
Faurissons medborgerliga rättigheter, och av samma
skäl. Men då jag säger att Faurisson
bör garanteras rättigheten att framföra
sina åsikter vilka de än är så
anses detta principiella ställningstagande som
"skandalöst" och man gör ett stort "nummer" av
det i Frankrike. Orsaken till denna distinktion är
ganska uppenbar. I fallet med de ryska dissidenterna,
så godkänner staten (våra stater) detta
stöd för egna syften som inte har
någonting att göra med försvar av de
mänskliga rättigheterna. Men i fallet
Faurisson, så är försvar av dennes
rättigheter inte en doktrin som stöds
officiellt. Intelligentsian, som älskar att
ställa sig i ledet och gå i takt, känner
inget behov av att försvara yttrandefriheten
för sina egna oliktänkande i
västvärlden som de gör utan att tveka
när det gäller sovjetiska
dissidenter.
EUROPAS OCH USA:S
OLIKTÄNKANDE
En andra jämförelse kommer
också i tankarna. Det är sällan som jag
säger något positivt om den ledande
intelligentsian i USA. Det är likväl mycket
belysande att jämföra de franska (och andra
europeiska) reaktionerna på Faurisson-affären
med liknande fenomen i USA. I USA har Arthur Butz (vilken
man kan anse som en amerikansk motsvarighet till
Faurisson) inte blivit utsatt för sådana
obarmhärtiga attacker som man riktat mot Faurisson i
Europa. När historierevisionisterna höll en
stor internationell sammankomst i USA, uppstod ingen
hysteri liknande den som, i Frankrike har omgivit
Faurisson-affären. Då det amerikanska
nazistpartiet kallar till en demonstration i den, till
stora delar, judiska staden Skokie (Illinois), vilket ju
är en ren provokation, försvarar American Civil
Liberties Union (en organisation till försvar
för de mänskliga rättigheterna) deras
rätt att demonstrera ( något som
självklart har våldsamt retat det amerikanska
kommunistpartiet till vansinne). Och vad jag vet så
fungerar det på samma sätt i England eller i
Australien, länder som, liksom USA, har en levande
tradition att värna om de medborgerliga
rättigheterna och om friheten. Butz (som är
revisionist och professor vid ett amerikanskt
universitet) och de andra är föremål
för kritik och hårda (intellektuella)
fördömanden (aldrig några rättsliga
eller administrativa åtgärder) men utan att
någon, vad jag vet, ger sig på deras
rättigheter och friheter. I dessa länder
behövs överhuvudtaget ingen "oförarglig"
petition som denna som man, i Frankrike, finner
"skandalös". Och, om det förekom en sådan
petition, skulle den helt säkert aldrig angripas
utom bland mycket små och betydelselösa
kretsar av försumbar karaktär.
Jämförelsen är belysande. Det är en
återverkan av samma faktorer som gjorde att
leninismen, under lång tid, drog åt sig stora
delar av den franska intelligentsian på grund av
dess förakt för grundläggande principer i
försvaret för friheterna och av den fanatism
med vilken de nu är beredda att blåsa till
korståg mot tredje världen. Det finns
alltså djupt inristade totalitära
strömningar som träder fram i olika skepnader
och som utgör ett allvarligt hot mot demokratin och
yttrandefriheten. Här har vi, tror jag, ett
ämne som ännu förtjänar att
ordentligt analyseras.
Jag skulle slutligen vilja göra
en kommentar beträffande Faurissons förmenta
"antisemitism". Låt oss först konstatera att t
o m om Faurisson skulle befinnas vara en lidelsefull
antisemit eller en fanatisk nazianhängare så
skulle detta absolut inte påverka legitimiteten i
att försvara hans medborgerliga rättigheter.
Tvärtom, detta skulle göra försvaret av
dessa rättigheter ytterligare angeläget och
viktigt, eftersom, än en gång, och det är
en självklarhet sedan århundraden, att det
just är rätten att uttrycka de mest
avskyvärda åsikter som bör försvaras
intensivast; det är alltför lätt att
försvara yttrandefriheten för sådant som
inte behöver försvaras. Men, bortsett
från denna centrala fråga kan man
fråga, sig om Faurisson, verkligen, är
antisemit eller nazianhängare, som hans
motståndare påstår. Efter vad jag
läst, p g a anklagelser mot honom, kan jag inte
finna något bevis som ger stöd åt
sådana slutsatser. Jag finner inte heller
några trovärdiga bevis i de dokument jag
läst om eller av honom, vare sig i publicerade
artiklar eller i hans privata korrespondens. Såvitt
jag kan bedöma, så är Faurisson en sorts
relativt opolitisk liberal forskare. För att ge
stöd åt denna anklagelse för
antisemitism, har man informerat mig om vad man minns om
ett brev från Faurisson, vilket vissa tolkar som
innehållande "underförstått"
antisemitiska yttranden. Detta gamla brev är
från början av 50-talets tid, under kriget i
Algeriet. Det förvånar mig en aning att
seriösa personer kan framföra sådana
anklagelser - även privat i ett brev till mig - och
anse dessa som tillräckliga för att betrakta
någon som "ökänd antisemit". Jag kan inte
finna något, i de publicerade texterna, som
rättfärdigar sådana anklagelser. Men
antag att vi skulle tillämpa sådana metoder
mot andra människor och tillfråga dem, t ex,
om vilka deras åsikter, då, var om franska
kriget i Indokina och om stalinismen under
50-talet!
Noam Chomsky
Nästa
sida
|