Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
100
Judarnas
växande makt i Sverige.
Den växande
"förintelsen" av Sverige
Med tanke på sionismens - och därmed den
judiska staten Israels - grepp om judarna i Sverige
för att ständigt organisera ett omfattande
stöd till den judiska inkräktar- och
terrorstaten Israel i Palestina, har det sitt intresse
att försöka klarlägga hur detta starka
judiska inflytande växt fram i Sverige. Det
gäller judarnas historia i Sverige.
Officiellt var Sverige stängt för judarna
ända fram till år 1782, då kung Gustav
III tillät - i frisinnad upplysningsanda, som det
då hette - judarna att bosätta sig i Sverige,
dock endast i de tre städerna Stockholm,
Göteborg och Norrköping, där de
äldsta judiska församlingarna alltså
finns. Denna kungliga generositet mot judarna
föranleddes emellertid av vissa judiska
påtryckningar. Sju år dessförinnan hade
en jude vid namn Aron - uppkallad efter Mose broder, den
förste judiske prästen - anlänt till
Sverige och genast skaffat sig en bundsförvant i
dåvarande överståthållaren i
Stockholm - genom lämpliga mutor. Systemet att muta
de makthavande för att på detta sätt
skaffa sig inflytelserika vänner och
bundsförvanter har sedan ofta tillämpats av
sionisterna i Sverige. En beprövad sionistisk
taktik!
Långt innan juden Aron år 1775 kom till
Sverige hade dock judar kommit till Sverige och i flera
fall utövat inflytande på makthavarna. Den
förste kände i Sverige bosatte juden var en
viss Herman Israel från Lybeck, som finansiellt
understödde Gustav Vasa i dennes kamp mot den
katolska kyrkans välde - bl a för att komma
över kyrkans stora rikedomar. Snart blev emellertid
Herman Israels - och lybeckarnas . krav alltmer pockande,
så att kung Gustav Vasa blev alltmer
förbittrad på den snikne och fräcke juden
Herman Israel, vilket bland annat skildras mycket
åskådligt i Strindbergs drama Gustav Wasa.
Den samtida krönikören Peder Swart
berättar att kungen träffade Herman Israel
på en gata i Malmö - efter ett möte
där med den danske kungen. Gustav Vasa sade genast
mycket upprörd till Herman Israel:
"Var är nu det myckna goda som du med ditt
kreditiv och dina stora eder på de lybskes
vägnar har tillsagt mig? Var är brandskatten -
den lösen som du inhöstade för att
lybeckarna inte skulle bränna ned Stockholm - och
var är den ersättning som du
förtröstade mig med till Gotlandståget?
Du skall en gång få härför skam,
din arge förrädare!"
I samma stund drog Gustav Vasa sitt svärd, men
kansler Laurentius Andrae och de andra herrarna i kungens
sällskap skyndade till juden Herman Israels
undsättninng och lyckades lugna den upprörde
kungen, så att han stack ned sitt svärd i
skidan igen, medan den förskräckte Herman
Israel darrade som ett asplöv i alla leder och
grät strida tårar - inför att ha
blottställts och inför det öde som tycktes
vänta honom!
Efter denna episod är juden Herman Israel
försvunnen från Sverige. Men när Gustav
Vasa ligger, gammal och trött på sitt
yttersta, kallar han in en judisk läkare, en viss
livmedikus Wulff. I ett brev till sonen hertig Erik
år 1557 talar kungen om "en stor träta mellan
vår medicos, doktor Kop och den juden", som i ett
annat sammanhang, nämligen i fogderäkenskaper i
kammararkivet för år 1559 omtalas som "den
vindögde doktor var hos Kunglig Majestät i Äsborg;
och drog sin färrde ur landet efter att ha
honorerats med 200 mark".
Nästa jude som kom att spela en ominös roll
i Sveriges historia var den portugisiske juden Diego
Texeira och dennes son Manoel, som hade slagit sig ned i
Hamburg i mitten av 1600-talet och där innehade en
nästan furstlig ställning tack vare sina
ofantliga rikedomar och som sådan blev drottning
Kristinas hovbankir och resident, dvs hennes diplomatiska
ombud i staden Hamburg. Vid ett nästan
årslångt besök i Hamburg 1661 - 1662
avslöts mellan drottning Kristina och Manoel Texeira
ett kontrakt, enligt vilket Texerira skulle uppbära
alla inkomsterna från hennes
underhållsländer, beräknade till 107 000
riksdaler, en svindlande summa som idag skulle motsvara
minst en miljard kronor, mot förpliktelse att
Texeira den första dagen i varje månad
sända henne 8 000 riksdaler, de
återstående 11 000 riksdalerna skulle
utgöra Texeiras lön som hovbankir och resident.
En av Texeiras släktingar var drottning Kristina
resident i Antwerpen, och i dennes magnifika palats bodde
exdrottningen under sin vistelse där 1654. Drottning
Kristina, som var i ständigt behov av pengar,
lånade av en av Texeiras judiska anförvanter,
Juan Nunez Henriques i Amsterdam, 47 000 riksdaler Banco
mot hennes juveler och hon kom sålunda helt i
ekonomiskt beroende till dessa judar. Hon
upprätthöll också ständig
brevväxling med den kände dåtida rabbinen
Manasse Ben-Israel. Så här skriver den
sionistisk-judiske professorn i Uppsala, Hugo Valentin i
sin 1924 utgivna bok Judarnas historia (sid 52):
"Många av Texeiras bekanta och medhjälpare
inom den judiskt-sefardiska finansvärlden blevo
även drottningens: Juan Nunez Henriques i Amsterdam,
Manuel Vaalentin i Venedig samt Sanchez Nunez och Rui
Lopez i Rom voro mellanhänder mellan Texeira och
henne, då hon ej var i Hamburg. Don Fernando
d'Yllian utnämndes den 13 maj 1654 till hennes
resident i Antwerpen, och i hans praktfulla palats bodde
drottningen. Abraham Isaak var hennes faktor
(föreståndare för hennes handel) i
Livorna."
Med Karl XI:s regeringstillträde 1672 och
definitivt efter den svenska segern över danskarna i
slaget vid Lund 1676 företogs en energisk räfst
med den korrumperade adel som skott sig under
förmyndarregeringen tidigare och en kraftig
reduktion av adelns förläningar och därmed
dess makt företogs. Inställningen till judarna
skärptes. Konungen krävde att de antingen
skulle låta döpa sig och sålunda
övergå till den kristna trosläran eller
ge sig av från landet. Många judar
föredrog att stanna i Sverige och valde alltså
taktiskt att låta döpa sig och anta formellt
den evangeliska läran. Dopakterna ägde rum
under stora ceremonier, huvudsakligen i Tyska kyrkan i
Gamla stan, och de döpta judarna erhöll kristna
namn. Sålunda ändrades Israel Mendels namn
till Carl Christian Mandel och hans hustru fick namnet
Ulrica Eleonora.
Genom dessa namnändringar blev det möjligt
att hemlighålla härstamningen inför den
svenska befolkningen och att i befolkningsstatistiken
dölja det verkliga antalet i landet bosatta judar
som i stället hänfördes under beteckningen
"tyskar", "ryssar", "polacker", "balter",
"holländare" etc. Flera släkter, vilkas
representanter innehaft inflytelserika positioner i
svenskt samhällsliv, kan räkna sin
härkomst från invandrade judiska
affärsmän, och ett stort antal svenska
högborgerliga släkter och även
adelssläkter har genom giftermål med judinnor
blivit mer eller mindre utpräglat projudiska. Av
rent judisk härkomst är t ex de "adliga"
släkterna Lagerbjelke och Stjernblad, vidare
familjerna von Reis, von Achern, Liljeblad med flera.
På Karl XII:s tid kom en ny kategori judar till
Sverige, nämligen konungens kreditorer. Under sina
krig i Polen, östra Tyskland och Ryssland hade
konungen utgivit ekonomiska förbindelser, som till
stor del hamnade i judiska händer. Då
skattkammaren i Sverige var tom hade man år 1715
medgivit de judiska långivarna rätt att
bosätta sig i örlogsstäderna Karlskrona
och Karlshamn för att där stanna tills svenska
staten betalat skulderna till dem. hela skulden till de
judiska kreditorerna uppgick till 300 000 riksdaler och
betalades på tio år. Men under dessa tio
år måste svenska regeringen underhålla
de judiska kreditorerna, vilket drog en årlig
räntekostnad på 6 000 riksdaler. De flesta
kreditorer stannade dock efter skuldens betalning kvar i
Karlskrona, där de grundat en judisk koloni med en
finansiär makt.
Vid mitten av 1700-talet - under den s k frihetstiden
- framställdes från judiskt håll
förslag att till Sverige inbjuda rika portugisiska
judefamiljer som hade etablerat sig i Holland. Denna plan
avvärjdes dock genom den framstående svenske
statsmannen Karl Gustaf Tessin, som kraftfullt varnade
för ett växande judiskt inflytande och
samtidigt påvisade att de av judarna införda
affärsmetoderna var skadliga för Sverige. Den
dåtida riksdagens majoritet motsatte sig, trots den
judiska finansiella makten och judarnas ekonomiska
privilegier, också bestämt de judiska kraven
på full likställighet med infödda svenska
och andra kristna i landet, trots stora judiska
ansträngningar och frikostigt utgivna judiska mutor,
och den främste förespråkaren för
judarnas krav, riksrådet Samuel Åkerhjelm,
störtades.
Gustav III blev den store gynnaren av judisk
invandring till Sverige, och den 12 maj 1787
öppnades den största synagogan i Sverige,
nämligen i auktionshuset vid Tyska brunn i Stockholm
till en årlig hyra av 250 riksdaler Banco. Den
judiska församlingens medlemmar i Stockholm skall
då - för drygt 200 år sedan - ha
uppgått till 80 själar. Den förste
rabbinen var Jehuda Leb eller Levi Hirsch från
Meclenburg i norra Tyskland. Motivet för Gustav
III:s judevänlighet var att "judarna som skickliga
yrkesmän kunde tillföra Sverige ekonomiska
fördelar..."
Efter hand började kungen emellertid inse att de
snabbt växande hemliga sällskapen eller
ordnarna - allmänt kallade frimurarordnarna -
började utgöra en fara för kungamakten och
riket som härdar för revolutionär och
omstörtande verksamhet efter mönster från
Franska revolutionen av 1789, vilket kom att leda till
mordet på Gustav III på operamaskeraden i
mars 1792.
Långtifrån alla av dessa hemliga
ordensällskap var härdar för
revolutionära stämplingar - Timmermansorden,
Awazu- och Walassis-orden, Kontrarevolutionära
klubben och Mannheimska klubben var monarkistiska,
för att inte säga reaktionära. Men
Illuminat-orden och Asiatiska bröderna, som var
ytterst hemliga, hade i varje fall nära kontakter
med broderorganisationer i Tyskland och Frankrike och var
av allt att döma inblandade i stämplingarna mot
kung Gustav III - och dessa ordnar var helt fixerade till
den judiska kabbalen och hade den gammaltestamentliga
judekonungen Salomo som sin oinskränkta idol.
Det är odiskutabelt att den slösaktiga
aristokrati som omgav Gustav III stod i stort beroende av
judiska penningmagnater. Historikern Eskil Olan uppger i
sin bok Judarna på svensk mark, att judarna
betalade de skuldsatta adelsmännen pengar och
betalte rikligt för sina privilegier, bl a genom att
förvalta aristokraternas förmögenheter och
gods, de hjälpte dem även med olika slags
inbringande affärer. Aron Isak, den svenske
judendomens Moses som han allmänt kallades bland de
invigda, var en mycket väl sedd gäst på
kungliga slottet, där han särskilt hos hertig
Carl - den sedermera Carl XIII - funnit en gynnare och
vän, som gärna befordrade Aron Isaks
önskemål. Om den samtida judiske brukspatronen
Adolf Ludvig Levin, vars ursprungliga namn var Moses
Marcus Lévi, säger Olan:
- Såsom mäklare och affärsman blev
Levin i tillfälle att göra hovet
åtskilliga tjänster liksom åt hovet
närstående aristokrater, bland annat lyckades
han åt en judisk frände utverka en
oavlönad landshövdingetitel mot ett lån
på 10 000 riksdaler till hovet.
Den judiska kolonin i Göteborg blev redan vid
denna tid - slutet av 1700-talet - den andra i betydenhet
efter den judiska kolonin i Stockholm. Jakob Marcus
grundade den judiska kolonin i Norrköping, Fabian
Filip den judiska kolonin i Karlskrona, familjen Hirsch
en judisk koloni på Gotland. Under de första
tre decennierna på 1800-talet tilltog den judiska
invandringen kraftigt med judiska familjer som senare
kommit att spela en betydande roll på skilda
områden i Sveriges överklass. Man
återfinner här namnen Assur, Assar, Assarson,
Warburg, Lamm, Hirsch - bröderna Per och Olle
Wästberg heter på mödernet Hirsch och
är alltså trots sitt svenskklingande namn
judar, eftersom judendomen går i arv från
modern, eftersom faderskapet biologiskt alltid kan
ifrågasättas. Andra judiska namn från
denna tid är Magnus / Magnusson, Marcus, Philipsson,
Josephsson, Henriques, Abrahamsson, Alexander /
Alexandersson, Isak /Isaksson, Ruben / Rubensson,
Hartvig, Beiters, Lazarus, Raphael, Valentin,
Schück, Nachmansson, Perlberg, Brody, Gisiko,
Wahren, Davidsson, Bauer, Bendix / Bendixon, Eliasson,
Levertin, Eschwe, Falk / Falkman, Kahn, Levi / Levisson /
Levin, Fürstenberg, Fürst, Hellboth, von Halle,
von Reis, Lehman, Heyman, Oppenheimer, Schwahn, Seelig /
Seligson, Tetkin, Rosbach, Parschim, Goldberg, Bern,
Jakob / Jakobovsky, Jakobsson, Weslig, Pasch,
Löwenthal, Heilborn, Simon / Simonsson,
Duschnäs, Holländer, Friedländer,
Strelitz, Schwerin, Bützov, Wertheimer, Leser,
Marcuse, Herz, Schlesinger, Fränckel, de Lemos,
Spanger, Baruch, Delbanco med flera.
Flertalet av dessa och andra judiska familjer som kom
till Sverige under förra hälften av 1800-talet
var sefarder eller västjudar. Det
övervägande flertalet av senare hitkomna
judiska släkter eller enskilda judar var aschkenazim
eller askenaser, det vill säga östjudar,
från Polen, Litauen eller Ryssland, Rumänien
och Ungern. De mest kända och väletablerade
askenaserjudarna i Sverige är Bonnier, Bauer, Asch,
Aschberg, Aronovitj och Bukovsky.
Redan 1815 under den misslyckade Gustav IV Adolfs
regering väcktes ett starkt folkligt missnöje i
Sverige över de privilegier som under Gustav III
hade tilldelats judarna - på grund av en
tilltagande korruption inom affärslivet liksom bland
regeringstjänstemännen. Man reste sig mot de
allt oblygare exploateringarna av bönder och
arbetare. En livlig debatt i judefrågan
förekom i riksdagen. Eskil Olan berättar i sin
tidigare nämnda bok Judarna på svensk
mark:
"Borgarna talade för en inskränkning av
israeliternas näringsfrihet, och denna åsikt
delades även av prästerna och bönderna. I
riddarhuset, bland adeln, härskade dock en annan
mening. Där ville man ge judarna ännu
större rättigheter. Judarna hade också,
något senare, mäktiga beskyddare i den nya
Bernadottedynastin. Men trots allt detta blev
ändå resultatet av judefrågans
behandling i riksdagen att Kunglig Majestät
åter förnyade förbudet för
utländska judar att utan Konungens särskilda
tillstånd inkomma till Sverige. Men det gamla
judereglementet förblev gällande med endast
illusorisk kraft. Reglementets bestämmelser tolkades
i praktiken till judarnas fördel. Kunglig
Majestät gjorde i nåder allt som oftast vissa
medgivanden, när så kunde ske utan större
svårigheter," (sid 166)
Allt detta ledde till nya oroligheter och till ny
riksdagsdebatt. Men den projudiska regeringen fortsatte
att gynna judarna. På kunglig befallning
presenterade 1838 statssekreteraren i handels- och
finansdeputationen C.D. Skogman nya regler angående
judarna, där det bl a hette:
"Judar skall ej längre tituleras judar, och man
skall ej längre tala om den judiska nationen i riket
utan giva dem benämningen mosaiska
trosbekännare."
Nog kan det tyckas ganska ironiskt att denna
översåtliga befallning till judarnas skydd och
gagn har upphävts i och med sionismens frammarsch
och bildande av den judiska staten Israel i Palestina: Nu
är det riktigt och påkallat att tala om judar
som ett fok och en nation med hänvisning till
Israel, och nu heter det inte längre mosaiska
trosbekännare utan judiska - efter sedvanlig
framställan från judiskt håll!
Låt oss så återvända till
år 1815. Eskil Olan skriver:
"Bläcket hade knappt hunnit torka på
Kommers Kollegie Ordningsstadga, förrän en
politisk stormby drog fram över landet, urladdande
sig mot judarna, statssekreterare Skogman och Karl XIV,
som nu påstods vara av israelitisk
härkomst...Konungen hade nämligen alltid visat
både hänsyn och välvilja mot judarna...
Under fejden 1815 hade konungen i tysthet tagit parti
för judarna...Opinionen mot israeliternas utvidgade
friheter var mycket stark och enhällig, och inom
kort inkommo till regeringen en mängd petitioner,
som tillhopa räknade väl 100 000 underskrifter
och vilka i tydliga, ofta hätska ordalag fordrade
ett återställande av det gamla judereglementet
av 1782 samt den nya förordningens slopande."
Stora demonstrationer och gatuoroligheter förekom
i Stockholm:
"Början gjordes på aftonen den 29 augusti
1838, då en folksamling under rop och
skrän...Man kunde urskilja ropen: "Judarna, Skogman
och Nerman". Demonstranterna drog sig ned mot Skeppsbron,
där de med stenar bombarderade det hus, där
statssekreterare Skogman hade sin bostad... Därefter
vände sig folkets raseri mot en del judiska familjer
vid Västerlånggatan och Stora Nygatan, vilka
också fingo sina fönster krossade. Vakten
ingrep inom kort och skingrade våldsverkarna, som
då vände sin stenkastning mot soldaterna, av
vilka flera skadades. På kvällen den 10
september samma år var folket ånyo i
rörelse... Man började anfallet mot den judiske
grosshandlaren Lamms hus i hörnet
Västerlånggatan - Tyska brinken, där
fönster slogos ut. Därefter drog folket ned
till Skeppsbron, där Skogmans fönster
ånyo krossades. Folkmassan anföll det
Schönska huset, bombarderade änkefru
Michaelssons bostad samt krossade slutligen fönstren
hos änkefru Schück, herrar Meyersohn och
Mendelsson." (sid 171)
Upprördheten mot judarna var stark hos folket.
Regeringen befann sig i ett farligt läge. På
den folkliga sidan stod vid denna tid alla präster,
borgare och bönder i riksdagen, endast adeln stod
på judarnas sida. Detta ledde till att kung Karl
Johan och hans rådgivare fann det lämpligt att
rätta sig efter folkmeningen.
Men folkets seger blev inte långvarig.
Judevännerna ökade sina ansträngningar
för sina judiska skyddslingar. I pressen
framträdde - i frihetens och humanitetens namn - en
allt starkare projudisk propaganda. Slutligen lyckades
den främste förkämpen för judarnas
sak i riksdagen, Carl Fredrik Waern att 1853 genomdriva
ett beslut, som gjorde judarna socialt likställda i
alla svenska städer. Adeln, prästerna och
borgarna gick nu samman för judarnas sak, medan
bönderna. som utgjorde det verkliga folket i den
tidens ståndsriksdag, fortfor att neka sitt bifall.
Benom en år 1860 utfärdad förordning fick
även judar tillstånd att slå sig ned
på landsbygden och där köpa fast egendom,
och året därpå tillförsäkrades
judarna ytterligare rättigheter. Nio år
senare, den 16 februari 1870 är för judarna i
Sverige en klang- och jubeldag: då beslöt
riksdagen att lämna judarna rätt att inneha
även statstjänster och höga ämbeten -
med ett enda undantag tills vidare: judar fick ännu
inte bli statsråd. Judinnan och sionisten Anita
Gradin är sommaren 1989 biträdande
statsminister. Det bör dock tilläggas, att
judar som övergått till kristen
trosuppfattning långt tidigare kunde bli
statsråd och sitta i Sveriges regering och styra
Sveriges folk. Judiska trosbekännare kunde redan
1870 sitta i riksdagen. (Icke-judar i dagens judiska stat
Israel har inte samma och lika rättigheter som
judarna, t ex när det gäller att äga jord,
att invandra till landet och rätten till
medborgarskapet.)
Hur kunde judarna, som alltid utgjort en mycket liten
minoritet i Sverige, så relativt snabbt tillskansa
sig en dominerande position i Sverige, trots att de
bekände sig till en för traditionell kristendom
så förhatlig trosbekännelse, och hur
kunde judarna bara öka sitt inflytande och sin makt
som i vår tid är oomstridd och mycket
betydande över statsapparaten, ekonomin och
över alla fyra stora politiska partier?
Delvis besvaras denna fråga i den här
angivna historiken: judarna har målmedvetet och
systematiskt inriktat sina ansträngningar på
att vinna de mäktiga och inflytelserika makthavarnas
bevågenhet och så att säga nästlat
sig in i överklassen - till skillnad från inte
bara en annan hemlös folkminoritet, zigenarna, utan
även till skillnad från alla andra
folkminoritetsgrupper som mestadels övergett sin
gamla nationalitet och smält in i det svenska folket
som t ex vallonerna, tyskarna, skottarna och de franska
hugenotterna.
Men hur har judarna i Sverige - liksom i flertalet
andra central- och västeuropeiska länder liksom
senare i USA - kunnat så snabbt komma in i
överklassen och liera sig med den? Svaret är:
judarna har i stor utsträckning haft pengar eller
haft förmågan att snabbt skaffa sig kapital -
och den som har pengar till överflöd har
också potentiell makt och tillgång till
samhällets toppskikt! Så har det varit i alla
tider, och så är det än i denna dag.
För judarna har det varit av central betydelse
att komma i besittning av bank- och kreditväsendet.
Den stora judiska aktionen kunde inledas, när
Sveriges Riksbank eliminerades från den aktiva
bankverksamheten. Därefter har det ena
självständiga bankinstitutet efter det andra
inköpts och inkluderats med någon eller
några av de judiskt dominerade bankerna.
På det sättet har judarna och därmed
Israel fått stärre delen av det svenska
bankväsendet i sina händer. Men det har inte
stannat vid detta. Med utgångspunkt från de
av dem behärskade storbankerna har de sedan kunnat
kontrollera större delen av den svenska
storindustrin, delvis även genom dessa företags
dotterföretag utomlands via judiskt kontrollerade
banker i olika högindustrialiserade länder.
Parallellt med den ekonomiska makten är det
viktigt att även behärska opinionens makt genom
alla de viktiga nyhets- och opinionsskapande medierna:
nyhetsbyråerna, tidningspressen,
populärpressen, filmen, bokutgivningen, det vill
säga förlagsverksamheten och ej minst
etermedia: TV, riksradio, video, kabel-TV, satellit.TV,
utbildningsradio och utbildnings-TV. I USA är den
judiska makten genom omfattande judiskt ägda
opinionsmediaföretag väl bestyrkt och
känd, åtminstone bland de initierade inom
branscherna. Däremot torde det vara mindre känt
att detta till betydande del gäller också om
Sverige, om än inte i fullt lika hög
utsträckning.
Exakt hur omfattande och hur starkt det judiska
inflytnadet är inom hela sektorn av opinionsskapande
medier är i Sverige genom en kartläggning av
ägarstrukturen är självfallet mycket
svårt att fastställa. Man kan bara konstatera
att Sveriges två största dagstidningar
Expressen och Dagens Nyheter inom Aktiebolaget Marieberg
ingår som informell systerorganisation i
Bonnierkoncernen, som ju även äger Åhlen
och Åkerlunds vecko- och
specialtidningsförlag: att familjen Bonnier sedan
många decennier äger aktiemajoriteten i
Expressen och DN och att dessa tidningar i sin
redaktionella linje är så påfallande
projudiska och prosionistiska och i denna sin
politisk-ideologiska framtoning starkt påverkat
större delen av den övriga pressen - liksom
Sveriger TV / Radio - och att detta självfallet
präglat opinionsklimatet som mycket nära
ansluter till de "liberala" och av judar dominerade
massmedierna i USA: det finns inga väsentliga
skillnader i den kulturella och politiska framtoningen
mellan å ena sidan New York Times eller Washington
Post som ägs av judar och å andra sidan TIME
Magazine eller Newsweek som också ägs av judar
och söndagsbilagorna i DN eller Svenska Dagbladet,
mellan vissa rent judiska organ i USA som Jewish Press
eller Commentary å ena sidan och å andra
sidan Expressens ledar- och kultursidor vad gäller
Israel eller judiska kulturaktiviteter. Är det inte
ägarna som utser tidningarnas ledning?
(Från Ahmed
Ramis bok "
ISRAELS MAKT I SVERIGE
")
Nästa
sida
Var
kan man få mer information?
Ahmed
Ramis böcker:
OM
YTTRANDEFRIHETEN
|