Judisk häxprocess i Sverige
av
Ahmed Rami

30   Enligt Stockholms Tingsrätt:   "Invandrande flyktingar bör KASTRERAS" - ej missaktning! *** "Förintelsen är en bluff" - grov missaktning! ***   Lagen om hets mot folkgrupp stiftades 1948, för att skydda de svaga mot rasismen och diskrimineringen. Men denna lag används idag mot de svaga för att skydda de starka maktharvarna i samhället. Den används för att skydda den judiska rasismen och des produkt den "vita rasismen"! Här återger jag ett utdrag från Stockholms Tingsrätts friande dom i målet mot Stefan Herrmann som åtalades för hets mot folkgrupp. Jag är inte emot att Herrmann frikändes, eftersom jag tycker att alla åsikter bör fritt få diskuteras. Frågan är varför Stockholms Tingsrätt ansåg att de åsikter som uttrycktes i Radio Islam utgör missaktning och skall fällas medan de åsikter (om att man bör kastrera invandrare) som framfördes i Sverigepartiets närradio frikändes? Beror det på att åsikterna som framfördes i Radio Islam gäller judendomen medan åsikterna som framfördes i Sverigepartiets närradio gäller bara oss övriga "svartskallar" (gojerna)? Kravet på att flyktingarna bör kastreras är rent rasistiskt och innebär också uppmaning till diskriminering och därmed förföljelse, medan Radio Islam i sina program uttryckligen strävar efter rättvisa, jämlikhet och frihet; mot rasism, mot erövring, mot folkmord och mot alla ideologier som legitimerar förtryck och rasism som t ex judendomen/sionism-en och Israel. Bör inte rasismen, även den judiska, bekämpas i alla dess former? Eller är det de israeliska apartheidlagarna som gäller även här i Sverige?   ***   (Avskrift; utdrag) DOM 1987-01-22 STOCKHOLMS TINGSRÄTT Dom nr Avd. 8 DB 1 Box 8307 104 20 STOCKHOLM Mål nr tel: 58 50 00 B 8-24-86 Åklagare Justitiekanslern genom Bondestam, Per-Håkan, chefsåklagare Stockholms åklagardistrikt   Tilltalad Herrmann, Nils STEFAN Civilekonom   Domslut Åtalet ogillas   YRKANDEN M M Justitiekanslern har yrkat ansvar å Herrmann på sätt som framgår av stämningsansökan, domsbilaga 1.   Herrmann har bestritt ansvar.   Herrmann har anfört. Han var vid tiden för sändningen ordförande i framstegspartiet och är numera ordförande i Sverigepartiet som bildats i slutet av 1986 genom sammanslagning av framstegspartiet och folkkampanjen "Bevara Sverige svenskt". Framstegspartiet sände varje vecka ett 30 minuter långt program i närradion över Stockholm. Vid vissa tillfällen, som varierade från en till sju-åtta gånger Per år, hade partiet nattsändningar med telefonväkteri. En sådan ägde rum vid det med åtalet avsedda tillfället. Sändning skedde kl. 00.00-06.00 och telefonväkteriet varade mellan kl 00.00-03.00. Herrmann var programutgivare. Han ledde telefonväkteriet, biträdd av en panel om fyra personer från partiet. Syftet med programmet var att informera om och propagera för partiets politik. Några krav ur framstegspartiets program var - Begränsa invandringen; - Omskola Lapp-Lisorna; - Rättvisa åt mannen; - Kvinnan tillbaka till spisen.   Det är viktigt att ett radioprogram bedöms i sin helhet. Det aktuella programmet karaktäriseras av att Herrmann diskuterade invandringspolitiken, ej invandrarna. Han hade inget uppsåt att uttrycka missaktning för invandrare. I ett antal likartade fall som anmälts till justitiekanslern för ifrågasatt tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott har denne underlåtit åtal med hänvisning till den ansvariges bristande syfte att uttrycka en uppfattning som innefattar brottet hets mot folkgrupp (dnr 2829-86-30, 2928-86-31, 3304-86-31 m fl, 3323-86-31, 3335-86-31, 3355-86-30, 3357-86-30, 3360-86-30, 3397-86-3D, 3486-86-30). - Att åtal väckts mot Herrmann måste ha politiska motiv.   DOMSKÄL   Parterna har so m bevis åberopat bandupptagning av telefon-väkteriet, vilken på begäran av Herrmann uppspelats i dess helhet. Justitiekanslern har dessutom åberopat utskrift av delar av programmet, vilken föredragits. Juryn har besvarat till den ställda frågor på sätt som framgår av domsbilaga 2. Detta svar innebär beträffande de fyra åtalade yttrandena att det, som avses med fråga nr 1, skall ogillas medan de, som avses med frågorna n:ris 2-4, skall prövas av rätten. Enligt den ursprungliga lydelsen av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp bestod den brottsliga handlingen i att offentligen hota, förtala eller smäda folkgrupp av visst slag. Genom lagändring år 1970 erhöll bestämmelsen en lydelse, enligt vilken den brottsliga handlingen består i att offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp av sådant slag som nämns i paragrafen. Vid lagändringen anförde föredragande departementschefen bl a att med uttrycket missaktning avsågs att låta även andra kränkande omdömen än sådana som kunde bedömas som förtal och smädelser bli straffbara, att det för straffbar-het borde räcka med att ett uttalande om t ex en viss folk-grupp var nedsättande för gruppens anseende samt att det a andra sidan inte var meningen att omdömen som inte över-skred gränserna för en saklig kritik av viss eller vissa raser eller folkgrupper skulle falla inom det straffbara området (NJA II 1970 s 531). Vid ärendets behandling i riksdagen framhöll första lagutskottet bl a att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet samt att härunder sålunda inte borde innefattas alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur utan att för straffbarhet borde krävas att det var fulit klart att uttalandet överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga (NJA II 1970 s 535). Vad avser det åtalade yttrandet nr 2 kan inte enbart det förhållandet att en svordom använts göra uttalandet brottsligt. Yttrandet i övrigt kan inte - sett i sitt samman-hang -anses innefatta uttryck för missaktning av invandrare. Yttrandet nr 3 är mot bakgrund av den försiktighet, med vilken begreppet missaktning bör tolkas, alltför oprecist - det är närmast allmänt kverulerande - för att kunna sägas uttrycka missaktning för invandrare. Åtalet för yttrandena nr 2 och 3 kan alltså inte bifallas. Yttrandet nr 4 är - när det gäller frågan om yttrandena innefattar uttryck För missaktning - det grövsta av de åtalade avsnitten. Det utsäger om invandrande flyktingar att de om de skall tas emot, bevisligen skall ha varit torterade och att man kan kastrera dem så att man slipper att de ynglar av sig så otroligt. Yttrandet uttalar - i vad därigenom f"reslås kastrering av invandrare - missaktning För dessa invandrare på ett sätt som överskrider gränsen för en saklig kritik av den svenska invandringspolitiken vad avser (politiska) flyktingar. Yttrandet innefattar alltså objektivt sett brottet hets mot folkgrupp. Av 1 & 2 st lagen om ansvarighet för närradio, jämförd med 7 4 1 st radioansvarighetslagen, följer att frågor som rör missbruk av yttrandefriheten i närradioprogram bedöms efter samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap 4 4 tryckfrihetsförordningen. Enligt sistnämnda lagrums första stycke bör envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över tryckfrihetsförordningens efterlevnad, därvid städse ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmal hellre fria än fälla. Herrmanns uttalade syfte med närradioprogrammet har varit att informera om framstegspartiets politik. En av partiets programpunkter har varit kravet att begränsa invand-ringen. Denna politiska ståndpunkt är inte olaglig och måste få diskuteras offentligt även om det till följd av frågans inflammerade karaktär inte på förhand kan uteslutas att extrema åsikter kommer till uttryck. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten inte ådagalagt att Herrmanns syfte varit att uttrycka en uppfattning som innefattar hets mot folkgrupp. Syftet har i stället varit att informera om och diskutera framstegspartiets kritik av den svenska invandringspolitiken. Med hänsyn härtill och med särskilt beaktande av innehållet i tidigare nämnda 45 i 1 kap tryckfrihetsförordningen finner tingsrätten inte att Herrmann genom yttrandet nr 4 gjort sig skyldig till yttrande-frihetsbrott innefattande hets mot folkgrupp. Denna tings-rättens bedömning är också väl förenlig med den rättstillämp-ning, som kommit till uttryck i justitiekanslerns tidigare, här ovan angivna åtalsprövningar. Med hänsyn till det anförda skall åtalet i dess helhet lämnas utan bifall.   Fullföljdshänvisning, se bilaga 3 (Dv 400 A) Vadeinlaga sist 1987-02-12   Fredrik Boström Karin Bredberg-Olsson Ulf Bergenstråhle Stockholms Tingsrätt     Nästa sida

Index över Judisk häxprocess i Sverige: