Att den sionistiska ockupationsmakten Israel är ekonomiskt beroende av enorma bidrag från supermakten USA, det vet nog alla politiskt intresserade och det rapporteras då och då också i den svenska pressen. USAs regering ger sedan flera år lika mycket till det lilla Israel med cirka fyra miljoner invånare som till alla andra stater i "u-hjälp". Varje israelisk medborgare får mer än dubbelt så mycket som varje amerikansk medborgare i statlig eller federal hjälp från den amerikanska regeringen. Dessutom får Israel stora bidrag från de judiska organisationerna i USA - dessa bidrag till den judiska staten är också avdragsgilla vid deklarationen i USA. Den vid enstaka tillfällen i svenska massmedia omtalade "judiska lobbyn" i USA är politiskt mycket inflytelserik. Utan denna "judiska lobby" skulle USA inte visa denna stora generositet och detta nära nog helhjärtade stöd till den sionistiska ockupationsmakten Israel. Och omvänt: utan detta stöd med alla dessa miljarder dollar från USA skulle den judiska staten inte kunna existera nämnvärt länge utan braka samman i ekonomisk bankrutt. Flertalet judar skulle då lämna den judiska staten för att finna bättre näringsfång i andra länder. Då supermakten USAs politik inte uteslutande är USAs angelägenhet utan hela världens, är det naturligtvis av intresse att få en inblick i det judiska inflytandet på USAs politik.

Den amerikanske statsvetaren och journalisten Stephen D Isaacs - han är av judisk börd - har i sin bok Jews and American Politics behandlat ämnet ganska ingående och redovisar intervjuer med 200 ledande amerikanska judar, av vilka många från början vägrade att medverka, eftersom de ansåg det olämpligt att deras synpunkter och reflexioner skulle offentliggöras för den icke-judiska allmänheten, trots att de garanterades fullt anonymitetsskydd.

Isaacs ställer inledningsvis två frågor. Den första lyder: "Varför är de amerikanska judarnas politiska makt så oproportionerligt stor, långt större än vad som vore rimligt med hänsyn till att den judiska befolkningen i USA endast uppgår till omkring tre procent av landets totala befolkning?" Svaret på den frågan är att judarna mer än någon annan etnisk minoritet i USA insett att politiskt inflytande är viktigt för att bevaka sina egna intressen och därmed kunna minimera riskerna att bli en missaktad minoritet som - i en våg av antisemitism - kan förlora allt.

Den andra frågan som Isaacs ställer är: "Varför söker judar så sällan offentliga toppbefattningar För att i stället verka bakom kulisserna som strateger?" Svaret på den frågan är att judar inte vill synas utåt inför offentligheten som politiska makthavare och utsättas för obehag att bära personligt ansvar för en dålig eller misslyckad politik: judar vill verka utan att synas, de vill på inga villkor schavottera i massmedia och därmed kanske ådra sina egna stam- och trosförvanter obehag.

Enligt Isaacs bör man göra klart för sig att politiskt medvetna judar, åtminstone i USA, inte ser världen befolkad av judar och andra folk, utan de ser världen befolkad av judar och deras fiender, som är verkliga eller potentiella "antisemiter", varvid judarnas vänner, de som reservationslöst stöder sionismen, inrangeras bland kategorin judar, ungefär på samma sätt som vissa tysknationella judar i det nazistiska Tyskland utnämndes till "hedersarier", så till exempel den nazistiska arbetsfrontens ledare Robert Ley, som kallades "Levy" bland nazikoryféerna, och chefen för den nazityska säkerhetstjänsten och sedermera protektorn för Böhmen-Mähren, Reinhard Heydrich, som var halvjude.

Fr o m Franklin Delano Roosevelt har alla USAs presidenter varit sådana "hedersjudar" - utom Eisenhower, när han lät USA i FN gå emot Israel 1956 och fördömde den sionistiska staten som angripare i Suezkriget, också Nixon blev en judisk avfälling, när det i samband med Watergateskandalen avslöjades att han fällt nedsättande omdömen om judar till sina närmaste medarbetare. Carter var en pålitlig "hedersjude": som baptistisk fundamentalist såg han judarna som Guds utvalda folk. Också Reagan är "hedersjude" - i varje fall så länge han bär ansvaret för USAs reservationslösa stöd till Israel. För "den judiska lobbyn" i USA gäller lojaliteten till Israel först, medan lojaliteten till USA beror helt på USAs stöd till Israel. Om USA skulle vända sig bort från Israel och överge "de speciella relationerna till denna stat", skulle den judiska lobbyn protestera mangrant och göra sitt yttersta för att sabotera USAs utrikespolitik och på alla sätt söka kompromettera USA inför världsopinionen.

Den judiska lobbyn i USA är alltså inte bara en vanlig politisk påtryckningsgrupp eller "pressure group" som söker tillvarata sina medlemmars intressen gentemot de politiska makthavarna, utan den judiska lobbyn är unik såtillvida att den står i främmande makts tjänst och dessutom genom sin stora ekonomiska makt kan utöva utpressning mot varje amerikansk regering. Judarna är den rikaste av alla etniska minoriteter i USA, rikare också än majoriteten av anglosaxare och kristna. Man får inte förbise att alla de ledande amerikanska opinionsmedia - filmindustrin, de stora rikstäckande TV-bolagen CBS, NBC och ABC liksom de stora dagstidningarna som New York Times, Washington Post och Los Angeles Times och de stora opinionsskapande veckotidningarna Time, Newsweek och Fortune ägs av judar och domineras av sionistiska och prosionistiska redaktörer och journalister. Ingen amerikansk president och administration skulle kunna fungera och bli långlivad, om den fick större delen av opinionsmedia emot sig. Den som har makt över media har också makt att tillsätta och störta en president och hans regering i en demokrati som USA, där fackföreningar och folkrörelser spelar en underordnad roll - till skillnad från Sverige. 

För palestinierna är det viktigt att göra fullt klart för sig att den yttersta orsaken till och förutsättningen för den israeliska ockupationsmaktens tillkomst och fortvaro är USAs stora ekonomiska och militärteknologiska stöd till Israel och att detta väldiga stöd från världens mäktigaste nation beror på den judiska lobbyn med dess oerhörda makt och inflytande att förmå USAs regering att till varje pris stödja den sionistiska staten Israel. Det är också viktigt att vi i Sverige, liksom alla andra folk som upprörs av den israeliska ockupationspolitiken och den israeliska arrogansen mot FNs vädjanden och resolutioner, gör klart för oss detta samband. Detta är inte förtal av amerikanska judar - ty det finns många amerikanska judar som inte är sionister och inte samtycker med den judiska lobbyn för Israel, fastän dessa tyvärr är politiskt tämligen maktlösa.

Isaacs ställer i sin bok också frågan: "Varför har den judiska lobbyn i USA som reservationslöst stöder Israel blivit så inflytelserik? Är det fråga om israeliska påtryckningar? Och vilka är i så fall dessa påtryckningar?" Isaacs ger följande intressanta svar: "Israels makt över USAs rika och utbildade judar ligger främst på det psykologiska planet genom att ständigt frammana fruktan för judefientlighet som när som helst kan flamma upp och driva judarna i elände och kanske in i rya gaskammare. Israel - i samverkan med Världssionistiska Organisationen och Världsjudiska Kongressen - är fullt medveten om att sionismens förutsättning är judisk sammanhållning överallt där det finns judar, särskilt i USA som Israel är helt beroende av. Och judisk sammanhållning kan endast finnas när judar tror sig stå inför ett verkligt eller inbillat gemensamt hot: ett folkligt judehat eller "antisemitism". Utan antisemitism ingen sionism.

Sionismen uppstod till följd av antisemitism i Europa. Och sionismen - och därmed den judiska staten Israel - kan endast fortleva inför ett verkligt eller inbillat hot om en framväxande antisemitism. Om det inte finns någon antisemitism, så måste sionisterna ständigt erinra om antisemitismen i det förflutna och söka frammana den på nytt som ett hot. Därav alla dessa ständigt återkommande filmer och TV-program om den antisemitiska nazismen och ivern att leta upp och ställa vid skampålen nynazister, verkliga eller konstruerade. Och därav denna skräckfyllda kult av Holocaust, den nazistiska judeförintelsen, som ingår som huvudbeståndsdel i den judiska religiösa kulten - liksom träldomshuset i Egypten, den babyloniska fångenskapen, skövlingarna av de judiska templen i Jerusalem, Jerusalems förstörelse av romarna år 70 efter Kristus, fördrivningen av judarna från Spanien genom inkvisitionen och de judefientliga pogromerna i det tsaristiska Ryssland på 1800-talet. Hela den judiska traditionen är uppfylld av hur judar ständigt och överallt förföljs. Sionismen utnyttjar den judiska skräcken för nya förföljelser och nya massakrer. Judar erinras ständigt och jämt om att de lever i en fientlig omvärld: att skräcken och ångesten är deras judiska särmärke, deras arvedel, ja, att det är detta som gör dem till judar. Många judar orkar inte bära allt detta lidande och all denna ständiga ångest och fruktan, de vill glömma och leva som vanliga friska och själsligt sunda människor. Men så kommer sionisterna med sina förmaningar och predikningar: Tänk på att ni är judar och att andra folk som lever mitt ibland er hatar er och när som helst kan organisera nya pogromer och kasta er in i nya gaskammare: ert enda värn, er enda trygghet är att ni har ett eget land, Israel, som ni alltid kan ta er tillflykt till och som därför måste bestå, måste överleva i en fientlig omvärld: Därför måste ni hjälpa Israel och uppoffra er för Israel med egna pengar och med propaganda till stöd för Israel! Ja, det är i stora drag så här det fungerar. Denna fruktans propaganda för en annalkande antisemitism med hot om nya judepogromer och en ny Förintelse faller i god jordmån hos alltför många judar därför att en ondsint omvärld och hemska straff för judar av deras vredgade Gud ingår i den judiska tron, det judiska arvet, den judiska traditionen som vårdas och omhuldas av deras ledare - och då spelar det föga eller ingen roll om många judar är högutbildade akademiker och eljest kritiska intellektuella som säger sig vara fritänkare och förakta all religiös och politisk fanatism, också den judiska intoleransen. Tänk på den skarpsinnige psykologen Sigmund Freud och hans ångestladdade sexualbesatthet och Oidipus-komplex! Tänk på den hyperintellektuelle författaren Franz Kafka och hans besatthet av outgrundliga mardrömmar i böcker som Processen, Slottet, I straffkolonin m fl! Och detta i början av seklet och på tidigt 20-tal, långt före Hitlers makttillträde och de nazistiska judeförföljelserna! Den typiskt judiska ångesten bottnar i Jahvefruktan. Isaacs nämner ett kostligt och säkerligen mycket typiskt exempel på hur judar reagerar inför blotta ordet "jude" eller "judar", när det uttalas eller skrivs av en icke-jude, en "gojim". De reagerar vanligen omedelbart med en besinningslös fruktan, eftersom de utgår från att det här måste röra sig om antisemitism: ett angrepp på judar i allmänhet och därmed även på den enskilde juden personligen som hör eller läser det ominösa ordet. Jude är helt enkelt ett tabu-belagt ord - utom i för judar lovprisande och starkt positiva sammanhang. Enligt judisk uppfattning är juden som sådan oberörbar, helig, sakrosankt, Guds egendom, en del av själva Gud, eftersom det i Torah ideligen förklaras att judarna är Guds utvalda egendomsfolk som inte får besudlas av de andra folken, de förskjutna, de orena.

Enligt Isaacs är denna oresonliga fruktan särskilt typisk för de judar som engagerat sig politiskt för sionismen, däremot mindre för de judar som är engagerade för socialistisk politik och än mindre för naturvetenskapligt och medicinskt verksamma judar. 

Stephen D Isaacs, som är medarbetare på den liberala och inflytelserika dagstidningen Washington Post, drar sig inte för att kalla de typiskt judiska reaktionerna av fruktan, ångest och snarstuckenhet för "paranoida" - det är här, menar denne jude, fråga om renodlad förföljelsemani, som står på gränsen till sinnessjukdom, ett skymningstillstånd mellan normal själslig hälsa och fullt utvecklad galenskap. Det är knappast en tillfällighet att mellan 80 och 90% av alla amerikaner som genomgår psykoanalys är judar och att över 95% av alla psykoanalytiker i USA är judar. Isaacs menar att utan denna judiska paranoia skulle det inte finnas någon judisk lobby och heller ingen sionism och inget sionistiskt Israel. Man kan tillägga, att det då inte heller skulle finnas några förutsättningar för en bibehållen judenhet, en fossil bland kulturerna, för att tala med den store engelske historikern Arnold Toynbee. Alla utom ett fåtal ortodoxa judar skulle assimilera sig och glömma sitt bisarra judiska arv.

Att just assimileringen upplevs som den allt överskuggande stora faran för sionismen, framgår av ständigt återkommande varningar av ledande sionister. Framlidne sionistledaren dr Nahum Goldmann yttrade vid den 26:e Världssionistiska kongressen i Jerusalem den 30 december 1964: "Assimilering utgör ett större hot mot den eviga judiska existensen än förföljelser, inkvisitionen, pogromer och Förintelsen i det förflutna." Detta uttalande är väl ett nog så tydligt tecken på sionismens ångestfyllda, traumatiska rasism. (Le Monde, 1 januari 1965).