HOME

Judisk häxprocess i Sverige
av
Ahmed Rami

 

24

Denna granskning grundar sig på Stockholms Tingsrätts utskrifter av Weibulls vittnesmål som har skrivits i tre delar: Del 1: Akt B8, Aktbil 205, Del 2: Akt B8--4/89, Aktbil 212, Del 3: Akt B8 - 4/89, Aktbil 214

I det följande skall jag bemöta i sak Jörgen Weibulls vittnesmål i rättegången mot mig.

Vittnesförhören - på åklagare Bondestams begäran - med historieprofessorn Jörgen Weibull i rättegången mot mig i Stockholms Tingsrätt visade sig bli mycket avslöjande. Weibull, kallad som historisk expert på "antisemitism", sionism och dithörande frågor, redovisade ytliga och grumliga kunskaper i ämnet och var dessutom partisk (för sionisterna) och propagandistisk i sina ivriga försök att "bevisa" att jag/Radio Islam var "nazistisk" och "antisemit". Weibulls framförande i behandlingen av det förelagda ämnet skulle blankt underkännas vid varje akademiskt forum för exempelvis historiestuderande studenter. Dessutom är Weibull totalt okunnig om Palestinafrågan som utgör Radio Islams ämne och även om antisemitismen som verkar vara en sorts känslomässig och irrationell fixering hos honom.

Weibull uttalade sig om judar, antisemitism och sionism utan att ens försöka ge klara och heltäckande definitioner av dessa begrepp i skilda sammanhang. Och när han av advokaten och åklagaren tillfrågades om definitionerna blev han tveksam och generad och försökte sy ihop "personliga" och propagandistiska definitioner som passar hans angrepp på mig!

Weibull (som är totalt okunnig om konflikten mellan den islamiska världen och den internationella judenheten i Palestinafrågan) försöker föra över diskussionen till den gamla konflikten mellan judendomen och kristendomen där han tror sig vara "expert". Weibull gav i sitt långa inledningsanförande ett referat av judarnas historia och framhöll att de, ända sedan korstågstiden, utsatts för förföljelser och periodiskt för pogromer och "massutrotningar" utan att beröra orsakerna annat än som "uttryck för folkliga fördomar och "antisemitisk hetspropaganda".

Inte heller berörde han att judar under långa perioder levt vid sidan av andra folk som jämlikar, ofta med privilegier (vilket utförligt behandlats av framlidne religionsprofessorn Efraim Briem i dennes bok Antisemitismen genom tiderna (N & K, Sthlm 1940) som utförligt redovisats i Radio Islam, och återgivet: i min bok Vad är Israel?.) Inte heller nämnde Weibull med ett ord att "diasporajudarna" i hundratals år levt i självvald isolering ("judeghetton"), vilket framhållits av förre sionistledaren dr Nahum Goldmann (bl a i hans bok Den judiska paradoxen, Tiden, Sthlm 1978).

Weibull betecknar den kristna antijudaismen (att vara mot judendom som religion) som antisemitism (att vara mot judar som judar), vilket innebär att den kristna trosläran och hela Nya Testamentet är "antisemitiskt" ("semit" är ett kulturellt och lingvistiskt begrepp. Araberna är också semiter. Hebreiska och arabiska är semitiska språk). Weibull bidrar därmed till total begreppsförvirring, eftersom hela urkristendomen är "semitisk", dvs utspelas i den semitiska kulturvärlden. Vad kan man då säga om judendomen som är antikristendom (kristendomen kommer från judendomen)? Är den då antisemitisk? Dessutom hävdade Weibull att den kristna kyrkan förföljde judar som övergått till kristendomen, när motsatsen var förhållandet (med undantag av marranos eller skenkristna judar i inkvisitionens Spanien). Weibull utelämnar även det faktum att Jesus och hans lära utsätts för sarkastiska och bittra angrepp i judendomens Talmud. Jesus är själv jude. De kristna har den judiska bibeln (GT) som en del av sin bibel. Det gäller en ömsesidig "religiös" konflikt och inte rasistisk eller etnisk.

Weibull är okunnig om att det historiskt föreligger en skarp motsättning mellan judendomen och kristendomen; redan i Nya Testamentet omtalas hur denna motsättning mycket dramatiskt började: en judisk förbannelse och förföljelse av Kristus (i evangelierna) som sedan fortsatte med judisk förföljelse av Kristi anhängare (i Apostlagärningarna) som småningom ledde till en kristen antijudaism (bland flera kyrkofäder) och som permanent motsvaras av en judisk kristendomsfientlighet.

Weibull är ofta slarvig med sitt ordval, vilket avslöjar hans orediga tankeförmåga. Han kallar fördrivningen av judarna i Spanien på 1490-talet under Ferdinand och Isabella för "massutrotning" (del I, s. 4). Av en person som använder orden i så vidlyftig betydelse efter eget gottfinnande kan man knappast vänta sig saklighet och sanning, även när han vittnar under ed!

Sedan säger Weibull i anslutning till detta: "Nästa stora uttryck för detsamma, kan man säga, kom i Polen under 1700-talet ....under 1600-talet, förlåt, då också det hela föregicks av en intensiv antijudisk propaganda. Judarna var då väldigt många i Polen, och när då Polen råkade ut för sådana stora olyckor, som bl a svenskarna bidrog till i högsta grad, efter Karl X Gustavs krig, så skedde "Det tredje templets förstörelse", den näst efter "förintelsen" under andra världskriget största utrotning av judar som har skett i historien."

I denna kvantitativa uppskattning av judemord i historien är Weibull uppenbarligen inte överens med de rättrogna talmudiska judarna. I Talmud hävdas nämligen att romarna under kejsar Hadrianus krossade det judiska upproret, under ledning av en viss Bar Kochba, som utropat sig själv till Messias, "mördade fyra miljarder, eller som somliga säger 40 miljoner judar", medan en annan judisk rabbinskrift Midrash Rabbah uppger antalet "judiska martyrer till 800 miljoner", varefter där meddelas att "blodet av de dräpta judarna bildade väldiga sjöar som nådde ända upp till de romerska hästarnas mule och sedan rann ut i havet som färgades rött av judiskt blod på en sträcka av över sju kilometer". Om professor Weibull ifrågasätter dessa uppgifter som historiskt obestyrkta, innebär det att han kommer i konflikt med "den heliga judiska traditionen" den "heliga historien" och sannolikt kommer att stämplas som "antisemit".

De massmord på judar i 1600-talets Polen som Weibull omtalar skall tydligen syfta på det bondeuppror, dvs den polska "intifadan" i dåvarande polska Ukraina som leddes 1648 av hetmanen Bogdan Chelmnietzky och som inte hade något samband med det flera år senare inledda svenska fälttåget under Karl X Gustav i andra delar av det då vidsträckta Polen. Detta ukrainska bondeuppror var en nationell ukrainsk befrielsekamp mot den polska överhögheten som i det ockuperade Ukraina hade infört bl a de speciella privilegier för judarna i Polen, vilka hade introducerats redan år 1264 i 36 artiklar och förblev intakta i Polen ända till 1765. Några pogromer mot judar förekom följaktligen aldrig i Polen med statsledningens - eller överhetens - sanktion under dessa 500 år där judarna hade fastslagna privilegier. Professor Weibull är okunnig om polsk historia - liksom han är okunnig om judarnas historia - som han uttalar sig om.

Weibull satsar inte på akademisk kompetens för att göra karriär, men på att framträda i TV som kräver andra "egenskaper". Och han är tillräckligt intelligent för att veta vad sionisterna uppskattar. Weibull har inte en "akademisk" intelligens men en opportunistisk - sionisterna kan inte hitta bättre "fans"!

Bakgrunden till att judarna i polska Ukraina drabbades av "pogromer", i mitten av 1600-talet, var inte som Weibull säger, någon "intensiv antisemitisk propaganda" utan följande, enligt den fransk-judiske författaren Bernard Lazare i dennes 1899 utgivna bok 1'Antisemitisme:

"I Polen hemsöktes judarna svårt efter att tidigare ha levt väl där, ja alltför väl. De hade blivit förmögna. Rika och mäktiga umgicks de på jämbördig fot med kristna adelsmän. Men tyvärr kunde de inte låta bli att utnyttja sin ledande ställning till att bedriva sitt sedvanliga ocker och hemfalla åt sina gamla laster, framför allt sin girighet efter guld. Behärskade av sina (judiska) talmudister lyckades de aldrig producera något annat än Talmudkommentarer. De var skatteindrivare, sprithandlare, ockrare och värdshusvärdar. De var adelns medhjälpare i att utöva förtryck mot befolkningen och föll naturligtvis offer för frihetsupproret mot den tyranniska ordningen..." (s. 80 i den engelska översättningsutgåvan som finns i svenska bibliotek).

Den kände svenske läkaren och folkbildaren Anton Nyström (1842-1931) omnämner i sin bok Judarne - förr och nu (Sthlm 1919, s.175-t76) den berömde polske historikern prof. 1 Lelewels arbete Polens historia (som utkom i flera band 1829-1836), där denne säger följande:

"Sedan judarna i medeltidens Polen funnit en säker tillflykt, blevo dessa driftiga och sluga människor, som visste att slinka in överallt, särdeles farliga för de infödda och mycket skadliga genom sitt ocker. Vid den småhandel och lilla industri, som de drevo, togo de ofta sin tillflykt till knep och bedrägeri... De blanda sig ej med de kristna genom äktenskap eller andra familjeband, de hysa en oövervinnelig motvilja för åkerbruk och krigstjänst och utmärkas av seder och bruk som de kristna finna smutsiga och frånstötande. De ha kallat Polen sitt jordiska paradis, och i verkligheten bevisa deras exempellösa tilltagande i antal, att det måste ha gått dem väl där."

Utan att ge ens en antydan om denna bakgrund blir självfallet Weibulls framställning skev och falsk. Enligt Weibull är judarna här -liksom alltid - uteslutande oskyldiga offer för (övervägande den kristna) omvärldens fördomsfulla främlingshat och "antisemitiska" hets - och lögnpropaganda (vilket är helt i överensstämmelse med den ultranationalistiska/sionistiska judiska historieskrivningen och tolkningen), medan det verkliga förhållandet är - under tillspetsade krisförhållanden som t ex i Palestina idag - en ömsesidig misstro som hos omvärlden växer till ursinne mot de judiska missbruken av deras privilegierade ställning och då urladdas i folkrevolter "intifada" som kallas "pogromer" där judarna, moraliskt sett, inte kan undandra sig medansvarighet. Ingen rök utan eld. I konflikten, mellan judarna och de kristna, är det vanligen judarna som anlagt elden genom sin ofta gränslösa arrogans, som inte är medfödd utan en frukt av judendomens trosföreställning om judarna som Herrens utvalda egendomsfolk förmer än andra folk. Kritik mot detta är kritik mot en kultur, mot en lära, mot en religion, mot en politik och inte mot en "ras" eller en folkgrupp. I fallet Rushdie har Västvärlden sett denna skillnad mellan systemkritik och personkritik.

När Weibull totalt ignorerar detta (som ständigt upprepats i Radio Islam och återgivits i mina böcker Vad är Israel?, Israels makt i Sverige och Ett liv för frihet ) så ger han en falsk verklighetsbeskrivning. Weibulls "vittnesmål" utgör en ideologisk och politisk "plädering" för sionism och mot sionismens kritiker. Att utelämna relevanta fakta är en dödssynd för en seriös historiker. Weibull uppträdde som en propagandistisk klumpig "ideolog" och inte som en opartisk historiker!

Weibull gör sig också skyldig till motsägelsefull tankegröt, när han skall försöka förklara hur judarna i 1800-talets Europa började assimileras samtidigt som de - under intryck av nationalitetsrörelserna -grundade (den politiska) sionismen. Enligt Weibull blev judarna å ena sidan assimilerade som de omgivande folken, men å andra sidan "riskerade de assimilering" och blev därför judiska nationalister som "måste ha ett hemland", vilket särskilt gällde de troende judarna. Lösningen är alltså att en tredje part - palestinierna - skall betala notan genom att förlora sitt eget land till förmån för de europeiska judarnas "assimilerings" problem. Sionismen är inte född i Palestina, men i Europa. Därför är det intressant för Radio Islam att belysa hur denna rasistiska sionismen har framkallats och utvecklats innan den direkt drabbade muslimerna och de kristna i Palestina.

Om assimilering i Europa var något ont och påtvingat för judarna, framgår inte av Weibulls utlåtanden - men han ger en antydan åt det hållet med sitt tal om att assimileringen var en "risk", i varje fall för "de troende judarna". Weibull lämnar oss i ovisshet om de som är för judarnas assimilering - och därmed utsatte de troende judarna för en "risk", något hotfullt - är "antisemiter".

En sak är dock värd att notera: Weibull säger att det var de troende judarna som särskilt drev fram sionismen och därmed erkänner han själv att det åtminstone från början finns ett nära samband mellan judendomen ("de troende judarna") och (den politiska) sionismen (vilket Weibull i andra sammanhang förnekar). Radio Islam har konsekvent hävdat detta nära samband: Utan judendomen ingen sionism. Det heter också officiellt "den judiska staten Israel". Själva namnet Israel är bibliskt symbolmättat ( 1 Mos. 32:28), och alla de representativa judiska organisationerna och judiska församlingar i Israel och i hela världen stöder den judiska staten Israel. Den andra av åklagarens vittnen, Krister Stendahl, säger att 95% av alla judar är sionister. Vid den judiska statens utropande avgavs en proklamation om judarnas bibliska rätt till landet. Varenda judisk premiärminister i staten Israel från David Ben-Gurion till Yitzhak Shamir har också åberopat sin stat på bibeln. Alla judar i världen har automatiskt rätt till medborgarskap i Israel, medan icke-judiska palestinska flyktingar - hela världen (över två miljoner) vägras rätten att återvända till sitt land.

När Weibull redogör för sionismens krav på Palestina som "det judiska hemlandet", uttrycker han sig hafsigt och ger en suddig och skev bild av händelserna. Weibull talar om den första världssionistiska kongressen - och säger "Basel-kongressen" ( 1897) och "önskemålet om en judestat, en egen stat" och tillägger: "Och man dividerade ganska länge om var den skulle ligga, Madagaskar var på tal och Uganda var på tal, men trots allt så var naturligtvis landet kring det gamla Jerusalem det som framför allt tilltalade, och i och med 1900-talets början så fick man mer eller mindre ett löfte, man utvandrade litet, det kom den ena utvandringsvågen efter den andra och detta uttryckte sig i "sionismen"..."

Detta infantila språk avslöjar inte bara professor Weibulls grumliga kunskaper i ämnet och en beskäftigt inställsam iver att docera för auditoriet, ungefär på småbarnsnivå, utan han utelämnar också en mängd relevanta fakta. Vilka - "man" - "dividerade" om var det judiska landet skulle ligga? Varför "var det trots allt landet kring Jerusalem som framför allt tilltalade" sionisterna? Och vilka sionister var särskilt ivriga att ta just det landet i besittning? Och vilka kunde utfärda " ett löfte" at ge judarna detta land "kring det gamla Jerusalem"? Frågor som Weibull inte kan - eller inte vill - besvara och som är viktiga att besvara, eftersom sionismen och sionisternas erövring av Palestina - "landet kring det gamla Jerusalem" - faktiskt inte var någon automatiskt självgenererande process utan en politisk viljeyttring som avslöjar mycket om hur inflytelserika och mäktiga judarna redan då var i olika länder, i alla de dåtida stormakterna, och just detta söker Weibull dölja.

Varför ska England - som inte ägde och som inte heller kontrollerade Palestina ( 1917) - lova palestiniernas land till alla judar i världen (till Lord Rothschild!) som inte har rätt till detta land?

Svaren på dessa frågor (som redovisats i Radio Islam i flera program och i mina böcker) är

* Den judiska kolonialistiska vågen var en del av den europeiska kolonialistiska strömmen som då invaderade Tredje världen.

* De östeuropeiska judarna (askenaserna, och majoriteten av dem är kazarer som konverterat till judendomen), som var i majoritet, vid sionistkongressen yrkade mycket bestämt på att endast Palestina kunde komma i fråga som landområde för en judisk stat i kolonialistiska syften.

* Theodor Herzl, världssionistiska organisationens ordförande, önskade hålla dörrama öppna för alternativa lösningar och erhöll ett anbud från Storbritannien om Uganda och från Frankrike om Madagaskar, vilka då var en brittisk respektive fransk koloni. Men också Herzl var helt inställd på Palestina - trots att han fick veta att landet redan var befolkat av palestinierna. Sionisterna ville ha bl a sin "del" av den Europeiska kolonialistiska vågen i slutet av 1800-talet. Och judendomen ger dem en ideologisk "legitimitet".

* Sionistema krävde Palestina, eftersom det i judendomens Bibel står att deras Gud har utlovat dem detta land och därvarande folk skall förslavas eller förintas (se 5 Mos. kapitel 7).

* Med "löftet" att skänka bort Palestina till judarna (sionisterna) menar Weibull förmodligen den s k Balfouldeklarationen, där Storbritanniens utrikesminister Arthur Balfour i november 1917 i ett brev till Lord Rothschild som sionisternas representant lovar att judarna (sionisterna) skall få Palestina som deras "nationalhem", varvid dock uttryckligen sägs att den därvarande befolkningens legitima intressen in-te far åsidosättas eller kränkas.

* Det hör till saken att Palestinas befolkning (Ugandas eller Madagaskars om de hade blivit offer) aldrig tillfrågades eller ens underrättades om denna Balfouldeklaration. Dessutom förfogade

Storbritannien vid detta tillfälle inte över Palestina, som då tillhörde det islamiska ottomanska riket och alltså lydde under Turkiet, som emellertid - under första världskriget - var i krig med Storbritannien. Alltså ren kohandel - med banditmetoder - mellan judiska ledare och Storbritannien om palestiniernas land.

* Orsaken till att Storbritanniens regering i november 1917 var så tillmötesgående mot sionisternas skandalöst fräcka och extraordinära krav, på att besitta Palestina, var att Ententen (5torbritannien och Frankrike) i det ännu pågående första världskriget befann sig i allvarliga svårigheter efter det att bolsjevikerna gripit makten i Ryssland och hade för avsikt att låta det nya Ryssland (Sovjetunionen) lämna alliansen med Ententen och ingå fred med den tidigare gemensamma fienden Tyskland. Därmed skulle Tyskland inte längre vara invecklat i ett betungande tvåfrontskrig (i både öster mot Ryssland och i väster mot Frankrike/England/Ententen) och kunna överföra trupper till västfronten. Krigsviljan hade märkbart avtagit i Ententens arméer, myterier hade förekommit, och därför måste ententen försöka få in USA i kriget med friska trupper - och just här kommer Balfouldeklarationen in i bilden: om England kunde lova judarna Palestina i en högtidlig deklaration, skulle de tidigare protyska judarna i USA (som har en mycket stor makt i USA) satsa på Ententen och förmå president Wilson i Vita Huset att finna en lämplig förevändning att låta USA gå in i kriget på ententens sida. Vilket också skedde. England visste alltså redan då vem det är som har makten över supermakten USA och vem som bestämmer över USAa president.

När Weibull fullständigt ignorerar dessa för sionismens genombrott relevanta historiska omständigheter, förtränger och förfalskar han historien.

Och när Weibull sedan skall definiera sionism, gör han sig skyldig till samma ohederliga och godtyckliga subjektivitet och förfalskar verkligheten genom en endimensionell förträngning. "Sionismen", förkunnar han, "det är strävan efter ett hemland." (s. 6 Del I) Är inte judarnas hemländer där de bor? Är inte, t ex, judarna i Sverige svenska medborgare? Behöver kristna i Sverige ha ett speciellt hemland bara för kristna? Weibull är här med sin definition en typisk antisemit som menar att Sverige inte är de svenska judarnas hemland. Kan någon bli klok på vad denne professor här menar? Även om han hade sagt att sionism är en kolonialistisk strävan hos vissa judar efter att söka och finna för att slutligen erövra ett visst land (Palestina) som en "judisk stat", så hade denna betydligt mer konkret angivna definition varit ofullständig, eftersom sionismen ju inte har upphört sedan de sionistiska judarna lagt beslag på Palestina och där upprättat sin judiska stat Israel. Den korrekta definitionen på sionism lyder:

Sionismen är en världsomfattande nationaljudisk mobilisering för erövring av det i judendomen utlovade landet som skall konsolideras som judisk stat Israel och understödjas med alla lämpliga medel av alla judar, israeliska lika väl som "diasporajudarna" (dvs judar i alla världens länder). Alltså strävan efter ett sionistiskt världsherravälde med Israel som Centrum. Alla sionister vill ju inte flytta till Israel! De vill både vara medborgare i länderna där de bor och samtidigt en del av Israel! Sionismen och judendomen betraktar alla judar utanför Palestina - även de nyss till judendomen konverterade - som israeler som lever i exil och att de bör utöva sin judiska religionsplikt att "återvända" till Palestina!

I Radio Islam har denna definition kunnat bestyrkas med ett rlertal relevanta citat från uttalanden av ledande sionister, alltifrån Theodor Herzl till staten Israels premiärministrar. Men professor Weibull är -eller låtsas vare - helt okunnig om detta utan mumlar endast något torftigt och missvisande om "att sionism är strävan efter ett hemland." Förresten - ett "hemland" på vilkas bekostnad? Var Palestina kanske ett folktomt land som all världens (sionistiska) judar bara fritt kunde promenera in i och utan vidare ta hand om? (Samma fråga gäller Uganda, Madagaskar eller Argentina om judarna hade "valt" dem). Och hur är det med det stora flertalet judar som aldrig brytt sig om att invadera Palestina för att bli judiska "bosättare" i Israel (och på den ännu palestinska Västbanken), saknar dessa judar "hemland"? Weibull struntar i dessa frågor, eftersom han är ute för att lägga dimridåer, inte för att klargöra! Det just aktuella syftet är att tysta Radio Islam och spärra in mig i fängelset! Sionisterna tål inte att bli emotsagda i debatten, då ropar de bara på polisen!

Weibull tillfogar sedan överraskande generöst:

"Sionismen kan naturligtvis fritt diskuteras. Det är ganska självklart att i en politisk fråga (få fråga) om judarna skall ha sitt land, vilka gränser det skall ha, hur det skall styras osv, det är sionism, men ... och att vara antisionist - det är ju flera judar - och därför kan man inte, skall man inte och bör inte förväxla antisionism och sionism med antisemitism och semitism." Det är alltså enligt Weibull tillåtet - inom den fria diskussionens ram - att både kritiskt granska sionismen och dess rötter i historien och att ifrågasätta den judiska sioniststaten Israels existensberättigande; det är ju inte "antisemitism" utan legitim "antisionism" (som måste skiljas från "antisemitism"). Därmed har professor Weibull gett sitt nådiga godkännande rätt att inta ståndpunkten att upprättandet av den judiska staten Israel 1948 (den heter "judisk" stat och inte "sionist" stat är en mot folkrätten stridande inkräktar- och ockupationsstat på det palestinska folkets bekostnad. Dessutom - om sionismen fritt far diskuteras - måste Weibull även ge sin sanktion åt Radio Islams rätt att kartlägga sionismens omfattning och styrka liksom det sionistiska Israels rötter i judendomen, vilket just är vad Radio Islam har ägnat sig åt. Gamla Testamentet, den judiska bibeln, används som en gudomlig lagfart för att röva Palestina!

Weibull försäkrade som vittne i Tingsrätten att han är "vetenskapsman" och endast uttalar sig om vad han vet, inte vad han tror eller tycker (s. 25, del II) - men detta hindrar honom inte från att just tycka: "Och där tycker jag nog att här finns väldigt många exempel i dessa skrifter, i detta anklagelsematerial, där man använt ordet 'sionist' och 'sionism' och 'antisionist' istället för 'antisemitism'. Och i flertalet fall är det så att man använder orden 'sionister' och 'sionism' synonymt med judarna eller semiterna... och det gör att man får se upp i hög grad med det, det fanns många exempel..." Ar det så intressant för domstolen vad Weibull tycker? Här ersätter tron vetandet ...

Weibull som inte hört Radio Islams sändningar (han bor i Göteborg) och uppenbarligen inte heller läst programurvalen i mina böcker Vad är Israel?, Israels makt i Sverige och Ett liv för frihet utan endast läst aktmaterialet med citat ur några icke representativa Radio Islams program, mestadels lösryckta ur sitt sammanhang, säger t ex medan han bläddrar i aktmaterialet, att det är "ett totalt felaktigt uttryck" att - som Radio Islam - se ett ofta förekommande nära samband mellan judendom och sionism. (S. 7, del 1) Men därvid glömmer professor Weibull hastigt och lustigt att han tidigare påpekat att det var de troende judarna som gick i bräschen för sionismen och yrkade på att judarna skulle ha Palestina ("landet kring det gamla Jerusalem") som sitt (judiska) hemland, vilket ju är från Weibull ett medgivande att judendomen och sionismen hör ihop. Weibull underkänner alltså här sin tidigare i rätten deklarerade uppfattning som uttryck för "något totalt felaktigt". TV-stjärnan och inte historikern Weibull känner tydligen inte till vad sionistledaren Theodor Herzl förklarade i sitt programtal vid den första världssionistiska kongressen i Basel 1897, där Herzl sade: "Sionismen har åter förenat det judiska folkets slingrande lemmar och möjliggjort hemkomsten till judendomen redan före återkomsten till judarnas land." (kursiverat i Max Brods uppsats Zionismen i boken Judarna, redigerad av Marcus Ehrenpreis och Alfred Jensen, Norstedts Förlag, Sthlm 1920, s. 275). Ett mer auktoritativt uttalande än detta av världssionismens f6rste ordförande Theodor Herzl att sionismen hör samman med judendomen kan knappast ges - men för den okunnige Weibull är detta "totalt felaktigt" ena gången, medan det en annan gång sägs finnas skäl för just detta. Detta efter åklagarens behov av politiska beställda argument!

Sedan förkunnar professor Weibull magistralt: "Strävan efter världsherravälde är absolut ingen sionistisk tanke, vilket jag bestrider att det är." Ännu ett från åklagaren beställt argument och ett exempel på professor Weibulls halsbrytande logik. Har han aldrig lärt sig - eller själv insett - att två negationer i samma mening upphäver varandra? Han säger alltså, att han bestrider tanken att sionismen inte eftersträvar världsherravälde, vilket betyder att han samtycker med tanken att sionismen eftersträvar världsherravälde. Fast han menar uppenbarligen det rakt motsatta.

Att sionismen inte bara hade världsherraväldet i sin "religiösa" planritning (se den judiska bibeln GT, Jesaja 60: Sions kommande härlighet) utan tidigt aktivt utövade - genom politisk utpressning - sin världsomfattande makt som framgår klart av ett uttalande av sionistledaren Chaim Weizmann till de brittiska mandatmyndigheterna i Palestina 1920: "Vi (alltså judarna) kommer, med eller utan er vilja, att besätta Palestina. Ni kan påskynda eller fördröja det, men det är bättre för er att hjälpa oss, ty annars kommer vår makt att förvandlas till en världsomstörtande makt." (Judische Rundschau, nr 4, 1920). Självfallet har Weibull fel i att sionismen inte eftersträvar världsherravälde i betydelsen ett världsomfattande inflytande för att få världens ledande makter att tillmötesgå sionistiska krav och önskemål. Sionismens grundläggande politiska strävanden och mål skisseras redan av den judiske profeten, i den judiska bibeln GT, Jesaja i 60:e kapitlet med rubriken Sions komman- de härlighet, där det i vers 12 heter:

"Ty det folk eller rike, som ej vill tjäna dig skall förgås; ja, sådana folk skola i grund förgöras."

Denna tanke att det utvalda folket skall behärska andra folk och riken, som ständigt återkommer i den judiska bibeln (GT), i synnerhet i judendomens Torah (de fem Moseböckerna, se t ex 5 Mos, 7:16), är kännetecknande för judendomen och återfinns i sionismen, vilket bl a framgår av Israels ytterst arroganta politik dels mot palestinierna, dels mot FN och världsopinionen, bl a genom Israels konstanta vägran att förhandla med palestinierna och Israels ständiga militära kränkningar av andra staters territorier, främst grannlandet Libanon - i full visshet om att Israel genom sina starka agentorganisationer ("judiska lobbygrupper") kan styra supermakten USA efter sin vilja. Allt detta har ingående redovisats i flera av Radio Islams sändningar (och återgivna i mina böcker Vad är Israel?, Israels makt i Sverige och i min självbiografi Ett liv för frihet) - men Jörgen Weibull ignorerar detta totalt och låtsas som om denna verklighet inte existerar!

Weibull förklarar sedan att det är "vetenskapligt ovedersägligen bevisat" att Sions Vises Protokoll "är en förfalskning" - men han underlåter nogsamt att bemöta seriöst den presentation med en ingående diskussion om detta ämne som gjorts i Radio Islam och som återgivits i min bok Israels makt i Sverige på sidorna 96-110, under rubriken "Israels politik bekräftar Sions Vises Protokoll" och som jag här far hänvisa till. Den omoraliska "machiavellismen" och konspiratoriska strategi och "politik" som GT och Talmud innehåller är mycket värre än vad som står i Sions Vises Protokoll. Det som Radio Islam har försökt göra är att jämföra Israels och sionismens "politik" med Sions Vises Protokoll.

Professor Weibull lever i den sionistiska propagandistiska vanföreställningen (som uppenbarligen är baserad på sin egen djupa okunnighet om judendomen och dess viktigare skrifter) att tal om judarnas strävan efter världsdominans skulle ha sin grund i den förment förfalskade Sions Vises Protokoll. Weibull säger: "Varje gång man har drivit tanken på judarnas strävan efter världsherravälde, judarnas politik, så har väl alltid refererats tillbaks till Sions Vises Protokoll som om det vore ett aktstycke värt att ta vara på." (S. 9 del 1) I verkligheten så behöver man inte leta i SVP efter Israels och sionisternas politik.

Israel visar - i sina handlingar som ockupant i Palestina - tydligt judendomens riktiga ansikte. Sanningen är ju dessutom att trosföreställningen om ett judiskt världsherravälde ofta förekommer i judendomens mest heliga skrift, Torah (2 Mos, 19:5; 23: 27-29; 5 Mos, 7: 16-24; 11: 22-25; 20: 10-18; 28: 12-13). Hos de judiska skriftprofeterna återkommer samma tema ofta, t ex hos Jesaja 60:10-17 och Daniel 7: 27. I (judiska) Talmud och särskilt i (judiska) Kabbalan möter vi samma föreställningar om ett judiskt världsherravälde, t ex i Zohar, där det heter att "Israel segrar över alla världens folk..." (citat från den till kristendomen konverterade juden Drach i dennes bok De 1'Harmonie entre 1'Eglise et la Synagogue, s, 167, där denne citerar från Talmuds Aboda-Zara, folio 13 verso och folio 29 recto samt Baba Kamma, folio 29 verso. Drach tillfogar: "Vi skulle kunna mångfaldiga dessa citat i näre nog det oändliga."). Det är inte några skrifter som hjälper oss att förstå Israel. Det är Israels politik som illustrerar alla hittills kända "machiavelliska" ideologier och skrifter. Israels ockupation av Palestina (och den organiserade sionistiska världsjudendomen till stöd för denna ockupation) utgör idag ett gigantiskt kriminellt laboratorium där alla sorters moraliskt och folkrättsligt kriminella ideologier och teorier tillämpas! Det enda som hela tiden har varit intressant med Sions Vises Protokoll är att det stämmer med judendomens, sionismens och Israels politik och strategi. Annars skulle denna skrift redan ha försvunnit i glömskan.

Tanken på ett judiskt världsherravälde är ursprungligen judisk, inte Sions Vises Protokolls och inte något ondskefullt eller lögnaktigt påhitt av "antisemiter". Detta borde "historieprofessorn" Jörgen Weibull väl känna till eller åtminstone inhämta kännedom om innan han framträder inför rätta som "historiskt sakkunnig expert" på ämnet judar, judendom, sionism och antisemitism. Med sin bottenlösa okunnighet i ämnet avslöjar han här endast sin inkompetens. Professor Weibull som sakkunnig histodsk expert inför Stockholms Tingsrätt är inte bara inkompetent i ämnet, han är också infam, när han tillgriper på sionistisk beställning den intellektuellt och moraliskt komprometterande propagandatricket guilt by association (skyldig genom samröre) genom att med citat från två nazistiska källor (Hitlers Mein Kampf och Julius Streichers tidskrift Der Stärmer) påvisa "överensstämmande" åsikter med några uttalanden i Radio Islam, varpå professor Weibull vips skyndar sig 6am och förkunnar att han har "bevisat" att jag/Radio Islam är "nazist" och samma sorts "antisemit" som nazisterna (Hitler, Streicher m fl onda män). Med denna typ av "bevisföring" skulle man kunna "bevisa" att så gott som alla - i ett eller annat avseende - är "nazister" (underförstått också "nazistiska antisemiter").

Hitler beslöt att bygga motorvägar (Autobahn) i Tyskland: -följaktligen är de som beslutat bygga och deltagit i byggena av motorvägar i Sverige (liksom i andra länder) "nazister", de har ju gjort detsamma som nazisterna (tidigare) gjorde.

Hitler beslöt att en billig och ändamålsenlig bil för gemene man skulle massproduceras, en folkbil (Volkswagen, som ännu produceras) -följaktligen är alla som beslutat och deltagit i byggandet av billigare småbilar och som också äger och kör sådana bilar "nazister", det är ju alldeles uppenbart enligt professor Weibulls logik.

I Hitlers nazistiska Tyskland infördes som första land i världen ett särskilt miljövårdsdepartement med avsikt att vårda naturen och hålla miljön ren från skadliga gifter och andra föroreningar - följaktligen är alla miljövårdare fötstås "nazister" och inte bara Miljöpartiet utan alla de övriga partierna som vill satsa på miljövårdande insatser är naturligtvis "nazistiska" enligt den Weibullska logiken.

Och Hitler och de andra nazistledarna hade den uppfattningen att teknisk utveckling är viktig för att både framställa effektivare vapen och för att kunna höja den allmänna levnadsstandarden: - följaktligen är alla som tycker detsamma - och det gör de flesta "nazister"...

Det är, för varje normalt tänkande människa, uppenbart att exempelvis två personer kan ha samma uppfattningar och åsikter om vissa företeelser utan att de därför är identiska och delaktiga i eller ansvariga för varandras åsikter i andra frågor eller gärningar. Det är också lika uppenbart, att om Hitler och nazisterna hade vissa uppfattningar och åsikter som delas av ett stort antal personer, så är därmed inte sagt att alla - eller bara några av - dessa människor är "nazister°.

Om man så övergår till Hitlers och andra nazisters inställning till judar, judendomen och sionismen, så var ju den klart antisemitisk i rasistisk mening enligt samma grundmönster som den bibliska judendomen hos Moses, Esra och Nehemja är utlänningsfientligt rasistisk (se 5 Mos, 7:1-4; Esra 9: 12; 10:2-3, 10-12; Nehemja 13:3, 25, 29-30). Det grundläggande draget i den (rasistiska) nazistiska antisemitismen (judefientligheten) är att judar skall skiljas bort från tyskar. På motsvarande sätt är det grundläggande draget i judendomen att utlänningar (icke-judadgojer) skall skiljas bort från judar. Rasismen är detsamma i nazismen och judendomen, viket är mycket iögonfallande också har påpekats av många; i Radio Islam har detta ofta uppmärksammats. Men för professor Weibull är detta tydligen helt obekant - han nämner det i varje fall inte i sin framställning i Stockholms Tingsrätt. Rasismen, apartheid, folkmord och ockupation måste fördömas och förkastas var än den kommer ifrån, även från judendomen och sionismen. Varför skall man hylla den judiska rasismen och fördöma den nazistiska? Varför skall man kriminalisera vissa rasister och hylla vissa andra? Den värsta rasism, som tillämpas idag, är den judiska sionistiska rasismen i Palestina och i hela världen mot palestinierna och mot muslimerna.

Nu bör man dock göra klart för sig att judendomen kom långt före nazismen, även om man vill räkna nazismens antisemitiska rötter tillbaka till de tidiga kyrkofäderna (t ex Origines eller senare Augustinus och Thomas ab Aquino) eller till Luther ( i dennes skrift Judarna och deras lögner). Det är alltså nazismen som i sin rasistiska antisemitism kan ha inspirerats av den långt äldre judendomens rasistiska utlänningshat, inte tvärtom (vilket ju skulle vara kronologiskt orimligt. Weibull påstår t o m att Karl Marx har inspirerats av Hitler genom att påstå, i sitt vittnesmål, att de åtalade citaten av Marx är inspirerade av Hitlers bok, utan kanske att veta att citaten är från Marx. I så fall visar det bara att Weibull inte brydde sig om att sätta citaten i sina sammanhang, om han var någon sanningssökare!). Rasism och främlingshat som uttryck i den nazistiska ideologin, och i den europeiska judiska kristna kulturen genom tiderna, har alltså sitt ursprung i judendomen, inte i den långt senare framkomna nazismen, vilket är viktigt att noga notera, när man vänder sig mot varje form av rasism och främlings - eller folkhat. Roger Garaudy skrev i sin bok "L'affaire Israel" att Hitler bara hade härmat sina offer.

Men inte nog med detta: nazismen blev en kortvarig epok i Tyskland och Europa, den led tack och lov ett definitivt nederlag i andra världskriget genom °villkorslös kapitulation" och ställdes inför rätta (segermakternas Nürnbergprocess) som brottslig och år sedan 45 år definitivt borta som ideologisk och politisk maktfaktor, medan judendomen och (de av judendomen inspirerade och samhörande) sionismen i hög grad fortlever och dessutom har stärkt sin ställning ideologiskt och politiskt och militärt med tillkomsten av den judiska staten Israel 1948, genom att barbariskt ockupera Palestina och fördriva halva det palestinska folket tre år bara efter andra världskrigets slut och nazismens fall. Alltså, nazismen är död som maktfaktor eller som stat, men sionismen fortlever som "judisk nazism" (enligt professorn och medborganättskämpen Israel Shahak), främst gentemot palestinierna i den judiska staten Israel i Palestina (liksom den tyska nazismen i andra världskrigets Europa). Samma rasistiska förtryck som nazisterna utövade mot judarna i Tyskland och i de ockuperade länderna i Europa utövar sionisterna idag mot palestinierna i 4S år - och sionisterna har dessutom berövat palestinierna deras land och vägrar att förhandla med palestinierna om den minsta eftergift. Den norske ambassadören i Israel har nyligen jämfört den judiska ockupationen i Palestina med den nazistiska ockupationen i Norge för att konstatera att den judiska ockupationen är mycket värre!

Att sionismen - och staten Israel - verkligen är rasistiskt grundad i praktiken (inte i Sions Vises Protokoll) framgår bl a av tre framstående judats vittnesutsagor:

1. Framlidna prof. Hannah Arendt säger i sin bok Eichmann in Jerusalem (översatt till svenska med titeln Den banala ondskan), att hon som reporter vid Eichmannprocessen 1960 frapperades av att åklagaren och de talrika judiska vittnena inte gjorde några invändningar mot de beryktade (nazistiska) judelagarna i (det nazisiska) Tyskland av 1935, där det uttryckligen stadgades att äktenskap - liksom kulturella och sociala förbindelser - förbjöds mellan tyskar och judar. (s. 31 i den tyska upplagan). Judendomen förbjuder också alla äktenskap mellan judar och icke-judar. Sionismen och judendomen betraktar blandning och assimilering som ett hot!

2. Presidenten för den tyska sionistorganisationen, Georg Kareski, förklarade den 23 december 1935 i den nationalsocialistiska tidningen Der Angriff, att "Nürnbergklagarna av den 15 september 1935 förefaller mig helt överensstämma med vad som ligger i de båda folkens (judarnas och tyskarnas) riktning för att utveckla var sitt nationella liv... Upphävandet av den tidigare upplösningsprocessen i många judiska kretsar som lett till blandäktenskap måste från judisk ståndpunkt reservationslöst välkomnas." (Prof Klaus J Herrmann: Das dritte Reich und die deutsch-judischen Organisation, Sir George Williams University, Montreal, s, 9 f).

3. Nahum Goldmann (som är så uppskattad i Sverige) säger i sin bok Zwischen zwei Völkern (s. 35): "Genom en tillbakagång i födelsetalen och blandade äktenskap skulle även utan Hitlerjudefrågan radikalt ha lösts av sig självt." Och vid världssionistiska kongressens möte 1960 förklarade han (som i många år var ordförande för både Världssionistiska Organisationen och Världsjudiska kongressen), att "assimilering är ett större hot mot judarnas överlevnad än Förintelsen någonsin var."

Det råder alltså inte minsta tvivel om att rasismen är lika grundläggande i (den på judendomen grundade) sionismen som i nazismen - och talrika exempel på detta har också getts i Radio Islam, och i mina böcker baserade på autentiska källor. (Se bl a mina analyser, i sex kapitel, "Sionism, rasism och nazism", i min bok "Vad är Israel?" sid. 240-279, samt FNs beslut 3379 av den 10 november 1975 om att sionismen är en form av rasism).

Till detta kommer sedan den intressanta omständigheten att den moderna (politiska) sionismen växte fram - i Östeuropa liksom i Centraleuropa, hos Pinsker i Ryssland likaväl som hos Theodor Herzl i Frankrike och Österrike - som en judisk politisk ideologisk produkt och rörelse och som en reaktion på den samtida antisemitismen och senare skulle tillta i styrka som en reaktion på den nazistiska antisemitismen. Herzl, världssionismens förste ordförande, välkomnade f ö antisemiterna som sionisternas medhjälpare. Rasismen växer mest - i en ond cirkel -mot andra rasismer. Sedan dess har sionisterna alltid sökt väcka en slumrande antisemitism till liv, eftersom en verklig eller inbillad antisemitism utgör ett viktigt hot för att judarna skall hålla samman och inte gå under som "folk "i assimilering (enligt sionistiskt betraktelsesätt). Judendomen betraktar sig mest som en härskande utvald "ras" mot andra "raser". Vad ska man behärska och vara utvald ifrån, om det inte finns andra "mindre värdiga" raser? Palestina har, enligt GT, "skänkts" av "Jahveh" till "Abrahams säd" - inte till någon religion. För att dagens judar ska vara "Abrahams säd" så behövs en "raskontinuitet"!

Låt mig så övergå till att granska de antisemitiska uttalandena i Hitlers Mein Kampf och Julius Streichers tidning Der Stürmer som professor Weibull återger och där han anser sig finna ideologiskt överensstämmande' uttalanden i Radio Islam. Trots att jag aldrig läst vare sig Mein Kampf eller Der Stürmer.

I det första av Weibull återgivna citatet från Mein Kampf säger Hitler om judarna:

"I huru hög grad detta folks existens är baserad på fortlöpande lögn framgår bäst och tydligast av de av judarna så oändligt hatade Sions Vises Protokoll. - De är falsarium, ropar ständigt Frankfurter Zeitung (en judeägd tidning) stönande ut i världen. Det bästa beviset på att de äro äkta."

Redan av detta framgår att Hitler hade en förutfattad mening om judarna - judar som folk - och att han inte brydde sig om att försöka leda sin tes - om judarnas förmenta lögnaktighet - i bevis. Vad han kallar "bästa bevis" är att vad en judiskt ägd tidning skriver och tycker måste vara lögn, eftersom - enligt Hitler - alla judar alltid ljuger. Därmed avslöjas bara att Hitler hade en rasistisk grundinställning: han betraktade judarna som en ras med alltigenom dåliga egenskaper, däribland lögnaktighet.

Hitler understryker denna sin rasistiskt antisemitiska inställning ytterligare i samma uttalande, när han sedan säger:

"Det är ju fullkomligt likgiltigt från vilka judeläppar dessa avslöjanden stammar (syftande på Sions Vises Protokoll), det viktigaste är att de med nästan fasaväckande säkerhet blottarjudefolkets väsen och verksamhet..."

Observera att Hitler här talar om "judefolkets väsen", alltså som om ett helt folk (judarna) skulle av naturen, rent biologiskt, vara genetiskt behäftad med vissa egenskaper (detta stämmer med den egna judiska biologiska självdefinitionen av juden, dvs den som är av judisk mor och har biologisk härstamning från Abraham). Just detta avslöjar en (biologisk) rasistisk grundåskådning hos Hitler, som starkt präglade nazismen.

För Radio Islam är detta helt främmande, då jag där alltid tagit skarpt avstånd från just rasismen i alla dess former, även den judiska liksom från (den rasistiska) antisemitismen. Islam och kristendomen är universella religioner som förkastar den judiska rasistiska utvaldhetens lära samt alla former av apartheid och diskriminering. När det gavs tillfälle att skapa en banditstat, så blev det genast en rasistisk uteslutande judisk stat på bekostnad av ett helt annat folk. Vad Radio Islam fördömt är inte judarna som folk (eller etnisk grupp) utan judendomen, med hänvisningar till vissa bärande ställen i judendomens Bibel. Vi själva -som muslimer - tycker inte att judendomen är en ras eller ett folk, men en lära, en "religion". Efter att ha citerat Jesaja 60: 10-12, S Mos. 32:29, 4 Mos. 23: 22-24 och Jesaja 19:2-4, 14-17, har jag tillåtit mig att sammanfattande dra följande slutsats (som Weibull återger):

"Alltså, av enbart dessa autentiska citat från judendomens bibel framgår det klart och tydligt hur judarna - som politiska och ideologiska (religiösa) aktörer och inte som människor - med list och moralisk upplösning skall tilltvinga sig världsherravälde. Allt detta återfinns redan som bärande trossatser i deras gamla stamreligion, i judendomens egen Bibel. Idéerna i Sions Vises Protokoll (både i teori och i tillämpningen) bygger objektivt helt på judendomens egen Bibel (och fortsättningen som inte är utskriven i avskriften lyder): och år alltså inget nytt och absolut inget elakt eller ondskefullt förtal av de troende judarnas trosföreställningar och föresatser." (Se min bok Israels makt i Sverige, s. 98).

Observera hur försåtligt Weibull i detta sista citat utelämnar de sista tre raderna - dessa (utelämnade) rader är relevanta, eftersom det där klart framgår att "judarna" här avser "de troende judarnas trosföreställningar och föresatser" på grundval av deras trosurkund, Gamla Testamentet, judendomens Bibel (som dessutom av Israels urtbildningsdepartement förklarats vara den enda - för Israel - giltiga trosurkunden, "skriven av Gud" (se min bok Vad är Israel?, s. 219).

Det är alltså en väsentlig och alltigenom avgörande skillnad mellan Hitlers inställning som innebär ett (rasistiskt) generellt fördömande av alla judar å ena sidan och Radio Islams moraliska fördömande av vissa bärande drag i judendomen (som lära och politisk ideologi) angående judiska trossatser och som avser troende judar, inte icke-troende (på judendomen) judar. Weibull borde "sätta mig" i mitt sammanhang, dvs Islam, och inte den rasistiska nazismen. Medan Hitler fördömer judar bara därför att de är judar utan att anföra några belägg, så fördömer Radio Islam judendomen, alltså en viss lära just p g a judendomens rasism och "nazism", om nazism innebär, som i judendomen, tron på utvaldheten av en viss ras (den vita för Hitler) mot andra "mindre värdiga raser"! Judendomen (som t ex har politiska anspråk på Palestina och mot palestinierna) är även en politisk ideologi som bör som Islam och kristendomen tåla kritisk granskning. Den politiska och samhälleliga och filosofiska kritiken mot judendomen ska inte kallas antisemitism. Kritik mot nazismen ska inte kallas antitysk. Tyskarna har övergivit sin nazism, det blev fred i Europa. Judama måste överge sin nazism för en rättvis fred i Mellanöstern!

Trots att denna avgörande skillnad är så klar och uppenbar, försöker ändå Weibull med ett glidande resonemang blunda för detta och fa det till att Radio Islam här - direkt eller indirekt - skulle vara inspirerad av Hitlers synsätt i Mein Kampf. Weibull kommenterar:

"Och här vill jag säga att ordagranna överensstämmelser finns kanske inte, men detta är alltså (sic) en tankegång som via diverse nazistiska publikationer och skrifter har vandrat vidare och stammar alltså från Hitlers Mein Kampf..." (s. 11 del I)

1 - Sions kommande härlighet

2 - Judendomen - en politisk ideologi

3 - Häxjakten mot Radio Islam

4 - Uttalande från Folket i Bild

5 - Den svåra toleransen (Schöier)

6 - Principfråga om yttrandefrihet (Cohn-Bendit)

7 - När ska yttrandefriheten försvaras? (Chomsky)

8 - Att säga sanningen (Grenz i Tehran i Times)

9 - Om tryckfrihetsförordningens principer (Myrdal)

10- Västerlandets möte med främmande kulturer (Myrdal)

11- De fällda åtalspunkterna

12- Brev från Sigbert Axelsson till JK

13- Brev från Sigbert Axelsson till JK

14- Professor Jan Hjärpe kommenterar Ramimålet

15- Jan Hjärpes vittnesmål

16- Professor Bergmans vittnesmål

17- Kampanj mot min person (Bergman)

18- Jan Bergmans metod korrekt (Axelsson mm)

19- Den judiska maktens fräckhet (prof Ragnar Holte)

20- Skrivelse från docent Berglie, prof Bäckman, lektor Droblin

21- Överrabbinen Morton Narrowes vittnesmål (granskning)

22- Plikten att vittna (adv Jan Axelsson)

23- Professor G Kleins vittnesmål (granskning)

24- Professor Jörgen Weibulls vittnesmål (granskning) del 1

- Professor Jörgen Weibulls vittnesmål (granskning) del 2

25- Biskop Krister Stendahls vittnesmål (granskning)

26- Lagen om hets mot folkgrupp (från Nils Beckman m fl)

27- Domen mot Ahmed Rami

28- När en svensk åklagare utbildar sig

29- Alliansen mot Radio Islam

30- "Kastrera flyktingar" (domen mot Herrmann för jämförelse)

31- Anmälan mot Satansverserna för hets mot folkgrupp

32 - JK friar Rushdies bok

33- "...araber förödmjukar kvinnor..." JK-beslut

34- Wiesenthals hets till folkmord

35- Ett justitiemord (talan mot domen)

36- Skrivelse till Svea Hovrätt (22-12-89)

37- En åklagare eller en sionistisk politisk kommissarie?

38- Historieskrivning (antal döda i Auschwitz och Holocaust)

39- Lögner som påbjudna sanningar

40- Ett falskt vittne: Elie Wiesel (R Faurisson)

41- Leuchterrapporten (historikern D Irving)

42- David Irving vittnar

43- Shahak avslöjar

44- "Kärleken till Israel förenar"

45- "Vem som är antisemit - det bestämmer vi"

46- "Varje jude är en representant för Israel"

47- Ockupanter som känner sig ockuperade!

48- "Nästa år Jerusalem"

49- "Ett enhetligt biologiskt underlag": en rasistisk religion

50- Sionistledare kräver alla judars lojalitet till Israel

51- Vad är Rothschilds makt?

52- Judisk finansmakt i Nordamerikansk inbördeskriget

53- Sionisterna drev USA i 1:a världskriget

54- B'nai B'rith och dess ADL

55- Vad är B'nai B'rith's ADL?

56- Brev till statsministern om B'nai B'rith i Sverige

57- Hårdporren i USA

© No Copyright - All articles in this Site may be republished as long as Radio Islam where they are located are mentioned.