Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
64
ANTISEMITISKA
SIONISTER
Att sionismen är rasistisk och sionister är
rasister ter sig för flertalet alltför
chockerande för att det skall kunna vara sant,
eftersom vi så länge har blivit indoktrinerade
av den sionistiska propagandans falska teser att
sionisterna bekämpar rasism och att det är
sionismens motståndare som är rasister. Vi har
i det föregående påvisat att ledande
sionister som Moses Hess, Max Nordau,
Världssionistiska Organisationens andre
ordförande som efterträdde Theodor Herzl, den
världsberömde judiske filosofen Martin Buber
och även den än mer världsberömde
fysikern Albert Einstein samt Chaim Weizmanns nära
medarbetare, författaren Maurice Samuel, alla var de
hängivna rasister: sionistiska rasister.
Men att ledande sionister också bekänt sig
till nazisternas antisemitism och judeförakt, det
framstår nog som än mer chockerande för
många. Men också detta är sant och kan
bestyrkas med relevanta fakta. Den antisemitiska
propagandan påverkade sionisterna, i varje fall
några av de ledande sionistiska aktivisterna.
För sionisterna var den judiska assimilationen
den fiende som framför allt måste
bekämpas. Så länge förföljda
judar kunde bege sig till Västeuropa och
framför allt till Amerika från Ryssland och
Östeuropa och så länge judar i stort
accepterades som likaberättigade medborgare i olika
länder, insåg sionisterna att det här
förelåg en stor fara att flertalet judar
alltmer skulle beblanda sig med folken i de olika
länderna och glömma sitt judiska ursprung.
Därmed skulle det inte längre finnas
någon judisk sammanhållning över
nationsgränserna och sionismen skulle bli
överflödig, totalt meningslös. Detta
framtidsperspektiv tedde sig fruktansvärt hotfullt
för sionisterna och det gör så
alltjämt. Antisemitismen, judehatet, betraktades
därför som en räddare i nöden, en
nödvändig bundsförvant.
Här följer några uttalanden av
framstående sionister:
Leo Wertheimer skriver i sin bok Der Judenhass und die
Juden, som utkom 1918:
"Antisemitismen är judarnas räddande
ängel, som kraftfullt sörjer för att
judarna förblir judar ... Antisemiterna har skapat
det judiska medvetandet hos många judar som inte
vill vara judar." (Citerad av Franz Scheidl: Israel
-Traum und Wirklichkeit, Wien 1962, s. 18).
Theodor Herzl, sionismens grundare, sade:
"Antisemiterna kommer att vara våra mest
pålitliga vänner och de antisemitiska
länderna kommer att vara våra allierade."
(Patai, 1960, band I, s. 84)
Dr Arthur Ruppin sade:
"Man kan väl inte säga att endast
antisemitismen har satt sionismen till världen, men
i varje fall i Västeuropa är antisemitismen den
starkaste agitatorn för sionismen och
antisemitismens undergång skulle här leda
också till sionismens undergång." (A. Ruppin:
Die Juden der Gegenwart, Jiidischer Verlag, Köln
1911, s. 278)
Dr Nahum Goldmann, som avled häromåret vid
87 års ålder, var alla tiders störste
sionistledare, en veritabel stormästare inom
sionismen: ordförande för
Världskonferensen för judisk uppfostran,
president för Världssionistiska Organisationen,
president för Världsjudiska kongressen,
president för Judiska materiella anspråk
på Tyskland och ordförande för Judiska
Agenturens exekutivkommitté. Denne Nahum Goldmann
sade vid sitt inledningsanförande vid
Världsjudiska kongressens möte i Geneve den 23
juli 1958:
"När antisemitismen i dess klassiska mening
försvinner medför detta visserligen en
förbättring materiellt och politiskt för
de judiska samfunden överallt i världen, men
det har också en negativ inverkan på
vårt interna liv ...Vårt (judiska) folk vet
att kämpa heroiskt i dåliga tider, men har
ännu inte lärt sig att leva skapande i goda
tider." Och Jeshua Goldmann förklarade vid den 26:e
Världssionistiska Kongressens möte i Israel den
30 december 1964:
"Den största faran för judendomen och den
judiska enigheten är den bristande antisemitismen."
(Franz Scheidl, ibid. s. 18)
Precis som antisemiterna i det nazistiska Tyskland
ville den store sionistledaren Nahum Goldmann
förbjuda judar att beblanda sig med andra folk. I
Den judiska paradoxen (Tiden, 1978, s. 182), säger
Goldmann: "En fullständig assimilering skulle vara
en sannskyldig katastrof för hela det judiska livet
"
Den judiske historikern och profesorn Bruno Blau
hävdade 1951 följande:
"Hur sällsamt det än må
förefalla, så står staten Israel i
tacksamhetsskuld till de tolv år Hitlers
"tusenåriga rike" varade, ty utan den nazistiska
antisemitismens genomslagskraft skulle Förenta
Nationerna aldrig ha kunnat driva igenom ett beslut till
stöd för en judisk stat i det arabiska
Palestina." (Der Staat Israel im Werden, Frankfurter
Hefte, December 1951)
Nazisterna hävdade ju att judarna är en "ras
för sig". Exakt samma uppfattning hade Louis D.
Brandeis, medlem av USAs högsta domstol och
länge det amerikanska sionistförbundets
ordförande, en man som Chaim Weizmann stod i
ständig kontakt med efter vad han uppger i sina
tidigare omnämnda memoarer. "För Brandeis var
sionismen ett intellektuellt experiment, vilande på
en solid grund av logik och förnuft",
försäkrade Weizmann. Denne Brandeis
förkunnade:
"Vi vill för alla erkänna att vi judar
utgör en särskild nationalitet, till vilken med
nödvändighet varje jude hör i vilket land
i världen han än bor, oavsett social
ställning och
trosuppfattning. Vi måste organisera oss,
organisera oss ända tills varje jude som kan
stå på sina egna fötter förenas
frivilligt eller ej under vårt sionistiska
banér."
Det kanske mest egenartade är ändå,
att flera sionistiska aktivister var renodlade
antisemiter. Den sionistiska ungdomsorganisationen
Hashomer Hatzair (Unga nattväktare), som bildades
1917, utgav år 1936 - alltså under
Hitlertiden en pamflett där det hette:
"Juden är en karikatyr på en normal,
naturlig mänsklig varelse, både fysiskt och
andligt. Som enskild i samhället gör han uppror
och kastar av sig alla samhälleliga
förpliktelser och känner inte vare sig ordning
eller disciplin." (Ibid. December 1936)
På liknande sätt deklarerade en amerikansk
sionist, Ben Frommer:
"Det faktum är odisputabelt, att judarna
kollektivt sett är sjuka och neurotiska. De judar
som härav känner sig kränkta och ivrigt
förnekar denna sanning är de största
fienderna till deras egen ras, ty därmed söker
de efter falska lösningar på det judiska
problemet:" (The Significance of a Jewish State, i
tidskriften Jewish Call, Shanghai, maj 1935, s.
10)
Detta judiska självhat var faktiskt mycket
vanligt förekommande bland kämpande sionister
på 20-talet. År 1934 väckte det stor
uppmärksamhet i sionistiska kretsar, när en
känd forskare i biblisk historia vid hebreiska
universitetet i Jerusalem, Jehezkel Kaufman, som
själv var sionist, plockade fram i ljuset
några av de värsta avsnitten i den hebreiska
litteraturen. I sin bok Hurban Hanefesh (Själens
holocaust eller bränning till döds) citerade
han tre klassiska sionistiska tänkare: Mikha Josef
Berditjevskij som sagt att "judarna är inte en
nation, inte ett folk och inte mänskliga": Josef
Chaim Brenner som sagt att "judarna är inget annat
än ett zigenarpatrask, smutsiga hundar,
omänskliga, lättsårade byrackor", och
Aharon David Gordon, som sagt att "judarna är inget
annat än eländiga parasiter, ett
totalt onyttigt och
meningslöst folk". (J. Kaufman, Hurban Hanefesh: A
Discussion of Zionism and Antisemitism, Issues, Winter
1967, s. 106)
Och Maurice Samuel, Chaim Wiezmanns medarbetare, skrev
i sin bok You Gentiles (Ni icke-judar) från
1924:
"Vi judar, vi förstörare, kommer alltid att
vara de som river ned och förstör vad andra
bygger upp. "
Nästa
sida
|