Israels makt i Sverige
av
Ahmed Rami

31 PROPAGANDANS MAKT   Den judiska propagandan är en måttlös nationalistisk skrytpropaganda som framställer judarna som ett finare folk än alla andra folk, i överensstämmelse med judendomens grundtes om judarna som Guds utvalda egendomsfolk över alla andra folk och därför måste ha speciella privilegier. Judarna har sedan över ett hundra år systematiskt hegemoniserat kulturlivet med dess värderingar och därmed fått ett fast grepp om den opinionsbildning som styr hela det styrande skiktet i Sverige. Det kan nog te sig gåtfullt, helt och hållet obegripligt för många, särskilt för muslimer från arabvärlden, att Israel och sionismen har så mäktiga beskyddare och inflytelserika sympatisörer i Sverige - liksom i andra västerländska stater. Även om denna länge grundmurade sympati och välvillighet till sionismens Israel är stadd i upplösning och redan förbytts i ökad misstro på grund av de många israeliska övergreppen på värnlösa palestinier, så lever Israel ännu på ett betydande förtroendekapital. Det är viktigt att förstå orsakerna: varför man knäböjer för judarna och därmed för Israel! Orsakerna har att göra med den långvariga, målmedvetna och ytterst omfattande judiska propagandan som cyniskt utnyttjar motståndarnas alla svagheter, främst de inlärda kristna skuldkänslorna och denna judiska propaganda har endast ett syfte: att få andra folk att erkänna judarna som Guds utvalda folk över alla andra folk: "ett folk som har en äldre och finare kultur, en högre moral, en mer lysande begåvning och just därför väckt andra folks låga avund och ursinniga hat som utmynnat i judeförföljelser, pogromer och judemord". Därför har judarna "rätt", när de av oss kräver vördsam tacksamhet och ångerfull botgörelse: att vi icke-judar ger judarna allt vad de begär av oss liksom de forntida gudar som krävde människooffer! Den judiska propagandan vill få oss att tro att judarna inte bara är det äldsta överlevande kulturfolket i världen utan än idag är de ledande inom kulturen: inom skönlitteraturen, den moderna musiken - från Gustav Mahler och Arnold Schönberg till populära sångare som Bob Dylan och Leonard Cohen - inom teatern, för att inte tala om filmen, särskilt den amerikanska, där alla Hollywoods filmbolag och så gott som alla filmproducenter är judar eller i judisk ägo. Den från Wien kommande och i svensk ekonomi och i svenskt kulturliv väletablerade juden Harry Schein skrev i DN söndagen den 16 juli 1989: "Den centraleuropeiska kulturen var alltså i allt väsentligt en judisk kultur, en glittrande fernissa utan rötter i den omgivande sociala verkligheten. Och efter Hitler finns inte tillräckligt många judar kvar i Europa för att bära upp en europeisk kultur." Alltså: enligt juden Schein, utan judisk kultur, ingen europeisk kultur! De gotiska katedralerna, den romanska arkitekturen, en Shakespeare, en Leonardo da Vinci, en Velazques, en Rembrandt, en Mozart, en Beethoven, en Goethe, en Kant eller en Voltaire, vilka inte var judiska, är bara strunt, tycker Schein! Först när judarna börjar lämna sina ghetton och träder in i Europas kulturliv med filosofer som Wittgenstein, psykologer som Freud, målare som Chagall, författare som Brecht och får Europa en europeisk kultur! Och när judarna i större antal beger sig till Amerika eller Palestina, så blir Europa alltför judefattigt för att längre ha någon europeisk kultur! Samma dag - söndagen den 16 juli - som Schein förkunnade sin judiska kulturuppfattning, publicerade Expressen på kultursidan, redigerad av den judiske kulturredaktören Leif Zern, en artikel av juden Daniel Birnbaum om judinnan Hannah Arendt som inleds så här: "Hannah Arendts liv och verk speglar på ett exemplariskt sätt ett stycke europeisk 1900-talshistoria." En jude blir en del av Europas historia! Ingen icke-jude kan upphöjas till en sådan dignitet! Enligt den frekventa judiska propagandan är religionen, kulturen, moralen, vetenskapen, demokratin och modet att övervinna och besegra överlägsna och ondskefulla fiender judarnas gåvor till mänskligheten! Utan judar skulle mänskligheten levt kvar i ett fruktansvärt barbari! Och därför är det också allas "vår skyldighet att solidariskt försvara judarnas egen stat Israel!" Och att inse att "judar är sakrosankta, förmer än andra folk!" Detta är den judiska propagandans huvudteser och konklusioner som ständigt hamras in i allas sinnen och når inte bara medvetandets ytskikt utan också det undermedvetna själslivet. Det är här fråga om en indoktrineringsprocess eller hjärntvätt:: en långvarig och mer försåtlig judisk indoktrinering i den del av världen, den officiellt "fria och demokratiska" västvärlden under det judiskt styrda USA:s amerikanska kulturhegemoni! Förutsättningen för denna judiska propaganda och indoktrinering i ett demokratiskt samhälle är att judar - eller judiska och sionistiska intressen - behärskar och styr både den så kallade finkulturen, avsedd för samhällets ledande skikt, och den så kallade masskulturen, avpassad för massornas behov och tillvänjning av primitiv underhållning med enkla schablonföreställningar. I ett demokratiskt samhälle med flytande klassgränser - klasscirkulation - står finkulturen och masskulturen i ett symbiotiskt förhållande till varandera, vilket betyder att de ömsesidigt påverkar varandra och ofta sammansmälter, till exempel på det musikaliska dramatiska området degraderas den seriösa operan till musical med ett populärt schablonartat innehåll och med en populär eller upp-poppad musik, orkestrerad och tonaliserad som seriös musik - ett praktexempel på detta är judarna Bertold Brechts och Kurt Weills ständigt spelade Tolvskillingsoperan, som hade premiär i Berlin 1928, och handlar om tjuvar, fnask och hallickar i Londons undre värld som på olika sätt glorifieras, ett senare exempel är juden Leonard Bernsteins lika populära West Side Story, som handlar om två rivaliserande ungdomsgäng i konflikt bland New Yorks minoritetsgrupper. Nu måste man göra klart för sig att varken Bertold Brecht eller Leonard Bernstein var - Brecht dog för ett trettiotal år sedan - eller är några sionistiska propagandister i inskränkt mening som ständigt ropar "Leve Israel och fy för arabiska terrorister!" (som palestinierna ju kallas i den enklare sionistpropagandan)! Dessa kulturjudar arbetar för sionismen och Israel på ett indirekt och mer sofistikerat sätt, nämligen genom att pådyvla den icke-judiska tredje världen och västvärlden ett judiskt tänkesätt, en judaiseringsprocess som bidrar till att upplösa tredje världens (som konsumerar den judiska kulturen) och västvärldens kulturella identitet, vilket i sin tur gynnar sionismen och Israel: ju mer påtagligt det blir att judar dominerar västvärldens kulturliv, desto lättare och mer självfallet blir det då att i västvärlden acceptera de sionistiska judarnas stöd till Israel som kulturellt och politiskt berättigat. Tag till exempel juden Herbert Pundik, chefredaktör för Danmarks ledande "liberala" dagstidning Politiken sedan över tjugo år - Pundik bor halva sin tid i Tel Aviv i Israel och han har aldrig dolt sin bindning till Israel, som DN:s judiske kulturredaktör Arne Ruth stolt framhåller i DN:s TV-bilaga för fredagen den 21 juli 1989. Denne Pundik refuserar blankt Politikens egna medarbetare, när de skriver kritiskt om Israel. Så mycket är denne judiske chefredaktörs "liberalism" i Danmarks "liberala" flaggskepp värd! Blotta tanken att en ledande opinionsbildande stor dagstidning i Danmark - eller i Sverige eller något annat västland - hade en chefredaktör som var direkt uppbunden till exempelvis Sovjet eller det vita Sydafrika, den tanken är ju direkt absurd, är helt omöjlig, otänkbar! Men när det gäller Israel, så tillåts denna judiska militanta inkräktarstat ha sina agenter på ledande opinionsbildande poster utan att detta väcker en våldsam folklig proteststorm och vederbörande agent för främmande makt avpolletteras fortare än kvickt! Det kännetecknande för flertalet "kulturjudar" - det må vara en pjäsförfattare som Bertold Brecht eller en kompositör och dirigent som Leonard Bernstein - är att de gycklar och hånar med de traditionella västerländska kulturvärdena och därmed vill framstå som djärva, nyskapande och radikala - samtidigt som de dyrkar den judiska "kulturen" och de judiska värdena och som de brer på med en tjock smet av sentimentalitet, brutalitat och ångest som underhållningssoppans ingredienser: Sentimentaliteten - istället för de innerliga och ömma känslorna - är typiskt judiskt med inslag av självmedlidande: Tänk på Klagovisorna i den judiska Bibeln, i Gamla Testamentet! Brutaliteten, ett frossande i gemena och upprörande nidingsdåd är också typiskt för den judiska läran - tänk på alla dessa katastrofer och barbariska grymheter som det vimlar av i judendomens Bibel alltifrån Lots hustru som förvandlades till en saltstod till hur kung David brände upp ammoniterna sedan han först "hade styckat dem i småbitar under bilor av järn och tröskvagnar av järn" och hur samme David lät skära av förhudarna på tvåhundra filistéer för att överräcka dem till Saul i brudgåva för att äkta dennes dotter Mika! Och ångesten, dessa skräckstämningar i Hollywood - judarnas skräckfilmer, är också något typiskt judiskt - tänk bara på med vilken fasa judarna ser på sin hämndgirige och mordlystne Gud i den judiske Bibeln, så till exempel i Moses avskedssång - i Femte Moseboken trettioandra kapitlet, verserna 22, 23, 24 och 25 där det heter: "Ty eld lågar fram ur min näsa, och den brinner ända till dödsrikets djup, den förtär jorden med dess gröda och förbränner bergens grundvalar. Jag ska hopa olyckor över dem, alla mina pilar ska jag avskjuta på dem. De ska utsugas av hunger och förtäras av feberglöd, av farsoter och bitter pina, jag ska sända över dem vilddjurs tänder och stoftkrälande ormars gift. Ute ska svärdet förgöra deras barn, och inomhus ska förskräckelsen göra det: ynglingar såväl som jungfrur, spenabarn tillsammans med gråhårsmän." Judarna kallas - med rätta - för Bibelns folk: deras förfäder har skapat Bibeln och själva är de skapade av denna deras judiska Bibel. Därför är det typiskt judiska präglat av denna judebibels anda: självmedlidandets sentimentalitet, arrogansen genom tron att vara ett Guds utvalda folk, brutaliteten och ångesten - och med ett allt starkare judiskt inflytande över västvärldens kultur präglas också den av dessa för judendomen typiska inslag! Det behövs inga utredningar om speciella sionistiska påtryckningar, även om man inte bör underskatta deras betydelse, för att förstå varför Israel har så inflytelserika vänner och supporters i Sverige - liksom i alla västerländska stater. Orsaken är främst kultursociologisk: kulturlivet har sedan drygt ett hundra år judaiserats genom de så kallade kulturjudarnas inflytande i pro-judisk eller eller pro-israelisk riktning. Vänskapsband har knutits och korruption har utnyttjats. Låt mig här nämna följande namn på några kulturjudar, vilkas insatser och inflytande jag senare skall förklara: Georg och hans broder Edvard Brandes i Danmark. Litteraturprofessorerna Karl Warburg, Henrik Schück, Oscar Levertin och Martin Lamm i slutet av förra århundradet och början av 1900-talet i Sverige. Alla dessa har utbildat tusentals litteraturvetare i pro-judisk anda och riktning! Ekonomihistorikern Eli Hekscher i Sverige, för övrigt fader till högerpartiets ledare Gunnar Hekscher som även var professor i statsvetenskap och en tid diplomat, dennes son Sten Hekscher är idag statssekreterare i justitiedepartementet och debattör i rättsfrågor. Professorn i konsthistoria i Lund och Dramatenchefen Ragnar Josephson, bror till Gunnar Josephson, ägare till Sandbergs bokhandel, som länge var den ledande bokhandeln i Stockholm. En äldre släkting var den kände konstnären och poeten Ernst Josephson, som blev sinnessjuk och - av ledande kritiker och konsthistoriker - räknas som "Sveriges störste konstnär". Konstnärinnorna Hanna Pauli, född Hirsch, och Eva Bonnier, av den kända förlagsfamiljen Bonnier. Kring dessa utvecklades ett livligt kulturellt sällskapsliv med åtföljande kulturkotteri kring sekelskiftet för snart hundra år sedan. Konstprofessorn Isaac Grünewald, modernistprofeten och vältalaren. Bankirerna och kulturmecenaterna Ernest Thiel, Jakob Fürstenberg, Conrad Pineus och Olof Aschberg, vilka understödde konstnärer och författare i sin samtid - Thielska Galleriet på Djurgården består av samlingar från bankiren Ernest Thiel, merparten av konstverken i Göteborgs konstmuseum är från Jakob Fürstenbergs privata konstsamling, Olof Aschberg ägde en magnefik villa i Frankrike som han upplät åt svenska socialdemokrater och kommunister. Och sist men inte minst Stockholms dåvarande överrabbin Marcus Ehrenpreis, hedersprofessor, en tidig medarbetare till den förste sionistledaren Theodor Herzl. Den tidigare judekritiske socialdemokratiske redaktören Artur Engberg blev som ecklesiastikminister uppvaktad, påtryckt och omvänd av Marcus Ehrenpreis till judevänlighet. Alla dessa kulturjudar har utövat ett oerhört stort inflytande på det kulturbärande borgerliga skiktet i Sverige, dels under sin samtid, dels - genom elever - på senare generationer fram till våra dagar. Liberalism och humanism, som ju är de stora honnörsbegreppen för alla kulturambitiösa personer, har alltsedan dessa kulturjudar framträdde för bortåt ett hundra år sedan, alltid associerats till en judevänlig eller Israelvänlig inställning. Bröderna Brandes i Köpenhamn, särskilt den flitige skribenten och föredragshållaren Georg Brandes, kom att utöva ett mycket stort inflytande också i Sverige genom att lansera vissa samtida europeiska författare för nordiska läsare och genom att hävda "frisinnade", "liberala" idéer och samtidigt håna alla andra idéer och deras representanter - och detta har sedan förblivit den föreskrivna normen för radikal och vällovlig kulturkritik i "liberal" anda. Judevänlighet och även stor judeuppskattning - och därmed Israelvänlighet - är alltså en grundmurad tradition inom de ledande bildade liberala skikten i Sverige - liksom i andra västliga demokratier. Att opponera mot detta och analysera judendomens och sionismens giftiga makt blir som en hädelse: ett oförlåtligt brott mot all anständighet som dessutom associeras till det "värsta" av allt: "antisemitism" och även "nazism", till medeltida vidskepelser och fördomar! Den judiska propagandans huvudteser bör ytterligare kommenteras:   Att judarna skulle vara "det äldsta kulturfolk som överlevt från antiken till våra dagar", är naturligtvis en propagandalögn - av det mycket enkla skälet att judarna under antiken aldrig var något kulturfolk. Det framgår av att inga av antikens kulturfolk i dåtidens Mellanöstern observerade judarna, inte förrän ett stycke in på 100-talet före Kristi födelse och då av seleukiderna under Antiokus Epiphanus som en fanatisk präststyrd stam under Judas Mackabeus. Den store grekiske geografen och historieskrivaren Herodotos, som levde på början av 400-talet före Kristus och som bereste hela Mellanöstern, inklusive Palestina, kunde inte upptäcka judarna. Dessutom framgår det av judendomens egen Bibel - Gamla Testamentet - att judarna - eller Israels folk - var en synnerligen barbarisk folkstam, alls inget kulturfolk. Arkeologerna, som ingående grävt i Palestina, har inte funnit några lämningar av en judisk kultur, medan man däremot funnit rikliga fynd av en högtstående kananéisk (palestinsk) kultur liksom av en ännu mer högtstående filistéisk kultur.   Att judarna skulle ha varit "det första och enda folket som skapat en monoteistisk religion", alltså tron på en enda gud, är en annan judisk propagandalögn: dels var den judiska religionen ingen religion i egentlig mening, eftersom man inte tror på ett liv efter döden: "Ty du är stoft, och till stoft ska du åter varda", heter det i Första Moseboken, tredje kapitlet, vers 19, dels trodde denna judiska religion inte på en enda gud för alla folk, andra folk hade enligt judendomen "andra gudar", dels - och detta är det mest avgörande - fanns monoteistiska religioner många tusen år tidigare hos andra folk, bland annat i dyrkan av solguden, och den egyptiske farao Echnaton lanserade ju monoteismen i Egypten långt innan det fanns några judar eller hebréer!   Att judarna skulle ha skänkt världen den mest högtstående etik och moral i "Tio Guds Bud" är också en judisk propagandalögn. Inspirationen till Tio Guds Bud fick judarna från Babylonien (som ligger i dagens Irak), närmare bestämt från den babyloniske storkonungen Hammurabis lagar från 1900-talet före Kristus! Tio Guds Bud är för övrigt inte kännetecknande för judendomen, eftersom redan judendomens gud, Jahve, bryter mot flertalet av sina egna budord - eller rättare sagt mot de budord som lagts i hans mun men som stulits från Hammurabis lagar, och sedan bryter först de judiska patriarkerna, Abraham, Isak och Jakob mot sjätte budet, och Juda, varifrån judarna skall härstamma, bryter mot åttonde och nionde budet, när han säljer sin bror Josef för 20 siklar silver till ismaeliterna, efter vad som omtalas i judendomens Torah, i Första Moseboken, trettiosjunde kapitlet, verserna 27 och 28.   Att judarna skulle vara "de ledande inom vår tids kultur" är naturligtvis judiskt propagandaskryt och kan härledas endast från det förhållandet att det i västvärlden av idag är övervägande judiska skribenter och redaktörer i judiskt ägda tidningar och tidskrifter som - i egenskap av självutnämnda smakdomare - korar judiska stamfränder till de kulturellt ledande. Under de perioder i olika länder i västvärlden då kulturen stod som högst - till exempel i Spanien, England och Frankrike under 1600-talets första hälft, i södra Tyskland i början av 1800-talet liksom i Wien - alltså när Cervantes, Lope de Vega och Velazques levde i Spanien, då Shakespeare levde i England, då Racine och Moliere och La Fontaine levde i Frankrike, då Goethe, Shiller och Kant levde i Tyskland och då Mozart och sedan Schubert och Beethoven levde i Wien - då - under dessa tider - hade judarna överhuvudtaget inget politiskt och kulturellt inflytande: från Spanien hade judarna fördrivits 1491, från England 1290 och återvände dit först på 1650-talet genom Wilhelm av Oranien, från Frankrike fördrevs judarna 1346 och kom tillbaka endast i smärre skaror i slutet av 1680-talet, i Tyskland och Österrike levde judar endast i ett mindre antal i ett fåtal städer i slutet av 1700-talet och början av 1800-tslet. Den stora tillströmningen av judar - från Östeuropa till Central- och Västeuropa - kom först under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Allt detta utesluter självfallet inte att påfallande många judar utmärkte sig på skilda kulturella områden - men kvaliteten på många starkt upphaussade kulturjudars prestationer är långtifrån alltid så genial som de själva vill tillmäta den. Böjelsen för sentimentalitet, brutalitet, sensationsmakeri och dålig, ofta prålig smak skämmer många judiska kulturalster, vilket bland andra Richard Wagner så träffande påtalat i sin uppgörelse med sin samtids judiska musiker som trängde sig fram i rampljuset, Meyerber, Offenbach och flera andra.   Att judarna skulle "vara upphov till vetenskap och forskning redan under antiken" finns det inte några som helst belägg för utan måste också tillskrivas den judiska propagandamyt som kärt omhuldas. Först i vårt århundrade har judar utmärkt sig inom vetenskap och forskning - men också här - liksom inom konst, musik och litteratur - att de kvalitativa värdena långtifrån alltid varit av den höga halt som de judiska propagandisterna velat ha den till.   Att judarna "genom större duglighet och kunskapsambition skulle ha väckt andra folks avund och orsakat judeförföljelser", är inte heller bestyrkt av fakta - även om det inte vare sig kan eller bör bestridas att judarna får anses vara en ovanligt företagsam och amitiös grupp som i hög grad lyckats hävda sig ekonomiskt och socialt, vilket dock till stor del har att göra med den judiska sammanhållningen: att judar gynnar varandra, ofta på andras bekostnad. När vi avslöjar dessa ständigt återkommande lögner i den judiska och sionistiska propagandan, kan man inte vänta sig något annat än att vi blir beskyllda för antisemitism eller judehat (istället för att vi bemöts i sak i en öppen och fri debatt), vilket i sak är absurt ur alla synpunkter utom den psykologiska. Det är ju ett välbekant faktum att varje lögnare som avslöjas söker undkomma sitt trängda läge genom undanflykter och motbeskyllningar. Förutsättningen för den judiska makten är att man lyckats indoktrinera folk i tron att "antisemitism" - det vill säga mestadels vaksam kritik av den judiska makten - är den mest vederstyggliga av alla moraliska laster, precis som orden "fascist / fascism" och "borgerligt reaktionär" är det mest avskyvärda som kan åsättas en person i totalitära kommuniststater - eller ordet "kommunist" i verkligt fascistiska diktaturer! Att de så uppenbara lögnerna i den judiska och sionistiska propagandan kunnat gälla för sanningar i Sverige och andra västländer vittnar just om - just det! - den påfallande starka judiska makten över opinionsbildningen. Om det verkligen hade funnits en seriös undervisning i skolorna i historia, religionshistoria och i propagandapsykologi, så skulle självfallet dessa judiska propagandalögner aldrig kunna utkolporteras utan att genast avslöjas! Låt mig här avslutningsvis nämna det tydligaste exemplet på den judiska - och för Israel så viktiga - makten utövas ceremoniellt, nämligen genom den judiska exploateringen av sina i kriget döda, i den så kallade "Förintelsen"! Att jag här talar om den så kallade Förintelsen är för att markera hur den judiska propagandan vrider nacken av människors förnuft enbart genom detta ordval: någon förintelse av judarna kan självfallet inte ha ägt rum, eftersom tillräckligt många av dem bevisligen överlevt och bland annat kunnat invadera Palestina och där upprätta sin judiska stat Israel! Överallt i Europa där det under andra världskriget fanns koncentrationsläger med bland annat judiska fångar, så har det - genom energisk judisk försorg - upprättats monument - liksom förstås i Israel, Yad Vashem, och även i Washington där ett gigantiskt judemonument håller på att resas. Det stannar emellertid inte vid detta. Så fort en israelisk deputation - den må vara officiell eller ej - besöker Västtyskland eller något annat europeiskt land som var indraget i kriget och där judar omkom, beger sig denna israeliska deputation genast till judemonumentet tillsammans med värdlandets regeringsrepresentanter, varvid en stilla andaktsstund följer, ofta med tal om att denna mänsklighetens största förbrytelse aldrig mer får upprepas! Enbart detta är speciellt judiskt! Inte begär den brittiska regeringen, den västtyska regeringen eller den franska eller amerikanska regeringen att alla gästande statsbesök först måste avlägga ett besök och en vördsam hyllning till det egna landets stupade soldater och omkomna civila under andra världskriget! Inte begär Algeriets regering att varje gästande utlänningsdelegation först skall avlägga en ceremoniell hyllning till de stupade och dödade algerierna under kriget mot Frankrike - och så vidare! Men för judarna är det ett pockande krav att alla utländska officiella besökare skall hylla omkomna judar, inte bara i själva Israel utan även i andra länder där judar (bland många andra människor) har omkommit i kriget! Judarna kräver att judisk sorg skall vara hela mänsklighetens tragedi! Men inte nog med allt detta: Också när Israel inte är inblandat i ett statsbesök skall judar i alla fall hyllas. Så till exempel när USA:s president George Bush nyligen besökte Polen, så måste han besöka Auschwitz, och i Ungern, måste han besöka Raoul Wallenberg-monumentet som ju är ett monument över i Ungern under andra världskriget borttransporterade judar! Förlust av judiska liv skall vara en särskild sorg för hela mänskligheten - det är uträkningen! Och långtifrån bara en sorg, det skall vara en självförebråelse, en självanklagelse som judarna kan - och ska få - kräva ständig gottgörelse för! Att judarna i Palestina idag begår ett pågående folkmord mot det palestinska folket, det är ett tabu som man inte får nämna! Det är på detta sätt som Israel exploaterar sina döda för att utöva den psykologiska och ekonomiskt så lukrativa utpressningen mot västvärlden - inte bara mot tyskarna utan också mot alla de andra folken som - som judarna säger - lät Förintelsen ske! Detta också, för att avleda uppmärksamheten från judarnas pågående brott i Palestina idag. Att detta ständigt kan fortgå utan att någon märkbar protest hörs vittnar om den judiska makten! Och observera: utan denna judiska makt skulle Israel varken ha kunnat bildas eller överleva! Vem bryr sig om de över 50 miljoner dödade och stupade i andra världskriget - inga utom de anhöriga, inga politiska växlar dras på dem. Eller på de över 60 miljoner som dödats eller stupat i över hundra krig efter andra världskriget? Det är bara de omkomna judarna som räknas - helt enkelt därför att för judar är det bara judar som räknas som människor, "offer för hemska tragedier", och det är detta judiska tänkesätt som Israel påtvingat västvärlden.   Nästa sida

Index över Israels makt i Sverige: