Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
14
FAKTA
OM ISRAEL
Angreppen på Gunnel Jonäng (c) för
hennes nyttiga och tankeväckande artikel i Dagens
Nyheter den 15 november 1987 med rubriken "Vakna upp i
Palestinafrågan" (i två artiklar), dels av
Alf Svensson (kds), dels gemensamt - över
blockgränserna - av Margareta Fogelberg (fp),
Ann-Catrin Haglund (m) och Oskar Lindkvist (s), kan den i
Palestinafrågan varmt engagerade och kloka Gunnel
Jonäng själv besvara. Men då hennes
vedersakare framför en mängd oriktigheter som
förvränger verkligheten är det av
allmänt och principiellt intresse att korrigera
dessa.
Hur man än ser på den judiska staten Israel
- positivt, välvilligt kritiskt eller negativt -
kvarstår ändå vissa fundamentala fakta
om denna stat som gör den mycket speciell och som
man inte kan förbigå, därest man vill
hålla sig till sanningen och skall kunna föra
en meningsfull debatt om skilda uppfattningar om hur en
fredlig lösning på denna
Mellanöstern-konflikt bäst skall kunna
uppnås. Alltså, om staten Israel bör man
rimligtvis erkänna följande:
1. Israel är en stat som är uppbyggd
på en myt om att Gud (enligt Bibeln) skall ha lovat
ett visst folk, Abrahams och de andra patriarkernas
ättlingar (vilka judarna/sionisterna säger sig
vara) rätt till ett visst land, Palestina. Alla
Israels ledare från David Ben-Gurion till Menachem
Begin och Yitzhak Shamir, har bekräftat detta.
2. Israel är en inkräktarstat, alla judar
från hela världen har automatiskt
medborgarskap i Israel, inte en invandrarstat som USA av
folk av olika etnisk härkomst och olika
religiösa trosbekännelser från hela
världen.
3. Israel är en stat som i samband med dess
självsvåldiga bildande 1948 fördrev med
våld och terror bortåt 800 000 av landets
egna invånare för att därmed snabbt
förvandla judar från en minoritet till en
maktfulllkomlig majoritet. Före
Balfour-deklarationen och den judiska invasionen 1917,
var judarna bara 8% av Palestinas befolkning.
4. Israel är en stat som förnekar de
kvarvarande av landets ursprungliga invånare deras
existens - de är "bara araber bland andra araber"
som bör med lock och pock förmås att ge
sig av. Premiärminister Golda Meirs uttalande "det
finns inga palestinier" är beryktat och
symptomatiskt för den sionistiska
inställningen.
5. Israel är en stat som formellt är en
demokrati av västerländsk parlamentarisk typ,
fastän enbart för den judiska befolkningen, den
arabiska befolkningen har i "själva Israel" mycket
begränsade demokratiska fri- och rättigheter
och i de ockuperade områdena på
Västbanken och i Gaza "saknar den inhemska arabiska
befolkningen alla demokratiska fri- och rättigheter
medan den därvarande judiska befolkningen
åtnjuter dessa rättigheter". Det bör dock
noteras att med dessa inskränkningar och
diskrimineringar kan Israel inte göra skäl
för att respektera de grundläggande
demokratiska värdena. När Israel åberopar
sig på att landet befinner sig i
krigstillstånd eller inför hot om krig,
så återfaller detta på Israel som under
de senaste 20 åren vägrat att
återlämna de ockuperade områdena till
palestinskt självstyre.
6. Israel är alltså i sak inte en
demokratisk stat utan - vad sionisterna erkänner
öppet - en judisk stat, varvid "judisk" skall tolkas
som både en viss nationell etnisk grupp och som en
viss nationalreligiös tillhörighet. Därmed
är "den judiska staten Israel" inte öppen
för alla folk och trosbekännare som landets
medborgare, endast för "judar".
7. Israel är en stat som öppet trotsar alla
FN-resolutioner som går dess inskränkt
nationella intressen emot - på samma sätt som
Sydafrika, som dock uteslutits från FN.
8. Israel är den stat som är den mest
militariserade i hela världen - ingen stat har
tillnärmelsevis så stora militärutgifter
per capita som Israel med bortåt 3,6 miljoner
judiska israeler.
9. Israel är en stat som inte bara är
utrustat med de mest avancerade konventionella vapen,
utan Israel förfogar
även över en hemlig
kärnvapenarsenal sedan drygt 20 år, vilket
avslöjats av den israeliske kärnvapenteknikern
Mordechai Vanunu.
10. Israel är en stat som utan ofantlig ekonomisk
hjälp utifrån skulle gå i konkurs inom
en månad. Israel får miljarder dollar
årligen, dels från USAs regering, som ger
större bidrag åt staten Israel än
åt USAs alla 50 delstater tillsammans, dels
från den västtyska regeringen, inalles
bortåt 130 miljarder D-mark som gottgörelse
för det nazistiska Tysklands brutala judepolitik
för över 40 år sedan, dels från
privata sionistiska insamlingar i olika länder vilka
årligen uppgår till miljardbelopp (och i USA
är avdragsgilla på deklarationen).
11. Israel är en stat som i praktiken utövar
apartheid eller "rasåtskillnad" genom att
särskilja judar från icke-judar och på
skilda sätt diskriminerar den senare gruppen (som
palestinier, muslimer liksom kristna).
Alf Svensson i sin DN-artikel ger sig hän
åt de ständigt återkommande myterna i
den sionistiska propagandan: myten om ett Israel som
"Mellersta Österns enda demokrati", myten att Israel
utsatts för angreppskrig, myten att Israel
utsätts för terror, inte det fördrivna och
förtryckta palestinska folkets befrielsekamp, myten
att befolkningen på Västbanken och i Gaza
fått det bättre under israeliskt
militärstyre. Myten om Israels rätt till
"säkra gränser" (men var skall dessa
gränser dras när Israel vägrar
palestinierna deras nationella existensberättigande
och när Israel gör sig till fiende med alla
grannstater genom bombangrepp på värnlösa
civila i flyktingläger, det förbigår Alf
Svensson).
Vad så gäller trion Fogelberg, Haglund och
Lindkvist i deras fasta förvissning om att jordansk
lag gäller på Västbanken. Den som tror
att så är fallet känner inte till fakta.
Om jordansk lag fortfarande gällde i sin helhet
skulle inte expropriering av mark och vatten kunna ske,
den förbjuder nämligen sådan
försäljning för att skydda medborgarnas
långsiktiga intressen. På Västbanken
gäller inte jordansk lag utom i vissa rent civila
instanser, som ingående av
äktenskap o dyl. I
själva verket gäller ingen lag i de ockuperade
områdena utan Israel begagnar sig av än den
ena än den andra efter behov. Ibland hänvisas
till israelisk lag, ibland till de gamla ottomanska
lagarna t o m. I praktiken är det mer än 1 200
militärorder som styr det dagliga livet. Vissa av
dessa är baserade på de undantagslagar som
infördes under den brittiska mandatperioden 1945.
Det kan t ex ges kollektiv bestraffning genom
hussprängning, vilket borde vara känt för
svenska riksdagsledamöter.
Sverige erkänner israelernas rätt till en
egen stat inom säkra och erkända gränser,
sägs det vidare. Men vilka är egentligen
"säkra och erkända gränser"? Staten Israel
har från FNs första delningsplan 1947
ständigt flyttat fram "sina" gränser och
ännu aldrig fastställt vilka de är - hela
Jerusalem och Golanhöjderna har införlivats med
Israel efter 1967, Västbanken och Gaza är
fortfarande olöst. Arabernas ständiga
vägran att erkänna Israels rätt att
existera är konfliktens kärnpunkt, hävdas
det vidare. Här görs "araberna" kollektivt
ansvariga. För vad? Jo, för att inte
erkänna inkräktarens och ockupantens rätt
att beröva palestinierna deras rätt till deras
eget urgamla hemland. Låt oss tänka oss
följande: Om ett främmande folk, t ex ryssarna,
skulle göra anspråk på Sverige med
hänvisning till rubrik "ryska rikets
grundläggare på 800-talet", som kom från
Sverige, närmare bestämt från Uppland
för 1 700 år sedan, skulle
riksdagsledamöterna Fogelberg, Haglund och Lindkvist
acceptera också detta?
Riksdagstrion klandrar Gunnel Jonäng för att
"hon frikänner araber och palestinier från
ansvar för den nuvarande situationen". Alltså,
de som berövats sitt land bär alltså
ansvar för att de inte kapitulerar helt, den
bestulne skall ge tjuven rätt. Är inte detta
att erkänna flagrant orätt som rätt?
"I stället för att befria sitt eget folk
valde PLO att angripa Israel", förkunnar denna trio,
som tydligen är oförmögen till eftertanke:
Hur skall det egna folket som fördrivits och
förtrycks av Israel kunna befria sig själv utan
att angripa denna makt, Israel?
Så kommer vi till en mycket grov och ständigt
i den sionistiska propagandan återkommande
historieförvanskning som kräver en något
utförligare korrigering. Trion Fogelberg, Haglund
och Lindkvist säger: "Redan 1947 sade araberna nej
till FN-förslaget om Palestinas delning i en arabisk
och en judisk stat". Vilken rätt hade FN att
beröva palestinierna en del av deras hemland? FN
bröt här mot sina egna bestämmelser genom
att neka araberna (palestinierna), vilka då
utgjorde drygt två tredjedelar av Palestinas
befolkning, rätten till nationellt
självbestämmande i eget land. Beslutet om
delning togs av generalförsamlingen, inte av
säkerhetsrådet. Därmed var det att
betrakta som en rekommendation, inte som ett beslut att
verkställas (enligt FN-stadgan).
Det kan f ö tilläggas att Menachem Begins
Irgun aldrig erkände delningsplanen, den var olaglig
och skulle aldrig accepteras, hette det - fast av andra
skäl, rätten för sionisterna att grabba
åt sig ännu mera palestinskt land. Under de
fem och en halv månaderna mellan beslutet om FNs
delningsplan den 29 november 1947 och det definitiva
beslutet om upphörandet av den brittiska
mandatregeringen i Palestina den 15 maj 1948 intog
sionistiska styrkor områden som tilldelats
araberna/palestinierna t ex Jaffa och Acre. Vem kan under
dessa omständigheter förebrå
palestinierna och de närliggande grannländerna
för att de inte fogade sig i den grymma
orättvisan i detta "fullbordade faktum" eller
för att de vägrade "erkänna" den
sionistiska staten.
Först i maj 1948 informerade generalsekretariatet
i arabförbundet FNs generalsekreterare om att
arabstaterna såg sig nödda att ingripa.
Sionister drev då en målmedveten terror mot
den palestinska arabbefolkningen. Förstörelsen
av en hel by, Deir Yassin den 9 maj 1948, är det
mest eklatanta exemplet - 254 av invånarna
massakrerades - män, kvinnor, barn och
åldringar - av den sionistiska Irguns trupper under
ledning av Menachem Begin, som senare skulle bli Israels
premiärminister, besynnerligt nog även Nobels
fredspristagare och mest beryktad som "Beiruts slaktare"
under Israels besinningslösa angreppskrig på
det värnlösa Libanon under sommaren 1982.
Hur vore det om dessa svenska riksdagsledamöter
lärde känna åtminstone de mest
elementära grunddragen i det moderna Palestinas
tragiska historia och tillkomsten av den sionistiska
staten Israel innan de tar till orda och uttalar sina
omdömen, ty annars blir de offer för den
gångbara sionistiska lögnpropagandan med dess
skeva och falska historiebeskrivning. Åtminstone
borde de - liksom andra tanklösa och okunniga
talesmän för Israel - besinna den store
humanisten och fredskämpen Folke Bernadottes
öde och lägga märke till hans sista ord.
Han beskrev det i stor skala utförda sionistiska
rövandet, skövlandet och plundrandet och "alla
tillfällen då byar förstörts utan
varje synbar militär anledning". Denna rapport, FNs
dokument A.648 sid. 14, framlades den 16 september 1948.
Dagen därpå, den 17 september, mördades
greve Folke Bernadotte och den franske adjutanten,
överste Serot, i den del av Jerusalem som ockuperats
av sionisterna. Israels nuvarande premiärminister
Yitzhak Shamir var bland Bernadottes mördare.
Nästa
sida
|