18
JAN BERGMANS METOD KORREKT
Artikel införd i Upsala Nya Tidning 31/1
1990
Uppsalaprofessorn Jan Bergman urskuldade inte
något slags antisemitism under
tryckfrihetsmålet mot Ahmed Rami, skriver
Kaarina Drynjeva, Einar Thomassen, Sigbert Axelsson,
Inger Ljung och Jarl Ulrichesen, alla forskare och
lärare vid Teologiska institutionen i Uppsala i en
replik på Julian Ilickis artikel 16 januari (1990).
"I sitt stort anlagda angrepp på
professor Jan Bergman häromdagen ifrågasatte
sociologen i judaistik Julian Ilicki historieprofessorns
kompetens som vetenskapsman (UNT 16 jan). Bergmans
professur gäller just FRämre Orientens
religioner i historia och nutid, så det vore ju
fatalt för professorn om han inte kände till
elementa i judendomen. Ännu värre om han inte
visste hur man arbetar som akademisk
historiker!
Utgångspunkten för en rad
anklagelser i Judisk Krönika, Expressen, UNT osv mot
Lundaprofessorn Jan Hjärpe och Uppsalakollegan Jan
Bergman är en och densamma, rättegångarna
mot Ahmed Rami inför Stockholms tingsrätt i
höstas.
I tryckfrihetsmålet friades helt
Ramis bok Vad
är Israel? En knapp
tredjedel av åtalspunkterna mot Radio Islam
fälldes för hets mot folkgrupp, 18 av 64. Per
Ahlmark och många sionistiska judar blev
uppenbarligen djupt missnöjda med domarna och hetsar
nu mot Hjärpe och Bergman, försvarets två
sakkunniga. Hur agerade då professorerna i
tingsrätten?
Ahmed Rami levererar batalj med
utgångspunkt från dagens situation på
de ockuperade områdena under Israel. Han
försvarar de ockuperade palestinierna. Vad är
det för slags stat, detta Israel, som uppträder
så barbariskt mot kristna och muslimska
palestinier, frågar sig Rami.
Israel bestämmer sig själv
som en judisk stat. Vad innebär då "judisk"?
Hur kan det komma sig att de israeliska judarna är
så brutala, frågar han sig vidare, och
varför tiger i stort sett all världens judar
inför Israels grymhet eller t o m försvarar
den? Ahmed Rami är själv muslim, en berber
från Marocko, så det är en medveten
muslimsk invandrare som ställer sig detta slags
frågor.
Han menar sig se ett tydligt svar: i
botten på det judiska folkets kultur ligger
religionen, judendomen, vars heliga skrifter,
särskilt de som vi kallar Gamla Testamentet,
åtnjuter respekt även i dagens Israel. I den
aktuella politiska debatten förekommer texter ur
dessa skrifter, texter som legitimerar den av Israel
förda politiken.
Ahmed Rami påstår vidare
att dessa "grymma texter" (Krister Stendahl i
tingsrätten: "inte för söndagsskolan")
fyller en politisk funktion i händerna på de
sionister som är hans ideologiska
huvudmotståndare i både boken och
närradion.
Både Hjärpe och Bergman
vitsordade att Ramis utgångspunkt hade fog för
sig, och att religion kan ha med politik att göra.
Därmed erkände de att Israel drar på sig
såväl politisk som religiös kritik. Det
innebär inte att de urskuldar något slags
antisemitism, tvärtom.
Inför Stockholms tingsrätt
uppträdde Sveriges ende islamolog, Jan Hjärpe,
som sakkunnig beträffande Islams tankevärld, en
insats som motiverades av att den åtalade korrekt
skulle kunna förstås beträffande
språkbruk, intentioner och avsikter. Jan Bergman
uppträdde som sakkunnig beträffande polemikens
arena, kraftfältet judendom - kristendom - Islam i
Västasien.
Båda dessa professorer
karaktäriserade Ahmed Ramis bok, som bygger på
närradioprogram, som en arg stridsskrift främst
mot Israel och sionismen men även mot den judendom
och de judar som stäöder denna brutala stat.
Ibland slår den häftiga polemiken över
och generaliseras till att gälla allt vad judiskt
och judar heter, måste tilläggas. Kraftiga
råsopar utdelas, långt ifrån alltid
klingande rena slag.
Den som läser boken känner
lätt igen en del tankar och begrepp som hör
hemma i en europeisk antisemitisk propaganda, det är
klart. Själva menar undertecknade Uppsalaforskare
att Ahmed Rami genomgående gör upp med sionism
och sionister, energisk antisionist som han är
("antisionist" bildat à la "antinazist",
"antikommunist" etc). Men det finns även exempel
på utfall, där han faktiskt förgriper sig
på judarna som enskilda och som kollektiv.
Därvid gör han sig skyldig till svenska,
antijudiska och antisemitiska uttalanden. Till skillnad
från antisionistiska uttalanden kan antisemitiska
uttryck bestämmas som "hets mot folkgrupp", vilket
beror på vad som i lagens mening är "hets"
respektive "folkgrupp". Detta är domstolens sak, och
sådan hets ursäktas inte av någon. Alla
människor och folk ska respekteras, judar, zigenare,
armenier, palestinier, kurder, eritreaner, sikher,
muslimer och andra.
Egendomligt nog diskuterar Julian
Ilicki knappast alls polemikens innehåll i sitt
UNT-angrepp på Jan Bergman, utan hans fråga
gäller snarare vilken litterär genre Ahmed
Ramis bok tillhör. Ilicki gör i det stycket
gemensam sak med åklagaren och Krister Stendahl, en
av åklagarsidans sakkunniga. Ramis bok skulle ses
inom ramen för en s k religionsdialog. Sådan
bedrivs i sofistikerade, lärda kretsar i Boston
eller i London t ex. Om boken verkligen hörde hemma
i det slags religionsdialog, då vore Ilickis kritik
åtminstone relevant, och då borde Bergman
inför rätten ha redovisat vad Talmud
säger, vad de eftertalmudiska traditionerna
säger om de citerade bibelorden, vad medeltidens
lärde skriver, 1700-talets lärda judar,
1900-talets lärde osv.
Detta skulle Jan Bergman mycket
väl ha kunnat göra, grundlärd som han
är, men det gjorde han inte. Som religionshistoriker
analyserade han istället "de grymma texterna" i det
historiska sammanhang där de hör hemma hos
Ahmed Rami, honom som åtalen gällde. Ingen
filosof, historiker, sociolog, litteraturvetare eller
religionsvetare av facket kan med gott samvete
bestämma Ahmed Ramis bok annat än som en
stridsskrift, en ovanligt hätsk sådan
dessutom. Boken hör inte till religionsdialogens
genre. Hur Krister Stendahl och sedermera Julian Ilicki
kan få denna bok till att vara någonting
annat än en våldsam stridsskrift inom ramen
för samtida politisk debatt om Israel/Palestina
är för oss en gåta.
Den fundamentala historiska eller
sociologiska frågan beträffande Ahmed Ramis
fräna polemik blir denna: används eller
används icke i dagens Israel de bibelord Rami
anför från Gamla Testamentet? Om de
används, sker der då för att legitimera
konfiskeringarna, hussprängningarna,
stängningen av de palestinska universiteten, det
godtyckliga dödande och lemlästande
våldet mot den muslimska och kristna
civilbefolkningen osv?
Domstolen fick besked av Jan Bergman
att detta slags bibelord från Gamla Testamentet
faktiskt används, att vissa judiska, sionistiska
kretsar använder dem just i den politiska debatten,
att de religiösa texterna fungerar ideologiskt till
att ge religiös/gudomlig legitimation åt det
råa våldet.
Man kan tillägga att precis samma
bibelord används av s k kristna sionister för
att legitimera precis samma politik av Israel. Detta
slags bibelbruk förekommer alltså även
på annat än judiskt håll, vilket
Menachem Begin var en mästare i att utnyttja
för sin politik.
Med hjälp av en enda bibeltext
vill vi här försöka illustrera vad
för slags innehåll det rör sig om, och
vilket slags funktion exakt samma text kan få. Den
citeras i två vitt skilda sammanhang om Jerusalem
av Ahmed Rami och om Uppsala av Ulf Ekman i var sin bok.
Var och en må själv bedöma vem som
arbetar intellektuellt hederligt, Jan Bergman som
analyserar en texts funktion i dess faktiska
debattsammanhang, eller Julian Ilicki, som vill utreda
vad seklernas lärde har sagt om dessa ord från
5 Mosebok 6:10-13:
'När nu Herren, din Gud,
låter dig komma in i det land som han med ed har
lovat dina fäder Abraham, Isak och Jakob, att giva
dig - stora vackra städer, som du icke har byggt,
och hus, fulla med allt gott, vilket du icke har fyllt,
och uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut,
vingårdar och olivplanteringar som du icke har
planterat - och när du äter och bliver
mätt, så tag dig till vara för att
förgäta Herren, som har fört dig ut ur
Egyptens land, ur träldomshuset. Herren, din Gud,
skall du frukta, och honom skall du tjäna, och vid
Hans namn skall du svärja" (Ahmed Rami,
Vad
är
Israel?, 1988, sid 46, och Ulf
Ekman Ekonomisk frihet, 1989, sid 37f).
Mycket annat är inte att
göra, vetenskapligt sett, än att använda
Jan Bergmans väl beprövade metod att placera de
debatterade texterna i respektive historiska sammanhang,
om man alls ska förstå hur de där
fungerar. Någon annan metod än denna gamla
hederliga har nog Stockholms tingsrätt inte haft
nytta av från akademiskt håll."
Sigbert Axelsson
Kaarina Drynjeva
Inger Ljung
Einar Thomassen
Jarl Ulrichsen
Nästa
sida
|