Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
11
VAD
TÅL YTTRADEFRIHETEN?
Är sanningen om vissa
judiska inflytanden och judiska produkter "antisemitism"
eller judefientlighet?
Är det "judefientlig propaganda"
och "hets mot det judiska folket" att framhålla
vissa fakta om att judar till största delen
producerar den amerikanska skräpkulturen som vi
över sköljs med också i
Sverige?
- Jovisst, är det så!
Detta är vad Per Ahlmark och andra sionistiska
aktivister säger och menar i våra massmedia
utan att någonsin bli motsagda. Är inte detta
att förtiga sanningen och strypa den demokratiska
yttrandefriheten? Och just Per Ahlmark och hans
högljudda sionistiska anhängare säger sig
försvara demokratin! Kan man tänka sig ett mera
skamlöst hyckleri? Andras åsikter, hur
väl underbyggda i sak de än är,
avfärdas som odemokratisk och nazistisk judehets.
Är inte detta diktatursträvanden? Det är
vi sionister som dikterar villkoren och bestämmer
vad andra får tycka! Det är
innebörden.
Låt oss nu tala om de amerikanska
skräpfilmerna för biografer, video och TV,
dessa tarvliga våldsfilmer som fullkomligt frossar
i skräck och fasa, i sadism och masochism, i hel-
eller halvpornografi, denna andliga pest som främst
konsumeras av okritiska och omogna ungdomar och
självfallet påverkar deras känsloliv och
livsattityder! Här får det inte finnas
någon censur, det skulle strida mot "den
demokratiska yttrandefriheten", det har just Per Ahlmark
länge förkunnat med darr på stämman.
Friheten att fördumma, förfäa och
förråa måste vara oinskränkt! Det
är en helig frihet! Vilka är det då som
huvudsakligen producerar och agerar i denna eländiga
smörja och tjänar hutlöst med pengar
på dravlet? Var finns här den lovprisade
undersökande journalistiken och var finns här
den penetrerande analysen som kan avslöja och
informera? Varför detta hemlighetsmakeri?
Alla observanta människor vet att Hollywood, som
massfabricerar skräpfilmer för biografer, video
och TV i hela världen genom dyrbara och skickliga
PR-kampanjer, ägs av judiska bolag och till
största delen produceras, regisseras,
manusförfattas och även spelas av judar. Den
judiska dominansen i Hollywood är nära nog
total alltsedan "drömfabrikens barndom" - ingen
elementärt filmkunnig person kan sväva i
ovisshet om detta. Men ingen säger eller skriver
något om detta offentligt, det tillhör de
tabubelagda områdena i vår
opinionsförmedling, en tyst överenskommelse har
träffats om att här inget säga utan
låtsas som om det här uteslutande är
fråga om amerikanska filmprodukter - är kanske
inte de amerikanska judarna amerikaner? Jovisst är
det ju så, säger man!
Det märkliga är dock, att amerikanska judar
som får nobelpriset - det må vara
författare som Saul Bellow och Isaac Bashevis Singer
eller fredspristagaren Elie Wiesel - alltid omtalas som
judar, aldrig som "amerikaner". Varför är
tvivelaktiga eller brottsliga judar aldrig judar, medan
framstående judar, nobelpristagare eller icke,
alltid är judar. Det kan ju Per Ahlmark fundera
över, han har ju utnämnts till Ben-Adam,
MÄNNISKOSONEN, av judiska ungdomsföreningen i
Köpenhamn för, som det heter,
"framstående humanitär insats för det
judiska folket", så han vet säkert besked. Men
här sviker honom hans talträngdhet, därom
kan vi vara tämligen förvissade.
Det är fullt i sin ordning, menar många som
indoktrinerats av den frekventa sionistiska propagandan,
att judar aldrig får utsättas för kritik
och aldrig utpekas som ansvariga för båg och
brott som de begått, så till exempel har det
åtminstone i svenska massmedia totalt
förtigits att det fanns en lika mäktig judisk
maffia som den sicilianska i USA liksom det har
förtigits att de som organiserade och styrde den
gigantiska Gulag-arkipelagen i Lenins och Stalins Sovjet
med alla dessa hemska tvångsarbetsläger
där över 25 miljoner människor fick
sätta livet till var judar som Naftaly Frenkel,
Matvei Behrman, Aaron Saltz, Jakov
Rappaport och Lazar Kogan, vilka alla är
omnämnda i nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyns
bok "Gulag-arkipelagen, dödsarbetslägren,
Själen och taggtråden", där de
också ståtar med sina porträtt (sid.
72-79). Judar, menar man, måste vara fridlysta som
mänsklighetens adel, upphöjda över vanligt
mänskligt pack och patrask som Guds särskilda
folk, vördade av alla fina och goda människor,
uteslutande föremål för allas aktning och
beundran - allt annat är ett brott mot
anständigheten och en skymf mot själva
världsordningen - därför får judar
naturligtvis inte vara skurkar och brottslingar,
även när de är det, de är då i
stället förvandlade till "amerikaner",
"ryssar", varför naturligtvis dessa folk får
ta åt sig vanäran. Är inte detta
finurligt, över all måtta listigt och
praktiskt ordnat - ett utslag av chutzpeh, den
gränslösa judiska fräckheten, som judarna
själva skrockar så belåtet åt,
när de drar dumma gojim, icke-judar, vid näsan?
Judar är stora skämtare. Ja, detta blev en
liten utvikning från själva huvudämnet:
det judiska Hollywood med dess brokiga flöde av
ändlösa skräpfilmer.
En ledande judisk tidskrift i USA, Jewish Post E
Opinion, hade den 6 december 1974 ett glatt budskap till
sina läsare i en stor artikel med följande
rubrik i fetstil: JEWS DOMINANT IN HOLLYWOOD, varefter
följande meddelas, här i svensk
översättning:
"Judar dominerar i Hollywood i dag liksom i denna
industris barndom, det gäller skådespelare,
regisörer och producenter. Tom Turgend skriver i
veckotidningen The Jewish Chronicle i London: "På
det hela taget", försäkrar han, "är den
judiska närvaron i Hollywood ett historiskt faktum
här i livet och ytterst få människor
finner detta på minsta sätt
anmärkningsvärt utan man tar för
självklart att det judiska inflytandet och de
judiska karaktärerna nära nog helt dominerar
inom filmindustrin. Det är helt enkelt som det ska
vara. På cocktail-parties kan man ibland
vidröra ämnet och säga något om den
senaste triumfen eller den senaste lilla missen för
"vårt folk" och försiktigt,
liksom i förbigående,
undra om också han eller hon är en av de
våra, alla vet dock att Paul Newman, Barbara
Streisand, Joel Grey, Tony Curtis, Dustin Hoffman, Kirk
Douglas eller Woody Allen är hemmahörande hos
oss - men hur var det egentligen med de stora
filmaktörerna av den förflutna tidens
generation, hur var det med Douglas Fairbank Senior?
Charlie Chaplin? Charlton Heston? Här tycks
meningarna gå något i sär.
Beträffande de säkra judar som nått den
absoluta toppen nämner Turgend följande: Ted
Ashley på filmbolaget Warner Bros., Gordon T
Stulberg på filmbolaget 20th Century Fox, Frank
Rosenfelt och Dan Melnick vid filmbolaget Metro Goldwyn
Meyer, David Begelman vid filmbolaget Columbia, Lev
Wasserman och Jennings Lang vid filmbolaget Universal
Pictures och Charles Bloudon och Robert Evans vid
filmbolaget Paramount. Beträffande producenterna och
regissörerna säger Turgend att "majoriteten
är judisk, medan manusförfattarna är i
praktiken en sluten judisk butik, där omkring 80
procent har det rätta medlemskapet". Turgend
frågar sedan "Hur judisk är nu den nya
generationen av Hollywoods judar? och citerar Charles
Powell, MGMs vice VD , som säger: - De är - med
en del undantag när - inte lika självmedvetet
judiska som för 20 eller 30 år sedan, att vara
jude tycks inte stå i centrum för deras liv."
Kanske därför att alla blivit vana vid att ta
det för självklart att amerikansk film är
övervägande judisk?
För säkerhets skull och för undvikande
av varje missförstånd bör väl
påpekas att inte alla judiska Hollywood-filmer
är uteslutande uselt dravel, en del filmer är
mycket skickligt gjorda rent tekniskt, en och annan av
dessa filmer är även ytterst välspelad
på många händer, stundom med
utmärkta karaktärsroller och med bra manus, men
det övervägande flertalet är
dessvärre eländig smörja, också de
påkostade. Vidare bör kanske sägas, att
inte alla judar är ansvariga för mängden
av usla judiska filmprodukter, det är egentligen
så självfallet att det inte borde behöva
sägas, lika litet som att
inte alla svenskar är medskyldiga till de
alltför många usla svenska filmerna.
Om tröghet i tempot, fyrkantig dialog,
allmän fantasilöshet och stelbenta eller
alltför hejigt slamsiga
skådespelarprestationer utmärker tyvärr
alltför många svenska filmer, så
återspeglar kanske detta något av den lite
"töntiga" svenska mentaliteten, en viss
trohjärtad enfald och klumpidunsighet, som vi nog
kan le och även skratta en smula självkritiskt
åt och inte bli heller alltför sårade
eller irriterade, när utlänningar påpekar
det för oss. Men är då den sentimentala
förljugenheten uppblandad med brutalt hårda
knalleffekter, böjelsen för uppjagad fasa och
hysterisk skräck, slafsiga skämt, skrikiga
dialoger och ett ständigt skjutande och
mördande som utmärker i stort de judiska
Hollywood-filmerna i olika utdoserade portioner
något typiskt för den judiska mentaliteten?
Detta har aldrig ens påtalats, än mindre
undersökts. Har den judiska filmens besatthet av
skräck och ohyggliga katastrofer något att
göra med den judiska ångesten för den
fruktansvärt hämndlystne förbundsguden
Jahves uttalade straffdomar? Har den specifikt judiska
slapstick- och tramshumorn, där allt går
på tok och är lika fånigt som galet,
något att göra med det alltför betungande
kravet för judar att - enligt deras egen lära i
Bibeln - tillhöra Herrens utvalda egendomsfolk som
det inte går att efterleva? Eller är det
uteslutande eller övervägande fråga om
krassa spekulationer i massornas dåliga smak och
osäkra konstnärliga omdöme?
Nästa
sida
|