|
37
EN ÅKLAGARE
ELLER EN SIONISTISK "POLITISK
KOMMISSARIE"?
Ahmed Rami Stockholm den 6 juli 1990
Till
Svea hovrätt, avd.4 B 2835/89:9 JK/Rami
Med anledning av att
chefsåklagaren P-H Bondestam, den 26 juni 1990,
till Svea hovtätt inlämnat skrivelse och
inlaga, "Fakta om David Irving" av doktoranden (i
statskunskap, ej i historia) Henrik Bachner (hab 41 ),
skall jag härmed - för hovrättens
kännedom - bemöta nämnda politiska
propagandistiska inlaga som har presenterats felaktigt,
för hovrätten, som "fakta":
Bachner är en sionistisk aktivist
som fanatiskt stödjer Israel mot de muslimska och
kristna palestinierna. Han är alltså min
politiske motståndare och icke en opartisk
forskare. Hans inlaga är en partsinlaga, en samling
sionistiska värdeomdömen om Irving och andra
forskare som tillhör en viss skola inom
historieforskningen. Det är inte objektiva eller
uttömmande fakta, om den högt lovprisade
världsberömde brittiske historikern David
Irving, som där framförs, utan det är
åsikter, fientliga åsikter, om Irving, av
hans sionistiska meningsmotståndare som Bachner
förmedlar, varvid denne bl a tillgriper den
komprometterande och oanständiga propagandametoden
guilt by association (skyldig genom
samröre).
1. Bachner skriver att Irving är
"'revisionist', dvs han förnekar att den nazistiska
massutrotningen av judar ägt rum". Detta är en
utstuderad lögn, försåtligt formulerad,
eftersom begreppet "förneka" hänför sig
till det religiösa området (ett nytt judiskt
uttryck för hädelse), inte till det
vetenskapliga. Irving redovisar sina forskningsresultat
som forskare och historiker. Irving - och de seriösa
revisionisterna - förnekar inte något som
(faktiskt) har ägt rum, utan på grundval av bl
a tekniskt framlagda fakta (Leuchterrapporten t ex)
ifrågasätter han den judiska historieversionen
av den s k "Förintelsen" som påstås ha
ägt tum. Det är en avgörande skillnad
mellan att förneka ett faktum, som Bachner i sin
inlaga påstår att Irving har gjort, och att
ifrågasätta ett påstående som inte
kan bevisas, utan väsentligen är en tro ("den
nazistiska massutrotningen av judar", den s k
"Förintelsen"). Irving strävar efter att skilja
mellan historia och legend. Den judiskt troende Bachner
anklagar Irving för kätteri i en
kvasireligiös inkvisition, där
"Förintelsen' upphöjs till den enda sanna
trosläran, vilket är fullständigt
irrelevant i historievetenskapliga sammanhang, eller
inför en juridisk domstol.
2. Bachner förtiger det relevanta
faktum att Irvings revisionistiska av-ståndstagande
till "Förintelsen" baseras på att Irving, som
engelsman, funnit i tidigare hemligstämplade och
senare förbisedda brittiska krigsarkiv dokument som
visar att Storbritanniens avdelning för psykologisk
krigföring, knuten till det brittiska
krigskabinettet, under andra världskriget avsiktligt
stödde den stora lögnen om miljoner (av
tyskarna) ihjälgasade judar som ett led i de
allierades krigspropaganda. Irving - och revisionisterna
- har alltså kunnat framlägga ad acta
två konkreta bevis för att den sionistiska
versionen av den s k "Förintelsen" är dels en
avsiktlig propagandalögn, dels en teknisk
orimlighet.
3. Bachner har rätt i att
"'Revisionisternas' vittnesmål beaktades inte av
domstolen" (i rättegången mot Ernst
Zündel vare sig 1985 eller 1988), men detta är
inte vanhedrande för revisionisterna och Irving, som
Bachner antyder, utan för domaren Hugh Locke.
Zündel dömdes som "nynazist", för sina
politiska åsikter, medan Irving och revisionisterna
aldrig dömdes, eftersom deras bevis och
dokumentation inte beaktades. För övrigt
så tillämpade den kanadensiska domstolen en
lagparagraf vars motsvarighet inte finns i Sverige. Och
prejudikat skapas inte genom "import" och
"export".
4. Bachner påstår att The
Institute for Historical Review i USA skulle vara "ett
centrum fdt nynazister och antisemiter från hela
världen", vilket är lögn; detta institut
är en forskningsinstitution och ett forum för
historierevisionism som är politiskt
fristående och inte ägnar sig åt vare
sig "nynazism" eller "antisemitism". Endast fanatiska
sionistiska aktivister som personerna inom ADL (en
kriminell judisk organisation i USA med grenar i alla
länder och bl a i Sverige), finner för gott att
i sin hetspropaganda stämpla revisionister och
Israels politiska motståndare som "nynazister" och
"antisemiter". Det är också betecknande att
Bachner bland sina källor åberopar den
sionistiska propagandacentralen ADL, som är
nära anknuten till den beryktade judiska
frimurarlogen B'nai B'tith. ADLs specialitet är just
förtalskampanjer mot politiska motståndare.
När Bachner vill göra gällande att David
Irving, som person och historisk forskare, skulle ha
komprometterat sig genom att "ha framträtt och talat
vid möten anordnade av The Institute for Historical
Review", så är detta endast ett led i den av
(främst) ADL organiserade och spridda
förtalskampanjen mot revisionisterna liksom mot alla
kritiska opponenter. (1ag bifogar en bilaga med fakta om
ADL som Bachner citerar som källa till sina "fakta"
om Irving).
5. Samma typ av guilt by association
tillgriper Bachner, när han påstår att
Irving "samarbetat med den västtyske
högerextremisten Gerhard Frey", utgivaren av
tidningen National Zeitung och ordförande i Deutsche
Volksunion. Faktum är att Irving hållit
föredrag på inbjudan av dr Frey, vilket inte
är detsamma som att han samarbetat med denne. Irving
är en självständigt arbetande historisk
forskare och författare, vilket Bachner
grundlöst försöker förneka med sitt
påstående om att Irving "samarbetat" med dr
Frey. Om den judiska församlingen skulle inbjuda
Irving att hålla föredrag i Sverige, skulle
han säkert acceptera utan att vare jude eller
sionist.
6. Lika irrelevant är Bachners
uppgift att "den rasistiska tidskriften Instauration
(utg. Florida, USA) betecknar Irving som'en av den vita
rasens bästa analytiska hjärnor'." Vad Bachner
här vill säga är ju helt befängt: att
en person skulle vara ansvarig för det beröm
eller klander han eller hon får av någon
annan person eller - som i detta fall - en tidning som
företräder vissa åsikter som inte delas
av personen i fråga. Om en person skulle göras
ansvarig för andras omdömen och åsikter
om vederbörande, skulle detta självfallet leda
till de mest absurda följder. En oförvitlig
person som beröms av en mördare skulle
därmed betraktas som en potentiell mördare. En
sund och själsligt balanserad person skulle
berömmas av en sinnessjuk och bli
sinnessjukförklarad. Bachner, besatt av sina
hatfyllda passioner mot sina meningsmotståndare,
har uppenbarligen aldrig reflekterat över
innebörden av hans mani förguilt by
association. Justitiekanslern (eller åklagaren som
representerar honom) i målet mot mig behöver
inte vara historiker eller expert på kunskap i
detta område och anlitandet av sionister som
"sakkunniga experter' kan leda till att åklagarens
plädering förvandlas omedvetet till politiskt
tal och sionistisk propaganda. Det blir sionisterna som
driver åtalet!
7. Bachner söker
inkompetensförklara Irving som historiker vad
gäller Irvings stora verk "Hitler's War", utgiven
1977 (för övrigt på det judiskt ägda
förlaget Michael Joseph i London) genom att
säga: "Framstående historiker på andra
världskriget (Alan Bullock, Walter Laqueur m fl)
dömde omedelbart ut 'Hitler's War' som osant och
ovetenskaplig". Bachner, som uppger sig meddela "fakta om
David Irving", förtiger emellertid att Irving
för denna bok fick övervägande mycket
beröm av flera samtida historiker, bl a av H u g h
Trevor-Roper som i The Sunday Times skrev: "Inget
beröm kan vara för högt för hans
(Irvings) outtröttliga lärdomsflit ---Jag har i
fulla drag njutit av att läsa hans långa verk
från början till slut." Också andta
ledande brittiska tidningar lovprisade Irvings "Hitler's
War", däribland Spectator, The Times, New Society
och The Daily Telegraph. Det speciella med historikern
David Irving - utöver hans
anmärkningsvärda flit (han har skrivit drygt
ett tjugotal böcker om andre världskriget och
det nazistiska Tyskland) -är hans noggrannhet: att
han uppsöker primärkällot och aldrig
nöjer sig med att citera eller åberopa sig
på andra samtidshistoriker. En sådan
historiker kommer ofta till överraskande och
okonventionella resultat och uppfattas alltid av vissa
"etablerade" historiker som kontroversiell ,
vilket förklarar varför Alan
Bullock och Walter Laqueur, som omnämns av Bachner,
behagade "utdöma" Irvings bok.
8. När Bachner framhåller
att "fler än 70 brittiska parlamentsledamöter
fördömde Irving som 'nazistpropagandist' och
'Hitler-apologist"', så är detta likaledes
irrelevant; det var där fråga om ett politiskt
ställningstagande, inte ett vetenskapligt historiskt
och har ingenting att göra med vetenskap, fakta
ellerjuridik!
Som klart torde framgå av
analysen ovan, för att bemöta åklagarens
politiskt sionistiska "sakkunnighetsfakta" om Irving,
så är den av chefsåklagare Bondestam
till hovrätten inlämnade inlagan av Henrik
Bachner om David Irving, avsedd att söka
diskvalificera denne som mitt vittne, ett eländigt
misch-masch. Bachner saknar, i flagrant mening,
både kompetens och vilja till ens minimal
oväld för att uttala "Fakta om David Irving".
Det är anmärkningsvärt att
chefsåklagare P-H Bondestam visar det dåliga
omdömet att anlita en person, som Henrik Bachner,
som någon slags expert på Irving och
revisionismen liksom att han inlämnar denna
kvalitativt undermåliga inlaga till hovrätten
för att därmed vägra mig rätten att
fa en kvalificerad historiker som David Irving att vittna
inför den stundande tättgången mot mig i
Svea hovrätt. Åklagaren, med sionistiska
politiska inlagor vilseleder på så sätt
hovrätten och domarna genom felaktiga och
vilseledande uppgifter som kan ligga till grund för
olika beslut och för domen. Det finns i Sverige
många opartiska experter i ämnet som
åklagaren kunde anlita som sakkunniga istället
för sionistiska aktivister som Bachner, Ahlmark
eller Morton Narrowe. Skulle man här i Sverige
anlita t ex Ayatollah Khomeini som sakkunnig i en
rättegång mot Rushdies hädelse mot Islam
och muslimerna? Den sionistiska lobbyn i Sverige är
inte, i detta mål mot mig, målsägare.
Åklagaren, som ämbetsman och
målsägare representerar samhället och
inte en viss politisk grupp mot en annan eller den
judiska lobbyn mot palestinierna eller
muslimerna.
Ahmed Rami
Nästa
sida
|