|
30
ISRAEL I
SVERIGE
Med tanke på sionismens - och
därmed den judiska staten Israels - grepp om judarna
i Sverige för att ständigt organisera ett
omfattande stöd till den judiska inkräktar- och
terrorstaten Israel i Palestina, har det sitt intresse
att försöka klarlägga hur detta starka
judiska inflytande växt fram i Sverige. Det
gäller judarnas historia i Sverige.
Officiellt var Sverige stängt
för judarna ända fram till år 1782,
då kung Gustav III tillät - i frisinnad
upplysningsanda, som det då hette - judarna att
bosätta sig i Sverige, dock endast i de tre
städerna Stockholm, Göteborg och
Norrköping, där de äldsta judiska
församlingarna alltså finns. Denna kungliga
generositet mot judarna föranleddes emellertid av
vissa judiska påtryckningar. Sju år
dessförinnan hade en jude vid namn Aron - uppkallad
efter Mose broder, den förste judiske prästen -
anlänt till Sverige och genast skaffat sig en
bundsförvant i dåvarande
överståthållaren i Stockholm - genom
lämpliga mutor. Systemet att muta de makthavande
för att på detta sätt skaffa sig
inflytelserika vänner och bundsförvanter har
sedan ofta tillämpats av sionisterna i Sverige. En
beprövad sionistisk taktik!
Långt innan juden Aron år
1775 kom till Sverige hade dock judar kommit till Sverige
och i flera fall utövat inflytande på
makthavarna. Den förste kände i Sverige bosatte
juden var en viss Herman Israel från Lybeck, som
finansiellt understödde Gustav Vasa i dennes kamp
mot den katolska kyrkans välde - bl a för att
komma över kyrkans stora rikedomar. Snart blev
emellertid Herman Israels - och lybeckarnas . krav
alltmer pockande, så att kung Gustav Vasa blev
alltmer förbittrad på den snikne och
fräcke juden Herman Israel, vilket bland annat
skildras mycket åskådligt i Strindbergs drama
Gustav Wasa. Den samtida krönikören Peder Swart
berättar att kungen träffade Herman Israel
på en gata i Malmö - efter ett möte
där med den danske kungen. Gustav Vasa sade genast
mycket upprörd till Herman Israel:
"Var är nu det myckna goda som du
med ditt kreditiv och dina stora eder på de lybskes
vägnar har tillsagt mig? Var är brandskatten -
den lösen som du inhöstade för att
lybeckarna inte skulle bränna ned Stockholm - och
var är den ersättning som du
förtröstade mig med till Gotlandståget?
Du skall en gång få härför skam,
din arge förrädare!"
I samma stund drog Gustav Vasa sitt
svärd, men kansler Laurentius Andrae och de andra
herrarna i kungens sällskap skyndade till juden
Herman Israels undsättninng och lyckades lugna den
upprörde kungen, så att han stack ned sitt
svärd i skidan igen, medan den förskräckte
Herman Israel darrade som ett asplöv i alla leder
och grät strida tårar - inför att ha
blottställts och inför det öde som tycktes
vänta honom!
Efter denna episod är juden
Herman Israel försvunnen från Sverige. Men
när Gustav Vasa ligger, gammal och trött
på sitt yttersta, kallar han in en judisk
läkare, en viss livmedikus Wulff. I ett brev till
sonen hertig Erik år 1557 talar kungen om "en stor
träta mellan vår medicos, doktor Kop och den
juden", som i ett annat sammanhang, nämligen i
fogderäkenskaper i kammararkivet för år
1559 omtalas som "den vindögde doktor var hos
Kunglig Majestät i Äsborg; och drog sin
färrde ur landet efter att ha honorerats med 200
mark".
Nästa jude som kom att spela en
ominös roll i Sveriges historia var den portugisiske
juden Diego Texeira och dennes son Manoel, som hade
slagit sig ned i Hamburg i mitten av 1600-talet och
där innehade en nästan furstlig ställning
tack vare sina ofantliga rikedomar och som sådan
blev drottning Kristinas hovbankir och resident, dvs
hennes diplomatiska ombud i staden Hamburg. Vid ett
nästan årslångt besök i Hamburg
1661 - 1662 avslöts mellan drottning Kristina och
Manoel Texeira ett kontrakt, enligt vilket Texerira
skulle uppbära alla inkomsterna från hennes
underhållsländer, beräknade till 107 000
riksdaler, en svindlande summa som idag skulle motsvara
minst en miljard kronor, mot förpliktelse att
Texeira den första dagen i varje månad
sända henne 8 000 riksdaler, de
återstående 11 000 riksdalerna skulle
utgöra Texeiras lön som hovbankir och resident.
En av Texeiras släktingar var drottning Kristina
resident i Antwerpen, och i dennes magnifika palats bodde
exdrottningen under sin vistelse där 1654. Drottning
Kristina, som var i ständigt behov av pengar,
lånade av en av Texeiras judiska anförvanter,
Juan Nunez Henriques i Amsterdam, 47 000 riksdaler Banco
mot hennes juveler och hon kom sålunda helt i
ekonomiskt beroende till dessa judar. Hon
upprätthöll också ständig
brevväxling med den kände dåtida rabbinen
Manasse Ben-Israel. Så här skriver den
sionistisk-judiske professorn i Uppsala, Hugo Valentin i
sin 1924 utgivna bok Judarnas historia (sid
52):
"Många av Texeiras bekanta och
medhjälpare inom den judiskt-sefardiska
finansvärlden blevo även drottningens: Juan
Nunez Henriques i Amsterdam, Manuel Vaalentin i Venedig
samt Sanchez Nunez och Rui Lopez i Rom voro
mellanhänder mellan Texeira och henne, då hon
ej var i Hamburg. Don Fernando d'Yllian utnämndes
den 13 maj 1654 till hennes resident i Antwerpen, och i
hans praktfulla palats bodde drottningen. Abraham Isaak
var hennes faktor (föreståndare för
hennes handel) i Livorna."
Med Karl XI:s regeringstillträde
1672 och definitivt efter den svenska segern över
danskarna i slaget vid Lund 1676 företogs en
energisk räfst med den korrumperade adel som skott
sig under förmyndarregeringen tidigare och en
kraftig reduktion av adelns förläningar och
därmed dess makt företogs. Inställningen
till judarna skärptes. Konungen krävde att de
antingen skulle låta döpa sig och
sålunda övergå till den kristna
trosläran eller ge sig av från landet.
Många judar föredrog att stanna i Sverige och
valde alltså taktiskt att låta döpa sig
och anta formellt den evangeliska läran. Dopakterna
ägde rum under stora ceremonier, huvudsakligen i
Tyska kyrkan i Gamla stan, och de döpta judarna
erhöll kristna namn. Sålunda ändrades
Israel Mendels namn till Carl Christian Mandel och hans
hustru fick namnet Ulrica Eleonora.
Genom dessa namnändringar blev
det möjligt att hemlighålla härstamningen
inför den svenska befolkningen och att i
befolkningsstatistiken dölja det verkliga antalet i
landet bosatta judar som i stället
hänfördes under beteckningen "tyskar",
"ryssar", "polacker", "balter", "holländare" etc.
Flera släkter, vilkas representanter innehaft
inflytelserika positioner i svenskt samhällsliv, kan
räkna sin härkomst från invandrade
judiska affärsmän, och ett stort antal svenska
högborgerliga släkter och även
adelssläkter har genom giftermål med judinnor
blivit mer eller mindre utpräglat projudiska. Av
rent judisk härkomst är t ex de "adliga"
släkterna Lagerbjelke och Stjernblad, vidare
familjerna von Reis, von Achern, Liljeblad med
flera.
På Karl XII:s tid kom en ny
kategori judar till Sverige, nämligen konungens
kreditorer. Under sina krig i Polen, östra Tyskland
och Ryssland hade konungen utgivit ekonomiska
förbindelser, som till stor del hamnade i judiska
händer. Då skattkammaren i Sverige var tom
hade man år 1715 medgivit de judiska
långivarna rätt att bosätta sig i
örlogsstäderna Karlskrona och Karlshamn
för att där stanna tills svenska staten betalat
skulderna till dem. hela skulden till de judiska
kreditorerna uppgick till 300 000 riksdaler och betalades
på tio år. Men under dessa tio år
måste svenska regeringen underhålla de
judiska kreditorerna, vilket drog en årlig
räntekostnad på 6 000 riksdaler. De flesta
kreditorer stannade dock efter skuldens betalning kvar i
Karlskrona, där de grundat en judisk koloni med en
finansiär makt.
Vid mitten av 1700-talet - under den s
k frihetstiden - framställdes från judiskt
håll förslag att till Sverige inbjuda rika
portugisiska judefamiljer som hade etablerat sig i
Holland. Denna plan avvärjdes dock genom den
framstående svenske statsmannen Karl Gustaf Tessin,
som kraftfullt varnade för ett växande judiskt
inflytande och samtidigt påvisade att de av judarna
införda affärsmetoderna var skadliga för
Sverige. Den dåtida riksdagens majoritet motsatte
sig, trots den judiska finansiella makten och judarnas
ekonomiska privilegier, också bestämt de
judiska kraven på full likställighet med
infödda svenska och andra kristna i landet, trots
stora judiska ansträngningar och frikostigt utgivna
judiska mutor, och den främste
förespråkaren för judarnas krav,
riksrådet Samuel Åkerhjelm,
störtades.
Gustav III blev den store gynnaren av
judisk invandring till Sverige, och den 12 maj 1787
öppnades den största synagogan i Sverige,
nämligen i auktionshuset vid Tyska brunn i Stockholm
till en årlig hyra av 250 riksdaler Banco. Den
judiska församlingens medlemmar i Stockholm skall
då - för drygt 200 år sedan - ha
uppgått till 80 själar. Den förste
rabbinen var Jehuda Leb eller Levi Hirsch från
Meclenburg i norra Tyskland. Motivet för Gustav
III:s judevänlighet var att "judarna som skickliga
yrkesmän kunde tillföra Sverige ekonomiska
fördelar..."
Efter hand började kungen
emellertid inse att de snabbt växande hemliga
sällskapen eller ordnarna - allmänt kallade
frimurarordnarna - började utgöra en fara
för kungamakten och riket som härdar för
revolutionär och omstörtande verksamhet efter
mönster från Franska revolutionen av 1789,
vilket kom att leda till mordet på Gustav III
på operamaskeraden i mars 1792.
Långtifrån alla av dessa
hemliga ordensällskap var härdar för
revolutionära stämplingar - Timmermansorden,
Awazu- och Walassis-orden, Kontrarevolutionära
klubben och Mannheimska klubben var monarkistiska,
för att inte säga reaktionära. Men
Illuminat-orden och Asiatiska bröderna, som var
ytterst hemliga, hade i varje fall nära kontakter
med broderorganisationer i Tyskland och Frankrike och var
av allt att döma inblandade i stämplingarna mot
kung Gustav III - och dessa ordnar var helt fixerade till
den judiska kabbalen och hade den gammaltestamentliga
judekonungen Salomo som sin oinskränkta
idol.
Det är odiskutabelt att den
slösaktiga aristokrati som omgav Gustav III stod i
stort beroende av judiska penningmagnater. Historikern
Eskil Olan uppger i sin bok Judarna på svensk mark,
att judarna betalade de skuldsatta adelsmännen
pengar och betalte rikligt för sina privilegier, bl
a genom att förvalta aristokraternas
förmögenheter och gods, de hjälpte dem
även med olika slags inbringande affärer. Aron
Isak, den svenske judendomens Moses som han allmänt
kallades bland de invigda, var en mycket väl sedd
gäst på kungliga slottet, där han
särskilt hos hertig Carl - den sedermera Carl XIII -
funnit en gynnare och vän, som gärna befordrade
Aron Isaks önskemål. Om den samtida judiske
brukspatronen Adolf Ludvig Levin, vars ursprungliga namn
var Moses Marcus Lévi, säger Olan:
- Såsom mäklare och
affärsman blev Levin i tillfälle att göra
hovet åtskilliga tjänster liksom åt
hovet närstående aristokrater, bland annat
lyckades han åt en judisk frände utverka en
oavlönad landshövdingetitel mot ett lån
på 10 000 riksdaler till hovet.
Den judiska kolonin i Göteborg
blev redan vid denna tid - slutet av 1700-talet - den
andra i betydenhet efter den judiska kolonin i Stockholm.
Jakob Marcus grundade den judiska kolonin i
Norrköping, Fabian Filip den judiska kolonin i
Karlskrona, familjen Hirsch en judisk koloni på
Gotland. Under de första tre decennierna på
1800-talet tilltog den judiska invandringen kraftigt med
judiska familjer som senare kommit att spela en betydande
roll på skilda områden i Sveriges
överklass. Man återfinner här namnen
Assur, Assar, Assarson, Warburg, Lamm, Hirsch -
bröderna Per och Olle Wästberg heter på
mödernet Hirsch och är alltså trots sitt
svenskklingande namn judar, eftersom judendomen går
i arv från modern, eftersom faderskapet biologiskt
alltid kan ifrågasättas. Andra judiska namn
från denna tid är Magnus / Magnusson, Marcus,
Philipsson, Josephsson, Henriques, Abrahamsson, Alexander
/ Alexandersson, Isak /Isaksson, Ruben / Rubensson,
Hartvig, Beiters, Lazarus, Raphael, Valentin,
Schück, Nachmansson, Perlberg, Brody, Gisiko,
Wahren, Davidsson, Bauer, Bendix / Bendixon, Eliasson,
Levertin, Eschwe, Falk / Falkman, Kahn, Levi / Levisson /
Levin, Fürstenberg, Fürst, Hellboth, von Halle,
von Reis, Lehman, Heyman, Oppenheimer, Schwahn, Seelig /
Seligson, Tetkin, Rosbach, Parschim, Goldberg, Bern,
Jakob / Jakobovsky, Jakobsson, Weslig, Pasch,
Löwenthal, Heilborn, Simon / Simonsson,
Duschnäs, Holländer, Friedländer,
Strelitz, Schwerin, Bützov, Wertheimer, Leser,
Marcuse, Herz, Schlesinger, Fränckel, de Lemos,
Spanger, Baruch, Delbanco med flera.
Flertalet av dessa och andra judiska
familjer som kom till Sverige under förra
hälften av 1800-talet var sefarder eller
västjudar. Det övervägande flertalet av
senare hitkomna judiska släkter eller enskilda judar
var aschkenazim eller askenaser, det vill säga
östjudar, från Polen, Litauen eller Ryssland,
Rumänien och Ungern. De mest kända och
väletablerade askenaserjudarna i Sverige är
Bonnier, Bauer, Asch, Aschberg, Aronovitj och
Bukovsky.
Redan 1815 under den misslyckade
Gustav IV Adolfs regering väcktes ett starkt
folkligt missnöje i Sverige över de privilegier
som under Gustav III hade tilldelats judarna - på
grund av en tilltagande korruption inom affärslivet
liksom bland regeringstjänstemännen. Man reste
sig mot de allt oblygare exploateringarna av bönder
och arbetare. En livlig debatt i judefrågan
förekom i riksdagen. Eskil Olan berättar i sin
tidigare nämnda bok Judarna på svensk
mark:
"Borgarna talade för en
inskränkning av israeliternas näringsfrihet,
och denna åsikt delades även av prästerna
och bönderna. I riddarhuset, bland adeln,
härskade dock en annan mening. Där ville man ge
judarna ännu större rättigheter. Judarna
hade också, något senare, mäktiga
beskyddare i den nya Bernadottedynastin. Men trots allt
detta blev ändå resultatet av
judefrågans behandling i riksdagen att Kunglig
Majestät åter förnyade förbudet
för utländska judar att utan Konungens
särskilda tillstånd inkomma till Sverige. Men
det gamla judereglementet förblev gällande med
endast illusorisk kraft. Reglementets bestämmelser
tolkades i praktiken till judarnas fördel. Kunglig
Majestät gjorde i nåder allt som oftast vissa
medgivanden, när så kunde ske utan större
svårigheter," (sid 166)
Allt detta ledde till nya oroligheter
och till ny riksdagsdebatt. Men den projudiska regeringen
fortsatte att gynna judarna. På kunglig befallning
presenterade 1838 statssekreteraren i handels- och
finansdeputationen C.D. Skogman nya regler angående
judarna, där det bl a hette:
"Judar skall ej längre tituleras
judar, och man skall ej längre tala om den judiska
nationen i riket utan giva dem benämningen mosaiska
trosbekännare."
Nog kan det tyckas ganska ironiskt att
denna översåtliga befallning till judarnas
skydd och gagn har upphävts i och med sionismens
frammarsch och bildande av den judiska staten Israel i
Palestina: Nu är det riktigt och påkallat att
tala om judar som ett fok och en nation med
hänvisning till Israel, och nu heter det inte
längre mosaiska trosbekännare utan judiska -
efter sedvanlig framställan från judiskt
håll!
Låt oss så
återvända till år 1815. Eskil Olan
skriver:
"Bläcket hade knappt hunnit torka
på Kommers Kollegie Ordningsstadga,
förrän en politisk stormby drog fram över
landet, urladdande sig mot judarna, statssekreterare
Skogman och Karl XIV, som nu påstods vara av
israelitisk härkomst...Konungen hade nämligen
alltid visat både hänsyn och välvilja mot
judarna... Under fejden 1815 hade konungen i tysthet
tagit parti för judarna...Opinionen mot
israeliternas utvidgade friheter var mycket stark och
enhällig, och inom kort inkommo till regeringen en
mängd petitioner, som tillhopa räknade väl
100 000 underskrifter och vilka i tydliga, ofta
hätska ordalag fordrade ett återställande
av det gamla judereglementet av 1782 samt den nya
förordningens slopande."
Stora demonstrationer och
gatuoroligheter förekom i Stockholm:
"Början gjordes på aftonen
den 29 augusti 1838, då en folksamling under rop
och skrän...Man kunde urskilja ropen: "Judarna,
Skogman och Nerman". Demonstranterna drog sig ned mot
Skeppsbron, där de med stenar bombarderade det hus,
där statssekreterare Skogman hade sin bostad...
Därefter vände sig folkets raseri mot en del
judiska familjer vid Västerlånggatan och Stora
Nygatan, vilka också fingo sina fönster
krossade. Vakten ingrep inom kort och skingrade
våldsverkarna, som då vände sin
stenkastning mot soldaterna, av vilka flera skadades.
På kvällen den 10 september samma år var
folket ånyo i rörelse... Man började
anfallet mot den judiske grosshandlaren Lamms hus i
hörnet Västerlånggatan - Tyska brinken,
där fönster slogos ut. Därefter drog
folket ned till Skeppsbron, där Skogmans
fönster ånyo krossades. Folkmassan anföll
det Schönska huset, bombarderade änkefru
Michaelssons bostad samt krossade slutligen fönstren
hos änkefru Schück, herrar Meyersohn och
Mendelsson." (sid 171)
Upprördheten mot judarna var
stark hos folket. Regeringen befann sig i ett farligt
läge. På den folkliga sidan stod vid denna tid
alla präster, borgare och bönder i riksdagen,
endast adeln stod på judarnas sida. Detta ledde
till att kung Karl Johan och hans rådgivare fann
det lämpligt att rätta sig efter
folkmeningen.
Men folkets seger blev inte
långvarig. Judevännerna ökade sina
ansträngningar för sina judiska skyddslingar. I
pressen framträdde - i frihetens och humanitetens
namn - en allt starkare projudisk propaganda. Slutligen
lyckades den främste förkämpen för
judarnas sak i riksdagen, Carl Fredrik Waern att 1853
genomdriva ett beslut, som gjorde judarna socialt
likställda i alla svenska städer. Adeln,
prästerna och borgarna gick nu samman för
judarnas sak, medan bönderna. som utgjorde det
verkliga folket i den tidens ståndsriksdag, fortfor
att neka sitt bifall. Benom en år 1860
utfärdad förordning fick även judar
tillstånd att slå sig ned på
landsbygden och där köpa fast egendom, och
året därpå tillförsäkrades
judarna ytterligare rättigheter. Nio år
senare, den 16 februari 1870 är för judarna i
Sverige en klang- och jubeldag: då beslöt
riksdagen att lämna judarna rätt att inneha
även statstjänster och höga ämbeten -
med ett enda undantag tills vidare: judar fick ännu
inte bli statsråd. Judinnan och sionisten Anita
Gradin är sommaren 1989 biträdande
statsminister. Det bör dock tilläggas, att
judar som övergått till kristen
trosuppfattning långt tidigare kunde bli
statsråd och sitta i Sveriges regering och styra
Sveriges folk. Judiska trosbekännare kunde redan
1870 sitta i riksdagen. (Icke-judar i dagens judiska stat
Israel har inte samma och lika rättigheter som
judarna, t ex när det gäller att äga jord,
att invandra till landet och rätten till
medborgarskapet.)
Hur kunde judarna, som alltid utgjort
en mycket liten minoritet i Sverige, så relativt
snabbt tillskansa sig en dominerande position i Sverige,
trots att de bekände sig till en för
traditionell kristendom så förhatlig
trosbekännelse, och hur kunde judarna bara öka
sitt inflytande och sin makt som i vår tid är
oomstridd och mycket betydande över statsapparaten,
ekonomin och över alla fyra stora politiska
partier?
Delvis besvaras denna fråga i
den här angivna historiken: judarna har
målmedvetet och systematiskt inriktat sina
ansträngningar på att vinna de mäktiga
och inflytelserika makthavarnas bevågenhet och
så att säga nästlat sig in i
överklassen - till skillnad från inte bara en
annan hemlös folkminoritet, zigenarna, utan
även till skillnad från alla andra
folkminoritetsgrupper som mestadels övergett sin
gamla nationalitet och smält in i det svenska folket
som t ex vallonerna, tyskarna, skottarna och de franska
hugenotterna.
Men hur har judarna i Sverige - liksom
i flertalet andra central- och västeuropeiska
länder liksom senare i USA - kunnat så snabbt
komma in i överklassen och liera sig med den? Svaret
är: judarna har i stor utsträckning haft pengar
eller haft förmågan att snabbt skaffa sig
kapital - och den som har pengar till överflöd
har också potentiell makt och tillgång till
samhällets toppskikt! Så har det varit i alla
tider, och så är det än i denna
dag.
För judarna har det varit av
central betydelse att komma i besittning av bank- och
kreditväsendet. Den stora judiska aktionen kunde
inledas, när Sveriges Riksbank eliminerades
från den aktiva bankverksamheten. Därefter har
det ena självständiga bankinstitutet efter det
andra inköpts och inkluderats med någon eller
några av de judiskt dominerade bankerna.
På det sättet har judarna
och därmed Israel fått stärre delen av
det svenska bankväsendet i sina händer. Men det
har inte stannat vid detta. Med utgångspunkt
från de av dem behärskade storbankerna har de
sedan kunnat kontrollera större delen av den svenska
storindustrin, delvis även genom dessa företags
dotterföretag utomlands via judiskt kontrollerade
banker i olika högindustrialiserade
länder.
Parallellt med den ekonomiska makten
är det viktigt att även behärska
opinionens makt genom alla de viktiga nyhets- och
opinionsskapande medierna: nyhetsbyråerna,
tidningspressen, populärpressen, filmen,
bokutgivningen, det vill säga
förlagsverksamheten och ej minst etermedia: TV,
riksradio, video, kabel-TV, satellit.TV, utbildningsradio
och utbildnings-TV. I USA är den judiska makten
genom omfattande judiskt ägda
opinionsmediaföretag väl bestyrkt och
känd, åtminstone bland de initierade inom
branscherna. Däremot torde det vara mindre känt
att detta till betydande del gäller också om
Sverige, om än inte i fullt lika hög
utsträckning.
Exakt hur omfattande och hur starkt
det judiska inflytnadet är inom hela sektorn av
opinionsskapande medier är i Sverige genom en
kartläggning av ägarstrukturen är
självfallet mycket svårt att fastställa.
Man kan bara konstatera att Sveriges två
största dagstidningar Expressen och Dagens Nyheter
inom Aktiebolaget Marieberg ingår som informell
systerorganisation i Bonnierkoncernen, som ju även
äger Åhlen och Åkerlunds vecko- och
specialtidningsförlag: att familjen Bonnier sedan
många decennier äger aktiemajoriteten i
Expressen och DN och att dessa tidningar i sin
redaktionella linje är så påfallande
projudiska och prosionistiska och i denna sin
politisk-ideologiska framtoning starkt påverkat
större delen av den övriga pressen - liksom
Sveriger TV / Radio - och att detta självfallet
präglat opinionsklimatet som mycket nära
ansluter till de "liberala" och av judar dominerade
massmedierna i USA: det finns inga väsentliga
skillnader i den kulturella och politiska framtoningen
mellan å ena sidan New York Times eller Washington
Post som ägs av judar och å andra sidan TIME
Magazine eller Newsweek som också ägs av judar
och söndagsbilagorna i DN eller Svenska Dagbladet,
mellan vissa rent judiska organ i USA som Jewish Press
eller Commentary å ena sidan och å andra
sidan Expressens ledar- och kultursidor vad gäller
Israel eller judiska kulturaktiviteter. Är det inte
ägarna som utser tidningarnas ledning?
Nästa
sida
|