Israels makt i Sverige
av
Ahmed Rami

55 MASSMEDIAS INSTÄLLNING   Trots att de av sionistisk infiltration avlidna Palestinagrupperna har verkat i Sverige i många år och borde ha kunnat förmå sig att anlita SIFO eller något annat seriöst opinionsinstitut för att undersöka svenskarnas inställning i denna fråga så har någon sådan opinionsundersökning inte företagits. På goda grunder vågar jag dock påstå att svenska folkets sympatier för palestinierna och deras rättmätiga kamp för en egen stat har ökat högst väsentligt under det senaste året, beroende på att intifadan, det palestinska folkupproret mot den brutala ockupationsmakten Israel, uppmärksammats mycket också i svenska massmedia och säkerligen påverkat alltfler svenskar att starkare sympatisera med palestinierna. Ett tecken på detta är att den svenska regeringen med utrikesminister Sten Andersson i spetsen så påtagligt engagerat sig i den israelisk-palestinska konflikten och därvid klart solidariserat sig med de förtryckta palestinierna. Om vi inte med någon grad av visshet vet vad svenska folkets inställning här är, så vet vi däremot var de politiska partierna står, och detsamma gäller om de viktigare opinionsmedia eller massmedierna. Och man kan redan konstatera att i alla fall de borgerliga svenska partierna inte representerar den nya allmänna opinionen i Palestinafrågan. I stort kan man säga att den välvilliga inställning till Israel ökar ju längre höger ut man går på den politiska och ideologiska skalan: moderaterna och folkpartiet är tveklöst mest israelvänliga - eller ska vi säga: mest uppbundna till den sionistiska staten Israel och samtidigt också mest misstrogna eller rentav fientligt inställda till palestinierna, i varje fall till PLO. Vpk och miljöpartiet är mest kritiskt inställda till Israel och också mest välvilligt inställda till palestinierna, medan socialdemokraterna och centern befinner sig i ett mittfält, mellan vpk och miljöpartiet till vänster och folkpartiet och moderaterna till höger. Detta är en omsvängning: från början hade Israel sina sympatisörer inom socialdemokraterna. Alla de etablerade svenska partierna - möjligen med undantag av kommunisterna - har av tradition varit Israelvänliga och länge bettaktat de fördrivna och förtryckta palestinierna som uteslutande ett flyktingproblem, sedan som ett oroselement för Israel, som man värnat om. Först efter 1967, 19 år efter sioniststaten Israels tillkomst, när Israel så uppenbart blev en ockupationsmakt och betecknad som sådan i massmedia rapporteringen, började de politiska partierna - liksom massmedia - uppmärksamma att det fanns palestinier och ett Palestina. Socialdemokraterna är väl det parti som varit mest israelvänligt från början, möjligen med undantag av folkpartiet som med sin liberala grundåskådning alltid attraherat många inflytelserika judar, intellektuella liksom affärsmän. Orsaken till att socialdemokraterna från början var så utpräglat israelvänliga beror till stor del på att det länge mest inflytelserika partiet i Israel, som i många år satt i regeringsställning, var just Israels s k arbetarparti, alltså ett s k broderparti inom Socialistinternationalen. Den starka sionistiska propagandan framställde också Israel som något av en socialistisk pionjärstat och mönsterdemokrati med en mycket stark fackföreningsrörelse Histradut och med sina kibbutzer eller jordbrukskollektiv. Socialdemokraterna svalde länge i stort denna sionistiska propaganda... Arabstaterna associerades med oljemiljardärer och förtryck. En annan orsak till att socialdemokraterna så starkt sympatiserade med Israel var förstås ett annat ständigt återkommande inslag i den sionistiska propagandan: att Europas judar utsatts för sådan fruktansvärd förföljelse och gått ett så grymt öde till mötes genom nazisternas judehat, och att den judiska staten Israel genom sin tillkomst blev ett tryggt värn för alla tänkbara judeförföljelser och judemassakrer. I Tyskland liksom senare i hela det av Tyskland ockuperade Europa under andra världskriget hade det skapats ett slags allians mellan de förföljda judarna och de likaså förföljda socialdemokraterna och kommunisterna. Dessa känsloband finns fortfarande. I hatet till nazismen fann man varandra. Ännu en orsak till att socialdemokratin kände frändskap och även beundran för Israel var att den sionistiska staten, paradoxalt nog, kunde framstå som något av ett världssamfund i miniatyr, ett lika djärvt som intressant samhällsexperiment: att driva bort ett helt folk och att sammansmälta judar från många olika delar av världen, när Israel öppnade sina gränser på vid gavel för judar från hela världen, som var så olika och hade så olika social och kulturell bakgrund: att såväl marockanska, jemenitiska och etiopiska som öst- eller västeuropeiska och amerikanska judar, trots betydande inbördes olikheter, ändå alla upplevde sig som judar och som ett folk. Detta tyckte - och tycker fortfarande - många var så beundransvärt. Judar, det mest chauvinistiska av alla folk, hade, menade man, i sin judiska stat Israel förverkligat internationalismen, som ju överensstämmer med socialismens ideal. Efter hand som palestinierna gjort sig internationellt märkbara som ett folk, ett förtryckt folk som kämpar för sin egen nationella identitet och en egen stat, samtidigt som Israel visat efter erövrandet av Västbanken och Gaza obevekligen att den är en ockupationsmakt, därtill en utpräglad förtryckarmakt, så har socialdemokratin flyttat över sina sympatier från Israel till palestinierna - och här har inom Socialistinternationalen Österrikes förre socialdemokratiske ledare och förbundskansler, Bruno Kreisky, som själv är av judisk börd och var politisk flykting i Sverige under andra världskriget, gått i spetsen. Kreisky berättar i sina nyligen utkomna memoarer, Im Strom der Politik, Erfahrungen eines Europäers, att det främst var av tre skäl som han engagerade sig för palestiniernas sak: 1. som tidigare flykting känns det naturligt att sympatisera med de fördrivna palestinierna som berövats sitt hemland. 2. Om Israel inte skall gå under måste den judiska staten försona sig med sina arabiska grannländer. 3. Västerlandet kan inte och får inte ignorera arabvärlden utan måste samverka med araberna. Att juden Bruno Kreisky så klart kunde ta ställning för palestinierna och deras sak har sedan självfallet underlättat också för andra socialdemokratiska och socialistiska ledare i Västeuropa att gå på samma linje - att inte därmed behöva utpekas som antisemiter, denna avfärdande klyscha som sionistpropagandan alltid stämplar vemhelst det vara må med som på minsta sätt går emot Israel! Olof Palme och Kreisky var nära vänner. Det bör tilläggas, att socialdemokraterna alltid förfäktar att de är Israels vänner och bedyrar att den sionistiska staten skall få finnas och måste överleva - men endast kan göra detta sida vid sida med en palestinsk stat och i fred med de arabiska grannstaterna. Vad så gäller de borgerliga partierna - utom centern - alltså folkpartiet och moderaterna, så inställer sig frågan varför de är så utpräglat prosionistiska och starkt israelvänliga. Vad först angår folkpartiet så måste man ha klart för sig att detta liberala parti traditionellt har två grenar: å ena sidan den kristet frikyrkliga, som delvis övertagits av KDS, och å andra sidan de liberala så kallade kulturradikalerna. Och båda dessa grenar är - låt vara av olika skäl - starkt projudiska och därmed prosionistiska. De frikyrkliga som är bibelfundamentalistiska, ser i Israel uppfyllelsen av de gammaltestamentliga profetiorna. Israel är därför för dem sakrosankt, heligt: vad än Israel begår för orättfärdigheter och övergrepp, så är judarna Guds egendomsfolk som inget ont får vederfaras. De liberala kulturradikalerna, som är starkt opinionsbildande och ledande i massmedia, är dels, genom vänskapliga förbindelser med judar böjda för att inta en prosionistisk, israelvänlig hållning. Men framför allt odlas bland de liberala kulturradikalerna en stark ovilja för all nationalism och all främlingsfientlighet liksom till all traditionellt kristen judefientlighet: judeförföljelserna i Europa har blivit för dem själva inkarnationen av det onda som måste utrotas. Judar är för de liberala kulturradikalerna sinnebilden för något alltigenom positivt och föredömligt - men detta gäller då de välassimilerade intellektuella judarna som utmärker sig på så många områden och dessutom bär på det förflutnas lidanden vilket gör dem både patetiska och ömhudade, känsliga och visa. Man kan gott säga att de liberala kulturradikalerna bedriver en kult kring det judiska, vilket särskilt tydligt framträder hos förre folkpartiledaren Per Ahlmark i hans devota hyllningar till vännen Elie Wiesel och hängivna beundran för Israel och allt vad han inlägger i den judiska själen. Folkpartiet är till minst 80% ett judiskt parti som nästan lika gärna kunde verka i Israel. Men varför är då moderata samlingspartiet, det gamla högerpartiet med dess konservativa och nationella förankring, så prosionistiskt och israelvänligt7 Svaret på den frågan går att finna främst i tre underliggande faktorer: 1 . Moderaterna har helt distanserat sig från det gamla konservativa högerpartiets nationalism med dess inneboende skepsis till judar som representanter för något tvetydigt, rotlöst och internationalistiskt. Moderatema är i hög grad det fria näringslivets och den fria marknadshushållningens parti med intemationella utblickar - och därmed ett judevänligt parti. Ett kommersialismens schackrarparti med siktet inställt på goda geschäft! 2. Moderaterna har - liksom flertalet västerländska konservativa partier - den uppfattningen att Israel är en västerländsk demokratisk utpost i Mellanöstern som ytterst försvarar västerländska intressen i en mer eller mindre fientlig omvärld. Och omvänt uppfattar moderaterna PLO som alltför radikalt, nästintill kommunistiskt, som kan äventyra hela maktbalansen i Mellanöstern och leda till att det sovjetiska inflytandet ökar. Detta konservativa synsätt uppmuntras ju starkt i den sionistiska propagandan och har ju varit en av de bidragande orsakerna till USAs allt starkare stöd åt Israel under Reaganadministrationen. Rent kulturellt framstår även de i Israel dominerande europeiska judarna som närmare förbundna med Europa och västvärlden än något arabland. De moderata kultursnobbarna och yuppies är också mycket imponerade av hur judar håller sig väl framme i New York och USA i övrigt, detta kommersialismens USA som moderaterna så kärt dyrkar. 3. Moderaterna delar förstås alla konservativas uppfattning att en etablerad stat inte far störtas, oavsett om den bestående staten som dem sionistiska inkräktarstaten Israel är djupt orättfärdig, då den tillkommit på bekostnad av landets egna ursprungliga invånare, palestinierna. För moderaterna betyder alltså etablerat också rättfärdigt - och banditstaten Israel är etablerad! Till dessa orsaker kommer att även moderaterna är starkt påverkade av den sionistiska propagandans huvudnummer att Israel är judarnas enda trygga värn - trots att motsatsen visat sig vara fallet: ingen stat har varit invecklat i så många krig som Israel under så kort tid och är alltjämt i ett självförvållat krigstillstånd! Dessutom tävlar ju moderaterna med folkpartiet om de judiska och prosionistiska rösterna bland väljarna. I varje fall tycks moderaterna göra den bedömningen att det allvarligt skulle skada partiets image, anseende, om partiet skulle framstå som antisionistiskt och Israelfientligt. De svenska partiernas inställning till Israel och sionismen respektive PLO och palestinierna överensstämmer med vad som ät fallet i andra västerländska demokratier. Frågan är emellertid om inte Israels fortsatta grymma ockupationspolitik och stenhårt avvisande inställning till fredsunderhandlingar med PLO, när till och med Israels trognaste bundsförvant USA beslutat bryta sitt tidigare förbud mot att tala med PLO, kommer att få återverkningar också på de traditionellt prosionistiska borgerliga partierna, folkpartiet och moderaterna: att man åtminstone anpassar sig till socialdemokraterna. Israels förtroendekapital i Sverige är inte outtömligt. I en huvudledare fredagen den l6 december 1988 med rubriken Israel: sanningens ögonblick skrev prosionistiska och Israelvänliga Dagens Nyheter: "Vad det nu gäller är hur Israel ska kunna ta sig ur ett perspektiv som går tillbaka till andra världskriget och förintelsen av miljonerjudar och våga lita till sin militära, ekonomiska och politiska förmåga att i fredens namn leva under ändrade säkerhetsvillkor... Landets vänner måste hoppas på något som ännu inte skymtar ens hos ledare med Shimon Peres' ambitioner att nå en lösning... En hel värld ser vägen till fred gå genom förhandlingar där Israel och PLO behöver mötas. Att förstöra den chansen vore att förstöra oändligt mycket. Ett demokratiskt israeliskt samhälle står på spel. Det måste inte enbart överleva utan också förmås att genom framsynt politik intaga en hedrad, erkänd och därför tryggad plats i statsamfunden.° Prosionistiska Dagens Nyheter säger här faktiskt två saker som är av intresse att notera och som säkert delas av alltfler otåliga israelvänner i Sverige liksom i övriga västvärlden, också USA: 1. Israel måste ta sig ur uppbundenheten till vad som drabbade judarna i andra världskrigets Europa och alltså inte fortsätta med att ockra på omvärldens medlidande för vad som hände för 44 år sedan. Istället måste Israel lita på sin egen förmåga för sin säkerhet. 2. Dagens Nyheter hävdar i sin ledare att en hel värld väntar sig att Israel underhandlar med PLO: att förstöra den chansen vore att förstöra oändligt mycket. - Ett demokratiskt Israel står på spel, menar DN liksom alltfler otåliga israelvänner som i brådrasket på sedvanligt vis glömmer att Israel aldrig varit någon demokreti för palestinierna, bara för judarna! Vad drar då DN och andra irriterade och otåliga israelvänner för slutsats om Israel inte infriar dessa förväntningar? Kommer man att uttrycka samma fromma och tomma förhoppningar om fem år, om tio år, om tjugo år och om fyrtio år7 Det förhåller sig nämligen så, att vad DN här säger i sin huvudledare den 16 december 1988, det har DN och flera andra prosionistlska israelvänner sagt vid flera olika tillfällen under de senaste 20 åren, alltsedan Israel i junikriget 1967 ockuperade östra Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan. Ständigt samma förhoppningar om att Israel skall ta sitt förnuft till fånga, lita till sin egen stora förmåga, vara resonlig och visa att man kan och vil) leva i fred med omvärlden och erkänna skäliga palestinska krav på självbestämmande - och ständigt samma oro för Israels "demokrati". Allt detta återkommer ständigt i den israeliska pressen, vilket sedan legitimerar den israelvänliga pressen i västvärlden och i Sverige att anslå samma tongångar. Men menar man egentligen vad man säger - utöver försäkringarna om sin omtanke om Israel och dess överlevnad? Eller är det bara tomma ord, välvilliga och vackra fraser, avsedda att dölja vad det verkligen är fråga om, nämligen en inkräktar - och utsugarstat som till varje pris vill befästa sitt rov av palestiniernas land och på taktisk väg även utvidga sitt territorium liksom sin makt! Det nya som tillkommit är nu PLOs utsträckta hand till fredsförhandlingar, USAs accepterande av detta, medan det gamla och alltför välkända är Israels hårdnackade vägran att förhandla med PLO samtidigt som intifadan, det över ett år gamla palestinska folkupproret mot den judiska ockupationsmakten tär allt hårdare på Israel och på dess traditionella vänner. Israel kommer med största sannotikhet inte att infria de förväntningar som DN och andra israelvänner har på den judiska staten - det har Israels bäda stora regeringspartier, Likud och arbetarpartiet, alltför tydligt klargjort: det brutala mördandet av palestinier fortsätter liksom nejsägandet till fredsunderhandlingar med PLO! Vari ligger då det grundläggande felet i DN:s och andra israelvänners fromma förhoppningar, eftersom de så uppenbart inte är verklighetsförankrade? Jo, felet ligger ju däri, att man blundar för vad Israel egentligen är för slags stat och låtsas att Israel är en normal demokrati av ungefär västerländsk typ - om detta låtsasspel beror på okunnighet eller taktisk list att lura sig själv och andra, därom kan man alltid spekulera. Jag håller dock för troligt, att det gäller taktisk list och utstuderat bedrägeri, eftersom det sannerligen inte saknas information och eftersom Israels gärningar avslöjar, också för klent utrustade begåvningar, vad Israel är för slags stat, en sällsynt cynisk banditstat, grundad på världssionismens makt och inflytande i USA och övriga västvärlden, en stat som gjort svek, bedrägeri, utplundring och statsterrorism till sin statsdoktrin. Israel är inte en sekularristisk stat som Sverige eller USA som accepterar alla religioner på lika villkor - Israel är en judisk stat som bara accepterarjudendomen som fultvärdig religion, muslimska och kristna araber diskrimineras, och judar som övergår till kristendomen eller Islam bortstöts från den samhälleliga gemenskapen. Israel ät en sionistisk judisk stat och därmed även en rasistisk stat -endast judar accepteras som fullvärdiga medborgare. Och för att räknas som jude i Israel måste man ha en judinna som mor eller genom äktenskap vara gift med en jude och ha övergått till judendomen. Israel saknar konstitution eller grundlag och tillämpar militärlagar för sina icke-judiska medborgare, vilket bland annat innebär att man kan häkta vem som helst och hålla vederbörande i fängsligt förvar upp till ett halvår utan rättslig prövning. Israel tillämpar mot sin icke-judiska befolkning, alltså palestinierna, kollektiv bestraffning och kan straffa en misstänkts hela släkt, till exempel genom att spränga sönder deras hus och göra dem hemlösa -utan laga möjligheter till ersättning för de drabbade. Israel uppfyller alltså inte ens minimikrav på en rättsstat utan hänvisar bara till sina så kallade säkerhetsintressen för att utöva terror och godtyckligt våld mot misshagliga personer. Det finns alltså inget grundlagsskydd för medborgarna, i synnerhet inte för palestinier, ens när dessa har israeliskt medborgarskap. Israel har aldrig fastställt sitt lands gränser och har därmed gett sig fria händer att annektera ytterligare områden - med hänvisning till statens s k säkerhetsintressen. Därmed är Israel en expansionistisk stat som ständigt utmanar fredlig samvaro med sina grannstater. Israel tillämpar internationell statsterrorism, vilket visar sig i att Israel ständigt angriper grannlandet Libanon och bombar palestinska flyktingläger. Israel utför även planlagda mord utomlands på palestinier, till exempel mordet på den ledande PLO-mannen Abu Öhad i Tunis, flera tusen kilometer från Israel, i april 1988, varvid de israeliska agenterna även mördade flera andra personer utanför och i Abu Jihads hus. Israel har även sänt talrika brevbomber till palestinier och andra araber utomlands samt utfört provokativa terrordåd i flere arabländer. bland annat för att söka framkallajudefientliga stämningar i syfte att fa judar i arabländerna att bosätta sig i Israel. Israel är alltså inte en sekularristisk stat, inte en human etler demokratisk stat, inte en rättsstat och inte en fredlig stat! Till allt detta kommer att Israel är en internationell förbrytarstat som konsekvent trotsat alla FN-stadgar om mänskliga rättigheter och alla FN-resolutioner om att Israel skall dra sig tillbaka från de sedan 1967 ockuperade områdena och erkänna en palestinsk stat i Palestina. Och vidare: Israel är också en internationell utsugarstat som huvudsakligen lever på att pressa ut miljarder dollar årligen från USA, Västtyskland och andra länder, vilket sker i samverkan med Världssionistiska organisationen och dess mängder av sionistorganisationer i olika länder, också i Sverige. Detta saknar motsvarighet: inget annat land kan mobilisera inf7ytelserika utländska medborgare som sina agenter och understödjare. Självfallet kan inte Dagens Nyheters ledarredaktion och andra israelvänner vara okunniga om allt detta, i så fall skulle de vara mer än lovligt okunniga och förblindade. Men de låtsas inte veta vad de vet och spelar alltså ett falskspel för att blanda bort korten och förvirra allmänheten - precis i överensstämmelse med den beprövade sionistiska propagandataktik som förordas judarna redan i deras Bibel, av profeten Jesaja 19: 2, 3 och 14: "Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier, så att broder skall strida mot broder och vän mot vän, stad mot stad och rike mot rike. Och egyptiernas förstånd ska försvinna ur deras hjärtan, och deras råd skall jag göra om intet, de skall då fråga sina avgudar, andebesvärjare och spåmän... Herren har där utgjutit en förvirringens ande, så att de kommer Egypten att ragla, vadhelst det företar sig, såsom en drucken raglar i sina spyor..." Det är just denna metod att skapa en förvirringens ande, att utså osäkerhet och tvivel och tvedräkt bland sina motståndare som alltid har utmärkt den sionistiska propagandan och därmed har sionisterna också lyckats lägga beslag på Palestina och befästa sin judiska stat Israel - och Dagens Nyheter liksom så många andra prosionistiska organ befrämjar denna förvirringens ande i sionismens och Israels tjänst, detta är alldeles uppenbart för var och en som läser med en smula kritisk uppmärksamhet. Frågan är bara hur länge detta bedrägliga förfarande kan fortgå, när Israel nu politiskt står alltmer isolerat inför hela världssamfundet i FN. Också Dagens Nyheter måste väl inse att man gjort bort sig rejält. I sin huvudledare onsdagen den 7 december 1988 med titelrubriken Arafat och Sten Andersson förlöjligar DN utrikesminister Sten Anderssons framgångsrika diplomatiska insats när man nedlåtande skriver: "Men vad UD - Andersson kunde få tag på är en handfull judiska tredjeplansfigurer från USA, säkerligen hedervärda och i gott uppsåt men utan någon som helst bredare politisk förankring vare sig i Israel eller hos de dominerande amerikansk-judiska lobbyorganisationerna. Vad allvarligare är: själva dessa privatpersoners anspråk på att få tala för Israels sak med Arafat tycks ha vållat starkast tänkbare irritation hos sådana politiskt relevanta judisk-israeliska aktörer." Det var ju snöpligt för DN att bara några dagar senare vid Yassir Arafats presskonferens i Genève, så kom USAs erkännande av PLO som förhandlingspartner - och att de protesterande i Israel och dess mäk-tiga judiska lobbygrupper i USA, som DN så andaktsfullt tyr sig till, stod där med lång näsa! Dagens Nyheters ödmjuka svassanden för de judiska lobbygrupperna lönade sig inte den här gången, eftersom Israels förtroendekapital är på upphällningen och USA märkbart börjat tröttna på Israels tjurskalliga nejsägeri till fred och underhandlingar! I DN-ledaren en dryg vecka senare, fredagen den 16 december med rubriken Israel: sanningens ögonblick var det slut med det försiktiga tassandet och det ödmjuka svassandet för Israel och dess alltid israeltjänande judiska lobbygrupperna i USA och man ställer nu vissa krav på Israel. Kanske vittnar detta ändå om en tillnyktring och mera realistiskt kritisk inställning till det så länge avgudade Israel - i varje fall torde det bli alltmer omöjligt för israelvännerna att blunda för de obehagliga realiteterna om vad Israel verkligen är, dvs något mycket annorlunda än den ideala demokrati som man anammat från sionistpropagandan, vilket är första steget i en nödvändig process med ökade krav på att Israel äntligen måste frångå sin arrogans och sina gränslösa härskarlater och besluta sig för att utrymma Västbanken och Gaza i en fredskonferens med PLO, krav på att Israel erkänner de förvisade och förtryckta palestiniernas ersättning för alla oerhörda skador och förluster som Israel åsamkat dem och självfallet kan Israel inte undgå att i laga ordning bestraffas för sina flagranta krigsförbrytelser, sina brott mot mänskligheten och sina konspirationer mot freden. Den dag när Dagens Nyheter, Expressen och andra prosionistiska tidningar i Sverige börjar inse detta och deklarerar detta klart och tydligt, den dagen kan man börja hysa en viss skälig respekt för dessa den självutnämnda frihetens och rättens liberala organ - men då vill det ttll en allvarlig sinnesförändring som det nog är mest fromma förhoppningar att vänta sig! Efter mängder av kohandlingar med ultraortodoxa och extremistnationalistiska småpartier har då de forna koalitionspartierna i Israel, konservativa Likud och det så kallade arbetarpartiet beslutat att samregera i den judiska staten Israel igen: Nygammal regering i Israel lyder rubriken i Svenska Dagbladets ledare onsdagen den 21 december, medan rubriken i Dagens Nyheters ledare samma dag lydde Trist tandem i Israel. Båda dessa morgontidningars ledare uttrycker trött besvikelse och allmänt missmod. DNs israelkorrespondent Nathan Shachar återger samma dag ett uttalande av den gamle terroristledaren och alltfort israeliske premiärministern Shamir: "I regeringsförklaringen kommer det att sägas klart att PLO inte kommer ifråga som förhandlingspartner." Och israeliska arbetarpartiets ledare, Shimon Peres, bekräftade -enligt DN - att den förra regeringens vägran att förhandla med PLO gäller också i fortsättningen. Uppgivet slutar DN sin ledare onsdagen den 21 december 1988 så här: "Den blivande regeringen i Israel måste ses som ett svar på den press ett nästan totalt isolerat Israel står under efter USAs beslut att öppna en dialog med PLO. Detta svar kan omvärlden dessvärre endast uppfatta som helt negativt." DNs alla tidigare förhoppningar på att Israel på något obegripligt sätt skall ta sitt förnuft till fånga tycks nu definitivt ha skingrats. DN som annars är så generös med moraliska fördömanden och skolmästaraktiga pekpinnar har - för tillfället - förstummats i en märkbart resignerad suck, ungefär som när ömma föräldrar ger upp allt hopp om sitt bångstyriga, envisa och oefterrättliga barn och därvid med en suck konstaterar: - Vi kommer ingen vart med lille Pelle, han far väl göra som han vill med sitt envisa trilskande, sina skrik och sitt grälande och sina snatterier och slagsmål med alla kamrater som han lämnar efter sig blödande och illa tilltygade. Svenska Dagbladet som på ledarsidan är om möjligt ännu mer sionistiskt och israelvänligt och där man släppt fram hela kopplet av ilskna fiender till palestinierna och PLO med den till judendomen omvände författaren Lars Gustafsson i spetsen, där har tidningen i sin ledare den 21 december 1988 i märkbar irritation över det arroganta Israel framfört flera anmärkningsvärda fakta mot Israel som är värda att noteras. Svenska Dagbladet skriver: "Med tanke på USAs mycket omfattande ekonomiska och militära stöd - utan dessa dollar vore finansministerposten som nu övertas av Shimon Peres ett tent helvetesuppdrag - borde rangordningen mellan länderna (Israel och USA) vara helt klar. Men då och då har Israel tagit sig väldiga friheter mot sin rike onkel. Här har funnits uppmärksammade spionaffårer (t ex Pollard-affären, då den amerikanske juden Pollard i USAa försvarsdepartement utlämnade viktiga militära handlingar till Israel), här har funnits lobbyverksamhet mot av (den amerikanska) administrationen starkt förordad vapenexport till USAa allierade inom arabvärlden (bland annat Saudi-Arabien och Jordanien), för att nu inte nämna den uppenbarligen kallblodiga (israeliska) attacken mot (det amerikanska) signalspaningsfartyget Liberty (på internationellt vatten) vid sexdagarskrigets upptakt 1967." Svenska Dagbladet glömmer att påpeka, att om det hade varit vilken annan stat i världen än Israel som hade vid upprepade tillfållen militärt angripit ett amerikanskt fartyg och därvid dödat ett fyrtiotal amerikanska sjömän, så hade detta lett till att USA offentligt brännmärkt denna stat som terroristisk och genom drivit en bojkott mot denna stat och yrkat på detsamma i FN och andra internationella fora! Svenska Dagbladet glömmer också att påpeka, att denna blodiga israelska attack på det amerikanska fartyget Liberty omedelbart ledde till att saken nedtystades och sopades under mattan - bara för att hos den amerikanska opinionen inte väcka några som helst kritiska känslor mot Israel! Och USA har bara fortsatt att i stort rätta sig efter Israels alla önskemål med leveranser av miljarder dollar årligen och toppmoderna vapen och vapensystem - ända tills amerikanske utrikesministern sent om sider förlorade tålamodet och beslöt att åtminstone samtala med PLO mot Israels alla förväntningar, vilket ledde till - vad hela världspressen kallat - bestörtning i Israel, där man ju är inställd på att den rike onkeln USA ger allt vad lilla fräcka och framfusiga Israel begär, detta bortskämda barn som alltid begär allt och alltid räknar med att få allt det begär! Lika uppgivet som DN konstaterar Svenska Dagbladet: "Oupphörligt våld på Västbanken och i Gaza och en hård ockupationspolitik kommer ytterligare att underminera Israels ställning även i länder som är viktiga för landet. Den nuvarande linjen, som bara erbjuder palestinierna en undanskuffad ställning utan fullständiga medborgerliga rättigheter är ingen hållbar politik..." Och tidningen slutar med samma uppgivna suck som DN: "När mönstren i världspolitiken förändras snabbt och överraskande behöver Israel en rejäl dos av nytänkande som leder till att nationens verkliga intressen prioriteras framför dogmatiska föreställningar. Föga tyder dessvärre på att den fortsatta koalitionsregeringen är redo till någon israelisk perestrojka." Om Israels varmaste vänner - dessa som fortfarande envisas med att blunda för de realiteter som dikterat hela Israels existensvillkor - om dessa israelvänner förlorat allt hopp om Israel att föra en minimalt resonlig och vettig politik, och om dessa israelvänner endast kan framföra fromma förhoppningar om ett mirakel i Israel, då har faktiskt något viktigt hänt: Israels vänner är skakade och irriterade och definitivt på reträtt. Vi får väl se om sionisterna med sina energiska pådrivare i opinionsbildningen kan tackla detta problem och komma ur detta för dem bekymmersamma dilemma. Kanske försöker Israels Mossad och Shin Beth med någon ny provokativ kupp, utklädda till araber göra någon skenattack mot judar och sedan skylla på palestinsk terrorism och antisemitism! Vi far väl se om det lyckas att ännu en gång lura en alltför lättlurad västvärld! En sak är säker: lägre än så här hat Israels kurs aldrig stått och allt tyder på ytterligare kutsfall. Också Expressen hade samma dag en huvudledare i samma ämne -med den frågande rubriken Ny dialog i Israel? och uppvisar nästan samma missmod som sina morgonkollegor DN och Svenska Dagbladet. Hoppet till Israels s k arbetarparti under Shimon Peres' nejsägarlinje är mycket svagt och darrigt: "Den senaste tidens händelser kan - om PLO håller sitt ord och om USA använder sitt inflytande klokt - visa sig få avgörande betydelse för den israeliska allmänhetens inställning till en internationell fredskonferens. Skulle vindarna svänga i kompromissvänlig riktning kan arbetarpartiet hoppa av regeringsarbetet och utlysa nyval. Men därtill krävs av arbetarpartiet att det blir den värsta koalitionspartner likud nånsin kunnat drömma om. Frågan är om Peres verkligen kan leva upp till det." Expressens hypotetiska resonemang skulle, om det fullföljdes, leda till en splittring av arbetarpartiet och med all sannolikhet till en förkrossande seger för likud - av det välkända skälet att inför ett tryck utifrån samlas Israels hökar liksom judarnas enighet i alla tider förutsatt ett tryck utifrån: Utan antisemitism, verklig eller bara uppdiktad, ingen judisk enighet! Vad saken ytterst gäller är att Israel är en djupt orättfärdig stat som erövrat ett annat folks land och som trotsar hela världssamfundet och därför är dömt att förr eller senare gå under. Det tragiskt oroväckande är att Israel är så militärt starkt och så desperat inför trycket utifrån och kan i trängt läge tillgripa det mest fruktansvärda våld och utlösa ett kärnvapenkrig. Expressens utrikesreporter Ulf Nilsson ställde till utrikesminister Sten Andersson frågan varför han så starkt engagerade sig för freden i Mellanöstern, varvid Sten Andersson svarade att det ytterst gäller hela världens fred, eftersom Israel har kärnvapen och det därför är av yttersta vikt för hela vår värld att få Israel att ta reson. Det är sannolikt en diplomatisk uppgift av väldiga mått att förmå Israel att ta reson och inse att en fredsuppgörelse med palestinierna inte leder till att alla världens judar står inför förintelsen, utan istället öppnar en möjlighet till rättvis och jämlik överlevnad för båda parter.     Nästa sida

Index över Israels makt i Sverige: