42
David Irvings
vittnesmål i den andra Zündelprocessen i
Toronto, i april 1988
David Irving är författare till "Hitler's
War", "Churchill's War", "Göring" (nyutkommen
på svenska) och en rad andra högt
kvalificerade verk om Tredje Riket, utgivna på
Macmillan Ltd och Hutchinson Ltd, London.
I den andra Zündelprocessen - i
april 1988 - tillfrågades försvarets vittne,
David Irving, av försvarsadvokaten Douglas Christie
varför han i sin bok Hitler's War av 1977 kunde
så bestämt uttala sig om att Hitler inte
kände till att judarna utrotades.
Irving:
"Det finns inga klara order om
något sådant av vare sig Hitler eller av
honom betrodda ledare i dokumenten. Att läsa mellan
raderna och att ge vissa ord en annan betydelse, som
andra historiker gör, det avvisar jag. Om dessa
förbrytelser överhuvudtaget hade varit så
stora, måste det också finnas skriftliga
bevis i form av dokument. Dokumenten med
kännetecknet "L", som användes vid
Nürnbergprocessen (för att styrka
förintelsetesen), var förfalskade ... Jag har
aldrig någonsin funnit ett enda bevis på
eller ens någon hänvisning till
förekomsten av s.k 'gaskammare'."
När advokat Christie sedan
frågade Irving om hans kontakter med den tyske
historikern dr Martin Broszat (en av de ledande
förintelseanhängarna) vid Institut für
Zeitgeschichte (i München) och om hans
inställning tll detta Institut (som samlar dokument
från från Hitlertidens Tyskland osv) sade
Irving:
"Det visade sig att jag kunde
avslöja att olika dokument, som utgivits av Broszats
Institut für Zeitgeschichte, var förfalskade.
General Engels dagbok skrevs på papper från
efterkrigstiden och var en förfalskning. Trots detta
fortfor detta institut att ge ut denna förfalskning.
På detta sätt förgiftades historiker (som
anlitade institutet) i åratal. Himmlers omskrivna
tal i Posen är också en förfalskning,
där två sidor helt plötsligt är
skrivna med en annan skrivmaskin och paginerade med
blyerts."
Advokat Christie ställde så
frågan (till Irving):
"Úr det möjligt att ett så
enormt stort dödsföretag skulle ha kunnat
genomföras i Europa utan att efterlämna
skriftliga underlag?"
Irving:
"Nej, ingalunda! Den tyska armn
och civiltjänsten var starkt uppbunden till
lydnadsplikt och ytterst ängslig. Aldrig skulle en
operation kunna genomföras utan att vara styrkt
genom skriftlig order."
Och Irving tillfogade:
"Alla Hitlers order, som inte
motsvarade gällande krigsrätt (enligt Haag -
och Genvekonventionerna) är påvisbara
dokumentariskt på flera ställen, t ex ordern
att arkebusera tillfångatagna britter vid deras
kommandoräder. Det rättfärdiga (enligt
krigsrätten) i denna order kan bedömas olika.
Om de brittiska kommandosoldaterna frivilligt anmält
sig och avsikten var spionage eller sabotage, då
var ordern om arkebusering riktig enligt gällande
krigsrätt."
Christie:
"Är egentligen historiska
standardverk alltid sakligt korrekta?"
Irving:
"Nej, visst inte. Alan Bullocks
'Hitler - en studie i tyranni' vimlar av sakfel, vilket
inte hindrar att den ständigt trycks i nya upplagor
på många olika språk. Och den
gäller för många som ett
standardverk."
Christie:
"I vilken omfattning är de
framförda fakta i Harwoods broschyr ("Dog verkligen
sex miljoner?" som Zündel stod anklagad för att
ha distribuerat) sakligt riktiga?"
Irving:
"Enligt min bedömning till 90
procent."
Christie:
"Vad har ni för uppfattning om
Nürnbergrättegången?"
Irving:
"Åklagarsidans vittnen bodde i
uppförda lyxhotell, och de utlovades goda
anställningar senare. Försvarets vittnen
måste bo i trånga celler i ett tidigare
fängelse, där det saknades fönster. De
fick endast använda sig av dokument som
iordningställts av åklagarsidan."
Christie:
"Den hemliga tyska koden
sprängdes av britterna (under andra
världskriget). Vad hade det för
följder?"
Irving:
"Man kunde inte finna några
hänvisningar till massmord eller gaskammare
från dessa hemliga (tyska) meddelanden som
uppfångades. Istället försökte man,
utan varje substansiellt underlag, att prångla in
en del av krigspropagandan som också innehöll
de s k 'gaskamrarna'."
Christie:
"Vad händer den person som
offentligt tvivlar på
'Förintelsen'?"
Irving:
"Porten till mitt hus krossades. Jag
hämtades från min nattliga sömn i
sängen av några personer som utgav sig
för att vara telearbetare, men som i verkligheten
var medlemmar av en militant judisk organisation i
Storbritannien."
Christie:
"Vad anser ni om Lechterrapporten? Úr
den tillförlitlig (när den summerar att
'Förintelsen' i 'gaskammare' var tekniskt
ogenomförbar)?"
Irving:
"Tveklöst är den ett viktigt
dokument, som ingen framtida historiker kan
förbigå. Den är exakt, vetenskapligt
avfattad. När man vill tillmäta vittnen som 40
år efter krigsslutet suttit i
interneringsläger intresse och uppmärksamhet,
då måste man också fästa avseende
vid de kemiska och fysikaliska bevis som innehåller
där (i de förevisade s k 'gaskamrarna')
befintligt material. Denna rapport var ett genidrag av
försvaret."
Domaren Thomas förbjöd
Irving, Christie och (den närvarande) pressen att
omnämna Leuchterrapporten för offentligheterna
och i medierna.
Christie sade (efter detta meddelande
från domare Thomas) följande:
"Får jag fråga vittnet
(Irving), om han anser att sådana bevis som
Leuchterrappporten är av värde?"
Domare Thomas:
"Nej."
Senare började åklagaren
Pearson sitt korsförhör med Irving, där
Irving framhöll att hans uppfattning om Holocaust
förändrats. Tidigare hade hans åsikter om
Hitler något förändrats alltseftersom han
under sina forskningar fördjupat sig i ämnet,
medan hans åsikter om Holocaust länge hade
varit oförändrade, eftersom han inte så
ingående hade befattat sig med just denna
fråga. Men nu måste han starkt
ifrågasätta alla sina tidigare framförda
uttalanden i saken, eftersom han som historiker endast
vill grunda sina uppgifter och åsikter på
beviskraftigt underlag och på väl bestyrkta
dokument, vilka emellertid inte ger stöd åt
Holocaust ("Förintelsen").
År 1977, när Irvings stora
bok Hitler's War kom ut, hade Irving ännu trott
på dödslägren, men idag skulle han aldrig
uttala sådana uppgifter (som att Holocaust
ägde rum). Israelerna är i besittning av
Himmlers (äkta) dagböcker (till skillnad
från de redigerade och bitvis förfalskade som
först utgivits i dåvarande DDR och
därifrån prånglades ut till väst),
och israelerna tillåter inte historikerna
någon inblick i dessa. Om det där skulle ha
funnits minsta hänvisning till förekomsten av s
k 'gaskammare' och till Holocaust, så skulle
israelerna naturligtvis ha frigivit denna Himmlers dagbok
för publicering. Men de har uppenbarligen
något att dölja som inte motsvarar deras
målsättningar och intressen.
Nästa
sida
|