Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
70
JUDISKA
LOBBYN I
USA
SABOTERAR
YTTRANDEFRIHETEN
Utan det nära nog reservationslösa
ekonomiska, politiska och militära stödet
från supermakten USA skulle den judiska staten
Israel inom kort gå under. Därför är
det ett livsvillkor för Israel att ha USAs
stöd. Och för att få detta stöd
måste Israel ständigt mobilisera USAs (enligt
officiellt judiska uppgifter) sex miljoner judar i
politiska och ekonomiska påtryckningskampanjer
för Israel. Dessa sionistiska
påtryckningskampanjer är synnerligen
välorganiserade och effektiva. De två
sionistiska huvudorganisationerna är AIPAC (American
Israel Public Affairs Committee) och ADL (Anti-Defamation
League), som är intimt sammankopplade med den
judiska frimurarlogen B'nai B'rith. Både AIPAC och
ADL samarbetar förstås med Israels regering
och Israels ambassad i
Washington.
Det sionistiska inflytandet över USAs politik
inleddes redan under den amerikanske presidenten Woodrow
Wilson före och under första världskriget,
ökade sedan väsentligt under president Franklin
D Roosevelt, men ett verkligt grepp om USAs politik fick
sionisterna först under Roosevelts efterträdare
som amerikansk president Harry S Truman. Därefter
har det sionistiska greppet om USAs politik blivit allt
starkare, oavsett om det är en demokratisk president
med en demokratisk administration eller en republikansk
president med en republikansk administration som sitter
vid makten.
Den ende amerikanske president som åtminstone i
ett avgörande fall vågat direkt trotsa den
"osynliga" sionistiska makten är den republikanske
presidenten Dwight D Eisenhower, som innehade en
ojämförlig nationell auktoritet genom att han
under andra världskriget var de västallierades
överbefälhavare på västfronten.
Eisenhower tvingade Israel till reträtt under det
ominösa Suezkriget (mot Egypten i allians med
England och Frankrike) genom att direkt hota den judiska
staten med att omgående dra in all amerikansk
hjälp till denna stat - och det tog skruv! Aldrig
vare sig tidigare eller
senare har en amerikansk president vågat trotsa den
lilla judiska staten och dess mäktiga lobby i USA
på detta sätt. Eisenhowers utrikesminister
John Foster Dulles sade ifrån på skarpen till
sin republikanske partivän William Knowland,
när denne hotade med att dra sig tillbaka från
sin post som USAs FN-ambassadör sedan Eisenhower
meddelat att USA skulle stödja en FN-resolution mot
Israel för dess självsvåldiga
aggressioner:
- Du bör noga studera denna sak. Vi kan inte ha
all vår politik tillverkad i
Jerusalem.
Till den mäktige ägaren av Time-koncernen,
Henry Luce, sade Dulles
också:
- Jag är fullt medveten om att det är
så gott som omöjligt att i detta land
föra en utrikespolitik som inte godkänns av
judarna. Men jag ämnar föra en politik som
gagnar USAs intressen, inte enbart judarnas. Detta
betyder inte att jag skulle vara judefientlig, men jag
tror på vad George Washington sade i sitt ryktbara
avskedstal, att en känslomässig sympati
för ett främmande land aldrig får
påverka oss till att föra en politik som
främst gagnar det främmande landets
intressen.
Dessa klara - man kan väl säga
självklara - ord var ett mycket ovanligt och
sensationellt avbrott i efterkrigstidens USA, som
allvarligt skakade den judiska lobbyn. Efter detta
bakslag genomförde den judiska lobbyn en
väsentlig förstärkning av det sionistiska
greppet om USAs utrikespolitik. Eisenhowers
efterträdare som USAs president, demokraten John F
Kennedy fick en kuslig föraning om sionismens
maktsträvanden, när han kandiderade till
presidentvalet 1960. Han hade inbjudits till middag hos
några rika och framstående judar i New York.
En av dessa, Abraham Feinberg, mäktig
ordförande för American Bank and Trust Company
i New York och dessutom inflytelserik i nationella
judiska affärer inom demokratiska partiet, sade
följande till
Kennedy:
- Vi vet att din presidentkampanj befinner sig i vissa
ekonomiska svårigheter. Men vår grupp
här är villig att
hjälpa att du
överlåter åt oss att föra USAs
Mellanösternpolitik under de närmaste fyra
åren. Detta skall självfallet uppfattas som
ett absolut diskret samförstånd oss
emellan.
Kennedy, som blev djupt chockad över detta
fräcka mutförsök, var dock
tillräckligt erfaren av skumraskmetoder i politikens
värld för att hålla god min i elakt spel.
Han svarade en smula undvikande att han skulle tänka
på saken. Dagen efter uppsökte han i
Washington en gammal vän, journalisten Charles
Bartlett, för att tala ut om saken med honom.
Bartlett har senare berättat, att Kennedy kände
sig djupt förolämpad av detta oblyga erbjudande
från den judiska
gruppen.
- Om jag någonsin blir president, sade Kennedy,
skall jag sörja för att ingen presidetkandidat
i framtiden skall kunna utsättas för
sådana här skamlösa
utpressningsförsök och därmed rädda
landet från en massa bekymmer och
komplikationer.
Men när Kennedy sedan blev president ville eller
kunde han inte genomföra de offentliga bidrag till
politikernas presidentkampanjer som i praktiken kunde
omöjliggöra de privata bidrag som
möjliggör dolda påtryckningar och
korruption.
Det mutförsök som Kennedy utsattes för
var ingen enstaka företeelse. Detsamma har alla
amerikanska presidentkampanjer utsatts för. Och
så fortsätter sedan att ske med presidenten
själv, då den judiska lobbyn ser till att
sionister ingår i presidentens stab av personliga
rådgivare liksom inom de olika departementen som
statssekreterare. Sålunda var Trumans närmaste
personlige rådgivare sionisten Ed Jakobson. Lyndon
B Johnson hade herr och fru Arthur Krim som sina
främsta rådgivare, vilka båda var
sionister. Kennedy hade Myer Feldman, en ivrig sionist,
som sin personlige rådgivare och den ominöse
Abraham Feinberg från New York dök sedan upp
som en annan av Kennedys inflytelserika rådgivare
liksom senare under Kennedys efterträdare Lyndon
Johnson. Ingen president har varit så omgiven av
judiska/sionistiska rådgivare som Jimmy Carter. Och
under presidentkampanjerna 1984 var särskilt de
demokratiska presidentkandidaterna Garry Hart och Walter
Mondale helt i händerna på sionistiska
rådgivare - och förstås judiska
finansiärer liksom tidigare Truman, Eisenhower,
Kennedy, Johnson och Carter i deras respektive
administrationer, där alltså endast Eisenhower
i ett avgörande fall vågade visa
självständighet.
Den judiska lobbyn bedriver framför allt en
mycket omfattande spionageverksamhet. George Ball, en av
USAs mest erfarna, intelligenta, kunniga och modiga
politiker, sade vid ett
tillfälle:
- Israels amerikanska understödjare utövar
inte bara ett mäktigt inflytande på en
majoritet av kongressens ledamöter, utan vad kanske
än värre är: så gott som inget som
berör Israels intressen kan göras eller ens
diskuteras i verkställande organ utan att detta
genast blir känt av Israels regering. Israels
vakande öga inregisterar
allt.
Så fort en ledande amerikansk politiker som
förre Texas-guvernören och demokratiske
presidentkandidaten i 1980 ars presidentval, John
Conally, yrkar på att Israel bör dra sig
tillbaka från Västbanken och Gaza och
bemöts med försiktig förståelse
från vissa amerikanska tidningsledare, i detta fall
Washington Post, vips framträder i samlad trupp ett
antal upprörda rabbiner och andra inom den judiska
lobbyn med våldsamma protester om Israels
förestående förintelse med USA som
bödel, varpå de utpekade "antisemiterna"
bringas till tystnad. En judisk republikan som
kandiderade till posten som Philadelphias
borgmästare vägrade kategoriskt att låta
sig fotograferas med Conally med motiveringen att "jag
vill inte synas tillsammans med det judiska folkets
slaktare".
Hur denna fullständigt vettlösa, ofta rent
hysteriska sionist-propaganda kan få ett
sådant kusligt grepp om USAs folk, däribland
eljest nyktra och ofta moraliskt sunda amerikanska
intellektuella och politiker, kan synas gåtfullt.
Med det har väsentligen sin orsak i den skrupelfria
terror som sionisterna bedriver i sin propaganda på
alla nivåer i det amerikanska samhället, inte
minst vid universiteten som borde vara, kan man tycka,
högborgar för fri debatt och yttrandefrihet,
för kunskapstörst och sanningssträvan.
Så må vara fallet inom många
områden, men så fort det gäller Israel
och Palestinakonflikten har sionisterna sett till att med
skrikiga demonstrationer och skrällande
mötesstörningar i en veritabel turbulens av
känslostormar strypa varje ansats till akademisk
frihet - allt organiserat av AIPAC och ADL, i
nödfall opererar JDL (Jewish Defence League), en
regelrätt judisk terrororganisation, skapad av den
numera i Israel verksamme Knessetledamoten och rabiate
arabhataren, rabbinen Meir Kahane, som fällt det
bevingade uttrycket: - Jag är inte demokrat, jag
är jude! Om honom har det sagts, att han säger
högt vad andra sionister - av taktiska skäl -
finner lämpligast att tänka men inte öppet
säga. Denne rabbin Kahane är ledaren för
de mest militanta judiska s k bosättarna på
Västbanken och i Gaza som med terror söker
driva iväg
palestinierna.
Den även i Sverige kände
språkforskaren och medborgarrättskämpen,
Noam Chomsky, själv av judisk börd, är
kritisk till Israel och därför
föremål för ständig hetsagitation.
Chomsky säger:
- När jag skall hålla ett tal vid
något universitet eller någon annanstans,
är det vanligt att en grupp sprider diverse flygblad
och litteratur, som är osignerat och
innehåller en samling angrepp på mig,
kryddade med citat, som vanligen är fabricerade,
från vad jag påstås ha sagt här
eller där. Jag tvivlar inte ett ögonblick
på att källan är ADL, och ofta
erkänner de som sprider denna osignerade
hetslitteratur att så är fallet. Detta är
ondskefullt och syftar endast till att avskräcka
många medmänniskor från att säga
sin mening. Naturligtvis är detta olagligt. Om ADL
väljer att uppföra sig på detta
sätt, så må man göra det, men detta
måste också
avslöjas.
När en månadspublikation, Berkely Graduate,
vid Berkely-universitetet i Californien, i sin
utgåva i april 1982 publicerade några
artiklar som var kritiska till Israel och dess
dåvarande premiärminister Menachem Begin, vars
karriär som bekant är terroristens, ansvarig
för bl a massakern på en hel palestinsk by
Deir Yassin, så organiserade sionisterna en
våldsam kampanj mot den ansvarige redaktören
James Schamus, som i ett antal anonyma hotbrev
uppmanades att "ta nästa
tåg till Auschwitz". Naturligtvis kom även den
sedvanliga störtfloden av anklagelser mot
redaktören Schamus för att vara "en inbiten
antisemit" också från universitetets judiska
studentförbunds styrelse - ända tills Schamus
kunde intyga att han själv var jude, varefter
"beklaganden" framfördes, sedan man lyckats
förmå juden Schamus att i nästa
utgåva av publikationen införa ett
"erkännande av att föregående nummers
artiklar var tarvlig antisemitism av värsta slag
både i innehåll och avsikt". Inkvisitionens
metoder alltså!
När professor Edward Said - han är
amerikansk medborgare av palestinsk börd och
ingår som medlem av det palestinska
nationalrådet - inbjöds att hålla ett
föredrag om Palestina-konflikten vid Washingtons
universitet, så organiserade sionisterna en
våldsam mötesstörning för att hindra
professor Said att säga ett enda hörbart ord.
De tjöt och vrålade i korus: "Stoppa
terroristen! Stoppa
judemördaren!"
Man frågar sig varför dylika huliganer,
sådana här våldsamma sabotörer mot
det fria ordet inte genast omhändertas av polisen,
spärras in i ett lämpligt häkte för
att kyla ned sina upprörda känslor och sedan
ställs inför rätta och döms till
kännbara bötesstraff och tillika
fördöms av den allmänna opinionen som
demokratins dödgrävare. Svaret är att
sionisterna har lyckats tillskansa sig sådant
inflytande och sådan makt i USAs flesta delstater,
att de ansvariga myndigheterna inte vågar göra
polisiära och rättsliga ingripanden, eftersom
sionisterna med fina kontakter i ledande massmedia
då kan framställa sig som "förintelsens
martyrer i ett alltmer antisemitiskt och nazifierat
amerikanskt samhälle" - och därefter skulle de
många demokratiskt valda delstatliga
förtroendemännen råka i allvarligt
blåsväder och med all sannolikhet inte bli
omvalda och förlora sina inkomstbringande jobb,
eftersom den judiska minoriteten är både den
politiskt mest engagerade och ekonomiskt den starkaste av
alla grupper i USA!
På motsvarande sätt är det i USA med
massmedia - pressen, radio och framför allt TV -
vilka övervägande är i judisk ägo.
När självständiga reportrar framför
alltför stark eller närgången kritik av
sionismens Israel eller bara vidrör
den judiska lobbyns
oerhörda makt, genast utsätts vederbörande
tidning, radio- eller TV-bolag för en storm av
judiska protester med hot om att företaget kommer
att utsättas för annons- eller reklambojkott
från en mängd judiskt ägda företag.
Inför detta hot böjer man sig. Inget tvivel
råder om att detta är kapitalismens
akilleshäl, som inte är fullt aktuell i Sverige
med ett omfattande tidningsstöd av skattemedel och
ett radio- och TV-bolag som står utanför
privata fiansiärer som enda ekonomisk resurs. Men i
USA är det en beklaglig verklighet som till fullo
utnyttjas av främst sionisterna och därmed av
en främmande makt,
Israel!
Man behöver inte vara försvuren åt
socialism och troskyldigt ge sig hän åt dess i
allt välsignelsebringande verkan för att inse
att en rejäl portion socialism i kapitalismens USA
är det enda botemedlet mot den virulenta sionismens
ok i denna viktiga supermakt. Eisenhower, som trots sina
brister var en av USAs bästa presidenter under
1900-talet, varnade som bekant för "det
militärindustriella komplexet" som en fara för
nationen. Kanske ännu farligare för inte bara
USA utan för hela världen är det
sionistiska maktkomplexet i USA, eftersom detta
sionistiska maktkomplex inte bara binder USA till en
farlig förbrytarstat Israel utan även
terroriserar USAs folk, inklusive den judiska
befolkningen som genom sionistisk terror tvingas in i
sionismens led.
Den som mest ingående och sakkunnigt belyst den
judiska lobbyns stora och förödande makt i USA
är den republikanske f d kongressmannen Paul Findley
i hans bok They Dare To Speak Out (Lawrence Hill &
Company, Westport, Connecticut USA 1985, 362 sidor). Det
är en lysande - och skrämmande - bok. Dagens
Nyheters mångarige Mellanöstern-korrespondent,
Åke Ringberg, uppmärksammar i sin
utmärkta bok Blodet i Beirut (Carlsson, Stockholm
1987) Findleys bok i ett särskilt kapitel baserad
även på en intervju med författaren
Findley. Åke Ringberg
säger:
- Kärnpunkten i Findleys bok, vågar man nog
säga, är att det starka inflytandet från
den judiska lobbyn, med dess förgreningar, helt
enkelt är ett hot mot yttrandefriheten och en
öppen debatt. Detta hot tar sig uttryck i mord,
mordhot, mordbrand, smädelser, sabotage av
offentliga möten,
påtryckningar på lokala radio- och
TV-stationer att stoppa vissa annonser och/eller debatter
etc. Under vårt samtal som äger rum i Abraham
Lincoln-muséet i Springfield citerar Findley den
förste republikanske presidenten: demokratin kan
inte fungera i en atmosfär där medborgarna inte
vågar tala
öppet.
Ännu ett citat från Åke Ringbergs bok
med hänvisning till Paul Findleys dokumentära
redovisning i They Dare To Speak
Out:
"Den mest häpnadsväckande
förödmjukelsen som det stora USA fick
svälja inträffade den 8 juni 1967, två
dagar efter Sexdagarskrigets utbrott. Det amerikanska
signalfartyget USS Liberty, med kulsprutor som enda
försvarsvapen, anfölls i fullt dagsljus i
östra Medelhavet, 15 sjömil från
Sinaihalvön, under två timmar av israeliskt
flyg och torpedbåtar. USS Liberty förde fullt
tydlig flagga som vajade i svag bris och i flera timmar
hade israeliskt spaningsplan flugit över Liberty
så nära att piloterna vinkade till
besättningen. Anfallet resulterade i att fartyget
förstördes, dock utan att sänkas, och 34
amerikanska sjömän dödades medan 171
sårades. Det var en öppen krigshandling;
likväl blev allt nedtystat på order av Vita
Huset under den demokratiske presidenten Lyndon B
Johnson."
Varför denna otroliga
överslätning?
Varje annan stat som begått denna
regelrätta stridshandling mot USA hade
självfallet fått umgälla det med
allvarliga reprimander, sannolikt med amerikanska
repressalieaktioner, med en kör av massmedia som
skrikit om banditstatens illdåd och lett till
fördömanden i FN. Men Israel undslapp allt
obehag och kunde fortsätta att årligen
inhösta miljarder dollar i amerikanskt bistånd
och stöd från USA i dess talrika andra
piratdåd!
Varför?
Amiralen Thomas L Moorer säger att orsaken var
inrikespolitisk: - Johnson var rädd att tappa
judiska röster. Israel, som fräckt
avfärdat attacken som ett "misstag", kunde även
här som i tusentals andra fall lugnt lita på
stödet från sin judiska lobby. Amiralen Moorer
säger vidare: - Det amerikanska folket skulle bli
fly förbannat om man visste vad som
pågår ("would be goddam mad if they knew what
goes on"). Just det!
Nästa
sida
|