Judisk häxprocess i Sverige
av
Ahmed Rami

47  DEN LEVANDE "DÖDE" SOM VITTNAR OM HUR HAN "FÖRINTADES"! [Bilaga 3B från Ahmed Rami till Svea hovrätt angående Stockholms Tingsrätts dom den 14 november 1989 nr DB 15, mål nr B (8-4-89].   GRANSKNING AV PROF. G. KLEINS VITTNESMÅL *** Denna granskning grundar sig på Stockholms Tingsrätts utskrifter av Kleins vittnesmål Akt B8 - 4/89, Aktbilaga 189 *** KLEIN ÄR INTE FÖRINTAD    Sionisten prof. Georg Klein, som inte är historiker och inte psykolog av facket utan tumörbiolog och cancerforskare, är tillkallad som vittne och förhörs i Tingsrätten (under sanningsförsäkran), enligt åklagaren om "effekten av Förintelsens förnekande, sett genom en svensk judes ögon, vilken själv varit med om 'Förintelsen'"! Denna formulering innehåller en absurd utsaga. Om någon har "varit med om Förintelsen", så har han deltagit i en förintelse antingen som bödel eller som offer. Då Klein bevisligen är i livet - 45 år efteråt - och inte "varit med om Förintelsen" som bödel, kan han logiskt sett inte "ha varit med om Förintelsen". Som offer kan man ju inte "ha varit med om Förintelsen" och överlevt. Möjligen kan man ha bevittnat "Förintelsen", men i Kleins vittnesmål framgår inte att så varit fallet, eftersom han i så fall skulle ha varit närvarande vid själva förintelseprocessen i "förintelselägrens gaskammare och krematorieugnar". Klein kan vittna enbart om hur han personligen, med framgång, flydde undan den nazistiska ockupationen. Resten är enbart Kleins historier och inte historien! Och Kleins historier och åsikter är juridiskt totalt irrelevanta. Den absurda utsagan i åklagarens och sedan vittnet Kleins formulering är uteslutande avsedd att framkalla vissa suggestioner och betingade reflexer om vissa händelser, som påstås ha ägt rum, men aldrig hittills vetenskapligt kunnat bevisas. Därmed står det från början, av vittnesförhöret med Klein, klart att denne inte är ute efter att säga sanningen om något som han har vetskap om, utan att han med välbekanta suggestiva medel propagandistiskt propagerar för vissa politiska och ideologiska teser och uppfattningar som han söker intala auditoriet att tro på. Ideologin är, till sin definition, inte verkligheten men en bild (här sionismens bild) av verkligheten. En bild av verkligheten som den "tros" vara eller "bör" vara. Också religioner är typiska ideologier. Men denna rättegång är varken ideologisk eller religiös. Den är, eller bör vara, juridisk. När Klein uttalar sig om "effekten av Förintelsens förnekande, sett genom en svensk judes ögon", så framgår redan av detta att Klein av åklagaren ombeds att som ideolog - i en "ideologisk" rättegång - uttala sig som partisk lekman ("sett genom en svensk judes ögon") lekman (Klein är inte psykolog av facket och har inte heller framträtt som amatörpsykolog). Sionisterna ifrågasätter och förnekar dagligen att det, som judarna begår mot det palestinska folket idag, utgör en ockupation, en stöld och ett folkmord. Judarna i Palestina mördar och torterar varje dag - idag - palestinierna! Ska en sionist - som förnekar detta åtalas för hets mot folkgrupp och inkalla en palestinsk professor för att uttala sig, sett genom svensk-palestinska ögon, om effekten av att det judiska folkmordet på palestinierna förnekas! Trots att vi ser i TV nästan varje dag hur judiska soldater mördar palestinska barn och kvinnor!! Det finns alltså välgrundade skäl att betrakta vittnet Klein, med den allra största skepsis, som en partisk och föga sannaningskär propagandist som söker avleda uppmärksamheten från dagens folkmord i Palestina! . Trots detta svär han att han - under ed - ska säga sanningen och hela sanningen. I denna följande granskningen skall jag påvisa att Klein framför rykten och obestyrkta uppgifter som sanningar och att han nedlåter sig till subjektiva och synnerligen ovetenskapliga omdömen med ett rikhaltigt uppbåd av invektiv mot mig (och Radio Islam). Ur juridisk synpunkt så är Kleins vittnesmål helt irrelevant. Jag skall granska, i sak, hans rent sionistiska propagandistiska uttalanden som, framförda i en rättssal utgör en skandal!   DET ÄR BARA SIONISTER SOM GÖR "FÖRINTELSEN" TILL ETT "GESCHÄFT"! När vittnet Klein, uppvuxen i Budapest, ombeds av åklagaren att redovisa något om sina upplevelser i Ungern före och under den tyska invasionen (av Ungern den 19 mars 1944, då Klein var 19 år), säger Klein om judarnas ställning och läget i Ungern före den tyska ockupationen: "Vi var visserligen andra klassens medborgare (anm: avseende judarna). Våra föräldrar har huvudsakligen förlorat sina arbeten. Vi fick inte studera vid universiteten men vi levde i en rättsstat." Utsagan i sak ter sig onekligen besynnerlig och motsägelsefull: Om judarna var "andra klassens medborgare" och "huvudsakligen hade förlorat sina arbeten", så bör de ha varit diskriminerade och förhållandena i detta Ungern - under amiral Horthys ledning - kunde då knappast ha varit förenliga med en "rättsstat", som vittnet Klein hävdar. Vad Klein förbigår är att Ungern långt före den tyska invasionen av landet (den 19 mars 1944) hade nära samarbetat med det nazistiska Tyskland. Redan före andra världskrigets utbrott - i mars 1939 - lade Ungern beslag på östra delen av dåvarande Tjeckoslovakien, Rutenien (som före första världskriget hade tillhört Ungern inom ramen för den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern). Ungerns tillgrepp av Rutenien skedde i samma veva som det nazistiska Tyskland tågade in i Prag och upprättade det tyska protektoratet Böhmen-Mähren, och Slovakien utropade sin självständighet. Ungerns annektering av Rutenien skedde i samförstånd med Hitlers tysklnad. Klein var då 14 år och kan inte gärna ha varit omedveten om detta: att hans dåvarande hemland, Ungern, agerade i nära samförstånd med det nazistiska Tyskland. Hösten 1940 - ett drygt år efter andra världskrigets utbrott - anslöt sig Ungern till den så kallade Antikominternpakten vars ledande stater var det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det kejserliga Japan. I samma veva återtog, genom tysk förmedling, Ungern halva Transsylvanien från Rumänien och bands därmed ytterligare till det nazistiska Tyskland. Klein var då 15 år och kan inte gärna ha varit omedveten om hur hans dåvarande hemland Ungern knöts allt fastare till det nazistiska Tyskland i det då pågående andra världskriget. I april 1941, medgav Ungern att tyska trupper fick marschera genom ungerskt territorium i samband med det tyska angreppet på Jugoslavien och senare Grekland, det så kallade Balkanfälttåget. Klein var då 16 år och kan inte gärna ha varit okunnig om detta. I början av 1942 sände Ungern 200 000 ungerska soldater i kriget mot Sovjetunionen på Tysklands sida. Men de ungerska soldaterna kämpade med föga framgång och inneslöts med stora förluster vid Voronezj i centrala Ryssland. De överlevande hemkallades till Ungern i januari 1943. Då var Klein 17 - 18 år och måste ha upplevt detta som var ytterst kännbart för hans dåvarande hemland Ungern. Ungerns dåvarande premiärminister Kallhay insåg att Tyskland skulle förlora kriget och inledde hemliga förbindelser med britterna - vid den brittiska ambassaden i Ankara - och undertecknade en överenskommelse om ovillkorlig ungersk kapitulation som skulle träda i kraft så fort de allierades styrkor nådde Ungern, vilket småningom kom till tyskarnas kännedom och var själva bakgrunden till den tyska invasionen av Ungern den 19 mars 1944. När Klein inte ens antyder något om dessa händelser som föregick den tyska ockupationen i mars 1944, så ger han en skev bild av de förhållanden som ligger bakom de händelser som han ombeds skildra. Det var inte bara judarna som drabbades av händelsernas följder, utan hela det ungerska samhället. Det var inte bara Klein och hans "ghetto" som drabbades av 2:dra världskrigets tragedier. Över 60 miljoner människor dog i detta krig. Och det är inget annat "folk" som idag gör geschäft av det. Klein säger att " ordet 'jude' har en dålig klang på ungerska. Man brukade inte använda det i artig konversation och aldrig i radio." (s.2) Men Klein säger inget om varför det förhöll sig så. Kan det ha berott på att många ungrare hade synnerligen dålig erfarenhet av Bela Kuns röda terrorregim år 1919, där så gott som hela den revolutionära ledningen var judar? Utom Bela Kun, återfanns där bl a Tibor Szamueli, Mattias Rakosi, Sigmund Kunfi, Eugen Varga, Jozef Pogany, George Luk'acs och Wilhelm Böhm, alla var judar. Är inte det en underlig maktkoncentration och ett maktmonopol som bör påtalas och fördömas? Eller kan det ha berott på att judarna i Ungern, senare under amiral Horthys ledning, hade en helt dominerande ställning, inom finans och ekonomi, som det skulle talas tyst om? En av Budapests judiska ledare André Bliss berättar om detta i sin 1973 i England utgivna bok A Million Jews to Save som utkom 1966 i Västtyskland undet titeln Der Stopp der Englösung.   Radio Islam stör business! Vittnet Klein uppger att han hört "från judiska vänner och bekanta att särskilt de äldre [judar] fick ångest och sömnlösa nätter efter att de har lyssnat på Radio Islam". Klein vidarebefordrar här hörsägen och rykten, utan att kontrollera, om det verkligen kan ha förhållit sig på detta sätt, med någon psykolog eller psykiater. Enbart detta ger ett föga trovärdigt intryck. Att det inte förelegat något tvång eller ens en uppmaning att lyssna på Stockholms närradiosändare, Radio Islam, är uppenbart. Den judiska makten tål ingen opposition och den tål inte att bli emotsagd i en debatt! Klein säger:"Många av dem jag frågade talade om för mig att de inte ville lyssna, men att de inte kunde låta bli", varpå han tillägger:"Undra på att de fick ångest. Här fanns alla de klassiska antisemitiska beskyllningarna." Frågan om Radio Islam framförde "antisemitiska beskyllningar" eller vissa väldokumenterade fakta om Israels politik, sionismen och judendomen, förbigår Klein. Om det skulle förhålla sig så att misshagliga - endast verbalt framförda - informationer är ångestskapande för några judar, vad skall då inte palestinska flyktingar i Sverige uppleva när de i TV får se hur Israels flyg - i handling - bombar palestinska flyktingläger och Israels judiska soldater beskjuter och misshandlar palestinska åldringar, kvinnor och barn och hur sedan Israels vänner - som Klein och alla de representativa judiska organisationerna och församlingarna i alla länder - i olika offentliga sammanhang söker försvara dessa illdåd som sker nu, - inte verbalt i en liten närradio men i handling - inte i ett avlägset förflutet? Är då inte detta i så fall mer ångestskapande? Också detta förbigår Klein. Så snart åsikterna gäller Israel, judendomen och sionismen, slutar yttrandefriheten att gälla! Som exempel på "klassiska antisemitiska beskyllningar" citerar Klein följande från en utskrift av ett program i Radio Islam (vilket naturligtvis är lösryckt ur sitt sammanhang):"Det är en mitzva, en god gärning för judar, att mörda kristna och andra gojer." Vad vittnet Klein förbigår är att detta (s.3) inte är något påhitt från "klassiska antisemiter" utan återgår på uttalanden i judendomens GT och i Talmud (som enligt överrabbinen Morton Narrowe i Stockholm är vägledande för modern judendom). Några exempel: I Babyloniska judiska Talmud, Traktat Abodah Zara, 26b, Tosefoth heter det:" Också den bäste av gojer (icke-judar) måste dödas." I Babyloniska Talmud, Sanhedrin 59a, heter det:" Rabbinen Johanan säger:'En goj (en icke-jude) som kastar en blick in i lagen (den judiska lagen, de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet) måste dödas." I det judiska uppslagsverket The Jewish Encyclopedia sidan 617, andra spalten, under rubriken R Meir, omtalas den judiske läraren Simon ben Yohai som sagt: "Den bästa av gojer (icke-judar) förtjänar att dödas." Vittnet Klein, själv jude enligt egen uppgift, uttalar alltså förnedrande omdömen om något som återfinns i judendomen, uppenbarligen för att söka blanda bort korten, då han kastar skulden på judendomens kritiker.   Pan Am, Säpo, Palestina! Strax efteråt säger vittnet Klein: "Man fick också höra den vettlösa, den vansinniga beskyllningen att judar var ansvariga för Pan-Am-planets explosion över Skottland..." Vad Klein förbigår är dels att denna nyhet inrapporterats i ett nyhetstelegram, publicerat i Svenska Dagbladet, dels att Radio Islam aldrig fastslagit eller uppgivit sig veta om Israel eller "judar" var ansvariga för denna terroristgärning, dels att en stor del av pressen i spekulationssyfte utgått utan bevis från att det skulle ha varit "palestinska terrorister" som legat bakom illgärningen utan att Klein eller andra sionistanhängare med flera protesterat mot detta som "vettlösa, vansinniga beskyllningar". Det är ännu inte fastslaget vem eller vilka som är skyldiga till denna terroristgärning. Klein uppger vidare - som exempel på "vettlösa, vansinniga beskyllningar" - att Radio Islam skulle ha sagt, att "Svenska Säpo är endast en filial till den israeliska säkerhetstjänsten Mossad", medan han underlåter att nämna sammanhanget: att Säpo har samarbetat med Mossad, bl a för övervakning av och efterspaning på misstänkta "palestinska terrorister", vilket är ett faktum som officiellt erkänts. Klein visar återigen att han inte kan skilja på fakta och "vettlösa, vansinniga beskyllningar". Klein förnekar att jag i Radio Islam skulle föra någon diskussion om Palestinakonflikten och han återger följande uttalande från Radio Islam som ett slags bevis på "hets mot folkgrupp": "Även om den palestinska frågan på något sätt löses, så kommer den judiska frågan att vara kvar." (s.3) Men på vad sätt skulle detta uttalande gå förbi Palestinakonflikten och dessutom vara "hets mot folkgrupp"? Sionism är judisk nazism. Liksom tyskarna övergav nazismen bör även judarna överge sin sionism! Det är ju bara ett konstaterande av det faktum att en lösning av den palestinska frågan inte behöver innbära en lösning av den judiska frågan, eftersom sionismen kan kvarstå med anspråk på hela Palestina som judisk stat, med rätt (från GT) att förinta palestinierna! Nazismen upplöstes inte genom tredje rikets fall. Kampen mot nazismen fortsätter ännu idag. Kampen mot den rasistiska sionismen är en kamp mot en pervers rasistisk ideologi varav Israel bara är en av många "frukter" som hotar mänskligheten och världsfreden. Vittnet Klein övergår sedan till att en stor del av hans judiska släkt "slutat sina liv i gaskammaren". Men för en historieskrivning har man rätt att ifrågasätta hans personliga uppgifter och fråga hur vet han att hans försvunna släktingar dödades just "i gaskammaren"? Han kan inte framlägga några trovärdiga vittnen eller bevis på denna uppgift som han framför som ett sakligt konstaterande för att dels hävda en viss ideologisk trossats, dels för att göra intryck på auditoriet (rätten) och väcka ett önskat medlidande med honom som "överlevande från Förintelsen" och förstumma alla kritiska invändningar i sak. Ett typiskt exempel på sionistisk psykologisk-moralisk utpressningsmetod för att få sin vilja igenom och sin version - av en viss historieskrivning och tolkning - godtagen.   Auschwitz Därefter uppger vittnet Klein, att han "i början av maj (1944)... fick läsa ett av de första exemplaren av den historiska Auschwitzrapporten... Rapporten har skrivits av två slovakiska judar, Vrba och Wetzler som var de första att rymma från Auschwitz med livet i behåll... Rapporten var ett torrt objektivt nästan vetenskapligt dokument om det som fanns i Auschwitz med kartor, datum, exakta uppgifter om antalet personer som deporterats ifrån olika länder. Vrba var ju registrator i Auschwitz under sitt sista halvår där och hade god överblick över situationen... Jag har läst Nürnbergrättegångarnas protokoll. Jag har läst de allierades ögonvittnesrapporter efter att de kommit till förintelselägren. Jag har läst Auschwitzkommendanten Höss' memoarer, den icke-judiske lägerfången Hermann Langbeins bok Människor i Auschwitz. Jag har sett dokumentärfilmer och jag har sett Lanzmanns monumentala film (Shoa Shoa)... Ingenstans, inte på någon enda punkt har jag funnit en enda detalj som skulle ha motsagt det som jag läste 1944 när gaskamrarna var ännu i full aktion." (s.3-5) Detta uttalande av vittnet Klein inför Stockholms Tingsrätt och under avgiven sanningsförsäkran förtjänar förvisso att granskas - innan det också blir kriminellt att ifrågasätta Kleins tro: 1. Den av Klein omnämnda Auschwitzrapporten av de flyktade Auschwitzfångarna Vrba och Wetzler avlämnades i Genève i september 1942, där det hävdades att tyskarna i Auschwitz var i färd med ett förintelseprogram och bl a använde judiska lik som gödningsämne. I oktober samma år - 1942 - sändes en kopia till Vatikanen för att få uppgifterna bestyrkta, men Vatikanen återsände denna rapport och framhöll därvid att de saknade bevis för där framförda uppgifter. Först över två år senare, i november 1944, utkom rapporten som tryckt broschyr på engelska i USA med titeln German Extermination Camps: Auschwitz and Birkenau, utgiven från president Roosevelts officin men på tillskyndan av det nybildade War Refugee Board som styrdes av Roosevelts finansminister Henry Morgenthau Jr. Denna fullständiga rapport, utgiven i USA i november 1944, kan vittnet Klein sålunda inte ha läst i maj 1944, ett halvår före publiceringen. Om vittnet Klein läst denna rapport, måste det ha varit en avskrift av den i Genève utgivna.   Otrolig rapport 2. Det hör till saken att inte bara Vatikanen utan även State Department, USA:s utrikesdepartement, avvisade denna rapport som otrolig och fantastisk, vilket förklarar dröjsmålet på två år innan den utgavs i redigerat tryck. Uppgifterna kunde helt enkelt inte bekräftas då och inte heller senare. 3. Den Auschwitzrapport som publicerades i Washington angav som författare "två unga slovakiska judar" och "en polsk major", vilka alla uppgavs ha varit fångar i Auschwitz från 1942, och en flydde 1944. Följaktligen kunde det då inte ha varit fråga om samma rapport som dök upp i Genève 1942 och uppgavs ha varit författad av två unga slovakiska judar som flydde från Auschwitz det året, alltså 1942. I Washingtonutgåvan talas om "inledningsceremoni av det första Auschwitzkrematoriet i mars 1943... där flera framstående gäster från Berlin var närvarande och mycket nöjda med resultatet av att 8000 judar från Krakow brändes". 4. I samma Auschwitzrapport sägs det, i förordet, att tyskarna var fullständigt ovetande om flyktingarnas identitet, men i själva rapporten talas det om att tyskarna, via kvartersföreståndarna, höll noggranna förhör med varje lägerfånge. - De båda utsagorna stämmer uppenbarligen inte överens. 5. I samma Auschwitzrapport uppger de båda slovakiska judarna att Auschwitzkrematoriet påbörjade sin verksamhet i februari 1943, medan den polske majoren i samma Auschwitzrapport säger att det skedde hösten 1942. Ytterligare motsägelser. 6. Identiteten (om "de två unga slovakiska judarna") avslöjades först i samband med Eichmann-processen i Jerusalem 1961 - (16 år efter krigsslutet och det nazistiska Tysklands totala undergång) - som Alfred Wetzler, då tjänsteman i det kommunistiska Tjeckslovakien, och Rudolf Vrba alias Rosenberg, alias Rosenthal, biokemist vid ett sjukhus i Cardiff i England. Det intressanta är att denna Auschwitzrapport, som vittnet Klein på alla punkter in i minsta detalj funnit vara överensstämmande med (vad han uppfattar som) sanningen, avvisades av den israeliska domstolen i Eichmannprocessen "på grund av att den innehåller alltför många motsägelser i de statistiska uppgifterna". I slutet av rättegången kunde åklagaren emellertid presentera en skriftlig försäkran från Vrba i england, där denne förklarade att sifferppgifterna var förvirrande därför att de inte var hans egna. Också denna Wrbas skriftliga försäkran avvisades av domstolen på grund av att han själv borde ha varit personligen närvarande vid rättegången. 7. Vid Auschwitzprocessen i Frankfurt am Main 1964 framträdde emellertid både Vrba och Wetzler, där de förklarade att de, efter sin flykt från Auschwitz, hade framfört sin rapport till "de judiska äldste", däribland den talmudiskt lärde rabbinen Michael Weissmandel. Oskar Neumann, som under andra världskriget var en av de ledande judarna i Slovakien, uppger i sin i Israel år 1956 utgivna bok Im Shatten des Todes, att det var rabbinen Michael Dov Ber Weissmandel, ursprungligen en ungersk jude bosatt i den del av Ungern som efter första världskriget annekterades av Tjeckoslovakien (Rutenien), som i själva verket var författaren till Auschwitzrapporten i dess första version och sedan ombesörjde spridningen av den till olika delar av Centraleuropa, bland annat till Budapest, där den tycks ha kommit i den 19-årige Georg Kleins händer. (Se Neumanns bok s.178-183). Weissmandel begav sig till USA efter krigsslutet där han upprättade ett ortodoxt judiskt seminarium i New York State. Han dog 1957. Vid Auschwitzrättegången i Frankfurt 1964 uppgav både Vrba och Wetzler, att rabbinen Weissmandel personligen hade smugglat deras rapport till Budapest (från Bratislava i Slovakien). 8. I samma veva som Vrba (och Wetzler) framträdde i Auschwitzrättegången i Frankfurt 1964 utkom i England Vrbas bok I Cannot Forgive (skriven tillsammans med Alan Bestic) - men Vrba förklarar inte varför han väntade 16 år med att avslöja sin identitet, inte heller nämner han något om sin medarbetare och flyktade medfånge Alfred Wetzler som medförfattare, inte heller förklarar han något om Washingtonutgåvan av denna Auschwitzrapport. Det finns också märkliga motsägelser hos denne Vrba. I sin 1964 utgivna bok uppger han på sidan 128 att flickorna som arbetade i "Canada-området" i Auschwitz var i god hälsa, medan det i hans (och Wetzlers) Auschwitzrapport heter om samma flickor, att "de blev misshandlade och våldtagna och deras dödlighet var mycket högre än bland männen" (del1, s.31 i Washingtonutgåvan). I sin bok uppger han att han hjälpte till att bygga ett krematorium i auschwitz (s. 16) som inte alls omnämns i rapporten, och han beskriver även i boken en allierad flygräd över Auschwitz den 9 april 1944, som aldrig ägt rum och som han inte gärna själv kan upplevt, eftersom han två år tidigare hade flytt från Auschwitz. Det kan tilläggas att Vrba var 18 år när han skulle ha företagit sina noggranna "undersökningar" av lägessituationen i Auschwitz. 9. När vittnet Klein inför Stockholms Tingsrätt söker göra gällande att denna "första Auschwitzrapport" skulle vara tillförlitlig och sanningsenlig vittnar det endast om att Klein är antingen fullständigt okritisk och har låtit sig kapitalt luras av ett judiskt propagandaverk som innehåller mängder med motsägelser och absurditeter, eller att han avsiktligt - som vittne under ed - medverkar till att göra skum lögnpropaganda till sanningar. I historieskrivningen bör man skilja mellan krigspropagandan och verkligheten, mellan partsinlagor och opartiska rapporter, mellan fantasi och sanning - kort sagt mellan historien och legendens sagor! Vittnet Klein påstår att "Holocaust (Förintelsen) är utan tvekan världshistoriens bäst dokumenterade händelse." (s.5) Det är möjligt att Klein tror detta, när lögner har upprepats så ofta (samma lögn) är det risk att han själv ska börja tro på denna lögn som sanning! Men det är inte sant och det framgår av de seriösa revisionisternas undersökningar som redovisats i Radio Islam och delvis återgivits i min bok Israels makt i Sverige (s.466-493). Vad gäller de föregivna massmorden på miljoner judar och andra i de s k "förintelselägren" kan vittnet Klein inte hänvisa till ett enda dokument som klart besvarar följande frågor:   Frågor om holocaust 1. Var finns bland de tusentals ton beslagtagna tyska dokument den skriftliga order från Hitler, Göring, Himmler, Heydrich eller andra ledande tyska nazister om den - enligt den sionistiska propagandan planlagda - fysiska förintelsen av judarna? 2. Hur skulle en föregiven hemlig "muntlig" order om en så jättelik "förintelseoperation" ha kunnat genomföras? I så fall skulle de allierades agenter eller den tyska motståndsrörelsen ha kunnat åberopa en "muntlig order" om operationer som skulle fått de tyska krigsinsatserna på ett tidigt stadium att braka samman? 3. Hur fungerade dessa föregivna "gaskammare", "kamouflerade till duschrum", rent tekniskt och var finns konstruktionerna och tillverkarna av dessa? 4. Hur gick de avlagda bekännelserna av Höttl, Höss, Kramer och Stangl om denna "förintelse"? Skulle de hålla inför en opartisk och kritisk granskning? 5. Varför var "trovärdiga" vittnen som Speer och Morgen ovetande om ihjälgasningarna av miljoner människor, när de utsattes för ingående förhör i samband med Nürnbergprocessen? (Rustningsministern Albert Speer och SS-inspektören Konrad Morgen borde i första hand ha haft kännedom om denna "massförintelse", om den ägt rum.) 6. Varför var den tyska oppositionen och Vatikanen ovetande om den pågående massförintelsen? 7. Är de tusentals vittnesutsagorna om massförintelser i gas (Cyklon B) trovärdiga, när det efteråt, sedan 1960, officiellt erkänts (av Institut für Zeitgeschichte i München) att det aldrig funnits några gaskammare i de på dåvarande rikstyskt område belägna koncentrationslägren (Bergen-Belsen, Buchenwald, Dachau, Flossenbürg, Mauthausen, Theresienstadt, Oranienburg m fl)? Tusentals, ja, tiotusentals f d koncentrationslägerfångar har alltså inför domstol vittnat falskt! Varför skall vi då tro att de som säger att de i Polen belägna tyska koncentrationslägren (Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Majdanek m fl) var "förintelseläger" där miljoner judar och andra gasades ihjäl, i synnerhet som de sovjetiska och polska kommunisterna vägrade att låta västallierade och neutrala experter inspektera dessa läger i befintligt skick under de närmaste efterkrigsåren? 8. Hur kommer det sig att ingen av de många SS-männen som skall ha aktivt deltagit i denna "förintelse" genom att släppa ned giftgasen har infångats och dömts som krigsförbrytare och att man aldrig har intresserat sig för dem? De har bara spårlöst "försvunnit"! 9. Är det troligt att de judar som anlände till bl a Auschwitz (och skall ha avdelats för att omedelbart "förintas") utan protester ställde sig i långa köer till gaskammare, intalade att dessa var duschrum, dygnet runt i flera års tid, samtidigt som de närbelägna krematorieugnarna spydde ut tjocka rökpelare - och utan att man anade något misstänkt? 10. Är det troligt att de judiska arbetsbrigaderna (Kapos) som var så nära att de kunde ropa till de tusentals grupper som fördes in i gaskamrarna aldrig gjorde detta? (Se Hilberg s.626 och Ainsztein s.791) 11. Och hur kunde de befintliga krematorieugnarna, i t ex Auschwitz, ha haft kapacitet att, på den tillmätta tiden, förbränna en miljon, två miljoner eller fyra miljoner lik (uppgifterna om antalet offer varierar mellan cirka en miljon och fyra miljoner), när dessa krematorieugnar var jämförelsevis primitiva och vi vet att det tar då cirka två timmar att förbränna ett människolik till aska? Var är dokumentationen som visar att denna gigantiska förintelse var genomförbar? 12. Hur kommer det sig att man inte ser någon stark rökutveckling på de fotogrfier som det amerikanska flyget tog över Auschwitz-Birkenau från mars 1944 till november 1944 och som frisläpptes 1978 (efter att tidigare ha varit hemligstämplade)? Enligt talrika "vittnesutsagor" skall röken ha "bolmat kraftigt dygnet runt och varit synlig på flera mils avstånd!" 13. Har Klein granskat tillkomsten av Höss' dagbok Kommendant i Auschwitz, som först utkom på polska 1951: på tyska, svenska och andra språk i väst först 1959 och vars tyska originaltext aldrig förevisats i sin helhet, endast i fragment på Auschwitzmuséet? Och tror vittnet Klein att denna bok är autentisk som innehåller flera häpnadsväckande mtosägelser och absurditeter, t ex att de judiska arbetsbrigaderna "omedelbart efter ihjälgasningarna gick in i gaskamrarna" och där "ryckte ut guldplomber på offren, klippte av deras hår och forslade ut liken medan de rökte och åt smörgåsar", alltså utan att bära gasmask, när de i så fall borde ha exploderat, eftersom den påstått använda giftgasen, Cyklon B, är ett desinfektionsmedel som är explosivt och först blir ofarligt i slutna rum efter 24 timmars friskluftsventilation? 14. Hur kommer det sig att det finns så anmärkningsvärt många "överlevande" från enbart Auschwitz - bara i Israel finns det över 120 000 enligt israeliske premiärministern Levi Eshkol 1967 (i Der Spiegel) - om det var ett "förintelseläger" administrerat av fanatiska SS-män som var besatta av att mörda alla judar? Varför avrättade de inte alla kvarvarande judar istället för att överföra dem till väst inför den ryska offensiven? Är det troligt att fanatiska mördare skonar människor som sedan kan vittna emot dem? 15. Vad säger vittnet Klein (med sitt påstående att "förintelsen är världshistoriens bäst dokumenterade händelse") om Leuchterrapporten? Fred Leuchter, som inte är någon nazist eller antisemit utan USA:s främste expert på "gaskammare", tog 1988 prover från föregivna gaskammare i Auschwitz, Birkenau och Majdanek, liksom från de verkliga "gaskamrarna" där fångarnas kläder desinficerades. Alla dessa prover analyserades sedan kemiskt i Alpha-laboratoriet i Ashland, Massachusetts, USA. Rapporten från Alpha-laboratorierna slår fast att det förekom en betydande mängd cyanid i prov nr 32, dvs det som var taget i desinfektionskammaren, medan det saknades fullständigt i 17 av de övriga 31 proverna och i försvinnande liten mängd i de andra proverna, vilket beror på att tyfus grasserade i Auschwitz och att Cyklon B användes över hela lägret för att hejda sjukdomen. Som jag redovisade i min bok Israels makt i Sverige, Kultur Förlag, Sthlm 1989 sid 466-494 och som sändes också i flera repriser i Radio Islam. Inför en rättegång mot Ernst Zündel i Toronto kunde Fred Leuchter avge följande slutomdöme: "Efter att ha gått igenom hela materialet och inspekterat Auschwitz, Birkenau och Majdanek, finner författaren till denna rapport bevisen på att det inte förekom några gasningar på dessa ställen överväldigande. Det fanns inte och kan inte ha funnits några gaskammare ägnade att döda människor på dessa platser." Vittnet Klein borde egentligen först noga studera denna Leuchterrapport som sändes i Radio Islam och som utgavs på engelska i London i juni 1989 med förord av bland andra den välkände brittiske historikern David Irving (som efter denna Leuchterrapport helt ansluter sig till historierevisionisternas slutsats att den sionistiska versionen av Förintelsen/Holocaust är en jättelik sionistisk propagandamyt). Om professor Georg Klein är förutsättningslös och ärlig, kan han inte vidhålla sin grundlösa uppfattning att "förintelsen är världshistoriens bäst dokumenterade händelse", när allt tyder på att raka motsatsen är fallet. Historien är inte slututforskad. Forskningsfrihet bör råda även i detta område med möjlighet att ifrågasätta. 16. Till yttermera visso kan framhållas att Emil Lachout, som löjtnant i österrikiska militärpolisen i oktober 1948, co-signerade Circular Notice nr 31 om påstådda "gaskammare". I denna notis fastslogs att den allierade undersökningskommissionen hade konstaterat att ingen människa någonsin blev gasad i Buchenwald, Mauthausen, Dachau eller några andra koncentrationsläger i Tyskland och Österrike. Lachout flög själv till Toronto för att, i rättegången mot Ernst Zündel, förevisa dokumenten som också rapporterade att påståendena om ihjälgasningar av människor var baserade på bekännelser som framtvingats under tortyr och lögner av f d fångar. Emil Lachout, sedan han 1988 försvarade en man som förnekat ihjälgasningarna, åtalades i Österrike, vilket visar hur religiöst heligförklarad hela denna "Förintelsehistoria" är och hur man fruktar efterforskningar av sanningen. "Förintelsen" har förvandlats till en judisk dogm ryckt från historien.   "Skärrade av det de har hört"!!   "Man vill ta vår död ifrån oss"!! I vittnesförhöret inför Stockholms Tingsrätt återkom sedan Klein till sitt favorittema att "de som har gått igenom Förintelsen själva och särskilt de som har varit i koncentrationslägren, många av dem med Auschwitztatueringen fortfarande på armen, reagerar med ångest och vrede" när de i Radio Islam fått höra att Förintelsen är en propagandabluff (av främst de skäl som tidigare här anförts), och Klein säger att han "kontaktat psykologen Hedi Fried vid den judiska församlingen i Stockholm som bedriver en 'berömvärd' rehabiliterande verksamhet för gamla människor... varav hälften överlevande från koncentrationslägren". Denna psykolog Fried har då meddelat Klein, att hennes judiska patienter blivit "skrämda och skärrade av det de fått höra i Radio Islams sändningar", varefter vittnet Klein återigen instämmer i detta och säger följande: "Min reaktion kan uttryckas ungefär så här: Det räcker inte med att man har tagit livet av våra närmaste och har uttalat en dödsdom över oss själva som vi bara genom tursamma omständigheter och tillfälligheternas spel sluppit undan, nu vill man också ta vår sorg ifrån oss. Man vill ta våra närmastes död ifrån oss. Samtidigt vill man uttala en kollektiv anklagelse mot oss som inte kan ha något annat syfte än att ta bort vårt existensberättigande." Detta uttalande är ett utstuderat exempel på sionistisk psykologisk och moralisk utpressning och bedrägeri med emotionellt laddade hycklande moraliserande skenargument: Är det inte sionisterna som idag håller på att beröva palestinierna alla deras mänskliga och nationella rättigheter? Istället för att försvara det barbariska folkmord och förintelsen som judarna begår idag i Palestina, går sionisterna taktiskt till "offensiv" och med propaganda och hyckleri förvandlar sig från bödlar som de egentligen är till "offer" som de vill låtsas vara. Judarna tar dagligen livet av palestinierna och anklagar Radio Islam för att vilja "ta döden" från redan i 2:dra världskriget döda judar!! 1. Observera att Klein här använder sig av det opersonliga pronominet "man" - när han talar om att (under 2:dra världskriget) "man tagit livet av våra närmaste" - för att därmed framkalla intrycket av att de föregivna nazistiska massmördarna från andra världskriget återuppstått som "antisemiter" i Radio Islam, ty i nästa andemening säger Klein:"... nu vill man också ta vår sorg ifrån oss." Alltså att "ta sorgen" från sionisterna är ett juridiskt brott! Allt som gäller judarna i en debatt om det är kritik kan sionisterna magiskt förvandla till "brottsligt"! Denna listigt försåtliga formulering avslöjar vittnet Kleins propagandateknik att med avsiktlig provokativ hycklande hysteri underförstått (implicit) hävda att dagens föregivna "antisemiter" (alltså de som är kritiska mot Israel och den judiska sionistiska propagandan) i bl a Radio Islam (och naturligtvis jag själv) är medskyldiga till de föregivna judemorden (i bl a "gaskammare"), och detta långt innan vi var födda, och också är så sataniska att vi fråntar de (överlevande) anhöriga deras sorg. Detta är en med psykologiska och semantiska trick utstuderad moralisk utpressning att få sina obekväma politiska kritiker utpekade som farliga förbrytare och presumtiva massmördare. Sorgen ska också bli en religiös dogm vid sidan om klagoritualen (vid klagomuren t ex). Klein som är en sionistisk jude säger att han är en ateistisk jude (alltså som inte tror på gud) men han tror på förintelsen och på sorgen som heliga judiska dogmer. Om judendomen är en religion hur kan ateisten Klein säga sig vara jude?   Bygger existensen på förintelsen? 2. Klein gör sig till tolk för den fanatiskt fördomsfulla sionistiska uppfattningen att varje efterforskning av sanningen om "Förintelsen" - och om den sionistiska versionen av "förintelsen" - a priori är inte bara ett hävdande av en lögn utan även ett oerhört gement angrepp på den judiska folkgruppen - "att ta bort vårt existensberättigande" (är judarnas "existensberättigande" byggt på lögner som Radio Islam anser sig bekämpa?) - och (enligt Klein också) "vill ta bort våra närmastes död ifrån oss". Detta är ju ett lika besinningslöst som fruktansvärt påstående. Skulle judarnas "existensberättigande" sammanhänga med att en stor del av dem - "sex miljoner" - drabbats av "Förintelsen"? Skulle judarna utan "Förintelsen" sakna "existensberättigande"? (Radio Islam är kritiskt avvisande mot en viss historieskrivning och inte mot ett folks existens) Eller menar Klein att alla judar skulle vara medansvariga till föreställningen och historieskrivningen om "Förintelsen" och har sitt "existensberättigande" genom den och att därför varje ifrågasättande av den gängse versionen av "Förintelsen" som en historisk händelse blir ett ifrågasättande av judarnas "existensberättigande" och en hädelse? Om "Förintelsen" är en gigantisk propagandalögn, så skulle då också judarna som kollektivt medansvariga (enligt Kleins logik) vara en gigantisk lögn. Detta är den kusliga innebörden av Kleins resonemang, när han kollektivt kedjar fast judarna vid en viss skola och en viss version om "Förintelsen" och vägrar ge någon den offentliga rätten att förutsättningslöst och kritiskt granska "Förintelsen" som ett visst historiskt fenomen och ha rätt att forska om saken utan några förutfattade meningar.. 3. Det bör tilläggas att om den s k "Förintelsen" enligt den judiska propagandaversionen skulle ha planerats och genomförts på det sätt och i den gigantiska omfattning som de judiska förintelselitteratörerna (på ganska varierande sätt) skildrat, så är detta naturligtvis ett oerhört brott av de ansvariga tyska nazistledarna, av deras bödlar och hantlangare som det ständigt framhålls i (den övervägande sionistiska eller prosionistiska ) propagandan. Men då drabbar detta också de många frivilliga judiska medhjälparna i denna föregivna massförintelse utan vilkas hjälp "Förintelsen" inte skulle ha varit möjlig, enligt bland andra den kända judiska statsvetaren Hannah Arendt i hennes bok Eichmann in Jerusalem (översatt till svenska med titeln Den banala ondskan, Aldus/Bonniers). Därtill kommer att "Förintelsen" innebär en plågsam kollektiv belastning för också de judiska "offren" som ständigt diskuteras i judiska intellektuella kretsar i Israel, USA och på andra ställen där de "överlevande" ställs inför ångestfyllda frågor som: - Hur kunde ni låta nazisterna med deras judiska hjälpbrigader (Kapos) gasa ihjäl miljoner och åter miljoner av ert folk dag ut och dag in i flera år? Hur kunde ni så aningslöst ha låtit er luras in i en så väldig masslakt utan att sätta er till motvärn, varna de nykomna och organisera ett motstånd och få hela världen att höra era klagomål? När sådana här frågor ställs och aldrig kan besvaras med annat än konstruerade undanflykter av "de överlevande", så framkallas just denna vanmäktiga vrede och tärande ångest som Klein talar om att Radio Islams sändningar skulle ha väckt. Sanningen om den s k "Förintelsen", istället, bör komma fram - att de många försvunna eller omkomna judarna förlorade livet i periodiskt uppflammande tyfusepidemier, genom svält och umbäranden i krigets kaotiska slutskede, genom pogromer igångsatta av den uppretade och desperata "antisemitiska" och "antikommunistiska" civilbefolkningen i Östeuropa, o bombanfall i samband med de sovjetiska truppernas framryckning, i Stalins Gulag-arkipelag. Över två tredjedelar av de cirka 3.2 miljoner polska judarna t ex flydde eller förflyttades av de sovjetiska myndigheterna mellan oktober 1939 och juni 1941 till det inre av Sovjet utanför de tyska truppernas maktområde. Dessutom dödades alltså minst över femtio miljoner icke-judar: ryssar, polacker, tyskar etc... När det gäller själva antalet dödade judar så uppgav ordföranden för Jewish League, rabbinen Benjamin Schultz, vid USA-kongressens undersökningsutskott den 24 september 1954, att "under andra världskriget skulle 3.4 miljoner judar spårlöst ha försvunnit på sovjetiskt område" bortom tyskarnas kontroll. Om dessa sanningar avslöjades så borde detta innebära en lättnad för judarna i visshet om att de aldrig som den sionistiska propagandan påstår degraderades till skadeinsekter som skulle gasas ihjäl och att de omkomna eller försvunna judarna aldrig lät sig luras och nedslaktas likt en skock själlösa får. Detta är revisionisternas slutsats efter självständig och vetenskaplig forskning. Och detta utgör grunden till Radio Islams hypotes om "holocaust". Professor Klein borde försöka besinna denna aspekt och komma till insikt om att efterforskning av sanningen om "Förintelsen" aldrig kan vara ett brott mot medmänniskor enskilt eller som folkgrupp i den mening som han vill tillskriva de seriösa historierevisionisternas efterforskningar om vad som verkligen hände.   Lögner och israelinsamling Om det är "uppgift" som står mot "uppgift" och forskningsresultat mot andra forskningsresultat eller "propaganda" mot propaganda så är yttrandefrihet, åsiktsfrihet och forskningsfrihet det enda som kan leda till mera klarhet och sanning i historiska tvistefrågor. En historieskrivning får inte omvandlas till en helig religiös text eller dogm. När Klein säger (s.8):"Alla vet ju att förintelsen har ägt rum...", så blir det obegripligt varför hans meningsfränder blir så upprörda av att jag (i Radio Islam) framfört mina starka (och välgrundade) tvivel (på den judiska historieskrivningstolkningen av historien om 2:dra världskrigets "Förintelse"). Anledningen till Kleins och hans meningsfränders upprörda protester och yrkanden på förbud och fängelsestraff för mig (för "hets mot den judiska folkgruppen") är just det motsatta: att alla inte vet att "Förintelsen" inte har ägt rum enligt den sionistiska versionen men tror sig veta det som mycket annat som står i den judiska bibeln GT (eftersom de utsatts för sionistisk propaganda och indoktrinering), och att när människor får höra sanna och relevanta fakta och argument i denna fråga, så inser de att de utsatts för en väldig propagandasvindel, vilket naturligtvis denna propagandabluffs sionistiska upphovsmän, förvaltare och omhuldare ogillar och fruktar, eftersom den sionistiska versionen av "Förintelsen" har varit och ännu är sionisternas största tillgång för att moraliskt legitimera rovet av Palestina som den judiska staten Israel som möjliggjort miljarder och åter miljarder D-mark och även Dollar i "gottgörelsevaluta" till främst Israel och även talrika "judiska överlevande" i ett ännu pågående penningflöde. Därtill kommer förstås obehaget att blottställas som propagandabedragare och förlora i allmänhetens aktning och trovärdighet. Dvs att Israel kommer att stå naken som en bandit-bedragarstat med all sin lögnpropaganda. Vittnet Klein tillgriper också den vanhedrande politiska propagandametoden att framföra hutlösa beskyllningar med falska analogier, när han påstår att (s.11) en namnuppläsning i Radio Islam av judiska/sionistiska företag som stödannonserar i den i Stockholm utgivna judiska sionistiska tidskriften Menorah (utgiven av Förenade Israelinsamlingen) hos honom (Klein) väckt "kusliga associationer... till de namnlistor Eichmanns kommando dagligen lämnade ner till sina verkställare, de ungerska bödlarna, för att samla ihop vissa judar att deporteras med prioritet", varpå Klein tillfogar: "Noteras bör att den enda gemensamma nämnaren mellan människorna på dessa listor var att de var eller deras förfäder upp till en enda far- eller morförälder hade varit judar. Detta räckte till att de ska komma med på dödslistan med prioritet... Vad kan denna namnläsning (i Radio Islam) tjäna till om inte för att så hat, förakt och hetsa till negativa känslor och missaktning som kan i nästa steg leda till våld." Nog inser var och en vid en smula eftertanke att detta är ett infamt trick att misstänkliggöra Radio Islam som en presumtiv "judebödel", en uppammare av "judepogromer" och "judemord". I själva verket var det här (i Radio Islam) fråga om att namnge de företag (inte personnamn, som Klein lögnaktigt påstår) som ekonomiskt stöder en främmande vålds - och ockupationsstat, staten Israel, vars grymma ockupationspolitik mot palestinierna och vägran att gå med på fredsunderhandlingar fördömts av nära nog en enhällig opinion i Sverige liksom av regeringen (och oppositionen)! Vad är det för fel eller illasinnat att informera om detta? Dessa företagsnamn har offentligt publicerats i varenda nummer av Israel-insamlingstidningen Menorah som bidragsgivare till apartheidstaten Israel. De företag som stöder t ex apartheidens Sydafrika (som Israel nära samarbetar med för bl a tillverkning av hemliga kärnvapen) brännmärks och fördöms offentligt i svenska media utan att någon finner detta upprörande eller talar om associationer till svarta nidingsdåd mot vita eller dylikt. Det är dessa personer - inte enbart i egenskap av att de är judar - men i egenskap av politiska aktörer som tar en politisk ställning mot det palestinska folket och för banditstaten Israel. De stödjer en rasistisk och kriminell ockupation och bör ställas till svars för sina politiska gärningar även om de är judar! Listan av dessa företag har jag publicerat i min bok Israels makt i Sverige (sid 251-254). Här hänvisar jag till den av Klein kritiserade Radio Islams "namnuppläsning" i min bok. När vittnet Klein sedan försöker definiera antisemitism (som han ideligen beskyller mig/Radio Islam att vara hemfallen åt), så hänvisar han till en engelsk undersökning och påstår att det kännetecknande är "diskriminering", inte bara mot judar, utan "även mot andra kategorier av människor", varpå Klein summerar: "Det som är speciellt är alltså inte det man diskriminerar emot utan det är diskriminatorn." (s.17) Men om så vore fallet skulle majoriteten av Israels judiska befolkning vara "antisemiter". I åklagarens bevisning och hos hans vittnen saknas en universell definition av "antisemitism". Juridiskt är antisemitism inte brottsligt. I denna rättegång gäller åtalet "missaktning" utan att vara antisemitism. Antisemitism används som ett slag under bältet för att tysta motståndaren. I ett i pressen nyligen publicerat nyhetstelegram rappoterades om en attitydundersökning bland Israels judiska befolkning till araber i allmänhet och till palestinier i synnerhet, där det framgick att 52% av Israels judar var uttalade arabhatare (araber är semiter) och vill att Israel med våld skall köra ut hela den palestinska befolkningen (från Israel och de sedan 1977 av Israel ockuperade palestinska områdena Västbanken och Gazaremsan)! Kleins definition på antisemitism torde därför påräkna starka protester bland en majoritet av hans judiska stamfränder i den judiska stat som han (Klein) är så mån om att bibehålla.   Det är palestinierna som är offer. Om någon grupp i modern tid är diskriminerad så är det det palestinska foket i sitt eget land av miljoner judar som har invaderat Palestina kommande från olika länder. Alla representativa judiska och sionistiska organisationer och församlingar stödjer denna erövring och denna ockupation av Palestina som drabbar det palestinska folket. Det är alltså judarna som utövar diskriminering eller stödjer den. Judemdomen legitimerar denna diskriminering, denna rasism, detta folkmord och denna ockupation. Det är andra folk (i detta fall palestinierna) som är offer för den judiska rasdiskrimineringen. Vittnet Klein framför därefter det gamla välbekanta sionistiska påståendet att "judarna har av någon anledning varit speciellt lämpliga som måltavlor och syndabockar i alla tider". (s.17) När Klein sedan försöker ange "anledningen" till detta så glider han förstås ifrån det väsentliga och säger att det beror på att judarna "benhårt behållit vissa vanor som verkar konstiga i klädsel och i ritualer och i matlagning och allt sådant där" - men vad som menas med "sådant där" klargörs aldrig. Naturligtvis är det inte judarnas klädsel och matvanor och "sådant där" som drabbar palestinierna och som är orsaken till palestinakonflikten och som är den verkliga orsaken till andra folks misstro till judarna som periodiskt flammat upp i hat, excesser och "pogromer". Det är en universell rätt och skyldighet att göra uppror mot förtryckarna och ockupanterna även om de råkar vara judar. Vad Klein finner lämpligt är att förbigå den verkliga orsaken, nämligen judendomen och dess bärande trosföreställning att judarna är Guds eller Herrens utvalda egendomsfolk över alla andra folk, med rätt att ockupera och förinta andra folk och lägga beslag på deras länder, vilket återgår på ett centralt ställe i Torah, judendomens lag och lära (se 2 Mosebok 19:5-6; 5 Mosebok 28:13). Däri - i denna judiska trosföreställning om judarnas utvaldhet - finns ett illa dolt förakt för andra folk och ett skrytsamt förhärligande av det egna folket som naturligtvis väckt anstöt hos andra folk. Judendomen och sionismen utgör på detta sätt en provokativ missaktning och hets mot andra folk, och uppfattats som en grov utmaning (som naturligtvis framkallat reaktioner). Det är också typiskt att de judiska högtiderna (som än idag firas årligen) till övervägande del är påminnelser om judiska (Israels) triumfer med massmord på andra folk. Så t ex firas den judiska påsken (pesach som betyder gå förbi och hänsyftar på att den judiske guden "Jahveh"skulle gå förbi de hus där judarna bodde, på vilkas dörrar de hade målat blod, när han dödade alla förstfödda egyptier) till minne av en fruktansvärd massaker. (2 Mos. 12:12-13, 29, 35-41) och purimfesten firar judarna i fest och uppsluppna lekar till minne av judiska massmord på över 75 000 perser och av att juden Mordokai blev perserkonungens premiärminister och utverkade särskilda privilegier för judarna. Ester 9: 5, 13-19 och 10: 3). Om vittnet Klein hade hållit sig till sanningen (enligt angiven sanningsförsäkran), skulle han knappast ha kunnat förbigå något av detta på tal om orsakerna till "antisemitismen" genom tiderna eftersom han är en beläst och allmänbildad person. Men Klein föredrog att förtiga de relevanta omständigheterna och därmed ge en förvrängd och förfalskad förklaring som passar den aktuella rättegången mot mig för att skapa ännu ett offer för judendomens legender i en modern häxprocess. Om Palestinakonflikten - eller Mellanösternkonflikten mellan judar och araber (palestinier muslimer och kristna) - säger Klein sedan följande: "Och jag anser, som jag tidigare sade, båda de här krigen och kamperna som rättfärdiga. Det är rätt mot rätt och inte rätt mot orätt. Det är en mycket svår situation." Faktum är dock att den enda rätten är folkrätten, inte någon subjektiv mer eller mindre godtycklig rättsuppfattning byggd på judiska sagor och myter eller på makten och styrkan. Och folkrätten säger klart och entydigt: Inget folk, själv utvalt eller ej, har rätt att lägga beslag på ett annat folks land, inte ens med myter om historiskt tvivelaktiga argument och "religiösa anspråk". De sionistiska judarna har - med list, våld och terror - tagit palestiniernas land och där upprättat sin judiska ockupationsstat Israel. Därför företräder de sionistiska judarna - och deras stat Israel - inte rätten utan orätten i denna konflikt med palestinierna. Detta borde vittnet Klein kunna inse och erkänna, om det var rättvisan (enligt gällande folkrätt) som han respekterar, i synnerhet som han säger sig vara ateist och alltså inte är uppbunden till de judiska trosföreställningarna om att (judendomens ) Gud har lovat judarna detta land (Palestina, se 1 Mos. 15: 18-21 m fl ställen i judendomens Torah!)   Kampen i Palestina idag Kampen i Palestina idag är faktiskt en kamp mellan rätten och makten, mellan civilisationen och barbariet: alltså mellan den judiska styrkans makt och den palestinska rätten. För en rättvis fred bör rättvisan vara stark och styrkan rättvis. Men förhållandena idag är i motsatt läge: styrkan är orättvis och rätten är svag. Detta leder till barbariet, djungelns lag och krig. Denna rättegång ger inte uttryck för viljan att skipa rättvisa, men för maktförhållandena. Det är den judiska makten som dikterar "lagen" även här i Sverige! Och det är ju inte nog med sionisternas rov av Palestina. Den judiska staten Israel som de upprättat på det våldtagna landet är enbart avsedd för judar som enda fullvärdiga medborgare, medan andra folk aldrig kan få medborgarskap i denna judiska stat och de (av Israel) fördrivna palestinierna förvägras återvända, ja, de får inte ens begravas i sina fäders fosterjord. Hur kan vittnet Klein, som talar och hycklar om demokrati och rättfärdighet, anse att detta Israel företräder rätten? Om Sverige, där Klein bor och är medborgare, skulle tillämpa motsvarande principer som den judiska staten Israel och endast acceptera svenskättade eller enbart protestanter som medborgare, skulle Klein och andra från utlandet kommande judar - liksom andra hitkommande utlänningar - aldrig ha kunnat bli svensk medborgare utan förvisats till Israel. Det vore kanske lämpligt om han funderade något över den saken innan han tar till orda om Israel och Palestinakonflikten. Men den judiska makten i Palestina och även i övriga länder bygger inte på logiken och rätten men på lögner, myter, bedrägerier och styrkan.   Att tysta oppositionen! Det finns tre beprövade metoder som den totalitära makten tillgriper för att effektivt nedtysta varje intellektuell opposition och hålla den i schack - det må vara av den judiska makten eller i det (förhoppningsvis övervunna) stalinistiska Sovjet, i Kim Il Sungs Nordkorea eller i den störtade Ceausescus Rumänien - nämligen följande: 1. att totalt inkompetensförklara kritikerna genom att hävda att de endast framför nonsens som totalt kan och skall ignoreras; 2. att idiotförklara kritikerna och direkt eller indirekt hävda att de är sinnesförvirrade, i behov av mentalvård med psykologisk rehabilitering för att få patienterna att "tänka rätt" eller "progressivt" i anslutning till de förhärskande politiska värderingarna och normerna; 3. att brännmärka kritikerna som farliga agenter, antingen i främmande makters tjänst eller som omstörtare av den bestående samhällsordningen (som man kan kalla vid något tilltalande namn som "socialismen", "demokratin" eller "rättsstaten" osv). Vittnet Klein tillämpar alla dessa (beprövade totalitära) metoder för att blankt underkänna mig och Radio Islam, när han av åklagaren uppmanas att kommentera att Radio Islam, med hänvisning till historierevisionisternas undersökningar, starkt ifrågasätter den s k "Förintelsen" (av sex miljoner judar, huvudsakligen i nazisternas föregivna gaskammare) och sedan erinrar om att denna förintelse redan återfinns som myt i den judiska troslärans heligaste bok, i Torah (Moseböckerna i GT). Om historierevisionisterna säger Klein (som om historieskrivning, forskning och vetenskap är ett monopol enbart för någon viss grupp):"De har ingenting med historisk forskning och vetenskap att göra." Där har vi inkompetensförklaringen - utfärdad av en inkompetent man som själv inte är historiker! (s.22) Om de autentiska bibelcitaten där det i klara verba talas om förintelse ("Ty Herren skall hålla dem med eld och med sitt svärd skall han slå allt kött."), säger Klein:"Ja, det är ju rena vansinnet...det här utgår naturligtvis från lögnen att Holocaust är en av judarna uppfunnen myt." (s.20; holocaust är ett judiskt religionsbegrepp som betyder brännoffer, jfr 1 Mos. 22: 1-2) Och Klein tillfogar:"Men hela det här är ju fullständigt perverst därför att det grundar sig på myten om att förintelsen är en myt." Där kom idiotförklaringen: att avfärda den politiska kritiken som "fullständigt pervers"! Och naturligtvis måste vittnet Klein också stämpla kritikerna/revisionisterna som farliga agenter, "nynazister". Om historierevisionisternas Institute for Historical Review säger Klein lögnaktigt:"Det är en ren nynazistisk organisation." (s.21) Vidare (dragande med en konstig konspirationsteori):"Det är en koordinerad strategi i syfte att befrämja en nynazistisk pånyttfödelse. Och det är ett internationellt nätverk... som har diverse frontorganisationer som kamoufleras som akademiska... och däri ingår sådana personer som Faurisson, Butz och andra välkända nynazister." (s.22) Naturligtvis har vittnet Klein inte minsta fog för sina påståenden och anklagelser om nynazism och utpekade historierevisionistiska forskare som "nynazister"; det är endast ekon från den hets - och förtalspropaganda som vissa sionistiska propagandaorganisationer som den kriminella terroristiska ADL (Anti Defemation League) och den judiska frimurarlogen B'nai Br'ith i USA och på andra ställen ägnar sig åt och som ofta (utan källhänvisning) återges i - mer eller mindre prosionistiska - massmedier. Klein har uppenbarligen gått ilära hos dessa sionistiska förtalspropagandister, väl medveten om att det är effektivt att nedtysta obekväma meningsmotståndare som "antisemiter" eller "nynazister" liksom i de totalitära kommunistiska regimerna att avfärda de oppositionella oliktänkande dissidenterna som "reaktionärer", "fascister" och "imperialistspioner". [Jag skall ägna ett kapitel i denna bok om den judiska organisationen ADL som har specialiserat sig på att förtala och terrorisera sionismens motståndare]   Vem är pionjären inom revisionismen? Pionjären inom den moderna historierevisionism som ägnar sig åt att kritiskt undersöka den judiska versionen av den s k Förintelsen var den franske demografen prof. Paul Rassinier (död 1967), som var socialist och fransk motståndskämpe under den tyska ockupationen och själv f d fånge i över två år i slutet av andra världskriget i Buchenwald. Rassinier var självfallet inte nazist eller "nynazist". Han var bevisligen aktiv motståndskämpe under kriget och antinazist. Vad gäller professorerna Arthur Butz och Robert Faurisson så är de vetenskapsmän utanför alla extrema politiska bindningar eller partier och detsamma gäller om IHR (Institute for Historical Review) och dess medarbetare. När vittnet Klein säger att dessa seriösa historierevisionistiska forskare "ingenting har att göra med historisk forskning och vetenskap", är detta en ogrundad beskyllning som i detta fall endast kan träffa honom själv. Klein borde besinna vad historieprofessorn Arno Mayer (själv av judisk börd) vid Princeton University i USA säger i sin 1987 utgivna bok Why did the Heavens not darken? Där åberopar sig professor Mayer på både Butz och Rassinier utan kritiska avståndstaganden eller gliringar, och han säger:"Källorna för studiet av gaskammare är på en gång sällsynta och otillförlitliga... från 1942 till 1945 dog säkerligen i Auschwitz långt fler judar av "naturliga" orsaker än av "onaturliga"..." (s.362 och 365) Och han säger vidare: "Själva kärnan i den moderna idén om historia är axiomet att historisk praxis och tolkning är varken statisk eller samstämmig. Det förekommer ständiga förändringar i begrepp, metod och teknik och med förskjutningar i tiden kommer tidigare vittnesbörd i ny dager och väcker kritiska frågor, hypoteser och omvärderingar. Medan minnets röst är entydig och obestridlig, är historiens stämma polyfon och öppen för debatt. Minnet tenderar att stelna med tiden, medan historien efterfrågar revidering." (s.17) Innebörden av denna utsaga är, som historieprofessorn Arno Mayer understryker, att historierevisionismen (alltså som reviderar och granskar gamla "sanningar") är nödvändig som ett korrektiv, ja, ett livsvillkor för att historieforskningen skall kunna göra sin nödvändiga insats att bl a skingra kuranta myter eller vanföreställningar och av propagandan underblåsta lögner eller obestyrkta uppgifter. Historien har visat oss att dagens "sanningar" kan vara morgondagens lögner! Ska man tro på den sionistiska propagandan som ifrågasätter själva existensen av det palestinska folket? Vittnet Klein tillfrågas senare av försvarsadvokaten Folke om inte "betydelsen av nonkonformistiskt tänkande för vetenskaplig kreativitet", som Klein påtalat i sin självbiografi (s. 26), också skulle kunna gälla för de historierevisionister som undersökt och ifrågasatt Förintelsen eller Holocaust brännoffer, i eld, 1 Mos. 22:1-2), varpå Klein svarar att, "vem som helst har rättighet att påstå vad som helst", att astrologi är "rent nonsens... lika stort nonsens som Radio Islams sändningar om judar". "Men", tillfogar vittnet Klein, "astrologi hetsar ingen människa mot en annan, men det gör däremot Radio Islam." Sedan uppträder vittnet Klein i rollen som lagklok domare - eller kanske överstepräst? - och säger: "Och lagen gäller inte rätten att hävda en avvikande uppfattning utan den gäller en missaktning och hat mot folkgrupp. Och där drar jag en absolut bestämd gräns. För min tolerans går bara till den gränsen då den möter intolerans." (s.27) Vilken "intolerans" menar Klein? Jag är nämligen öppen för att diskutera alla idéer, historieversioner och religioner. Även om Kleins åsikter är för mig helt vansinniga så skulle jag inte vilja tysta honom. All religionskritik kan uppfattas och tolkas som missaktning, hat och "hets mot folkgrupp" av de troende! Även de som tror fanatiskt på astrologi kan känna sig sårade och missaktade om man kritiserar deras tro (och då kan de definiera sig som "folkgrupp" för att skydda sin lära genom lagen om hets mot folkgrupp! Judendomen och sionismen - genom det politiska anspråket på Palestina - uppfattas också av palestinierna som missaktning och hets mot den palestinska folkgruppen! Muslimernas tolerans (och palestiniernas) går bara till den gränsen då de möter judarnas och sionisternas intolerans i Palestinafrågan! På vad sätt en historierevisionistisk undersökning och därpå baserade slutsatser (om den judiska versionen av den s k "Förintelsen" av sex miljoner judar, huvudsakligen i gaskammare dessutom skulle kunna vara "missaktning", "hets mot den judiska folkgruppen" och "hat" och moraliskt oförlåtlig och lagstridig "intolerans"), är något som vittnet Klein inte gör det minsta försök att förklara eller motivera, utan han bara påstår det som en trosdogm. Som "vetenskapsman" (även i medicin) borde vittnet Klein veta att efterforskning av sanning i en synnerligen komplex och (faktiskt) omstridd fråga aldrig kan vara förenad med hat och intolerans. Medan däremot de som söker förhindra eller kategoriskt avfärdar sanningsforskarna drivs av just den fruktan för sanningen som kännetecknar de hatiska och intoleranta. Så (även om alla "sanningar" och "intoleranser" är relativa) är faktiskt den judiska fanatismen och intoleransen den värsta och långvarigaste intoleransen och fanatismen i historien. Se bara på "toleransen" gentemot palestinierna i den judiska staten Israel?!   "Holocaust" en "religiös" fanatisk dogm! Hur fantastiska och alltigenom osannolika uppgifterna är t ex i myten om ihjälgasningen av miljoner judar framgår av bl a följande: 1. Enbart i Auschwitz-Birkenau skall fyra miljoner judar ha gasats ihjäl, enligt bland andra f d Auschwitzfången Filip Friedmann i dennes bok This was Oswiecim (London, 1946). De stalinistiska regimerna i Sovjet och Polen vidhöll även denna siffra på antalet ihjälgasade i Auschwitz-Birkenau, fast de hävdade att flertalet offer var kommunister. Enligt noga förd statistik på antalet inkommande fångar uppgick emellertid antalet judar och icke-judar till 363 000 människor (253 000 män och 110 000 kvinnor) mellan åren 1940 och 1945 i dessa båda anslutna koncentrationsläger (Auschwitz-Birkenau). Följaktligen kan 4 miljoner - eller cirka 1 miljon enligt Nürnbergdomstolen - inte ha dött eller dödats i Auschwitz-Birkenau. Dödstalen i Auschwitz-Birkenau var emellertid mycket höga, beroende på överbeläggning och bristfällig hygien bland fångarna, vilket ledde till periodiskt grasserande tyfusepidemier som den ansvariga ledningen hade svårt att få kontroll över och verksamt och snabbt bekämpa. Redan sommaren 1942 steg antalet dödsoffer så oroväckande högt att lägerkommendanten såg sig nödsakad att isolera hela Auschwitz-området från omvärlden. (Se domen i I G Farben-processen, s.26, Auschwitz, Deal II). Också år 1943 härjade två stora epidemier i Auschwitz och 1944 härjades lägerområdet av en svårare fläcktyfusepidemi. Allt detta är noga inregistrerat och bokfört. Under dessa epidemier uppgick antalet dödsoffer till mellan 69 och 177 per dag, enligt noga förda dödsböcker. (Se här Het Doden -boek van Auschwitz, Deal I, Niederland, Rotes Kreuz, Haag 1947!) Men jag eller "revisionisterna" kommer inte fanatiskt med några religiösa heliga siffror om dödsoffer som "juridiskt" inte får diskuteras eller ifrågasättas! Det har inte sagts sista ordet om detta! 2. Inga gaskammare har i vare sig Auschwitz eller något annat nazityskt koncentrationsläger påträffats som skulle kunna fungera tekniskt för det påstådda ändamålet. Inga tillverkare har uppdagats, inga ritningar eller konstruktioner har heller påträffats. De förevisade "gaskamrarna" skulle inte ha kunnat fungera och har heller inte fungerat som väldiga gaskammare. (Se Leuchterrapporten i Israels makt i Sverige, sid 486) 3. De i Auschwitz-Birkenau befintliga krematorieugnarna (där de ihjälgasade offren skulle ha kremerats eller bränts upp till aska) var inte så många och hade inte den kapaciteten att det uppgivna antalet på 4 miljoner eller 1 miljon lik skulle ha kunnat kremeras på den tillmätta tiden av cirka 2.5 år, när de var i funktion (enligt Höss' dagbok). Det har beräknats att det skulle ha tagit 120 år att med de befintliga krematorieugnarna i Auschwitz-Birkenau kremera fyra miljoner lik och följaktligen 30 år att kremera en miljon lik, förutsatt att de befintliga krematorieugnarna oavbrutet fungerade dygnet runt utan funktionella störningar! Det bör tilläggas att det i Auschwitz-Birkenau och angränsande områden inte har påträffats några massgravar. 4. Den internationella militärtribunalen i Nürnberg ("Segertribunalen") kunde inte förete några dokument eller framlägga några bevis på att ihjälgasningar av miljoner judar och andra människor verkligen ägt rum i Auschwitz-Birkenau och andra tyska koncentrationsläger (i det ockuperade Polen eller på dåvarande rikstyskt område), utan domsluten där dessa föregivna massmord fastställdes byggde uteslutande på vittnesutsagor (från f d fångar), som visade sig vara falska eller grundlösa, och på vittnesmål som utpressats under tortyr - sålunda utsattes den förste Auschwitzkommendanten Rudolf Höss för tortyr av judiska officerare i de allierade ockupationstrupperna först av britterna, sedan av amerikanerna, därefter av polska kommunister. Likaså utsattes chefen för SS:s administrativa förvaltning av koncentrationslägren, Oswald Pohl, för svår misshandel och tortyr, och SS-officeren Wilhelm Höttls utsaga, om att sex miljoner judar dödats, byggde på en uppgift som han fått av Adolf Eichmann, som denne i sin tur förnekade (i Eichmannprocessen femton år senare i Jerusalem). Här må endast nämnas ett exempel på lögnaktiga vittnesutsagor: en tjeckisk kommunist, Franz Blaha, avgav den 11 januari 1946 följande beedigade vittnesmål inför Nürnbergdomstolen (IMT, Prozess V, s.189): "Gaskamrarna i Dachau fullbordades 1944. Jag kallades till dr Rascher för att undersöka de första offren. Av de åtta till nio personer som befann sig i denna gaskammare var tre ännu i livet. De andra var döda. Deras ögon var röda." Detta uttalande antog Nürnbergdomstolen som "bevis" utan att granska om det fanns underlag för uppgiften. Senare har det från officiellt håll erkänts - den 19 augusti 1960 i den västtyska veckotidningen Die Zeit av dr Martin Broszat vid Institut für Zeitgeschichte - att det aldrig fanns några gaskammare i Dachau eller i andra på dåvarande rikstyskt område belägna koncentrationsläger. De gaskammare som förevisats allmänheten i Dachau byggdes efter kriget av tillfångatagna tyska SS-soldater på order av den amerikanska ockupationsmakten.   "Elektriska bad", ej "gaskammare"! 5. Uppgifterna om "miljoner ihjälgasade judar" (i föregivna gaskammare) motsägs också av det faktum att hundratusentals judar överlevt, av vilka flertalet bor i USA eller Israel. Bara i Israel bodde, 1967, över 120 000 från enbart Auschwitz, enligt den dåvarande israeliske premiärministern Levi Eshkol i en intervju i västtyska veckotidningen Der Spiegel. Några av dessa överlevande judar har skrivit böcker med de mest fantastiska skildringar av massmord på judar. Den till Sverige på 30-talet flyktade ungersk-judiske författaren och journalisten Stefan Szende skrev redan 1943 en bok med titeln Den siste juden från Polen (Bonniers, 1944), där en (polsk) jude vid namn Folker beskriver hur snälla och omtänksamma Stalins ryssar var när de införlivade (dåvarande) östra Polen med Sovjetunionen hösten 1939, och sedan skildras hur tyskarna dödade judar en masse men inte i gaskammare utan i elektriska bad varefter liken hissades upp på en jättelik metallplatta som upphettades och förvandlade dem till aska, alltså utan särskilda krematorieugnar. Denna massavlivningsmetod, som är fysikaliskt omöjlig, övergavs emellertid och ersattes av "gaskammare" som dock skildras på det mest motstridande och osannolika sätt av Philip Auerbach, Yankiel Wiermik (i A Year in Treblinka 1942/43, New York 1947), Primo Levi (i 1944 - Se questo e un uomo, Turin, även utgiven 1989 på svenska), Dr Ella Lingens-Reimer, Dr Miklos Nyiszli (i SS Oberstürmfürer Docteur Mengele, publicerad 1951 i Jean Paul Sartres tidskrift Les Temps Modernes. Denne dr Nyiszli, som uppgivits vara ungersk läkare, har trots ivriga efterforskningar aldrig påträffats i sinnevärlden). Vidare Jeanette Wolf (i Sadismus oder Wahnsinn, Greiz 1946), dr Albert Menasch, Zenon Rozanski, Jenny Spritzer, Jules Hofstein, Bruno Baum (i Widerstand in Auschwitz, Potsdam 1948), Benedikt Kautsky (i Teufel und Verdammte), Marc Dvoretzky (i Ghetto à l'Est, Paris 1950). Bara för att nämna några av en månghövdad skara judiska Auschwitzförfattare under åren närmast efter krigsslutet, då dessa slags skräckskildringar var särskilt lukrativa. Det kan tilläggas att av dessa litteratörer tillbringade den tidigare österrikiske socialdemokratiske partifunktionären Benedikt Kautsky nära fyra år i Auschwitz (och han berättar att hans 101-åriga mor dog "naturligt" i Auschwitz, medan Philip Auerbach, som dömdes för "högförräderi", tillbringade två år i Auschwitz - utan att gasas ihjäl! 6. Den amerikanske juristen Stephen Pinter, anställd vid USA:s försvarsdepartement i det ockuperade Västtyskland efter kriget, framhöll i en insändare i den stora amerikanska katolska tidningen Our Sunday Visitor den 16 juni 1959:"Jag var som observatör för USA:s försvarsdepartement 17 månader i Dachau och kan härmed förklara, att det i Dachau inte fanns några gaskammare och inte heller i de andra koncentrationslägren i Tyskland. Det uppgavs, att det skulle ha funnits en gaskammare i Auschwitz - men då detta läger låg i den ryska ockupationszonen kunde vi inte bege oss dit och inspektera förhållandena där, eftersom ryssarna inte tillät oss detta." Det är ett faktum att Auschwitz och de andra tyska koncentrationslägren i Polen, som betecknas som "förintelseläger" eller "dödsläger", aldrig inspekterades i befintligt skick av västallierade eller neutrala länders rättsmedicinska experter och andra tekniska experter under åren närmast efter deras befrielse, eftersom Sovjets och det kommunistiska Polens stalinistiska myndigheter förbjöd sådan inspektion.   Hur legenden om "sex miljoner" skapades? 7. Det är av intresse att se hur propagandan om förintelsen av sex miljoner judar uppkom och framfördes för att framstå redan under pågående krig som en planerad och genomförd fysisk förintelse av judarna i det då tyskkontrollerade Östeuropa härrör från den fyrsidiga underjordiska judiska tidningen Veker redan i februari 1942. Därefter i en annan underjordisk judisk tidning i det tyskockuperade Polen, Miteylungen, i början av april. (Lucy S Dawidowicz: The War against the Jews, 1933-1945, Winston, New York, 1975, s.295 ff) Därifrån spreds sedan dessa obestyrkta uppgifter till sionistiska kretsar och organisationer i Schweiz, Sverige, England och USA samt förstås till judiska Agenturen i (dåvarande brittiska mandatet) Palestina. Den 29 juni publicerades i västpressen, bl a i New York Times, ett nyhetstelegram från UP (United Press): "En talesman från Världsjudiska Kongressen anklagade idag nazisterna för att ha upprättat väldiga slakthus för judarna i Östeuropa..." Sedan omtalar pressen den 22 juli 1942, att president Roosevelt inför 20 000 människor i Madison Square Garden (i New York) sagt att, "nazisterna håller på att utrota judarna men de skall inte lyckas i detta, lika litet som att förslava mänskligheten." Den 23 november 1942 meddelade ett UP-telegram från Jerusalem att, "den hebreiskspråkiga pressen idag rapporterade om massmord på judar i Polen och rapporter som inkommit till Judiska Agenturen bekräftade att systematisk utrotning av den judiska befolkningen genomförs av en speciell tysk 'Förintelsekommmission' i gränsområdena mellan tyska och ryska Polen. Tusentals kastas ständigt i den stora floden och dränks." I New York Times den 13 december 1942 heter det i en nyhetsartikel från New York:"Rabbinen Israel Goldstein förklarade: - Autentiska rapporter meddelar att 2 miljoner judar redan har dödats med alla sataniskt barbariska metoder, och att planer föreligger om total utrotning av alla judar som nazisterna kan lägga vantarna på. Nedslaktandet av en tredjedel av den judiska befolkningen i Hitlers domän och slaktandet av alla (dvs sex miljoner) är en ojämförlig holocaust." Nu stärktes de sionistiska påtryckningarna på de allierades ledare att bekräfta "förintelsen". I pressen den 18 december 1942 meddelades från Washington att den 17 december, "framfördes en gemensam deklaration av medlemmar av de förenade nationerna, där Tysklands bestialiska politik, att kallblodigt förinta judarna, fördömdes". Därmed var de två ledande västallierade demokratierna, USA och Storbritannien, inblandade i förintelsepropagandan, vilket ytterligare underströks i ett nyhetsmeddelande den 20 december 1942, där det hette att, "5 miljoner judar i det tyskockuperade Europa står inför total förintelse" och att massavrättningarna bl a genomfördes med elektrisk avrättning (by means of electrocution) vilket senare övergivits. (Fast i Stefan Szendes 1944 utgivna bok Den siste juden från Polen påstås att just denna mytiska mordmetod användes). Att de ledande sionisterna, som startat denna förintelsepropaganda och drev den så energiskt, skulle utnyttja den för krav på judisk massinvandring till Palestina framgår av flera offentliga uttalanden, bland annat sade Chaim Weizmann, ordförande för Judiska Agenturen i Palestina, i ett offentligt tal i Madison Square Garden i New York den 1 mars 1943:"Demokratier har en klar skyldighet - sedan två miljoner judar redan förintats - att förhandla med Tyskland genom neutrala länder för att få ut judarna från de ockuperade länderna och öppna Palestina för alla som kan nå det judiska hemlandets kuster." 8. Vittnet Klein gör våld på all logik och gör sig skyldig till emotionella skenargument och hysteriska utbrott, när han säger (s.6) följande:"Att sudda ut skillnaden mellan bödeln och offret, att påstå att judarna har hittat på sin egen död, diktat ihop sitt eget försvinnande är i själva verket så absurt att det inte kan göra intryck på andra än de mest okunniga, de som inte har någon aning om de historiska händelserna och inte heller har något intresse av att ta reda på dem." Observera hur Klein utnyttjar det kollektiva begreppet judarna - alltså i bestämd form pluralis som endast kan avse alla judar som folkgrupp eller religiös grupp - på ett i sammanhanget helt falskt sätt. Ingen har påstått att alla judar skulle ha "hittat på sin egen död" eller "diktat ihop sitt eget försvinnande", i varje fall inte Radio Islam och de där åberopade historierevisionisterna i deras kritiska granskning av en historieskrivning av den s k "Förintelsen". I sitt absurda påstående riktar Klein lika grundlösa som fräcka anklagelser mot de som ifrågasätter en viss tvivelaktig historieskrivning som sägs vilja "göra intryck på de mest okunniga, de som inte har en aning om de historiska händelserna och inte heller har något intresse av att ta reda på dem." Detta är sannerligen att bita huvudet av skammen; ty denna kritik drabbar just honom själv och andra ivriga anhängare av förintelsemyten. Som här tidigare påvisats är Klein helt försvuren åt propagandamyten, totalt okunnig om de historiska förloppen i samband med tillkomsten och spridningen av denna propagandamyt och därtill är han uppenbarligen också helt ointresserad av att ta reda på hur det verkligen kan ha förhållit sig. Låt mig klargöra detta:   Den Centrala frågan! - rubbar Kleins tro! 9. Vad saken gäller är att forska och granska om den s k Förintelsen av sex miljoner judar, huvudsakligen dödade i gaskammare är en skäligen sann uppgift, grundad på bevis (eller åtminstone starka indicier), i så fall när, hur, var, av vem ... eller om det här kan vara en myt, en gigantisk propagandalögn, baserad på krigspropagandans rykten och avsiktligt tillverkade konstruktioner och senare - efter det nazistiska Tysklands villkorslösa kapitulation, ett krossat land i ruiner med en prövad och svältande befolkning prisgiven åt de segrande ockupationsmakternas diktat - otillförlitliga vittnesmål, delvis frampressade (av tillfångatagna SS-män och nazistledare) genom psykisk och fysisk tortyr i skenprocesser där de åtalade valde den enda möjliga försvarsstrategin för att kunna rädda sin hals undan den väntande galgen: att skylla ifrån sig på att de bara lydde order och var endast "kuggar i ett stort förintelsemaskineri" (som Eichmann i processen mot honom i Jerusalem 1961). Denna centrala fråga - om "Förintelsen" är sann eller en (lögnaktig) propagandabluff - går vittnet Klein helt förbi med illa dold självbelåtenhet och stor arrogans, eftersom han tar för givet att det här inte alls är fråga om ett skenbarligen mycket tilltrasslat problemkomplex som faktiskt går att reda ut och lösa om man analyserar det bit för bit. För honom är det ett religiöst orubbligt "faktum":" världshistoriens bäst dokumenterade händelse", som han säger. (s.5). Att dessa dokument är skumma, tvivelaktiga, i vissa fall falska och inte håller inför en kritisk granskning bekymrar inte vittnet Klein, eftersom sådan kritisk dokumentationsgranskning bara rubbar hans tro och väcker hans irritation. Han betraktar sådant som missaktning mot den judiska folkgruppen och uttryck för "antisemitism" och "nynazism" - den typiskt totalitära attityden, t ex i det stalinistiska Sovjet där varje kritik - av "folkens store fader" (J V Stalin) och "den ärorika socialismen" m fl stalinistiska klyschor - avfärdades som uttryck för "reaktionära idéer" och "förberedelser för kontrarevolutionär verksamhet" mm vilket förstås var straffbart. 10. Vad saken i andra rummet gäller är att söka utröna varifrån uppgifterna om den s k Förintelsen kommer och vilka som redan under andra världskriget drev denna propagandates (om Förintelsen) mycket energiskt och målmedvetet med vissa bestämda syften. När man förutsättningslöst efterforskar den saken kommer man - föga överraskande - fram till att både sionister och kommunister, av något skilda anledningar, här var inblandade. Främst vissa sionistledda eller rent sionistiska organisationer som WRB (War Refugee Board), OSS (föregångare till amerikanska CIA) och Writers War Board. World Jewish Congress (Världsjudiska kongressen) och den därtill anslutna American Jewish Congress med dess (dåvarande) ordförande rabbinen Stephen Wise, en nära vän till president Roosevelt. Synnerligen aktiv inom WRB var statssekreteraren i finansministeriet under USA:s finansminister juden Henry Morgenthau Jr; han hette Harry Dexter White och ertappades senare som kommunistagent åt Stalins Sovjet. Naturligtvis var även Judiska Agenturen i Palestina under ledning av Chaim Weizmann aktiv i denna förintelsepropaganda. Visst var det övervägande judar som drev denna propaganda och hittade på allt detta, i full visshet om att de skulle bli trodda, eftersom marken var väl förberedd: den anti-antisemitiska skräckpropagandan är tradition bland åtminstone troende judar, den antinazistiska hetspropagandan inleddes redan innan Hitler grep makten och intensifierades år för år för att nå sin kulmen under krigsåren, särskilt i USA bland övervägande judiska publicister, och i krigstid blir rykten om de mest skräckfyllda händelser lätt trodda också av annars sansade och kritiska personer. Till detta kommer att det nazistiska Tyskland förde en mycket deciderad antijudisk politik, att detta nazistiska Tyskland obestridligen tvångsdeporterade judar enbart därför att de var judar och ansåg att de tillhörde ett fiendefolk (Världssionistiska Organisationen hade vid en kongress i Genève i augusti 1939 förklarat Tyskland krig, sionistledaren Chaim Weizmann upprepade denna krigsförklaring i början av september samma år, ledande judiska organisationer i Moskva och London utfärdade liknande krigsförklaringar i det judiska folkets namn hösten 1941 med uppmaningar till alla judar att utföra sabotageaktioner mot tyskarna) och judarna hamnade i ghetton (med judisk självförvaltning under tysk överinsyn) och i alltmer överfyllda koncentrations- och arbetsläger, där många som var ovana tvingades arbeta med ofta tungt kroppsarbete. Så visst kunde lätt rykten om de mest fasansfulla illgärningar under dessa betungande och ofta vedervärdiga förhållanden spridas och även vinna tilltro. Till detta kom även den omständigheten att det i Polen, Ukraina, själva ryssland och även andra östeuropeiska länder rådde starka antisemitiska stämningar i breda folklager, bland annat beroende på att så påfallande många ledande terroristkommissarier och officerare i Stalins hemliga polis NKVD (föregångare till KGB) var judar och att man såg den hatade kommunistiska regimen - under både Lenin och sedan Stalin - som judisk eller "judestyrd", vilket säkert hundratusentals deproterade - liksom kvarvarande - judar fått lida för genom oförskyllt grymma hämndaktioner, ofta pogromer. Men därifrån är steget mycket långt till att tala om en målmedveten planerad genomförd förintelse i kuslig industriell jätteskala när inga faktiska bevis föreligger. Även i denna andra världskrigets förvirring ska man försöka skilja mellan sanning och sagor!   Hur har den sionistiska legenden blivit officiell sanning? Förutsättningarna för att förintelsepropagandisterna skulle kunna få sin tes om "Förintelsen" allmänt - eller åtminstone i vida kretsar - godtagen som officiell "sanning" har varit främst följande: 1. Ett inflammerat tyskhat i Ententens krigspropaganda under första världskriget, då "Kaisern" (kejsar Wilhelm II) blev själva sinnebilden för tysk brutalitet och tyskt skrytsamt övermod som återspeglades hos de stela och arroganta tyska (preussiska) officerarna, medan de tyska undersåtarna tecknades som fäaktigt underdåniga och tjockskalligt brutala. Redan under första världskriget anklagades tyskarna i den engelska propagandan för sataniska grymheter, för att ha huggit armarna av belgiska småflickor, använt flandriska präster som kläppar i kyrkklockorna och kokat tvål av fiendesoldaternas lik. Först 1928 bad den brittiska regeringen offentligt Tyskland om ursäkt för denna lögnpropaganda. (Se den brittiske parlamentsledamoten för labour, Arthur Ponsonbys bok Falsehood in Wartime.) 2. Med nazismens framväxt och Hitlers maktövertagande återupplivades och ökade detta tyskhat hundrafalt i propagandan till nära nog en total demonisering av det som ansågs känneteckna tysken och tyskeriet. - Se t ex den brittiske permanente understatssekreteraren Robert Vansittarts tal och böcker före och under andra världskriget! På grund av nazismens klart manifesterade antisemitiska politik gick, begripligt nog, judiska författare och publicister i spetsen för ett veritabelt korståg i den uppflammande antinazistiska propagandan mot tyskar och Tyskland och sionistiska och judiska organisationer förklarade redan den 24 mars 1933 (då Hitler ännu inte varit vid makten i två månader) krig mot Tyskland i den stora brittiska dagstidningen Daily Express på första sidan: Judea declares war on Germany (se min bok Israels makt i Sverige, s.494). 3. I denna upphettade atmosfär av publicistiskt tyskhat och demonisering av nazismens Tyskland erbjöd det inga nämnvärda hinder för judiska och sionistiska organisationer att göra gällande att nazisterna under andra världskriget var i full färd med att fysiskt förinta judarna, i synnerhet som dessa judiska och sionistiska organisationer hade den rooseveltska administrationens öra, delvis genom infiltration och styrning av viktiga propagandaorgan som WRB (War Refugee Board) och Writers War Board och de ledande massmedierna. 4. Avgörande var emellertid de allierade makternas krav på villkorslös tysk kapitulation (Unconditional surrender), som beslöts vid toppmötet mellan Roosevelt och Churchill i januari 1943 i Casablanca i kombination med de allierade flygstyrkornas bombangrepp på de tyska städerna i en nära nog total förödelse, vartill kom de anstormande sovjetiska truppernas brutala framfart med våldtäkter, plundringar och härjningar. När Tyskland kapitulerade den 5 maj 1945 var landet sönderslaget och befolkningen utarmad och moraliskt svårt knäckt, vilket ytterligare späddes på genom den massiva propaganda som de segrande ockupationsmakterna satte igång med, till stor del ledd av hemvändande tyska judar i amerikanska krigsmaktens tjänst. Nu kommenderades tyskarna att beskåda filmer som uppgavs vara dokumentärfilmer men som var manipulerade trickfilmer av skickliga Hollywoodregissörer som juden Alfred Hitchcock och John Ford om hur fasansfulla de nazistiska koncentrationlägren var (vilket delvis var rätt beroende på de allierades terrorbombningar som förhindrade transporter av livsmedel och medikamenter och slog sönder vattenreservoarerna liksom kommunikationslederna) med suggestivt arrangerade likhögar och utmärglade lägerfångar. Att dess likhögar till stor del bestod av döda tyskar efter de allierades flygbombardemang av Dresden, Hamburg och de andra tyska storstäderna var bara alltför uppenbart för somliga, men förtegs offentligt, då sådan information tolkades som brottslig nazism.   Semantiska bedrägerimetoder 5. Det är mot hela denna bakgrund man måste förstå tillkomsten av segermakternas tribunal i Nürnberg och efterföljande krigsförbrytarprocesser, vilkas avsikt främst var att göra propagandatesen om "Förintelsen" till en lagfäst sanning. Att godta detta blev helt enkelt ett villkor för att tyskarna skulle kunna resa sig ur eländet och den skriande nöden och sedan - efter "det tyska (ekonomiska) undret" - erkännas som en jämbördig nation eller två stater (DDR och Förbundsrepubliken) och kunna accepteras som ett folk. De måste "bara" påta sig en nationell (tysk) skuldbörda för en massförbrytelse ("Förintelsen"), som de naturligtvis måste erkänna, annars misstänkliggjordes de som "gamla nazister" och riskerade att utsättas för handelsbojkotter och ekonomiskt strypas. Och vad sedan tyskarna erkänner ("Förintelsen") i en ond cirkel det måste rimligtvis även erkännas av andra stater, däribland Sverige. Detta är sanningen bakom "världshistoriens bäst dokumenterade händelse" enligt vittnet Kleins ord. Frågan är bara varför man skall envisas med att 45 år efter andra världskrigets slut godta en av kriget dikterad propagandalögn för sanning, när förhållandena så radikalt har förändrats och nazismen för länge sedan är död. För att sedan vidmakthålla föreställningen om "Förintelsen" som något skenbarligen trovärdigt tillgriper de sionistiska förintelsepropagandisterna den semantiska bedrägerimetoden med dubbla tolkningar: 1. Man säger: De tyska koncentrationslägren var 'dödsläger' - och det var de i den meningen att det dog människor där, men inte genom systematiska massmord utan genom naturlig död och genom tyfus och andra svårbemästrade epidemier och sjukdomar i överbelagda läger. 2. Man säger: Giftgasen Cyklon B användes för utrotning och förintelse - javisst, för desinfektion, för att döda löss och skadeinsekter. 3. Man säger: Det förekom systematiskt duschrum för "utrotning" - javisst, som led i en hygienisk operation att ta död på förekommande löss och andra skadeinsekter. 4. Man säger: Det fanns krematorier där de döda gick upp i rök och förvandlades till aska i "Förintelsen" - javisst, det förekom krematorier där de döda "förintades" av hygieniska skäl, vilket är mycket anstötligt för troende judar, eftersom deras tro påbjuder dem att begrava sina döda i jord. Att "brännas upp" är synnerligen förfärligt, eftersom det associerar (hos de troende judarna) till dyrkan av Molok, kananéernas Gud som krävde människooffer i eld. 5. Man säger: De gamla och sjuka och andra icke arbetsföra skildes från dem som genast sattes i arbete - javisst, men det innebar inte att de icke-arbetsföra "gasades ihjäl". Det är med denna metod - att säga en del av sanningen - som man suggererar fram senare påståenden om lögner som skall tas för sanning. Själva kärnfrågan, som talet om "Förintelsen" stupar på, är gaskamrarna: man har inte kunnat förevisa eller rekonstruera en enda autentisk (verklig) gaskammare som skulle ha kunnat fungera på angivet sätt. De duschrum som uppgivits vara kamouflerade gaskammare skulle inte tekniskt ha kunnat fungera med desinfektionsmedlet Cyklon B utan att de föregivna bödlarna och Kapos också genast skulle ha offrats. Detta kan varje initierad tekniker på området giftgaser konstatera. Detta har bekräftats genom Leuchterrapportens slutsatser. Om vittnet Klein, bland, (som han säger) "de viktigaste dokumenten för förintelselägren... som sedan bekräftats hundratusenfalt" kan leta fram ett enda autentiskt dokument om i verkligheten fungerande gaskammare som dygnet runt i flera år kunde avliva hundratusentals, ja miljoner, människor, och om professor Klein kan förevisa ett enda sådant autentiskt dokument och få detta konfirmerat av sakkunnig teknisk expertis, är jag genast beredd att böja mig för fakta och erkänna att "Förintelsen" var genomförbar och offentligt be om ursäkt för att jag i Radio Islam har sagt att: "Förintelsen är en gigantisk propagandabluff." Men så länge Klein med föraktfull nedlåtenhet struntar i att kontrollera fakta i saken och bara pratar om mängder av dokument som bergfast skall bevisa denna föregivna förintelse - alltså fysiska massmord i en planerad och genomförd massförintelse av judar som folk - och inför rätten under avlagd sanningsförsäkran inte kan förete ett enda dokument på de angivna gaskamrarna, så är han mig svaret skyldig och inte trovärdig. Försäkringar och bedyranden håller inte här. Här är det fråga om fakta och hållbara bevis. Stockholm 25/6/90 Ahmed Rami   Nästa sida

Index över Judisk häxprocess i Sverige: