Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
55
HAR
JUDARNA
ALLTID UTSATTS FÖR
FÖRFÖLJELSER?
32. Radio Islam
ifrågasätter den ständigt
återkommande tesen att judar i historien alltid
utsatts oförskyllt för förföljelser:
att judehat eller "antisemitism" skulle vara en
närmast kronisk företeelse hos alla folk.
Typiskt är följande utlåtande i boken
"Why the Jews? The Reason for Antisemitism" (Simon and
Schuster, New York, 1983, s. 17) av de båda judiska
författarna Dennis Prager och Joseph
Telushkin: "Hatet till judarna har varit
mänsklighetens stora hat. Medan hatet
till andra grupper
alltid förekommit, har inget hat varit så
universellt, så djupt eller så varaktigt som
antisemitismen."
Detta tema går ständigt igen, inte bara i
polemiska tid- ningsartiklar av judar utan också i
större verk med seriösa anspråk om
judarnas historia och om antisemitismen - verk som
så gott som alltid är skrivna av sionister, i
Sverige t ex framlidne prof Hugo Walentin, i
Frankrike Leon Poliakov, tillika chef för
judiskt dokumentationscentrum i Paris, i USA bl a Max
I Dimont. Det är alltså genomgående
fråga om partsinlagor - ungefär som om
nazismen uteslutande skulle behandlas av
nationalsocialister och alla antinazisters skrifter om
detta ämne skulle åsidosättas.
Det kan därför finnas skäl att erinra
om en saklig bok som professor Efraim Briems
"Antisemitismen genom tiderna" (Natur och Kultur, Sthlm
1940) och citera några valda stycken ur den om
antisemitismen under antiken i Romarriket:
"En av orsakerna till hatet (mot
judarna) var, att judarna mer än kanske
något annat folk under antiken
åtnjöto en mängd förmåner
och rättigheter, som inte kommo andra till del.
Av olika skäl gynnade flera romerska imperatorer
dem alltifrån Julius Caesar och flera edikt
utgåvos, vilka tillförsäkrade judarna
fri religionsutövning. På grund av deras
stränga iakttagande av sabbatsbudet blevo de
befriade från all militärtjänst,
för att de icke skulle behöva bruka vapen
på en lördag." (s.
169)
"Att judarna på detta sätt
åtnjöto en helt annan frihet och
större förmåner än som kommo
underkuvade folk till del runt om i det romerska
riket, kan man se av en mängd uttalanden av
Josefus (den störste judiska
historieskrivaren, som levde under åren 37 till
100 e kr). Den kände tyske orientalisten prof
Julius Wellhausen skriver i Israel-jüd.
Geschichte, s. 236: "Judarna åtnjöto
alle- handa privilegier och friheter för att
kunna fullgöra sina religiösa
förpliktelser, de hade även sin egen
jurisdiktion, emedan deras religion var
oupplösligt förbunden med rätten: de
fingo lov att uppbära den i Mose lag
föreskrivna skatten per capita för
tempeltjänsten och sände den åstad
till Jerusalem. De voro i själva verket högt
gynnade, även om de icke hade och icke haft
egentligt medborgarskap, dvs andel i statsstyrelsen,
då de ju själva uteslöto sig
från de gemensamma angelägenheterna och den
offentliga
kulten."
"Det är uppenbart, att denna judarnas
gynnade ställning skulle väcka ont blod hos
andra, i synnerhet som de, tack vare denna, kunde
avsöndra sig från de andra och bevara sin
fulla egenart. Detta jämte judarnas starka
centralitetsaffekter uppväckte i hög grad de
andra folkens differensaffekter. Vi kunna se det av de
antisemitiska uttalanden, som finns hos de mest skilda
författare inom den grekisk-romerska
kulturvärlden: filosofen Poseidonius Apamea (omkr
135 f Kr), Appollonios Molon från Rhodos, Apion,
Cicero, Seneca, Plutarchos, Horatius, Persius,
Qvintillianus, Statius, Juvenalis och framför
allt den store romerske historieskrivaren Tacitus. I
sin Historia skriver han, efter att ha rekapitulerat
de gamla sagorna om judafolkets skymfliga uppkomst -
redan den egyptiska prästen vid solgudens tempel
i Heliopolis, Manetho (300-talet f Kr) berättar i
sin historia, att judarna härstammade från
de spetälska egyptier, som konung Amenophis
låtit samla från hela landet och skickat
till slavarbete öster om Nilen, varefter de
så småningom avföll från
konungen och valde en präst från Heliopolis
vid namn Osarsiph till överhuvud, denne antog
namnet Moses, under vars ledning de gjorde uppror,
dödade Amenophis
och härskade tretton år i Egypten, varefter
de fördrevs och slog sig ned i Kanaan - "Judarnas
riter, huru deras uppkomst än må ha varit,
ha ett visst försvar på grund av sin
ålder. Deras institutioner, dystra och nesliga,
ha endast bestått tack vare sin gelenskap. Ty de
närboende folkens drägg, föraktande
sina fäders religioner, avlämnar hos dem
sina tributer och sina offer: på så
sätt uppstår judarnas
förmögenhet, bortsett från att det hos
dem finnes en envis sammanhållning, som yttrar
sig i inbördes hjälpsamhet. Mot alla andra
folk nära de däremot ett fientligt hat...".
"Allt", skriver Tacitus på ett annat
ställe, "som för oss är heligt, är
för dem orent, tvärtom, det som för oss
gäller som vanhelgande, upphöjes av
dem." (s. 170-173)
"Blevo judarna utsatta för
förföljelser, så utövade de
själva repressalier överallt där de
kommo åt. Inte fullt femtio år efter
Jerusalems förstörelse, omkring år
116, reste sig den judiska befolkningen runt om i de
östra Medelhavsländerna för att utrota
den befolkning, bland vilka de bodde och som de
så grundligt hatade och hatades av. De judiska
upproren hade sina huvudcentra i Egypten, Cyrenaika
och Cypern, ehuru dessa uppror utbreddes även
till Mesopotamien och Palestina. Överallt,
där judarna till en början segrade,
utövade de samma fruktansvärda blodbad
på de andra folken, som de själva varit
utsatta för. De dödade sina offer under
kvalfulla marter och tvungo fångarna att under
kampspel kämpa med varandra tills de stupade. I
Cyrenaika skola judarna ha dödat icke mindre
än 220 000 människor och på Cypern
ända till 240 000 - siffrorna verkar ju onekligen
ganska fantastiska. Enligt en uppgift av den romerske
historieskrivaren Dio Cassius (återigen som
trovärdig av både Gibbon
och Mommsen)
söndersleto judarna de fallnas kroppar och smorde
sig med deras blod. I Egypten hade de till en
början stor framgång och härjade
svårt mot befolkningen, så att de t o m
överfollo deras skepp, på vilka de
skräckslagna flyktingarna sökte rädda
sig ut på havet. Emellertid sände kejsar
Trajanus starka häravdelningar dit, som slogo ned
upproret... I Palestina bröto oroligheterna
på nytt ut år 132 under ledning av en
rövarhövding Bar Kochbà,
"stjärnans son" - hänsyftande på en
profetia i Fjärde Moseboken: "En stjärna
träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur
Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ned
alla söner till Set... Ty Israel skall göra
märkliga ting: ur Jakob skall en härskare
komma, han skall förgöra i städerna dem
som rädda sig dit." (4 Mos. 24:17-19) Denne Bar
Kochbà förklarades av den berömde
judiska lagläraren Rabbi Akiba såsom
Messias och såsom sådan hyllades han av
det judiska folket därstädes. Upproret blev
så svårt att kejsar Hadrianus måste
tillkalla sin bäste fältherre, Julius
Severus, från Britannien för att få
bukt med det. Först efter tre års
hårdnackade strider, år 135, var upproret
nedslaget; 580 000 människor skola ha
dödats, och hela Judéen låg
härjat som en ödemark.
"Dessa uppror bidrogo naturligtvis icke att
stärka judarnas ställning i det romerska riket,
och en judefientlig stämning härskade
också under hela den hedniska tiden fram till
kristendomens genombrott." (s. 174-175)
Nästa
sida
|