Israels makt i Sverige
av
Ahmed Rami

52 ETT TAL SOM BORDE HA HÅLLITS   Ett årligt tal inför Israels 90-årsjubileum i Stockholms stadshus hade lytt så här: Den judiska staten Israel är exempellös i historien och i samtiden. Det är en stat som tillkommit genom svek, rov, terror, våld och en systematisk lögnpropaganda. Och det är en stat som upprätthålles genom samma avskyvärda metoder och dessutom utgör ett både indirekt och direkt hot mot världs-freden. Israel är en stat utan några som helst moraliska skrupler. Om Israel skall jämföras med någon annan stat i världen, så är det med dess nära militära och ekonomiska bundsförvant, apartheidens Sydafrika, vars härskande nationalistparti också firar 40-årsjubileum i år. Det är förvisso makabra 40-årsjubileer. Men Israel tar vid en jämförelse tveklöst priset som den värsta banditstaten. Det är alltså - när det gäller Israel - fråga om svek, rov, terror, våld och en systematisk lönigpropaganda. Låt oss börja med sveket, bedrägerierna, de falska förespeg-lingarna och tomma löftena, ingångna avtal som inte var avsedda att hållas utan för att lura och vilseleda. Sveket bestod i att de första sionisterna, de som ville skapa en judisk stat Israel i Palestina, högtidligt förklarade att de endast ville ha "ett judiskt nationalhem" i Palestina. Det var den s k Balfourdeklarationen av den 2 november 1917, där den brittiske utrikesministern Arthur Balfour på den brittiska regeringens vägnar i ett brev till Lord Rothschild som sionister-nas representant lovar "upprättandet av ett nationalhem för det judiska folket i Palestina", som britterna vid detta tillfälle inte ägde men hade för avsikt att lägga beslag på från Turkiet som skulle besegras i det ännu pågående första världskriget. Balfour sade emellertid också i sitt brev till Lord Rothschild, att "det är klart förstås att ingenting skall göras som kan inverka menligt på den redan befintliga icke-judiska befolkningens medborgerliga och religiösa rättigheter i Palestina". Ett särskilt tillägg fogades om att den judiska invandringen till Palestina skulle begränsas. Alltså, i överenskommelsen mellan Storbritannien och världs-sionismen var det aldrig fråga om upprättandet av en judisk stat, utan endast om ett judiskt nationalhem, alltså en binationell stat för både palestinska araber och en minoritet av sionistiska och starkt religiösa judar, kort sagt ett demokratiskt Palestina, där båda folkgrupperna skulle få sina medborgerliga och religiösa rättigheter tryggade - under en övergångstid under brittiskt mandatstyre. Detta är Balfourdeklarationens klara och otvetydiga mening och innebörd. Men sionisterna hade inte för avsikt att hålla sig till denna högtidligt utlovade deklaration som de själva hade tagit initiati-vet till. De var ute efter att lura och bedraga det då så mäktiga Storbritannien som - efter allehanda påtryckningar - visat dem så stort tillmötesgående, vilket Balfour själv senare skulle upptäcka - men tyvärr alltför sent. Sionistledaren Chaim Weiz-mann sade följande 1920 i den sionistiska tidskriften "Judische Rundschau". nr 4: "Vi kommer att stanna i Palestina vare sig ni 6ritter vill ha oss där eller inte: Ni kan påskynda eller fördröja vår ankomst, men det är klokast för er själva om ni hjälper oss, i annat fall kommer vår konstruktiva kraft att vändas till en destruktiv som kommer att skaka om hela världen." Här avslöjas den sanne sionisten, utpressaren: Han säger: - Gör ni inte som vi vill, så kommer vi att ställa till med ett helvetes liv i hela världen, för vi sionistiska judar finns överallt och dem kan vi mobilisera! Att det aldrig var sionisternas verkliga avsikt med den judiska invandringen till Palestina att skapa ett demokratiskt Palestina utan ett judiskt Israel med fördrivning och förtryck av den palestinska befolkningen, d v s de kristna och muslimska palestinierna, det stod klart från början och hela världen borde ha varit på sin vakt. Redan den 3 september 1898, året efter den första världssionistiska kongressen, bekände sionistledaren Theodor Herzl följande i sina postumt utgivna dagböcker: "Skulle jag sammanfatta den första världssionistiska kongres-sen i Basel med ett ord, skulle det bli detta: I Basel grundade jag den judiska staten ... Om jag skulle säga detta högt i dag, skulle jag besvaras med ett världsomfattande skratt. Men kanske om fem år och säkert om femtio år kommer alla att veta det." Detta sade alltså den politiska sionismens grundare och världssionismens förste ordförande Theodor Herzl år 1898. Samma år ägde den andra världssionistiska kongressen rum, också i Basel. Och där uttalade Herzl följande hot, främst riktat mot den överväldigande majoritet judar i Väst- och Centraleuropa - liksom i Amerika - som då motsatte sig sionis-men. Herzl sade: "Att föra en kampanj mot Zion - alltså sionismen - kan inte tolereras längre. Det är abnormt och en outhärdlig situation. Vi måste göra slut på det " Och Herzl sade i samma anförande: "Auktoriteten över det judiska samfund som det judiska folket utgör får aldrig på några villkor användas mot idén och förkroppsligandet av det judiska folkmedvetandet. Därför tror jag att jag talar För er också, ärade kongressledamöter, när jag föreslår erövrandet av de judiska samfunden överallt i världen som vårt nästa mål." För genomförandet av sionismens mål, erövringen av Palestina, var Herzl inställd på att inleda särskilda samtal som hela det judiska folkets representant med samtidens ledande statschefer som sultanen i Konstantinopel, överhuvudet för det dåvarande ottomanska riket som då innehade Palestina, kejsar Wilhelm Ö i Tyskland, tsar Nikolaj Ö i Ryssland liksom rikskansler Bismarck, Frankrikes president och Storbritanniens premiärminister - och Herzl sammanträffade också med ledande representanter för alla dessa stormakter som av olika skäl kände sig lockade att inta en positiv inställning till sionismen, med undantag av sultanen i Konstantinopel. Den ryske tsarens inrikesminister och f d chef för Ochrana, den hemliga ryska polisen, von Pleve, ville gärna bli av med de ryska judarna som i stor omfattning var bråkmakare och revolutionära agita-torer och anstiftare. Kejsar Wilhelm ville gärna skaffa sig ett tyskt brohuvud i Mellanöstern och tänkte att en judisk stat i Palestina, lierad med Tyskland, skulle kunna vara bra för att manövrera ut Frankrike, Storbritannien och Ryssland från hela Främre Orienten. Storbritannien trodde att ett starkt judiskt inflytande i Palestina skulle kunna hjälpa till att manöv-rera ut Turkiet men ville samtidigt inte gå arabernas självstän-dighetssträvanden för när. Frankrike umgicks med liknande tankar. Och Theodor Herzl visste mycket väl att han kunde spela ut de olika imperialistiska makternas intressen och strävanden mot varandra, vilket han också gjorde. Alltså, sionismen var från första början inställd på två mål: 1. att väcka till liv nationalism och imperialistisk erövring hos alla judar och ena dem bakom sionismen. 2. att med lock och pock tilltvinga sig Palestina som en judisk stat, vilket självfallet måste ske på palestiniernas och alla arabers bekostnad. Sveket bestod från början i att sionisterna låtsades att det bara var fråga om ett judiskt nationalhem i Palestina i en binationell palestinsk stat, medan det i själva verket var fråga om att skapa en rent judisk stat. Sveket bestod sedan också i att sionisterna eftersträvade en delning av Palestina i en judisk stat och i en palestinsk stat. Detta lurade sionisterna FN att tro på efter andra världs-kriget och än i denna dag tror många - så till exempel i Sverige -att det sionistiska Israel skall gå med på detta, trots att detta sionistiska Israel kategoriskt avböjer bildandet av en palestinsk stat i Palestina. Låt oss så övergå till rovet. Den sionistiska staten Israel har rövat Palestina från palestinierna. När världssionismen grundades 1897 utgjorde judarna i Palestina, som i många andra länder, en försvinnande liten minoritet (3% av landets invånare) och judarna innehade endast två procent av landets jord. Histo-riskt okunniga människor, därtill underblåsta av en sionistisk eller prosionistisk propaganda i våra massmedia, tror att det alltid funnits en stor majoritet av judar i det Palestina som i dag är den judiska staten Israel. Ideligen talas det i massmedia t ex om "det egentliga judiska Israel" och om "de av Israel ockuperade områdena Västbanken och Gazaremsan". I själva verket är hela detta Israel ockuperat land: det s k egentliga Israel ockuperades av sionistiska judar i en våg av terror och våld åren 1947 till 1948 - det som Expressens medarbetare Ulf Nilsson i en rapport från New York häromdagen kallade "befrielsekrig"! Här ser man hur den sionistiska propagandan indoktrinerat en mycket typisk journalist, som naturligtvis vet hur han skall formulera sig för att anpassa sig till denna tidnings sionistiska linje! Västbanken och Gazaremsan - och dessutom östra Jerusalem och Golanhöjderna som Israel inför-livat direkt - erövrade Israel i det s k Sexdagarskriget i juni 1967! En ockupation är självfallet en ockupation oavsett om den skedde 1947 till 1948 eller 1967. Men i våra massmedia får man en 40-årig ockupation till att inte vara någon ockupa-tion, medan man inte anser sig ännu kunna förneka att den 21-åriga ockupationen verkligen är en ockupation - och detta därför att Israel ännu inte vågat ta steget att införliva Väst-banken och Gazaremsan med Israel, eftersom sionistregimens Israel då skulle tvingas formellt ge bortåt två miljoner palesti-nier i dessa områden israeliskt medborgarskap, vilket skulle leda till svåra komplikationer för sionismen och judarnas grepp om Israel5 partier och politiska struktur. Israels avsikt är i stället att genom sin beprövade metod från åren 1947 och 1948 definitivt erövra de ockuperade områ-dena Västbanken och Gazaremsan geno m terror och våld: att än en gång fördriva palestinierna. Därav dessa ständigt pågående s k judiska bosättningar med judiska bosättare i dessa områden som tränger undan och terroriserar palestinierna så att de fördrivs! Dessa judiska s k bosättare är ju samma judiska erövra-re som de judiska sionister som drev i väg palestinierna i det som kallas det egentliga Israel! Att våra opinionsmedia inte kommit till klar insikt om detta vittnar endast om att den systematiska lögnpropaganda som sionisterna från början bedrivit fått en oroväckande och olycksbådande genomslagskraft: att man inte kunnat se klart genom de utlagda sionistiska rökridåerna. Alltså, det sionistiska rovet av Palestina har skett genom sionistisk terror, sionistiskt våld och i kombination med en systematisk sionistisk lögnpropaganda som endast kunnat genom-föras genom världssionismens grepp om västvärldens, också Sveriges, massmedia. Sionismens Israel är den enda stat i världen som håller sig med legaliserade agenter i hela västvärlden. Enda motsvarigheten i vårt århundrade var Sovjetunionen under Lenin- och början av Stalintiden med Komintern, Kommunistiska internationalen, som existerade från 1919 till 1943, då för övrigt judar dominerade denna internationella kommunistorgani-sation som organiserade kommunistpartier att se Sovjetunionen som "det arbetande folkets fosterland". Men dessa Sovjets lakejer sågs med stor misstro som verkliga eller potentiella landsförrädare, medan den judiska staten Israels lakejer eller anhängare accepteras i alla politiska läger, från socialdemokratin till vänster till moderaterna till höger. Under det pågående palestinska frihetsupproret på Västban-ken och i Gaza har den israeliska brutaliteten - med över 180 kallblodigt mördade palestinier och flera tusen livsfarligt skadade värnlösa palestinier -åskådliggjorts tydligare än kanske någonsin, trots att ständiga rapporter om de israeliska flygbombardemangen av palestinska flyktingläger i Libanon också visats i TV. Inför allt detta har Israels vänner, som de oblygt kallar sig, i massmedia blivit synbarligen oroade. Men ändå sitter de fast i den sionistiska propagandans nät och sprattlar och gör sig till med en massa tomt propagandasnatter om att Israel är "en vital demokrati" och har haft en enastående utveckling, med västvärldens levnadsstandard" och att Israel måste försvaras! Den 21 april 1988 hade både Dagens Nyheter (DN) och Svenska Dagbladet (SvD) ledarartiklar om Israel, där dessa sionistiska propagandafloskler framfördes, även om man så att säga passande balanserar det hela med viss kritik, den passande kritiken, den kritik som aldrig drabbar sionismen och inkräktar- och förtryckarstaten Israel. Både DN och SvD tillgriper den skamlösa sionistiska taktiken att försvara inkräktar- och terrorstaten Israel genom att utpeka PLO, den palestinska befrielseorganisationen, som terroristisk. DN skriver i sin ledare den 21 april 1988 apropa Israels lika typiska som nesliga mord på PLOs Abu Jihad i Tunis följande: "Som PLOs militäre ledare var Abu Jihad ansvarig för monstruösa gärningar mot judiska civila, kvinnor och barn - aktioner som i sin tur lett till repressalier mot lika värnlösa arabiska offer. För flertalet israeler var Abu Jihad begripligt nog en mördare ute för att krossa deras la." Med dessa ord tar DN parti för ockupations- och våldsmakten Israel som stulit palestiniernas land och DN tar parti mot ockupationens offer: för ockupanterna mot de ockuperade för förtryckarna mot de förtryckta. Dessutom förvränger D N - precis efter sionistpropagandans diktamen - den historiska sanningen genom att beskylla de förtryckta palestinierna i deras motståndskamp för att ha inlett, att ha börjat vad man kallar "monstruösa gärningar mot civila, kvinnor och barn"! Så kan man göra, när man litar på sin opinionsmakt att förvränga sanningen: att förtiga själva Palestinafrågan, att förtiga att Palestina är ett av sionistiska judar med terror och våld erövrat land som systematiskt vidmakthåller denna terror och detta våld med exempellösa s k vedergällningsaktioner, när den över-mäktiga militärstaten själv utövar terror med sina flygbom-bardemang av värnlösa palestinier och libaneser i flyktingläger, byar och städer! Flertalet israeler ser Abu Jihad som en mördare. Jovisst, det är en bakvänd sionistisk logik. När de berövade kräver tillbaka det rövade, då utmålar alla rövare alltid de som kräver rättvisa som "mördare"! Palestinska motståndsmän kallas av sionisterna för terrorister, Shamir - Folke Bernadottes mördare -kallas "Israels premiärminister". Låt oss göra en kort jämförelse med Sveriges nordiska grannländer Norge och Danmark under andra världskrigets tyska ockupation! Var då de norska och danska motståndsmän som gjorde motstånd och angrep de tyska ockupanterna mördare och terrorister? Eller var de inte i stället nationella frihets-kämpar? Om DN vore logisk i sitt synsätt på ockupationsmakten och de ockuperade, så borde DN göra en radikal omprövning och bränn märka de norska och danska motståndskämparna under andra världskrigets tyska ockupation! Vi får väl se om detta tas nådigt upp i Norge och Danmark och främjar den nordiska gemenskapen! Svenska Dagbladet är inte ett dugg bättre i sin ledare den 21 april 1988, där man ondgör sig över att utrikesminister Sten Andersson tackat nej till att hålla ett tal på Israels 40-års-jubileum i Stockholms stadshus, ungefär som om det vore en nobelfest! SvD skriver följande: "Roten till det onda är ytterst arabländernas mångåriga vägran att förhandla om fred och erkänna den judiska statens rätt att existera. Egypten förblir ett undantag. Visserligen har moderata element i arabvärlden länge insett det fruktlösa i denna negativism, men när det kommer till kritan är det alltid oförsonligheten i PLOs gestalt, som får sista ordet." Detta är ju rent och skärt nonsens! "Roten till det onda" är naturligtvis sionisternas rov av palestiniernas land, massför-drivning av bortåt 750 000 palestinier, halva den dåvarande palestinska befolkningen, och konstanta förtryck av kvarvarande palestinier! En annan rot till det onda är att Israel aldrig har erkänt sina gränser utan är inställd på ett Stor--Israel från Nilen till Eufrat och alltså ytterligare stora erövringar av arabiska länder. Hur ska arabländerna kunna erkänna detta Israels "rätt att existera"? Ska de underteckna sin egen dödsdom och undergång? Och vad är det för "oförsonlighet" hos PLO som har erkänt F N a resolutioner och accepterat en internationell fredskonferens med deltagande av alla berörda parter under FNs överinsyn, medan Israel kategoriskt avböjt detta! Vem är det som är "oförsonlig"? Dessa båda ledande svenska rikstidningars ledare visar med all önskvärd tydlighet att den dominerande pressen är så fast i den sionistiska propagandans snaror att man är beredd att öppet bita huvudet av skammen! Det är alldeles tydligt att det behövs mera klargörande information om Palestinafrågan - och därför har vi här i Radio Islam en viktig uppgift att fylla: att blottställa den försåtliga och tragiskt framgångsrika sionistiska lögnpropagandan. *** Enligt Dagens Nyheters referat från Israels makabra 40-års-jubileum i Stockholms stadshus torsdagen den 21 april 1988 höll den israeliske generalen och höken Moshe Dayans dotter ett tal, där hon sade att Israel inte hade något att göra med mordet på en av PLOs ledande män, Abu Jihad, i Tunis en vecka tidigare. Mitt under denna makabra festlighet framför alltså en av sioniststaten Israels hitbjudna representanter en typisk sionistisk lögn. Här har t o m den prosionistiska svenska tidningen Expressen medgivit i ett reportage dagen efter mordet att det var Israels utsända agenter som iklädda tunisiska uniformer begick detta skändliga illdåd - för att citera den svenske utrikesministern Sten Anderssons ord om händelsen. Och samma dag som den makabra 40-årsfesten ägde rum, alltså den 21 april 1988, så hade den prosionistiska amerikanska dagstidningen Washington Post en stor artikel, där man i detalj redovisar att Israel förövade detta skändliga mord på Abu Jihad. När skall det egentligen gå upp ett ljus för svenska politiker och opinionsbildare i massmedia att sionismens Israel inte bara är våldets regim utan även lögnernas och de hycklande bortförklaringarnas system?     Nästa sida

Index över Israels makt i Sverige: